Blah blah blah.

Jag har dåligt samvete för att jag uppdaterar så dåligt här nu i helveteshögtidernas tid. Dessutom orkar jag inte riktigt att samla ihop de tankar om popkultur jag hyser för att skriva något strukturerat. Därför kommer här - En Kompromiss. Ni får fragment, jag får samvetsro. Hey ho let's go.

Först på dagordningen är Unicef-reklamen på tv. Persbrandts snack rör mig inte i ryggen. Jag börjar tro att han är död på insidan. Men Andreas Lundstedt! Jag började nästan grina. Hans röst låter lite som att han helst vill gråta men är vältränad i att låta bli. Och blicken. Den känns uppriktig. Är det något jag uppskattar, förutom uppriktighet, är det möjligheten att kunna bevara illusionen av uppriktighet.

Facebook förpestar just nu mitt liv med en annons vars rubrik lyder "Snygg byst till nyår?". Vad vill de mig?!

Musikmässigt söker jag just nu trygghet och lugn. Det innebär lugn älsklingsmusik och nostalgihits. Ingenting nytt går att processa i denna hjärna för tillfället. Detta bör dock rätta till sig när jag är tillbaka i Göteborg. Det går däremot att framställa nytt eget material. Jag är glad att jag tog med gitarren hela vägen upp till Jämtland, då den bereder mig mycket nöje. Idag påbörjade jag en låt om att boken alltid är bättre än filmen. (Ni är välkomna med förslag på böcker som inte blev bra filmer! Hittills har jag bara fyra stycken.)

Nu orkar jag inte vara hurtig längre. Frågor hänvisas till min sekreterare (alltså ingen).

Vem sa att det ledsna och svåra var mer på allvar?

Jag skulle köpa nya vantar, men...

KUL HJUL KÄRA VÄNNER!

Detta firas bäst med en fin låt. Min ledsna, kanske, eller ännu bättre - Julknulsknäppen! Julknulsknäppen är Heart-sick Groans, fast på svenska och om julen. Ovanstående är min favorit. Kanske för att den handlar mer om ledsenhet än om julen. Hur som helst... Mys av bara järnet nu så ses vi snart igen.

Kärlek.

Murder, she wrote.

Vet ni vad problemet med Scrubs är?

Att en ideologi som ständigt gör sig påmind är "tjejer är dåliga". Det enda exemplet som behövs är väl kanske att Dr Cox kallar JD för tjejnamn för att trycka ned honom. Ursäkta, men det är faktiskt bara puckat. Så när någon tilltalar mig med mitt namn ska jag bli förolämpad för att det är ett tjejnamn? Nej. Fungerar icke. Om man inte accepterar att killar är bättre än tjejer, förstås, då blir det ju faktiskt nästan ett skämt att påstå att en kille är en tjej för att han ska känna sig dålig. Även om jag inte tycker att det är kul någonstans.

En annan spännande sak är att Jordan, Dr Cox's ex-fru (ni vet), använder exakt samma metod för att trycka ned folk. Att antyda att de är "tjejiga". Eftersom hon själv är av det kvinnliga könet kan jag inte låta bli att tycka att hon sätter högaffeln i sin egen fot litegrann. Och även om hon inte får stelkramp första gången kanske det inte är så bra. I längden.

Och ja, det finns en hel massa andra perspektiv att applicera, klass-, ras-, sexualtitet-, och så vidare i all oändlighet. Men genusperspektivet är det jag är bra på. Det finns givetvis mycket mer att säga där också, men jag tänker inte bli långrandig.

Pusshej.

It's like, hey kid, why so sad?

Okej, SJU personer har lyssnat på min amatörlåt. Det känns bra. Sju är det mest kraftfulla magiska talet, right?

Nu har jag börjat på en betydligt gladare låt. Den ska heta Whiny dancer och handla om hur pojkar i stuprörsjeans är mesiga (och gnälliga) men söta ändå. Titeln är inspirerad av Scrubs. Ämnet har jag funderat på ett tag. Hold me closer, whiny dancer! Don't believe everything Morrissey tells yah!

Jag kommer så att sjunga fel, det vill säga "tiny dancer", när jag är nervös. Något att se fram emot på min första spelning.

Det är BARA en tidsfråga. Någon gång måste man bli popstjärna.

Extra extra! Tyrah Burden gör jullåt!

Nu kan lyssna på min ledsna och bittra jullåt på myspace. myspace.com/tyrahburden är adressen.

Ett par grejer bara: Ljudet blir som det blir när man använder Garageband. Det kan bara bli bättre, right? Man kan också tycka att det låter jävligt indie med lite knaster.

Ja, sedan finns det också en flummig grej där som jag gjorde med loops från nämnda musikmakarprogram. Den ligger mest där för skojs skull.

Snälla kommentarer: Välkomna! Elaka kommentarer: Nej tack, det är bra.

(Nu är jag nervös.)

Why'd you have to go and make things so complicated?

Den som håller koll på min Last.fm har förmodligen inte undgått att jag lyssnat en del på min barndomsidol Avril Lavigne de senaste dagarna. Varför i helvete då, undrar man kanske. Jo, såhär va. Jag kom på härom dagen att jag faktiskt tyckte att Let go var en sjukt bra platta och att Avril var den coolaste personen på jorden. Runt 2002, sådär. Så jag började läsa på lite om Avril och började undra: Vad fan hände?

Jag menar... Complicated var kanske inget poetiskt mästerverk, men den var den mest själfulla låten som spelades på NRJ, och den handlade om något så viktigt som att vara sig själv. Detta talade starkt till mig. Uppföljarsingeln Sk8erboi (stavningen!!!) handlade på sätt och vis också om det. Den säger ju i princip "haha, jag fick en bra kille som du dissade för att du var för ytlig". Det är att läsa den medhårs, jag vet, men det kändes som ett schysst budskap.

Det finns mängder med citat av Avril där hon snackar om att hon gör sin grej och aldrig skulle klä sig "slampigt". "Jag skulle göra det om jag sålde min kropp, men jag säljer min musik."

Men sedan började hon göra låtar som handlade om killar som dissade henne, att sno en kille från hans flickvän, och att vara "hot". Samtidigt ändrade hon stil och attityd helt. Från att ha varit en cool tjej som skejtade och slog sönder gitarrer blev hon en tjej som hoppade runt i tyllkjol och push up-bh. För att göra det hela lättare för mig tänker jag helt enkelt servera exempel.







Alltså, jag vill väl inte döma någon. Hon har säkert kul..? Jag säger bara att det är tråkigt när personer man tog intryck av utvecklades på ett sätt man själv inte vill. Det känns skevt. Och jag undrar vad som hände med Avrils integritet. Men hon gör kanske sexiga bilder "för sin egen skull". Hon kanske "vågar vara feminin".

Om Avril hade fortsatt skriva bra, om än mainstream, poplåtar med kläder på och integritet intakt hade jag kanske fortfarande respekterat henne. Som det blev nu slutade jag med det typ 2003.

Fast jag tycker fortfarande att Complicated är en bra låt. I smyg.

En av alla bra skivaffärer i denna stad.

Dagens upptäckt: CD-centralen!

Så många gånger som man varit på Göteborgs centralstation utan att fatta att man är i närheten av en guldgruva. Herregud. Idag införskaffade jag där TVÅ skivor till priset av 58 kronor! Riktigt goa skivor dessutom. Från det ljuva 90-talet. Popsicle och Pulp.

Nam nam!

Prefects are really freakin' hot.

Who'd have known?

Kära vänner, jag har ett tillkännagivande.

Jag har insett att Lily Allen är bra. Chockerande, inte sant? Ja, minst ett halvår efter att Carrie upplyste mig om detta. Uppenbarligen är jag trög.

Mitt problem är att jag blir skeptisk när en artist är mer myt än musik, och som jag minns det var det en del fuzz runt Lily Allen just då. Överallt läste jag att hon hade gjort si eller så, vilket ledde till att jag var trött på henne innan jag ens hade gett henne en chans.

Men. Sedan, härom veckan, satte jag mig av någon anledning ned och lyssnade på Fuck you. Kanske var det för titeln. Och insåg: Det här är ju ett koncept jag alltid har gillat. Arg/bitter text i kombination med käck melodi. Så lyssnade jag lite mer. Det var skönt, det var roligt, jag blev glad. Och mer än så kan man inte gärna begära av popmusik.

Ibland är det väldigt dumt att inte lyssna på musik man blir tipsad om.

Take me to a microphone. I need to broadcast.

Idag är jag glad för att jag hittat musiken från The boat that rocked samlad på Spotify.

Bäst gillar jag Elenore. Jag och Mattis har sjungit på den sedan vi såg om filmen i söndags. Vid det här laget har hela Göteborg säkert hört våra stämmor. Grattis, Göteborg.

I never said I was deep.

Jag har startat en blogg som ska finnas parallellt med den här. http://profoundlyshallow.blogg.se är adressen.

Där ska jag inte försöka vara smart och/eller kläcka käcka oneliners. Den är stället man ska hänga på om man gillar bitterhet och ironi. Min gnällblogg, om man vill vara sådan.

Gillar man däremot det jag skriver om här (vi kan kalla det populärkultur) fortsätter man hänga här. Eller så hänger man på båda ställena.

Hej.

Idag tittar jag på Pelle Svanslös.
Eftersom det är betydligt enklare att sänka sin intellektuella nivå än att höja den.

En uppdatering.

This just in:

Kissie skriver "böt". Jag tror, tror, att hon menar "bytte".

Sluta våldta svenska språket! Det gör ont!

Solo och Café: En liten studie av livsstilsmagasin.

DISCLAIMERS: 1. Det här är ett väldigt långt inlägg. Jag rekommenderar dig att lägga ner lite tid och läsa till slutet. Det är värt det. 2. Det finns fler analysnivåer än mina. Djupsinniga iakttagelser av dem är hjärtligt välkomna till kommentarsfältet.

Inriktningen på min nuvarande delkurs ("Modernitetens medielandskap" eller något annat pretto kallar de den) har gjort mig väldigt fundersam kring just medielandskapet idag. Framför allt ur genusperspektiv, som är en favorit hos mig. Därför har jag köpt två livsstilsmagasin för män resp. kvinnor, ett nummer av Café och ett nummer av Solo, för att undersöka framställningar av könsstrukturer och maktförhållanden.

Vi kan börja med lite hårda fakta. På Solo består redaktionen enbart av kvinnor. På Café jobbar det 20 män och 3 kvinnor (varav två har ordet "assistent" i titeln).

I Café finner jag en övervikt av män på de bilder som finns, både i reklam och artiklar. Männen är påklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. (Värd att notera är emo-modellen med kuksugarläppar. Inget heterokomplex?) Kvinnorna som figurerar är avklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. Dock med ett undantag - Noomi Rapace som Lisbeth Salander, med stor huvtröja och pistol. Vissa avklädda bilder har sällskap endast av lite text, andra av en hel artikel.

I Solo finns det 4 bilder på Robert Pattinson(!). I övrigt är det något fler kvinnor som figurerar på bild. Oftast är de lättklädda, välsminkade och smala. Männen som avbildas är i enstaka fall sexobjekt (jag upprepar: Robert Pattinson), men oftast finns de på bild för att de blivit intervjuade eller skrivit krönika (Calle Schulman).

Nu ska jag titta lite närmare på stämningen i de respektive magasinen.

På Solos framsida sitter modellen Natalia Vodianova i underkläder och bolero med halvöppen mun. Efter några sidor av reklam möts jag av ledaren som har rubriken "Sluta tvivla på dig själv". Den uppmanar mig att skita i vad "alla andra" tycker och våga tycka om mig själv som jag är. (No shit!) Tidningen går vidare med diverse tips på hur man ska klä sig, sminka sig, inreda sitt hem, komma i form, bete sig, göra karriär och fånga en man. Porträttet av omslagsmodellen är en saga i bästa Askungen-stil, där hon bland annat berättar att folk tar henne mer på allvar sedan hon blivit mor.

Intressant tips i artikeln "Bli en nätdejting-drottning": Sikta på att prata 35 procent av tiden och låt honom sköta resten. Ett annat intressant nedslag: "En teknikblogg som riktar sig till tjejer, och som inte förutsätter att tjejer är värdelösa på området." Så var får man dessa tips? Jo, på domänen lillagumman.se.

Andra artiklar vi kan läsa i Solo: "24 sexiga jullekar". "Varför blir du kär i machokillen?" "Har du fel kroppsuppfattning?" "Intervju: Deathcab for Cutie" (Ja, DE skrev fel, inte jag.)

Café då? Där hittar vi Alexander Skarsgård på framsidan. Mååånga sidor av reklam innan ledaren, "Grattis, Crampa!" som handlar om hur fenomenal medarbetaren Jonas Cramby (som f.ö. även skriver i Cosmopolitan om "hur män fungerar") är. Första delen av tidningen handlar om kultur och nöje och berättar klart och tydligt vilka böcker/filmer/spel/tv-program som är coola och ocoola. Om den enda bok skriven av en kvinna kan vi läsa att den är "rätt kul läsning om man pallar den tjejiga berättarstilen". Efter den delen kommer det feta reportaget om Skarsgård. Porträttet av honom tillåter ett visst mått av nyans och ett stort mått av machokomplex (artikelförfattarens, inte hans).

Artikeln om Megan Fox är väldigt spännande. Dels figurerar hon i baddräkt på en rad bilder, dels säger hon i intervjun "Kvinnor säljs som en vara i Hollywood. Ditt värde bestäms av hur sexig du är". Samtidigt snackar hon om att man inte ska låta någon annan bestämma över ens liv och att hon vägrar låta andra bestämma vad hon ska ha på sig och hur hon ska se ut. Artikeln har rubricerats "Tjejen som klär av Hollywood".

Andra artiklar vi kan läsa: "Döden i djungeln." "Zlatans största stund." "60 sidor av Ulf Lundell." Bilder på storbystade dokusåpadeltagare. "10 steg till bättre oralsex." (Den sistnämnda artikeln är a) skriven av en tjej och b) uppbyggd på Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer.)

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Jag känner många saker. En av dem är att det generella budskapet i båda tidingarna är att det är viktigt att vara snygg och sexig. Skillnaden består i att det i Café ges mer utrymme även åt det inre underhållet - d.v.s. hobbyaktiviteter och populärkultur. Detta kan man läsa som att killars uppgift är att vara snygga OCH kunna saker, medan tjejer bara behöver vara snygga. Stackars killar?

En annan vinkel är att båda magasinen för fram värderingar som klargör att tjejer har en viss plats, och var den är. Solo måhända något mer subtilt och maskerat med snack om självständighet (vi rakar benen för vår egen skull!). Man skulle kunna säga att båda magasinen använder sig av den så kallade "manliga blicken" i synen på både kvinnor och män. För kvinnors del trycks det hårt på sexigheten, för männens del på hårdheten.

Samtidigt måste man förutsätta att den genomsnittliga läsaren inte är dum i huvudet. Kan man få ut någonting av dessa magasin, förutom stoff att bygga sina teorier på? Ja, jag kunde det. Det var inget fel på intervjun med Death Cab i Solo eller intervjun med Eddie Izzard i Café, till exempel. Självklart väljer alla vad de tar till sig och vad de slänger bort. Men jag tycker inte det är så bra om man tar till sig att man bara ska prata 35 procent av tiden för att vara en bra dejt.

Jag tror att dessa magasin inte är ett problem i sig - de är en spegling av en stämning i samhället. I vår kursbok Media, gender and identity skriver David Gauntlett att magasin för män har kortare historia än magasin för kvinnor eftersom deras "manliga" identitet var självklar så pass länge att det inte fanns en marknad för magasin som talade om för dem vad en man var. Idag finns den marknaden.

Detta skulle ju kunna kännas jämställt och bra. Haha, alla får må lika dåligt! Men nej, det känns inget bra. Det handlar i mina ögon om desperata försök att behålla könsroller för att ha någon slags kontroll på tillvaron. Kan vi tänka oss en tillvaro där vi inte behöver ett könsnischat magasin för att veta vilka vi är? Svindlande. Men ganska skönt.

Lästips.

Läs Fridah Jönssons kolumn i Metro idag.

Den handlar om föräldrar, barn och alkohol och är sjukt viktig.

Rocking and Rowling.

Ni kanske har hört mig ondgöra mig över att det finns så vidrigt många covers på Hallelujah att man skulle kunna isolera ett hus med dem? Om ni inte har det - det brukar jag. Ofta.

MEN. Tack vare min nya favoritgrej, wizard rock, har jag hittat en cover jag kan komma ombord på. I stället för "hallelujah" sjunger de "Harry Luna". Nevilles and the Trevor heter bandet. Myspace. Nu.

P.S. Kanske skriver mer om wizard rock inom en snar framtid. Det är min största obsession för tillfället. Jag tänker på det nästan hela tiden.

Varje gång en möjlighet försvinner får jag lite ångest.

Hur mycket mat jag har hemma spelar ingen roll - när Ica stänger klockan tio känner jag mig ändå fattig. När sista bussen härifrån har gått känner jag mig strandsatt - trots att jag egentligen vill vara hemma. Planer gör jag ogärna upp innan sista minuten - trots att osäkerhet stressar mig vill jag ha möjligheterna öppna.

Fängelsestraff skulle förmodligen göra mig galen på mycket kort tid.

Nu ska jag gå till Ica och vandra runt lite där innan de stänger.

För säkerhets skull.

I'm not gonna write you a love song.

För er som undrar - ja, mitt gitarrspel blir bättre för varje dag, men inte alls så fort som jag skulle vilja. Min handled tvingar mig att ta det lugnt.

Härom dagen blev det en ny låt till en annan vän. Den blev dock så smörig att jag förmodligen aldrig kommer våga erkänna vem vännen är, eller ännu mindre spela den för personen i fråga. Jag skäms nästan inför mig själv. Sentimental smörja, minsann. En text utan ironi! Chockerande!

Haha, jag läser det jag skrivit nu och inser att jag låter som om jag typ, eh, kan spela. Det kan jag inte. Mina ackordbyten klockar fortfarande in på hela antal sekunder (ibland endast sekund, dock!). Men som sagt jobbar jag på det. Nästa stopp: Världsherravälde.

Keep breathing, that's the key. Breathe.

Härom dagen spelade jag och Mattias in en cover på Highschool stalker. Jag sjöng, han spelade gitarr och körade lite. Det här är nämnvärt enbart på grund av en komisk detalj - nämligen hur jag sjunger. Jag har a) astma, b) rökt periodvis och c) ingen kondition, och följaktigen är min lungkapacitet inte en som gynnar min sångteknik direkt. Alltså... jag låter som en pre-pubertal, osexig Conor Oberst.

Astmamedicin, here we go.

The drugs don't work, they just make you worse.

Ibland gör det mig väldigt glad att lyssna på låtar som varit poppis på radio förr i tiden (dvs. typ 90-talet och när jag lyssnade på radio, vilket jag slutade med först vid fjorton års ålder då jag fann Lars Winnerbäck). Därför utspelade dig igår följande scenario.

Jag dansar och sjunger med till Aqua (Doctor Jones).
Mattias: Det är svårt att vara sur när du vill lyssna på sån här skitmusik eftersom du är så söt när du diggar till den.
Jag: Doctor Jones, Jones, calling Doctor Jones!

Ni kanske inte fattar grejen. Men det är skönt att känna sig säker på att man inte lyssnar på en låt för att vara cool, utan för att man vill ha roligt. Kanske är det så att jag har gått runt pretto-skalan och är tillbaka på noll.

Bara för att vara tydlig: Det här innebär alltså inte att jag har slutat tycka om all fin pop jag alltid gillar. Eller att jag lyssnar på den av andra skäl än för mitt eget höga nöjes skull. Det innebär möjligtvis att omväxling förnöjer.

Ni borde prova någon gång. Man blir glad (och flummig).

Åh Östersund.

Ser ni skylten där i bakgrunden? INDALSÄLVEN står det. Dit ska jag åka om några veckor! Alltså, inte primärt till just Indalsälven, men till Jämtland. Hurra! Som jag längtat efter att få se fjäll igen. För att inte tala om att vara reaktionär och tycka att Stortorget var bättre förr.

Åh, Östersund. Jag har en sjukt sentimental inställning till den staden. Blev, som man säger, kär vid första ögonkastet när jag och mamma var där för att besöka Dille. Trots att jag frös röven av mig och fick snö i Conversen hela tiden eftersom snölagret var några decimeter tjockare än hemma. Sedan följde tre år av att pyssla ihop fina minnen av fina människor i Östersund och Jämtland. Det är upplagt för känslomässig hype.

Eller kort sagt: Jag ska åka till Jämtland. Det tycker jag är kul.

P.S. Bifogar även en käck bild på min nya hemmagjorda frisyr (och inte som man skulle kunna tro, mina nya händer). Ja, den är tagen i Photobooth.

Jazzhuset är fullt av tricks och Coca cola-chicks och kicks.

I detta nu har jag just skickat in min recension av gårdagens spelning. Kommun på Jazzhuset. För att inga av mina anteckningar ska gå till spillo tänker jag här och nu presentera det jag inte lyckades få in i recensionen på ett snyggt sätt.

Först: Lite vackert mellansnack (av och med Martin Hanberg).

-Ofta känner man ju sig ful, men ibland känner man sig jävligt snygg, och det handlar den här låten om.

-Ibland när man är med någon så känner man att det skulle vara gött att ligga med lite andra människor. Sen kanske man upptäcker att det inte var så gött ändå. Det handlar den här låten om.

-Det här är den sista låten vi har repat in, det är verkligen den sista, så ni kan klappa hur mycket ni vill. Alltså, jag förutsätter inte att ni skulle det...

-Om man vill köpa våran skiva kan man göra det efter spelningen. Vill man inte det så kan man dansa. De kommer att fada upp Men at work-låten precis där de fadade ner den, så det är lugnt.

Andra saker från anteckningsblocket:

"Publiken är mest popkillar i skjortor och koftor. VAR är alla poptjejer? Jag håller fortet nästan helt ensam."

När jag tänker efter var det kanske det enda intressanta som inte kom med i recensionen. Säger till när den är ute på nätet. Den kommer att vara intressant, det kan jag lova.

För övrigt verkar Jazzhuset vara en enda popsmet när det är Klubb Svanen. Homogeniteten var ruskig. Och ja, jag ingick i den med allt som krävs för att vara typisk: Cheap mondays, grå kofta, vit t-shirt, svart sjal. Haha.

Den som vet var alla poptjejer var är välkomna att lämna tips.

We make guitars cry.

Jag vill bara berätta att jag kan spela Kom igen Lena på min gitarr nu. Det tycker jag är roligt.

Kommun.

Varje gång jag ska skriva en hög recensioner är jag lika stressad och lättretlig, och varje gång jag är klar tycker jag att jag haft superkul. Eftersmaken ligger helt enkelt bättre i munnen i vissa lägen.

Hur som helst - idag har jag recenserat Kommun. Kommuns medlemmar är samma som i Sibiria. Sibiria är bandet de båda Martinarna Abrahamsson och Hanberg hade innan Vapnet. Och jag lovar att alla som gillade Sibiria och Vapnet kommer att gilla Kommun. Jag älskar plattan.

Just nu lyssnar jag på When we were whining. Samhällskritik OCH Henrik Berggren-kritik i samma paket. Även om jag i ocreddig hemlighet gillar Berggren och BD kan jag inte låta bli att roas.

I morgon ska jag ge mig ut i världen och in i recensionsstressen igen. Då spelar Kommun på Jazzhuset här i Göteborg och jag kommer att vara där med mitt block (och hoppeligen min briljans). Det blir livat.

Kolla in min nya fina header! Elin Morén har gjort den.

Tack!

Capio Vårdcentral Hovås Billdal

Varför är svensk sjukvård så in i helvete konstig?

Trogna läsare kanske minns september, då jag var tvungen att dra i trådar (=ringa mamma, som ringde mormors läkare, som ringde vårdcentralen) för att få hjälp av vårdcentralen i Floda.

Och nu är min astmamedicin slut. Jag behöver ny. Den har varit slut i några veckor nu, men i ljus av hela Floda-incidenten har jag dragit mig för att kontakta en ny vårdcentral. Ingen gillar ju att bli nobbad.

Idag gjorde jag det ändå. Efter många om och men så fick jag komma dit för ett nytt recept. Yes! Jag kom in!

Men...

Det är bara en engångsgrej och det kostar 200 spänn. Lägg till de hundralappar som medicinen kommer att kosta mig, och du har månadens nöjesbudget.

Sålunda ska jag denna månad enbart äta havregrynsgröt och inhalera kortison. God jävla jul.