Go and tell it to the trees, yeah.

Okej, jag kan inte hålla mig eller hjälpa det - jag måste skriva lite om hur rädd och orolig jag är exakt varje sekund just nu.

Jag har lite ont i magen hela tiden. Jag är så ledsen att jag lyssnar på Coldplay (inte okej!). Jag börjar gråta för ingenting. Jag äter glass och hoppas att det ska göra mig gladare (det gör det inte, däremot samlar jag hull inför vintern på en parkbänk i Göteborg). Jag känner mig helt apatisk inför att åka till Emmaboda imorgon (ännu mindre okej! Jag ska ju se The Pains of Being Pure at Heart!).

Detta sker i skogen. Helt åt skogen! Det är ensamt. Jag saknar att ha vänner runt mig. Det hjälper inte riktigt hur högt jag än drar upp volymen, jag hör mig själv alldeles för tydligt ändå. Och det enda jag obsessar om är hur jag är bostadslös, för dålig för universitet och värdelös på brödjobb. Det är rätt tjatigt faktiskt. Jag önskar att jag kunde hålla käften ett tag. Så sluta blogga om skiten! Det är inte roligt! Go and tell it to the trees!

P.S. Apropå The Pains of Being Pure at Heart så har både NME och Spin försökt ordvitsa om att de är glada med meningar i stilen "evidently it's not that painful". Det var kul första gången jag läste det. Andra gången blev jag glad för att inte ens en så stor musikpublikation är ofelbar. Det betyder att jag fortfarande kan bli chefredaktör på NME (I wish). D.S.

Stayaway stars.

Nu kan ni sluta vänta.

"Taste of poo" gives you... a whole lot of crap. You are MOST welcome.

First things first: Nu har jag läst Broder Daniel-boken. Den var inte bra. Missförstå mig inte, den innehöll vissa intressanta historier, detaljer och bilder (BD i peruker!), men den var dåligt berättad och hade språkliga brister. Jag ser inte med blida ögon på sådant ens när det gäller Broder Daniel.

Det fina med denna bok är att den var en studentpresent från min pojkväns pappa och hans sambo. De är söta och verkar tycka om mig. Det är nytt, det här med alla förhållandegrejer, men jag gillar det.

Marilyn Mansons biografi var bättre berättad (man förväntar sig inte annat av Neil Strauss). Brian Warner är en sjuk, sjuk man. Bland annat därför att han har en lista med skruvade regler för vad som gör en kille homosexuell. Att suga av en kille är inte en av dem, däremot anser han att sex med en tjej som gillar The Smiths är ett tecken på din homosexualitet. På det hela taget hade han en hangup på The Smiths och Morrissey. Det var ganska gulligt hur han ansträngde sig för att dissa dem.

Apropå att ligga, så... Nej, jag skojar. Men apropå gulligt så har jag de senaste timmarna blivit mer och mer glad att jag inte är Harry Potter. Underlig sak att glädjas över, kan tyckas, men jag är inte så glad för tillfället att jag har råd att kasta bort en glädjande sak bara för att den verkar lite konstig.

Och om man tänker rätt på det - borde vi inte alla vara glada att vi inte är Harry? Jag menar, föräldralös, uppfostrad av kärlekslösa släktingar, fråntagen de som bryr sig om honom en i taget, och till råga på allt har han Voldemort flåsandes i nacken. Det är ingen tårtbit! Jämfört med allt det här står sig brist på boende att bo, kurser att läsa, jobb att utföra och pengar att leva för rejält slätt.

Sedan är i och för sig Harry fiktiv, och det är inte jag, så jag är rädd att ovanstående tankegång helt saknar poäng.

Men ändå.

Jag är i alla fall inte Anders Göthberg.

Welcome to the real world. It sucks! You're gonna love it.

Platser jag vill besöka:
Gislaved.
Stockholm.
Gällivare.
Falun.

Tankar jag vill tänka:
Det löser sig.
Vad tryggt och bra det här känns.
Åh, jag ska till Göteborg, min älsklingsstad, woohoo!

Det här är mitt sätt att inleda tillkännagivandet av my epic fail.
Dels är jag som bäst reserv 20 på de kurser jag sökt. Dels har jag ingenstans att bo i Göteborg. Dels måste jag, om jag får boende, skaffa ett jobb för att kunna betala hyran.

Detta känns sådär bra.

I can't control my hope, I can't control my dreams.

Jag åkte aldrig till Hultsfred. Nej, jag bestämde mig för att det var roligare att inte kunna andas och hosta upp lungorna, så jag gjorde det istället. På den ljusa sidan - jag har hunnit tillbringa mycket kvalitetstid med Vänner-boxen.

Blogga hinner jag knappt. Det är tråkigt, jag saknar det. But sometimes grown-ups have commitments they just can't get out of. Till exempel är jag väldigt upptagen med att oroa mig för min framtid eftersom jag är en idiot som skickade in mina betyg till antagningen för sent (VARFÖR kan inte Dille ansluta betygen till deras databas? Det ska gå. Men det är klart, går man naturbruk islandshäst ska man inte vilja plugga vidare. Det är säkert mig det är fel på). En annan sak jag gör är att förfasa mig över att James Blunt tydligen gjort en cover på Where is my mind? (en av världens bästa låtar).

Men Östersund är mysigt och jag har det oförskämt bra.
Jag är glad egentligen.
Jag lovar.

Framför allt så lever jag, vilket var det jag ville berätta med detta inlägg. Det känns inte bra när man inte bloggat på några dagar.

Hejdå.

I don't ever want to go home, because I haven't got one.

Jag hatar Småland.

Såhär, va. Jag äter p-piller. Det fungerar bra. Inga bröst har växt och inget humör har blivit värre än vanligt. För nästan exakt fyra veckor sedan började jag på min sista kvarvarande karta. Då ska man ge sig ut och skaffa nya. Det gjorde jag inte. Äsch, jag hinner det sen. Tänkte jag. I helgen kom jag på att jag borde ta itu med det här.

Så igår åkte jag till Gislaved, bara för att upptäcka att ungdomsmottagningen där har SOMMARSTÄNGT. Skitsmart. För ingen knullar ju på sommaren.

Så idag åkte jag till Jönköping. MEN där kunde jag inte få hjälp, för jag hade ju inte varit där förut. Okej, jag visste inte att man behövde VIP-medlemskap för att få hormonskit utskrivet, men tydligen. När tanten där sa att jag inte fick hjälp började jag gråta. Jag var trött, det var kris, jag hade tårarna precis under ytan redan från början, men jag vet, det var töntigt. Men hon fortsatte babbla om att man alltid ska ordna det här en månad i förväg och att jag kunde gå till de jag gått till förut och "blev det jobbigt nu?".

Därför hatar jag numera Småland och därför ville jag tröstshoppa skivor. Gav mig ut på stan, men skivbutiken som jag och Matilda var på Hovet-signering i för tusen år sedan hade stängt, så jag åkte ut till köpcentret A6, för där brukar det finnas en skivbutik. Men nej. A6 Bok & Musik fanns, men det var sju ton böcker och fem skivor med kristna rockband.

Därav Coop. Därav två säsonger Seinfeld, en Absolute 90's på tre skivor och ett nummer av Språktidningen. Därav känns Småland som det landskap vi borde gräva bort i första hand.

Men jag är inte bitter.

All the kids have x-ray eyes.

Idag fann jag min "skoldagbok" från femman. De innehöll veckoscheman och olika rutor man skulle fylla i med mål och kommentarer. Oh. My. God.
Varsågoda, lite random smakprov:

Min mailadress: ponnyryttaren@horse-mail.com. THAT'S RIGHT. Att omslaget till den s.k. dagboken var fullklottrat av hästnamn behöver jag kanske inte nämna.

Min favoritfilm: "Little Nicky". Ja, den supertramsiga med Adam Sandler som djävulens mesiga son. Jag minns särskilt scenen då djävulen själv gör så att det växer ut ett par bröst på huvudet på en av hans underordnade. Är det underligt att jag blev som jag blev? Är det?!

Veckans mål, vecka 34 (2002): "Se silverkanten på tillvarons moln!" Här var jag alltså tolv år, och redan 75.

Lärar- och föräldraruta, vecka 35: "Roligt att se Anna igen! Hon är en stråle, men ibland kan hon drömma sig bort... Annars ok!" Det här var alltså lärarens kommentar. För det första - en stråle av vad? Laser? Urin? Och för det andra - förutom att jag har fantasi är jag "okej". Eh.

Den här veckan har jag lyckats bra med, vecka 35: "Att klanta mig som vanligt." Men vad fan, vilket litet emo jag var. Innan det ens blev poppis. Haha.

Mål för de olika ämnena, vecka 37: "Slöjd - inte bli ovän med symaskinen. Lunch - inte vara för jobbig." Om symaskinen började så var det väl rätt åt den. Och vad kan ha hänt på luncherna som fick mig att skriva sådär? Hur dryg kan jag ha varit? Antagligen hyfsat. Men ändå. Veckan efter hade jag som mål för lunchen att "föra ett samtal vid bordet". Vad i helvete var det om?!

Den här veckan har jag lyckats bra med, vecka 38: "Ingenting!" Hahahaha. I must be emo.

Sammanfattning av veckan, vecka 41: "Veckan har förflutit utan större sensationer." Hur pretto var jag? Och vilka sensationer förväntade jag mig av oktober i Gislaved?

Mål för de olika ämnena, vecka 43: "Svenska - keep on movin'!" Ja, jag skrev så. På riktigt. Undrar om jag var medveten om ironin i att jag kommenterade ämnet svenska på engelska? I så fall är jag imponerad av mitt tolvåriga jag.

Sammanfattning av veckan, vecka 48: "Susanne var väldigt lättretad i fredags, tror hon har PMS." Hahaha! Vilken hemsk unge jag var, Susanne (vår klassföreståndare) läste ju den här dagboken! Herregud! Pure evil.

Veckans mål, vecka 9: "Jobba som en häst (hihi)." Storslagen komik.

Sammanfattning av veckan, vecka 9: "Idrotten var ganska bra trots alla bollar. Jag blev alldeles svettig." Storslagen komik.

Veckans nyhet, vecka 10: "Det är mulet." Extra, extra, read all about it!

Slutsatsen jag drar av allt det här är att jag var ett underligt barn, och att döma av min ungdom kommer jag att växa upp till en synnerligen underlig vuxen.
Det känns rätt okej. Om min känsla har rätt kommer det åtminstone bli lite roligt.

I'm not addicted. I can stop whenever I want.

Just nu är jag beroende av:

-Det supersofta sättet Morrissey sjunger "bye" i Girlfriend in a coma så att det låter som "mye".
-Gitarren i refrängen på Disco 2000. Har satt upp ett mål - att kunna låtsasspela med i den och sjunga texten samtidigt. (Det är ambitiöst för en flicka utan koordination.)
-Det lugna partiet i Country house, ni vet "I am so sad, I don't know why"-biten. Och sedan kommer låten igång igen. Mhm!

Det är bara tråkigt att jag är årtal och årtionden för sent ute. Damn you, födelsedatum.

Apropå datum och så läste jag att Markus Krunegård ska släppa TVÅ skivor i höst. Med tanke på att ungefär hälften av de nya låtar man fått höra live är bra så gissar jag att hälften av materialet på de där två plattorna kommer att vara bra. Men jag hoppas att jag har fel. Det vore ju fantastiskt kul om kvantitet och kvalitet kunde sammanstråla lite oftare.

Vad har vi gjort för att förtjäna varandra?

-Det utreds och analyseras så mycket hur onda människor är, men man ser aldrig en dokumentär om varför folk är så jävla schyssta hela tiden.

Ungefär så, jag minns tyvärr inte ordagrant, sade Emil Jensen under en debatt på temadagarna under Peace and Love. Det har snurrat i mitt huvud sedan dess. För jag har tänkt på exakt samma sak utan att förstå det.

Varje gång någon är snäll mot mig blir jag löjligt glad. Nästan generad. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med vänlighet och god vilja. Det ingår inte i världsuppfattningen att människor kan vara oprovocerat trevliga, så när det händer blir jag ställd.

Man kan tycka att jag borde vänja mig. Folk ÄR faktiskt så jävla schyssta mest hela tiden. Som tjejen på Subway som gav mig en gurka gratis när jag gick in och bad om en för att jag mådde dåligt. Eller busschauffören som stannade och väntade på mig när jag nästan missade bussen. Eller kompisens mamma som ansträngde sig för att laga mat jag skulle kunna äta trots min katarrbenägna mage.

När man tänker rätt på saken är det lätt att förstå snällhet. Det är ju så fruktansvärt belönande att göra andra människor glada. Själv anstränger jag mig alltid för att vara positiv mot kassabiträden och liknande. Jag är onödigt generös mot alla jag tycker om. Och jag försöker, hela tiden, vara så snäll jag bara kan. Det ger en kick bättre än alla berusningsmedel jag kan tänka mig.

Vi lärde oss i skolan att det utlöser samma belöningssignaler i hjärnan när man ger som när man får. Så kanske det är generellt, men jag fungerar inte så. Att ge gör mig nöjd. Då känns det som att jag har återgäldat att människor står ut med mig. Om jag då får vänlighet tillbaka, som jag inte kan återgälda, rubbas balansen och jag blir besvärad. Vänliga främlingar är värst, och bäst. Jag blir både mest besvärad och mest glad av att okända människor ger av sin positiva energi.

Face your fears, heter det. Jag tror på det. Och jag tror att det gäller även det här. Om jag börjar och du fortsätter sprida glädje, helt utan anledning, så vänjer vi oss nog till slut. Och när vi vant oss vid att bli behandlade väl kan vi, helt obesvärat, konstatera vilka fina människor vi är.
För det är vi.

Guess how much I lamb you?

The Lucksmiths.

Det är oerhört speciellt att se ett band för första gången när man vet att det även är sista gången man ser dem. Eftersom de efter spelningen lämnar landet och ett tag efter det upphör att existera. Det är NU eller ALDRIG. Det är inte som att se Lars Winnerbäck som turnerar år efter år. Det är, som Johan Persson en gång sa, en once in a lovetime-upplevelse. Då jävlar njuter man.

Jag försöker alltså berätta att The Lucksmiths sparkade så mycket rumpa som bara mespop kan göra på Debaser Slussen i onsdags. De var fantastiskt söta. De spelade fantastiskt. Jag anteckade stödd mot scenkanten som om mitt liv hängde på det (antecknandet, inte scenkanten, men då hade jag såklart skrivit "den").

De hade med sig en australiensare (de är från Australien, för den som inte visste) som sålde deras merch. Det skrämde mig lite först, men sedan köpte jag en tisha och två skivor. När jag senare kom hem upptäckte jag att den ena saknade själva cd-skivan. Efter en stunds förtvivlan mailade jag till deras skivbolag Fortuna Pop! och frågade så snällt jag kunde om jag kunde få en ny. Bara ett par timmar senare fick jag svar. Jag kunde få en ny skiva. Så fint! Jag älskar indiebolag. Ofta något gigantiskt bolag hade gjort så? Skulle inte tro det, va.

En annan fin sak var deras berättelse om att ett reklambolag hade velat använda en av deras låtar till reklam för lamm, genom att byta ut ordet "love" mot "lamb" - Guess how much I lamb you. Detta koncept hade hållit dem sysselsatta från Oslo till Stockholm. Lamb will tear us apart. Tainted lamb. I will always lamb you. Last night I dreamt that somebody lambed me. Och så vidare.

Så, nu börjar jag känna mig uppvärmd och klar för att renskriva recensionen. Först vill jag bara berätta hur bra det kändes att kunna glassa förbi kön, säga "jag står på gästlistan, Anna Gustafsson plus en" och peka på Mattias, och gå in och få en stämpel. Det var lite som att ha ätit fem byttor Ben & Jerry's, fast utan det illamående som det företaget onekligen hade medfört.

Dagen efter såg jag en kille som var med några låtar, Gary, på tunnelbanan. Jag fattade först inte att det var han. Men jag tror att han kände igen mig. Jag stod nämligen precis under honom på spelningen och hade samma kläder på mig som då. Hur som helst - han var fin. Spelade trumpet gjorde han.

Värt besväret. Så värt det.

Hemma hos Heart-Sick Groans

Efter en klibbig tågresa kommer jag till Sundsvall. Lite, bara lite, inte alls mycket, nervös tänder jag en Lucky Strike. Höjer volymen på The Smiths i iPoden och börjar gå fort åt det håll jag tror är rätt. Kollar åt fel håll och snubblar över någons väska. Skrattar åt min egen klantighet när jag hör någon överrösta Morrissey, någon som säger "Anna! Anna!". Det är Henric i HSG.

Vi går till lägenheten där Henric och Johan (två tredjedelar av HSG) bor. De har vinylskivor. En står i diskstället. Ren musik? De har även en balkong man kan stå på och se ut över Sundsvall. Jag får en hustur. Helt disträ försöker jag bli mig själv igen. Det går sådär. Vi åker hem till mannen som spelar bas i HSG:s liveband. Hämtar synth. Henric säger i skämtsam ton "här brukar vi repa" och pekar. Det är ett rum med intrument i. Jag blir ironiskt impad (fast egentligen lite impad på riktigt, om jag känner efter och inte försöker vara cool).

Pipeline. Nirvana skulle ha spelat där, men de råkade slå igenom precis då. Nu är det musiktävling. Man ska rösta fram ett band som ska få spela på Sundsvalls gatufest. Röstar gör man genom att skrika högt. Flera band spelar. Up the Chimney var bra. I första låten de spelade trodde jag hela tiden att sångaren skulle börja sjunga There is a light that never goes out.

HSG samlas och försöker komma överens om vilka låtar de ska spela. När min åsikt önskas påpekar jag att Suddenly Molly är deras "hitlåt, ju!". Skratt. Men de spelar den. När de går in till logen för att spela lite innan följer jag helt oombedd med. Det går av bara farten. Sedan står jag och hänger längs väggen och känner mig som en groupie. Det känns inte bra. Försöker leka att jag ska göra ett fett hemma hos-reportage istället.

De spelar. Fyra låtar. The season for us, Kitchen song, Suddenly Molly och Streetlight chase. Det ser roligt ut. Jag trivs. I synnerhet med Streetlight. Efteråt ska man skrika och jag är för pretto för att skrika, men jag ställer mig bakom en pelare så att ingen ska se mig och gör det ändå. Det gör lite ont i halsen. De vinner inte.

Vi går ut. Dricker öl. Går till nytt ställe. Går in någonstans och går till nytt ställe igen. Jag beställer rom och cola och får galet mycket rom. Blir nästan full. Pratar om "mes-smör" eller "mess-mör". Röker för mycket. Skakar hand med och säger mitt namn till en hel rad personer.

Vi går hem. Henric och en till hoppar studsmatta i random trädgård vi går förbi. Busigt. Liten efterfest. Äter en macka. Dricker vatten. Folk pratar. Jag får en madrass på golvet. Jag lägger mig nära skivspelaren. Jag sover i min Smiths-tisha.

Dagen efter har jag första tjing på yoghurt eftersom jag är gäst i enbart en natt. Hade gärna stannat längre. Haft semester i Sundsvall. Men jag ska åka tåg. Så jag äter yoghurt och macka och känner mig väl omhändertagen. Är lite trött i mitt huvud efter gårdagen. Det lyssnas på massa vinylskivor. Evert Taube, Vikingarna och Paul Simon.

Sedan går jag till tåget.