I'll go to Paris, shoot some heroin and fuck with the stars.

Tillbaka från Popaganda. Bevare mig väl, jag har blivit en tant.

Tanttecken ett: Jag blir jätteupprörd för att en tjej gör en ansats att gå in en bajamaja som blir ledig TROTS att jag var där före henne. Bryta mot köetik! Så GÖR man bara inte!

Tanttecken två: När någon råkar dansa på min fot under MGMT får jag nog och åker hem. Jag var trött och ledsen.

MGMT var för övrigt en fet besvikelse. Camera Obscura vill jag se när de kommer till Götet i höst. Den dagen ska jag inte vara helt ensam och opepp.

Opepp är för övrigt det ord som mest sanningsenligt beskriver min Popagandaupplevelse. Därför lade jag om mina prioriteringar på lördagen, så att de mest bestod av kvalitetstid med min fantastiska vän Lisa.

Tog mig dock tid att konstatera att ingenting (jag vet att det ska vara klamrar där men jag hittar dem inte) verkligen inte är ett bra liveband och att höra French Navy.

Sedan åkte jag hem till mina frikyrkliga vänner ute i Åkeshov och kollade på Sagan om de två tornen. Åt macka och kladdkaka och drack te. TANT!

Man ska inte föredra att se en film man sett tusen gånger framför att se Markus Krunegård när han lovat att ta i så han spricker. Men det gjorde jag.

Av allt detta sluter jag mig till två saker.

Ett: Att vara på festival ensam är inte grejen längre. Det var självständigt och coolt och allmänt inte år 2008. Men 2009 talar för att dead glädje är dubbel glädje. Oh, well.

Två: Jag kanske inte behöver springa på alla festivaler som finns bara för att jag kan.

En semester var i alla fall skönt. Lisa är bäst. Och jag var en stund hos BFF-Jens också. Då var jag luuuugn. Något jag sällan är.

Nåväl. Jag har låtar att lyssna på och skivor att recensera och tåg att passa och någon att krama och mat att handla.

P.S. Projektet... Jag har slängt ut mail till en rad tilltänkta. Ingen har svarat. D.S.

Mespoppare som hatar kriminalromaner.

Har läst Män som hatar kvinnor. Bara för att jag kände mig utanför som inte hade gjort det. Jag ångrar mig. Okej att den var välskriven och en slug historia, men det finns många välskrivna böcker som INTE får mig att behöva sova med alla lampor tända efter att ha terapiläst naiv. super. som motgift.

Kanske utreder jag vidare varför jag inte ska läsa megapopulära böcker någon gång. Jag tror att jag vill det. Men nu hinner jag inte. Måste gå och äta något innan jag ska hitta till lägenheten där jag ska titta på ett rum och vara så trevlig att jag får hyra det. Det är trots allt inte så mysigt att höra vad som låter som en miljon möss springa ovanför huvudet när man försöker sova.

Förresten svarade Emil Jensen på mitt mail om Projektet idag. Han vill vara med men vet inte om han hinner. Stor höstturné (som jag planerar att se honom under).

Jag är stressad men glad.

How to tie a tie.

...och bara två timmars bilresa, en halvtimmes tågresa och tjugo minuters promenad senare är jag på ett ställe med internet.

Idag har jag flyttat in i min mormors uthus i Floda. Där finns varken dusch, internet eller diskmöjligheter. Men om jag bor där hela september har jag sparat en månads hyra, och det är bra. Det är säkert värt tretusen att bo nästan som om man campade. Med möss... Jag hatar att campa.

Till er som nu inte vill träffa mig för att ni tror att jag inte kommer kunna duscha vill jag bara säga att jag får gå in till mormor och göra det.

Men till det verkligt intressanta - projektet som hittills går under arbetsnamnet Projektet.

Igår gick jag runt i en inspirations-high och drog i ganska många trådar på en gång. I natt insåg jag vilken lavin jag har startat och blev lite nervös över det. Jag sov nästan inte alls. Men det är nu en gång för alla så att min idé är för bra för att inte genomföras. Jag får växa med uppgiften som redaktör (redaktör!) i takt med att projektet växer. Helt enkelt.

Hittills har jag en "assistent", och två utomordentligt skillade skribenter som vill vara med och skriva. Facebookgruppen har, efter ungefär ett och ett halvt dygns existens, 59 medlemmar (varav en är Maud Lindström). Det tycker jag är effektivt.

När jag berättade för mamma om Projektet blev hon så stolt att hon började gråta. Hon är bra.

Jag är på biblioteket, så jag tänkte läsa lite nu.
Om ni ursäktar.

Step into my office, baby.

Jag har fått världens kanske bästa idé.

Om du är min vän på Facebook kanske du redan känner till det här. Det första jag gjorde när idén grott i mitt huvud någon timme var nämligen att skapa en grupp på fejjan för projektet.

Vi, min vän, du och jag, ska göra en uppföljare till antologierna Fitt- och Pittstim. Jag vill att båda kön, alla människor, ska få komma till tals i samma forum. Vi ska inte längre vara "vi" och "dom", vi ska bara vara vi. Tillsammans.

Tanken är att föra jämställdhetsarbetet framåt. Genom att gå ihop kan vi minska klyftorna mellan könen och vända fokus mot det som är den riktiga boven - könsmaktsordningen.

Gå med i gruppen och läs en längre beskrivning här.

Jag har mailat Annika Marklund. Jag har skrivit ett pappersbrev som jag ska skicka till Lars Winnerbäck. Jag funderar på fler intressanta personer att tillfråga. Vad tror ni om Magnus Betnér? Nour el Rafai?

I natt, när jag kom på det, kunde jag inte sova för att jag blev så inspirerad. Jag var tvungen att gå upp och skapa facebookgruppen för att bli lite lugnare. Otroligt nog verkar idén minst lika bra såhär dagen efter.

Kom med mig, kära vänner. Nu jävlar ska vi flytta fram jämställdheten.

Kicken, var är den?

"Hela livet var ett disco, men när blev det så förbannat svårt?" sjunger Markus Krunegård i mina andrahandsval till hörlurar, de som jag köpte när jag var 16 och prydde med glittrigt nagellack (kom igen!). Nu finns de på min folkbokföringsadress där jag nästan aldrig är.

Jag tycker att Markus är ute och cyklar. Livet är som det är, inget barnkorsord direkt, men discon är ju fan svårare. Disco betyder för mig två saker. Ett: Mellanstadiernas klassfester. Två: Krogdesperation när man inte/knappt/nyss fyllt 18. Inget av det hette disco, men det skiter min associationsförmåga i.

På mellanstadiet började man liksom undermedvetet ana vilken värld av lömska spel och dubbelbestraffning som var på väg att öppna sig för våra stickersprydda hjärtan.

Man var sjukt nervös över sin klädsel. Kläder skulle köpas på JC, inte Lindex, för till Lindex gick man med sin mamma och nu var det inte okej längre. Fastän man fortfarande gick med mamma, egentligen.

Man var sjukt nervös över att inte bli uppbjuden till tryckare. När tryckaren väl dansades var man nervös för att pojken som höll om en med svettiga armar skulle ta på en rumpa, OCH för att han inte skulle göra det.

Man var sjukt nervös för att ens tafatta sminkning (hårmascara! Glitterspray! Högsta hästsvansen vinner!) inte skulle duga, och att man därför skulle bli utdömd av de andra tjejerna. Det var de andra tjejernas åsikter som betydde mest. Killarna föreföll inte lika viktiga, tyckte jag. De var ju inte mina vänner. De var så främmande.

Man var sjukt nervös för att under sanningslekar tvingas berätta vem man var kär i just då.

Mitt i all den där nervositeten älskade jag sanningslekarna, för jag hoppades alltid att det skulle komma fram att någon var hemligt kär i mig. Det var det aldrig någon som var. Däremot kom det ofta fram vem jag var hemligt kär i, varpå den inte så lycklige utvalde skruvade besvärat på sig och undvek att möta min blick.

Sedan följde högstadiet, och med det för mig otaliga kvällar i frikyrkliga sammanhang där jag aldrig kände mig hemma. Smuliga mackor med marmelad och tack gode gud för maten amen. Så småningom gymnasiet och flummiga, förbjudna fester på Dille med billigt vin och lösgjord ångest. Men det var roligt mitt i all tragik och yrsel, jag minns det så i alla fall.

Att få Gå På Krogen var det största för de flesta som blev 18. Det och att få köpa tobak och folköl. Jag tyckte att det coolaste var att jag rent lagligt kunde bli statsminister. Åt detta skrattade hela min omgivning. Men hur som helst. Krogen.

Det är underförstått att man inte kan ha på sig "vad som helst" på krogen. Man ska vara snygg och sexig, men inte slampig eller vulgär. Dessutom ska man bli full innan, för det är dyrt att dricka drinkar, men inte för full så att man inte kommer in. Smink måste man ha, men lagom mycket. Håret måste man fixa.

Det är underförstått att tjejer flörtar med killar enbart för att få drinkar och underförstått att killarna betalar. Vissa tjejer verkar tycka att de är coola och självständiga när de utnyttjar killar såhär. Kanske känner de att de hämnas på hur könsmaktsordningen utnyttjat deras roller, när de själva utnyttjar den till sin fördel. På sätt och vis förstår jag. Men det får mig att må illa. Att vi ens har ett samhälle där det här spelet finns. Rent praktiskt så är det ju faktiskt så att killarna betalar för en stunds uppmärksamhet från det motsatta könet. Hur sorgligt är inte det?

Det är underförstått att alla är ute efter sex. Någon minuts dans räcker som förevändning för att sticka ner tungan i någons hals. Vilken hals som helst. Att vara på dansgolvet med sitt kompisgäng kan vara kul, men det är alltid någon som plötsligt känner en hård kuk i ryggen. Kul? Nej. Och köttmarknadskänslan går inte att dansa bort när värderande blickar ständigt klampar över ens kropp.

Att dansa på krogens dansgolv är en reducerande aktivitet.

Det så kallade discot får mig att tänka på ojämställdhet. Hela livet är ojämställt, men när jag sitter hemma och läser eller träffar vänner och har en givande diskussion behöver jag inte spela efter dess regler. Då kan jag vara mig själv.

Och det är det som är fel med discon, Markus, men det är klart att du känner helt annorlunda eftersom du lever på andra sidan könsmaktsordningen. Det var säkert en picknick för dig, både när du dansade mellanstadietryckare och när du bjöd på drinkar och fick ligga för att du kan skriva låtar.

Bra låt, förresten.

Jag får liksom ingen ordning.

Jag tänkte skriva om hur mycket allt suger. Men det är ju inte kul, så jag skriver om Winnerbäcks nya singel.

Han har blivit... Synth. Typ. Låten börjar som värsta discolåten. Något som låter som en syntetiserad gitarr inleder, en mysko synthgrej följer upp och i versen hörs nervösa stråkar. I refrängen är det disco igen, men med äkta trummor... Skitskumt.

Det största problemet med det här är att Lasses röst och text inte passar till den här musiken. Den är egentligen ganska bra, och låter lite som något Pulp hade kunnat göra 1998. Men hans röst är precis så osexig och glitterbefriad som disco inte är. Det blir liksom emodisco. Och det är, som vi alla vet, ingen hit. Eller? Jag finner mig själv stampandes takten till de hysteriska stråkarna.

Kanske kan man bara gilla det här om man är väldigt Winnerbäcklojal eller om man blir svag när man tänker på Pulp. Eller, som i mitt fall, båda.

Blondes have more fun/less brains/helt enkelt ljusare hår?

Jag fattar att Johan Palm måste skriva en blogg. Att han gör det på Aftonbladets bloggfunktion är också logiskt.

Men att han gör det med rubriken "Johan Palm bloggar om livet som blondin"? Det är säkert ett skämt. Men det är inte kul. Bara... konstigt.

Ett skämt som faktiskt är kul är att han i nämnda blogg påstår att han tycker att tillägna en tjej Orups gamla låt Jag blir hellre jagad av vargar skulle vara ett "snyggt" sätt att dumpa henne. Åtminstone är det kul om man utgår från att han är ironisk.
Är han inte det så är det enbart alarmerande.

Nobody writes them like they used to.

Ord man använder för sällan (och som jag därför jättegärna vill få se i tryck med mitt namn under någon gång):

Urbota.
Dunderkåt. (Mattias: "Du kan ju använda det om du får recensera något som Jarvis har tagit i.")
Pajparty. (Det här kommer jag aldrig att använda. Men det ÄR ett bra ord.)
Spektakulärt.
Angenämt. (Mer av ett ord man säger för sällan, men ändå. Det är fint och belevat, tycker jag. Jag brukar säga det för att verka rolig när jag träffar nya människor. De flesta fattar dock inte, så jag verkar mest konstig. Men jag har i alla fall roligt.)

Så är det.

När du pratar verkar du jättedum, och du är alldeles för ung.

NU, en miljon år senare, lyssnar jag på Hela livet var ett disco. Nytt Krunegård. Låten är bra faktiskt. Tre gånger har jag lyssnat. Om den växer eller krymper efter fler lyssningar kommer att slutgiltigt avgöra dess öde. Åtminstone hos mig.

Nu kan man läsa Simonintervjun på hans blogg. Gör det. Och du får säga att jag är dålig, men bara om du talar om hur jag ska förbättra mig. Okej?

Idag väntar jag på samtal från människorna som hyr ut ett rum som jag vill bo i. Jag hoppas att de ska säga att jag får bo i det, men jag vill inte hoppas för mycket. Jag konkurrerar trots allt med Handelsbrudar med stylade ögonbryn. (Okej, det var så vitt jag vet bara en Handelsbrud, men ändå, Handels låter så seriöst bredvid "alltså, jag ska bli musikjournalist, och nu ska jag plugga Kulturstudier för jag kom inte in på Musikvetenskap".)

För övrigt - vad är grejen med folk och att ignorera mig?! Min enda teori är att mina frågor är så urbota puckade att de inte är värda att besvaras. Men DET låter ju för emo för att vara sant, så det tror jag inte på. Jag kan inte räkna alla gånger denna sommar jag ställt frågor via mail och inte fått svar. Ska man behöva göra något så drastiskt som att ringa för att få sina frågor besvarade? Jag undviker gärna det. Ett telefonsamtal tar så mycket i anspråk. Man kräver uppmärksamhet nu och inte sen.
Å andra sidan är det väl antagligen just mailets "går att svara på när som helst"-natur som gör det så lätt att totalt ignorera.

Nu måste jag äta pesto och ost.
Förbereda mig på livet i fattigdom och misär som väntar mig på Göteborgs parkbänkar.

Simon says.

Foto: Rickard Aronsson

I juni, på Peace & Love, intervjuade jag Simon Norrsveden. Mitt självförtroende var skadat efter Krunegårdfiaskot, men jag ignorerade tvivlet och gjorde mitt bästa. Skickade in artiklen när den var klar och började vänta på att få se den på Grooves hemsida.

Dagar, veckor och månader gick. Jag blev naturligtvis övertygad om att den hade varit för dålig för att användas. Det gjorde mig ledsen, dels för Simon eftersom han hade varit så trevlig och nu inte fick något för det, och dels för att jag såg min drömda framtid som musikjournalist blekna och försvinna.

Men! Det var inte över. I måndags plockade jag nämligen upp ett exemplar av nya numret av Groove, och vad ser jag? Jo, min Simonartikel över en hel sida. Eller ja, en stor del av sidan tas ju upp av bilden på honom, men ni fattar. Så plocka en Groove och läs den. Eller läs den i Simons blogg om ett tag. Han bad mig om texten för att kunna publicera den där, nämligen, och jag har just skickat den. Med tanke på kritiken jag fick sist han copypejstade en av mina texter ska det bli riktigt spännande, må jag säga.

Som socker på popcornen drömde jag om Simon i natt. I drömmen hängde jag och min vän Cami med honom och hans band. Mitt drömjag tyckte att det kändes lite groupieaktigt, och var sjukt noga med att "inte vara sexig på något sätt" (vilket i ärlighetens namn inte är oöverkomligt svårt i verkligheten, men i drömmar kan ju allt hända). I min dröm hade Simon en basist som var väldigt ung, hade supit bort sin bas (drömsimon förmanade honom strängt, lite som en lärare typ) och försökte ragga på Cami. Jag minns även att Simon i drömmen sa till basisten något asdrygt i stil med "om du får ligga så är det tack vare mig".

Det här var skitkonstigt. Notera att detta var en DRÖM. Simon är varken dryg eller onödigt bossig så vitt jag har kunnat märka. Långt ifrån. Och vem hans basist än är så är jag säker på att han inte super bort sina instrument, samt får ligga helt tack vare sig själv.

Förlåt Simon och Simons basist. Man rår inte för sina drömmar. Se det komiska i det hela.
Det ÄR ju ganska bisarrt.

People are strange.

För en kort stund sedan gick jag genom Nordstan. Plötsligt hör jag ett pruttljud nära mitt öra och en röst som säger "jag bajsade på mig". Och förbi mig skyndar en rund, svart man med cigarretter bakom båda öronen.
Mot nästa människa han passerar gör han likadant.

Det är någonstans här i tidslinjen jag inser vilken komik jag bevittnar och börjar skratta högt. Folk tittar på mig. Men jag är glad.

Världen är så konstig.

Ibland måste man återge andra människors ord.

Martin Elisson, Hästpojken: Min mamma påstår att hon också mår dåligt ibland, så det kan vara ett släktdrag.

Kip, The Pains of Being Pure at Heart: I love Jarvis sooo much that if he stole my girlfriend, I'd be honoured. She'd be too.

Anonym, Hemligt band: Det är egentligen ganska konstigt att jag är tillsammans med Åke, för jag är ju ball, och Åke är ju Åke.

Fotnot: Åke heter egentligen något annat.

Filip Hammars pung igen.

Så jag läste i Metro häromveckan att det var värsta skandalen att Blondinbella inte tjänade så mycket pengar på sin blogg som hon hade gått ut med. Den skandalpyttiga summan var...
7000 i månaden.

Det motsvarar visserligen inte det heltidsjobb det verkar vara att upprätthålla sin image som Blondinbella, för att inte tala om de ointressanta blogginläggen då.
Men ändå.

När man tänker på att jag själv går minus på att producera texter som folk läser, är det inte utan att man blir lite småbitter. Tur att det är så roligt. Till exempel kan man i nya numret av Groove läsa en hel sida om mitt möte med Simon Norrsveden. Gör det. Det står om Filip Hammars pung i den.

Därför är det extra kul att jag i helgen upptäckte (med hjälp av Mattias wikipedianörderi, underbart) att jag är släkt med Filip Hammar. På långt håll, visserligen, men ändå. Vi tillhör båda släkten Hammar (samma som K.G.). Han Pålsjögrenen, jag Smålandsgrenen.

Det ni.

Way out west - ett epos i åtta delar.

Stay out west
Festivalen började med lite klubbspelningar på torsdagen. Då hängde jag och Mattias i Kajskjul 8, enbart för att vi var sjukt nyfikna på vem den hemlige artisten skulle vara. Den ramades in av Theodor Jensen och Joel Alme - ett klart Göteborgstema. Mattias trodde Hästpojken. Jag fantiserade Henrik Berggren. Det var... Timo Räisänen. Antiklimax gånger hundra. Men Theo Jensen var faktiskt riktigt bra, vilket förvånade mig eftersom jag tyckte att The Plan var skittrist. Han sjöng bland annat ett duett med Titiyo som var väldigt bra. Inspirerande och spännande och en fyra av fem.

Way out häst
Band of Horses knäckte. Tyvärr såg jag inte hela konserten eftersom jag hade druckit en öl och en halvliter vatten och dog av kissnödighet, men första halvan var absolut kickass. Cowboyoutfit möter episk folkpop möter Slottsskogen.

Vampyr out west
Ni som såg Laakso på Peace & Love kanske också tyckte att det var pinsamt att publiken inte kunde svara Markus i dansgolvskonversationen? Jag dog av pinsamhet då, men det behövde jag inte göra igen, för den här gången var det Markus som inte mindes. Det var överlag en bättre spelning än den på P&L, enligt mig. Mer närvaro både hos bandet och publiken. Och SJUKT mycket bas - den lilla flärpen som sitter längst bak i munnen (gomseglet enligt 118100) dansade. Detta var minuset med spelningen.
(När jag konstaterade ovanstående var alla vuxna/pretton, och Mattias, på Wilco, som tydligen var fantastiskt.)

Way out mest
Allra mest bas hade ändå [ingenting]. Man fick i princip hjärnskakning. Ljudkvaliteten blev sjukt lidande. Aj. Det lilla man hörde var tyvärr ganska ojämnt. Inledningen hade varit klockren utan bassjukan - först Punkdrömmar, sedan Julia. Därefter togs tempot upp och ner hela tiden. Jari Haapalainen spelade piano, med bravur. De spelade en av mina favoriter, Här kommer solen, i en ny version som jag inte riktigt gillade där den extra slagverkaren spelade en betydande roll. Den är en så fin poplåt och de försökte liksom av-poppa den. Jag hade väntat mig mer av denna spelning, men jag får ge dem en ny chans på Popaganda.

Way out träsk
Regnet föll, men inte jag, för jag fick se Vampire Weekend. De framförde allt som det skulle framföras. Vi fick höra flera nya låtar, av vilka samtliga lät lovande inför album nummer två. Hurra! Det var så fint, alla dansade och sångaren hade opretentiösa vita gympadojor med fet sula.

Way out test
Glasvegas inledde segt. Fortsatte segt. Försökte vara episka och instrumentala mycket längre än de hade täckning för. Sedan blev det bättre och bättre och Geraldine, Go square go och Daddy's gone var allt de är - kvalitativa låtar. Tre av fem får de överskattade skottarna. Ja, jag är skeptisk, men jag erkänner när de har sina ljusa stunder. Deras bättre låtar ÄR riktigt bra. Och helt okej live.

Way out boobs
JC besökte festivalen och gav bort t-shirts med valfritt tryck. Jag hade i flera veckor planerat att göra en med den enkla texten "Jarvis Cocker". Ni fattar, hans initialer är JC? Det blir mindre "hej jag bär på reklam" och mer "hej jag är sjukt fyndig"? Tyvärr fanns det vara linnen kvar när jag kom dit, så nu när jag ska vara sjukt fyndig blir det i ett linne som jag hoppas "highlights my breast in an obvious, yet classy way".

Way out bäst
Mina vänner från Gislaved var där och jag fick träffa dem. Det var bäst av allt. Fnissterapi är en underskattad terapiform, och kladdkaka är grejen.

You look like me, but you're not like me, I know.

Det kanske bara är jag som just har upptäckt det här, och om du redan har bearbetat färdigt detta faktum så kan du ju sluta läsa nu, men visst är det underbart att Zach Braff och Fredrik Strage är jättelika? Inte gigantiska, alltså, utan med liknande utseenden. Tack så mycket.

På just dessa bilder skiljer sig i och för sig deras ansiktsuttryck markant, men det hör väl till deras respektiva jobb. Som skådis kan man inte se lite besvärad ut när man blir fotad och som journalist/författare kan man inte se för glad och bekväm ut. Sådant är spelet. Kanske.

Hur som helst - föreställ er nu att de hånglar med varandra. Scrubs möter Fans. Det skulle vara episkt. Tack Josefin för den tanken.

En tiger som skäms.

NME har nyligen gjort en lista som heter The Future 50. Där listar de artister, band, personer, klubbar, fenomen och annat som på olika sätt driver musik framåt. So far so good. Och nu till själva smörkrämen i chokladbiskvin: Landet Sverige är på plats 32.

Nu börjar du kanske bli lite stolt över vårt iskalla Ikea-land som tydligen är innovativt på något sätt. Hejda dig! Det är nämligen så att det vi uppmärksammas för är att vi har Piratpartiet.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men känner att blogga är en gyllene medelväg.

Sweden the country places 32 in our Future 50 list, mostly because they
have a political party there dedicated to free downloads.

There is a girl that never goes out.

"There is a light that never goes out" hette det i Manchester. "There is a boy that never goes out" parafraserade man i Melbourne*. Och "there is a girl that never goes out" heter det i Floda ikväll.

Jag var i Göteborg, där det är kulturkalas i veckan. Min plan var att först se hyllningen till Dusty Springfield, att sedan se Magnus Betnér med fler och att efter det kanske gå ut på Pustervik där Klara Grape från Groove skulle dj:a.
Men det gjorde jag inte.

Istället tillbringade jag trekvart med att hitta en toalett, konstaterade att Dusty Springfield-grejen var slut och att det var så tjockt med folk att ett besöksförbud inte hade gjort någon skillnad på hur nära jag kunde komma Magnus Betnér. Då övervägde jag ett besök på Pustervik. Föreställde mig hur jag skulle få skeptiska blickar av hipsters, nervöst dra i mig en rom och cola jag egentligen inte hade råd med genom ett svart sugrör och sedan åka hem.
Jag hoppade över krusidullerna och åkte hem.

På väg till pendeltåget försökte jag analysera min brist på energi att konfronteras med andra människor. Jag kom fram till att det beror på att jag måste ha varit sjuk den dagen i skolan då de lärde ut hur man är avslappnad och självklar i sociala sammanhang. Eller var lär sig folk? Borde det inte finnas kurser i det här? Lär de måhända ut det här på samma ställe som de delar ut förmågan att umgås med barn? Är det försent att komma dit och få sig en lektion?

Snälla skicka ett vykort för jag undrar så, som det kunde ha hetat i ett Göteborg utan sorg.

*The Lucksmiths' hemstad.

My name is Ganna, I'm your social worker.

Ni vet såna däringa små runda ostar med rött paraffin på som heter Babybel?
De är ganska bra att hålla energin upp med när man väntar på tåg i Bräcke en hel natt.
Planerad väntan: 2 h, 40 min. Oplanerad väntan: 3 h, 30 min. Summa väntan: 6 h, 10 min.

Det var kallt.
Det var tråkigt.
Det var jävligt.

Det enda som gjorde att jag ville fortsätta leva var att Mattias var där. Han lyckades på något mirakulöst vis behålla livslusten och förmågan att förmedla den. Fantastiskt.

Det första positiva med det här är att SJ kommer att bli tvungna att ge mig resor för minst summan jag betalade för biljetten. Det vill säga 700. Win.

Det andra positiva med det här är att vi nu äntligen är framme i Göteborg (med omnejd) och gör oss redo att göra av med våra sista slantar på Way out west. Efter det ska jag hora/tigga/båda har jag tänkt. Så att jag kan åka till Popaganda i Stockholm och träffa Lisa och Jens och Tora och Millan också.

Stop the tape, stop the tape!

När jag var 15 år gjorde jag ett band med tema Brustet Hjärta. (Garva inte, det var på gigantiskt allvar för mig på den tiden.) Igår var jag hos min mormor, där bandet har hamnat, och tänkte lyssna på det.
Mormors bandare tuggade det. Mitt hjärta brast litegrann.
Ironiskt nog.

JAG TROR ATT JAG ÄR NÅTT.

Uppdatering:

Jag har kommit in på Allmän språkvetenskap.
Det vill jag läsa tillräckligt gärna för att ta studielån.
Alltså löser det sig!
Allt blir bra!

Allt blir bra.

Jag tror att vänner är något att hänga i julgranen.

När man måste bo hemma för att man inte har någon annanstans att ta vägen.
När man inte har kommit in på utbildningen man sökt trots att det bara var en fristående kurs.
När man har pyttesmå utsikter att få jobb.
När man har lovat att flytta till en stad där det saknas tusentals bostäder.
När ens pengar snart är slut och man inte vet när man kommer över lite nästa gång.

När man gråter minst en gång om dagen.
När man tvivlar på sin förmåga att leva ut sina drömmar.
När man inte har en enda anledning att gå utanför dörren.

Det är då man behöver få en Spotifyplaylist som heter "Till älskade anna". Och det är då det är bra att denna lista innehåller låtar som Emil Jensens Jag tror att jag är nått.

För då går det, ton för ton, ord för ord, att försiktigt börja tro igen.

Why that doesn't surprise me.

Han skulle kunna vara medlem i familjen Weasley. Han är fantastiskt dryg ("du, jag har kommit på att Pulp inte är så jävla bra egentligen"). Han inte bara står ut med det - han uppskattar att jag har knottriga överarmar. Han håller min hand och pratar mig till sömns när jag vaknat och mått dåligt på natten. Han blir glad av att se mig. Han har en Jarvis Cocker-plansch på sin sovrumsvägg. Han lagar mat och köper Ben & Jerry's åt mig när jag är sjuk. Han betalar hutlösa summor pengar till SJ för att träffa mig. Hans familj verkar tycka att jag är gullig och rolig (ett intryck jag alltid eftersträvar att göra). Han gör spellistor med bra musik jag inte hört till mig. Han kan så mycket saker att det är som att umgås med Wikipedia (läs: lärorikt). Han fick mig intresserad genom att fråga om vi skulle byta blandband. Han älskar Jämtland väldigt, väldigt mycket. Han förstår alla mina Vänner-referenser. Han tänker på jämställdhet och tycker att det är viktigt. Han är inte perfekt, men nära nog.

Och bara för tydlighetens skull - han tycker att Pulp är bra.

And then you took off your energy mask and you were Cameron Diaz!

Det händer fruktansvärt konstiga saker i ens huvud när man sover.

I natt var jag tillsammans med Harry Potter. Jag var tyvärr inte Ginny Weasley, inte så det märktes i alla fall, bara random brud på Hogwarts. Alla elever var i fara, och vi blev tillfångatagna av några onda typer. Jag satt mellan Harry och Hermione.

Sedan var jag helt plötsligt Gandalf(!) som duellerade Saruman för att försvara Hogwartseleverna. Jag tror att jag vann.

Det här var knark.

Can't read my pokerface.

För att sluta vara ledsen och arg och grina för absolut ingenting hela tiden använder jag Spotify.
Jag lyssnar på covers.

En midi-version av Just like heaven (The Cure). Rockversioner av Pokerface (Lady Gaga) och Hot 'n' cold (Katy Perry). Speldoseversion av I walk the line (Johnny Cash). José González-version av Love will tear us apart. Emoversion av Frankly, Mr. Shankly (The Smiths).

Så tvingar man tiden framåt när man inte pallar att kolla på Scrubs bara för att man inte får vara ensam i soffan.

P.S. Ska snart sluta vara emobloggare och återgå till mitt riktiga, bättre, jag. Stick around.

Ingenting, ingenting, ingenting.

Det är måndag.
Det regnar.
Det känns hopplöst.

Men det är det inte, för här sitter jag och lyssnar på en EP jag håller på att recensera, och i veckan ska jag träffa vänner, och snart är det Way out west, och sedan...
Ingenting.

Jag föreställer mig en kartong i en återvändsgränd som löses upp av regnet. Men det blir antagligen mer som bo hemma (isolering 2.0) eller bo hos mormor (utan internet, men med spindlar och kyla). Och ingenting att göra.
Ingenting.

Låter slutgiltigt, eller hur? Ingenting. Ingenting. Ingenting.

Ingenting.

Ba-da-ba-ba goes the backing vocals, I'm trying not to be so anti-social.

Hemma från Emma! ...bodafestivalen, men ändå, rim är roligare än reson.

Resan började på onsdagen. Mamma körde ner mig och Mattias. I gengäld fick hon lite tid med mig. När vi satt i bilen såg jag två sjukt roliga felskrivna skyltar. Först: "Bil, musik och leksaksmuseum". Sedan: "Bil-musik och leksaksmuseum". Jag dog av skratt och tvingade de andra att lyssna på blandskivorna jag gjort dagen innan för att kunna göra blandband.

Den enda spelningen jag minns från torsdagen är bob hund. Det var, självklart, väldigt bra. De kom mig att reflektera över hur jävligt det kan låta om man (läs: jag) försöker sjunga med på skånska fast man varken kan skånska eller sjunga.

Fredagen bjöd Florence Valentin, som alltid bra, och misär i form av tältmisshandel. Pinnarna (av metall!) som höll uppe tältet gick sönder och vi hade ingenstans att bo. Eftersom Emmaboda behövde Mattias som funkis en dag till gav de oss en natt på hotell för att vi skulle stanna. Ett tag var vi nära på att åka hem. Jag är SÅ glad att vi inte gjorde det.

Lördagen handlade egentligen bara om The Pains of Being Pure at Heart (det snuttigaste bandet någonsin!), men bjöd även på en grym spelning av Marina and the Diamonds. Marina var glamourös och jordnära på samma gång och spelade svängiga låtar.

Men åh, The Pains of Being Pure at Heart! Rent objektivt var det inte en värlsomstörtande spelning på något sätt, det var ett bra band som spelade sina bra låtar (som i stort sett har samma anslag allihop, för övrigt), men rent subjektivt blev jag jättelycklig och det var sjukt värt. Och de var helt otroligt söta och verkade flummiga. Mm. Vackert. Sötast var basisten. Han hade nördbrillor, rosa skjorta(!) och blicken neråt. Så stod han och dansade för sig själv.

Jag stod faktiskt längst fram, till och med, något jag sällan gör numera. Har blivit en tant och sitter och chillar till nästan allt. Jag uppskattar bra spelningar på ett stillsamt sätt, helt enkelt. (Monica Geller skulle ha gillat mina festivalvanor. Vanlig våtservett, desinficerande våtservett, handsprit.) När jag satt på en sten och läste min bok en bit från Sonic Syndicates spelning och betraktade en publik som var i extas sörjde jag att jag aldrig kommer att vara där igen. För det är så. Även om jag står längst fram på en spelning med ett band jag gillar är jag nuförtiden för pretto (eller dead inside?) för att hoppa och skrika och vara euforisk. Det där kan vara det enda som var bra med att vara fjorton och femton år.

Apropå att läsa, förresten, så var det en sjukt jävla bra raggningsgrej visade det sig. Nu tänker du kanske "men vadå, Anna är ju kär, hon vill väl inte ragga?". Och nej, JAG vill inte. Men skulle jag vilja det så kan jag tydligen bara åka på festival och försöka läsa utan att bli störd. Inte mindre än sex personer kom fram till mig och började prata. Flera av dem undrade vad det var för fel på mig. En, ca fyrtioårig, man stötte helt klart på mig. En annan, något yngre, försökte bjuda mig på vin.

En annan fin upplevelse var den fulla killen i Broder Daniel-tisha, studentmössa och Fjällrävenryggsäck som började med att fråga mig om The Pains of Being Pure at Heart, övergick till att intervjua mig med sin ölburk (bland annat hade han mig att säga en låt med Hästpojken som inte var Shane MacGowan eller Caligula för att bevisa att jag gillade dem) och avslutade med att säga att han var Fredrik Wikingssons bror. Det var han inte. Men lite lik var han faktiskt.

Jag har aldrig sett så få konserter på en festival. Någonsin. Jag såg fler på Popadelica, som ändå är en endagsfestival. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta faktum. Det bästa sättet är antagligen att, som Pumbaa skulle ha rått mig, lämna sitt bakomflutna före sig.

Hur som helst - Emmaboda. Sött samhälle. Det bästa var retrofiket med jukebox. Och en fin festival med camping och band på samma område, där man alltså får dricka. Det kanske ni redan visste, men det var en nyhet för mig. Praktiskt med allt på samma ställe.

P.S. Jag döpte min bandare till Jarvis. Och just det, såg en kille med Jarvis på sin t-shirt. Jag drog efter andan. Såg sedan att han även bar på DN Kultur. Var säkert en pretto men trevlig människa (vad skulle vi göra utan fördomar?). D.S.