söndag 28 februari 2010

Jag är upptagen just nu. För upptagen för att blogga. Med vadå?

Att vara trött efter tentan, att förstå allt som hänt den senaste veckan, och med att läsa böcker i genren vi kallar "icke-kurslitteratur".

Återkommer.

fredag 26 februari 2010

Dramatiska vändningar.

Hej och välkommen till en uppdatering som bara är intressant för er som känner mig och bryr er om mitt liv. Nu börjar vi.

För det första: Jag var singel i två dagar den här veckan. Tisdag och onsdag. Det var vidrigt och nu är jag inte det längre. Jag insåg att det inte var värt att låta bli att jobba för, och att det finns något som heter ettårskris som man kanske inte ska ta på större allvar än det är, och att jag hade PMS. Nu har vi en handlingsplan. Och det känns väldigt, väldigt bra. Det enda som inte känns bra är att jag berättade för ganska många om uppbrottet och nu måste berätta om motsatsen (alltså inbrottet).

I går var vi på bokrean. Hela dagen. Det var en underbar dag. Jag köpte flera böcker jag länge velat ha och ett par som jag inte visste att jag ville ha. Jag älskar böcker. Just nu hinner jag inte läsa någon av dem eftersom jag har tenta i morgon, men sedan... Mmm.

Och ja, du läste rätt, jag har tenta i morgon, och nej, du har inte blivit dagvill, det är lördag i morgon. Jag ska ha tenta på en lördag. Med risk för att låta reaktionär, men: Såhär var det aldrig på gymnasiet!

Nåväl. Nu när ni vet vad som är på gång i mitt liv just nu kan jag med gott samvete återgå till mina studier (ja, det där var ironi, eftersom det mest är för min egen skull jag skriver här).

Fridens liljor!

onsdag 24 februari 2010

Emoblogg 4

Just nu önskar jag mig:

1. Att det var juni 2009.
2. Livslust.
3. Rom.

Som tur är har jag åtminstone The Lucksmiths.

Uppdatering:

Jag hatar sådana här perioder. När man är ledsen är man jobbig, men det är då man behöver sina vänner som mest. Det går inte ihop. Ingenting blir bra. Allting suger.

Something changed.

Det här är vad jag tänkte skriva när jag loggade in:

"Nu om någon gång är tiden att misströsta. Det är tiden att lyssna på Bright Eyes och grina, tiden att flytta in i sina mjukisbyxor, tiden att bara äta saker som inte kräver tillagning, tiden att växa fast i soffan framför serier."

Typ så. Jag tänkte eventuellt utveckla det lite mer, men på det stora hela var det grejen.

Sedan loggade jag in och läser kommentaren: Du ska visst bli journalist. Du skriver redan bättre än många studenter på min utbildning. Faktiskt.

Tack Emil. Helt rätt. Riktigt så lätt kan jag inte ge upp. Det vore puckat. Och mycket är jag, men inte puckad.

Alltså:

"Nu är tiden att fortsätta hoppas, tiden att inte ge upp, tiden att börja kämpa för det som är viktigt."

tisdag 23 februari 2010

Det går åt helvete med allt.

Det är alltid en dålig dag att upptäcka att man är sämre än man tror.
Dagen då man knappt håller ihop som det är, det är en extra dålig dag.

Tips: Skicka inte jobbmail på jätteledsna dagar.
I synnerhet inte om jobbet betydde någonting för dig.

Vad det här handlar om? Jag kan inte titulera mig musikskribent längre, är vad det handlar om. Den som har koll kan nu invända att jag fortfarande får skriva på Devotion. Alltså, min bild finns ju på redaktionssidan, men jag är den enda som inte har en mail och de senaste två texterna jag skrev dit var för dåliga för att publiceras. Så jag accepterar nog mitt öde. Jag ska inte bli journalist trots allt.

Två drömmar förlorade på samma dag. Vad fan gör jag nu?

-I need a bigger backpack. -You don't need all those books.


Jag pluggar. Inför min första salstenta. Detta kräver, förutom den ångest och handsvett som redan ingår i dealen, inspiration. Min inspiration är Rory Gilmore (och choklad).

Det går till såhär. Jag skummar en halv sida i min kursbok. Skriver ned det viktigaste. Hittar något jag inte förstår. Känner att det tar emot. Tänker "vad skulle Rory ha gjort?". Fortsätter plugga. Äter lite choklad. Skriver lite mer.

Och så hänger vi alla ihop, i livets stora cirkel. Typ.

måndag 22 februari 2010

There's noone like you, Elenore, really

En av de bästa låtarna i filmen The boat that rocked är i mitt (och Mattis') tycke Elenore. The Turtles. Sextiotal. Dramatiskt intro och göttigt fläskig refräng. Catchy.

Men så en dag var en annan vän hemma hos mig, en vän som lustigt nog också heter Matilda, och vi lyssnade på ovan nämnda låt. Och hon sa...

-Det här ju låter som den där Arvingarna-låten!

Vad kan jag säga. Jag tyckte att Eloise var helsvängig när jag var elva.

Tydligen har min musiksmak inte ändrats så mycket som jag vill tro sedan dess.

söndag 21 februari 2010

Gender trouble.

Nämn några typiska skillnader mellan kvinnors och mäns sätt att använda språket. (3 p)

Det ovanstående är en fråga från en övningstenta jag fick i fredags. Hela tentan har tjugotvå frågor. Att klara tentan är värt nio högskolepoäng, och att veta svaret på frågan ovan är en bit på vägen mot att håva in dem. Och, just det, förresten, tentan användes på riktigt förra året.

Det ingår genusperspektiv i den här kursen. Märks det? Nej.

Hur ska vi börja känna oss jämställda om vi blir tenterade på hur olika vi är? Hur ska vi se på könsmaktsordningen när vi får högskolepoäng för att lära oss den?

Jag kan gå med på att läsa forskningsresultat som visar olika tendenser hos könen. Det enda skälet till att jag inte blir arg för att jag måste påminnas om att världen är orättvis är att dessa olika tendenser synliggör maktstrukturer som det är bra att vara medveten om. Att endast memorisera skillnader och upprepa dem i utbyte mot tentapoäng, däremot, är helt och hållet värdelöst.

Det värsta är att om jag får en sådan fråga på lördag måste jag svara. Jag har inte råd att offra eventuella högskolepoäng för mina principer. Men jag kommer att skriva en arg, nej, rabiat, fotnot om det krävs. Anonyma tentor.

P.S. Jag skäms över min pretentiösa rubrik, men jag kom inte på något bra. Rubriken är namnet på en bok om queerteori av Judith Butler som lär vara krångligt och väldigt vetenskapligt skriven. Jag har inte läst den, så det var kanske inte så farligt pretto. Eller så var det mer pretto eftersom jag inte läst den. Nu måste jag läsa den. Härdsmälta i hjärnan. D.S.

lördag 20 februari 2010

Bara för att man saknar kompetens betyder det inte att man är inkompetent.

Kommunikativ kompetens: Den sorts kompetens som innebär att man vet när man ska tala och när man ska vara tyst, och om vad, när, var och hur man ska tala med vem.

Jag tillbringar en vild lördagkväll med att plugga in olika lingvistiska begrepp (galet med tanke på min hårda dag av Gilmore Girls-tittande, men jag är outtröttlig!), och snubblade just på det ovanstående.

Kommunikativ kompetens. Jag kan knappt ens skriva det. Tack, Sociolingvistik, för det. Det är skrämmande tydligt att jag saknar den där kompetensen. Om ni ger mig lite tid kan jag säkert få fram siffror på alla otaliga gånger jag sagt fel sak till fel person på fel sätt vid fel tillfälle. Det är inte alltid jag har prickat in alla fel, men ändå. Jag försöker se det som att kommunikativ kompetens säkert är överskattat.

Kommunikativ kompetens är såå förra året.

P.S. Jag vet att jag använt ett "såå" två inlägg i rad nu. Det är säkert bristen på kommunikativ kompetens. D.S.

fredag 19 februari 2010

The lesson of The Smiths.

Jag hittade en låt häromdagen. Helt och totalt av en slump. Jag skulle lyssna på lite Smiths, och sökte så "the smiths" på Spotify. (Det låter så oromantiskt när man skriver ut det så här.) Och vad finner jag?

MJ Hibbett & The Validators - The lesson of The Smiths.

Charmig låt. Mest för sitt tema och sin text.

Remember the lesson of The Smiths
Just because a bunch of wankers like it doesn't mean that it's shit

Ni hör ju! För det första: "Wanker" är världens roligaste förolämpning.

Jag tycker inte att Smithslyssnare är en bunch of wankers, men själva grejen att komma på sig med att dissa bra musik för att den har fans man tycker är töntiga kan jag såå identifiera mig med. Lyssna på låten nu.

Emoblogg 3

Apropå emo så lyckades jag äntligen ta mig till en föreläsning idag, och fick ta del av ordet "emmo". Eftersom föreläsaren omnämnde detta mystiska som en subkultur hos ungdomar kunde man bara anta att det var emo han menade. Det gjorde jag. Och skrattade tyst inombords. Inte på ett elakt sätt, dock! O nej. Jag är inte hånfull. Skulle aldrig falla mig in. Jag jobbar på det.

I min hjärna har det formulerats ett par, eller åtminstone ett, hyfsat glada blogginlägg de senaste dagarna. Snart kommer de kanske ut i cyberspace också. Jag har hela helgen på mig att blogga, för det enda jag ska göra är att läsa, kurslitteratur och nöjeslitteratur, kolla på dvd*, och, tja, softa. Den där pojkvännen är i Småland (sjukt nära Gislaved läskigt nog, i Kappeled), så jag har vad som skulle ha hetat egentid om jag hade varit äldre.

Apropå ålder har jag tänkt att det kanske borde vara under min värdighet att skriva gnälliga blogginlägg. Jag är ju trots allt inte sjutton (läs: i den åldern då jag var en hängiven emobloggare) längre. Jag är snart tjugo. Galet. Men sedan insåg jag att man väl aldrig kan bli för gammal för att skriva vad man känner. Däremot kan man tycka att jag borde ha dealat färdigt med tonårsångest, studentångest och all annan ångest som är åldersrelaterad. Det kanske jag har. Jag vet inte.

Snart kommer det någonting värt att läsa här. När "snart" är vet man aldrig, men någon gång är det.

torsdag 18 februari 2010

Emoblogg 2

Mattis har utmanat mig.

1. Jag läser just nu tre olika böcker, exklusive kurslitteraturen.
2. En av dem är en slags avhandling om melankoli genom tiderna.
3. Jag gillar inte brevromaner. Det känns som en ofullständig berättarform.
4. Jag behandlar de allra flesta pocketböcker hänsynslöst.
5. Till undantagen hör Fans, Kärlek är ett blandband, Under det rosa täcket, Våtmarker, Bitterfittan, och mina Erlend Loe-böcker.
6. Någon gång vid fem började jag läsa över mammas axel när hon läste högt för mig. Sedan klagade jag på att hon läste för långsamt.
7. Jag tycker att bok-temat var jättekul.

Så. All done.

Jag hänger hemma nu för tiden. Försöker att inte sörja de föreläsningar jag missar på grund av magkatarr, och låta bli att tänka på vad som händer om jag inte klarar av den här kursen. Försöker även att inte sörja att "hat från personer jag gjort intet ont mot men måste fortsätta träffa om jag inte vill förlora vänner" verkar vara ett återkommande tema i mitt liv. Det är bäddat för ångest.

Jag tycker inte om min blogg nu. Den är inte jag längre. Men jag tänker att om jag håller ut kanske det förändras igen. Det gäller att inte tappa styrfart.

Mitt liv har faktiskt ljuspunkter. Nu, till exempel, ska jag äta potatisgratäng.

onsdag 17 februari 2010

TOP ger er: Emoblogg 1

Igår kväll mådde jag ganska bra. Jag hade gjort en del på själavårdslistan. Spelat gitarr, ätit choklad, shoppat nya böcker, kramats. Dessutom hade jag pluggat allt jag skulle fast det inte stod på listan. Kände mig duktig. Gick på möte på studentradion och kände mig som en person som hör hemma någonstans (vilket ju alltid är en bra känsla).

Jag skötte mig. Lönade det sig? Nej. Klockan tre vaknade jag nämligen av att min mage försökte döda mig, och sedan var jag vaken ett bra tag och mådde dåligt, och sedan missade jag dagens föreläsning. Och nu är jag tillbaka på ruta ett.

Den här gången börjar jag med choklad. Härnäst: Ett avsnitt Gilmore Girls. Sedan: Läsa bok. Efter det: Vem vet?

tisdag 16 februari 2010

Själavård

Igår bad jag om hjälp. Jag fick större respons än jag trodde. Mycket större, till och med. Som den omtänksamma person jag är tänkte jag att jag skulle påtvinga er läsare alla fina tips jag fick.

  • Lyssna på bra musik.
  • Läsa en bra bok.
  • Se en bra film.
  • Gör något kreativt.
  • Cykla med kamera.
  • Ring en gammal släkting.
  • Gräva ned sig i en favoritserie...
  • ...och fantisera om hur det skulle vara att vara med.
  • Promenader.
  • Sällskapsspel.
  • Fina kläder.
  • Korsord.
  • Hjärndöda serier.
  • Ligga i fosterställning.
  • Skriva dagbok.
  • Choklad.
  • Prata med någon om varför man mår dåligt.
  • Nostalgi.
  • Skriva om hur man skulle vilja att allt var.
  • Börja ett nytt liv genom att skriva listor.
  • Åka till England och dansa.
  • Sex.
  • Karuseller.
  • Spelningar.
  • Omväxling.
  • Resor.
  • Fika med vänner, flum med vänner, prata med vänner, vänner.
  • Ridning.
  • Gosa med djur/mysiga husdjur.
  • Skratta.
  • Kommentarer på bloggen.
  • Ge och få presenter.
En ansenlig lista, eller hur? En hel liten självhjälpsbok, nästan. Fast kort och kärnfull i stälelt för full av skit och käcka catchphrases.

Tipset "gör något kreativt" tolkade jag som "spela lite gitarr", så jag hängde på mig min vackra elgitarr (i helgen fick jag ett axelband av min far, så den grejen är helt ny och cool för mig) och spelade lite. Jag hankade mig först igenom Shoreline, sedan Kom igen Lena, och sedan Hot 'n' cold. Det gav mig tillräckligt mycket livsenergi för att orka laga mat åt mig själv.

Bäst var nog ändå att så många bidrog med sina tips. Det gjorde mig glad och tacksam. Ännu finns det hopp om livet.

måndag 15 februari 2010

HELP!

Kära du som läser det här. Jag behöver dig.

På senare tid har jag börjat må sämre och sämre. Jag vill aldrig gå ut och göra saker. Allting känns meningslöst, ingenting känns kul. Känslan blir bara mer och mer påtaglig. Detta är inte bra. Jag är ledsen.

Så därför frågar jag nu: vad blir man glad av?

Alla förslag duger.

P.S. Om ingen alls lämnar förslag kommer jag att ta det personligt. Det är inget hot, det är fakta. D.S.

lördag 13 februari 2010

What goes around bites you in the ass

Lokaltidningen i min hembygd är välkänd för sin förfärliga journalistik. Enligt ryktet används den som avskräckande exempel på journalisthögskolan. Det må vara hur det vill med det, i vilket fall har den gett mig och mina språkpolisvänner många skratt genom åren.

Idag kände jag, som så många andra dagar, mig som en otillräcklig skribent. Då kläckte jag den briljanta idén att surfa in på nämnda lokaltidnings hemsida och muntra upp mig lite. En metod man kan ifrågasätta, absolut, men det hör inte hit.

Saken var den att jag gick in på hemsidan för att upptäcka att de inte lägger ut sina artiklar på internet. Inte en enda. Tji fick jag att snobba mig över. Synden straffar tydligen inte sig själv, utan er godhjärtade och oskyldiga undertecknade.

Håhåjaja.

P.S. Lokaltidningen är långt i från dålig i allt den tar för sig. Jag råkar till exempel känna till att det publicerades en bra krönika i den nyligen. Den är så dålig att man får håna den, men inte så dålig att man måste få dåligt samvete för att man hånar den - det vill säga den perfekta mängden dålighet. D.S.

Alla stjärtars dag

I morgon är det Alla hjärtans dag. Det kan man ha olika åsikter om.

Man skulle kunna tycka att det är en hemsk kapitalistisk högtid som enbart uppfanns för att sälja geléhjärtan.

Man kan känna att det skulle ha varit jättegulligt om man bara hade haft någon att fira med, och varit ledsen över det.

Man skulle kunna tycka att det är en perfekt chans att vara nöjd med att man lyckats snärja någon (och ha sex i ett rum med allergiframkallande rosenblad, levande ljus som tar upp syret man så väl behöver och all möjlig skit).

Personligen känner jag: orka.

Och det här året är det inte ens för att jag är bitter.

fredag 12 februari 2010

Sambassadeur, Gilmore Girls and whatnot

Jaha.
Efter en rad ledsna/arga/frustrerade inlägg känner jag att det är dags för lite positivitet.
Men asså javenne.
Det finns liksom inget att säga.

Eller okejrå.

Sambassadeur släpper ny skiva den 24:e februari, European heter den, och jag kan tala om att den är bra. (Jag har fått låna hem den från studentradion för lyssning till vår spellista, that's how I know.) Ni vet hur de låter, atmosfäriska, drömska, poppiga. De kämpar för att bli av med twee-stämpeln, har jag läst. Och är inte från Skövde utan Göteborg.

Sedan har vi Gilmore Girls. Mitt nya beroende. Men jag måste säga en sak - man köper inte de dvd:erna för det braiga extramaterialet. Det är oftast inget att ha. Däremot är det effektivt att köpa GG istället för till exempel How I met your mother eftersom avsnitten är dubbelt så långa, men lika många, och alltså får man dubbelt så mycket tittid för samma pris. Praktiskt!

I övrigt ska jag troligtvis se Pascal på Pustervik i kväll och det kommer garanterat att bli grymt. Frågan är om jag och magkatarren orkar.

Det var allt för nu.

Listen to the music, it's a good thing to do!

onsdag 10 februari 2010

Elgitarr är det nya pepparkakor

Känner ni till ett band som heter Corroded? Kanske inte, eftersom du som läser den här bloggen mest troligt gillar pop, bitterhet eller mig, eller kanske alla tre. Hur som helst - Corroded är ett metalband från Ånge (ja, byn i Medelpad som födde Takida). Varför jag bryr mig? Jo, nu ska ni få höra.

En av gitarristerna i Corroded heter Fredrik Westin, och i ungefär ett år jobbade han på min kära skola Dille. Om jag minns rätt vikarierade han som VD eller något annat viktigt. Vi kallade honom först Jesus (han hade skägg), och sedan hårdrocks-Fredrik (han berättade att han spelade i ett band).

En gång när jag gick andra året på Dille var jag tvungen att åka till sjukhuset mitt på dagen eftersom jag hade en läkartid. Det var strax innan lunch och jag fick skjuts till busshållplatsen för att ta bussen till stan, om jag minns rätt. Efter mitt läkarbesök insåg jag att jag hade noll kronor att åka buss tillbaka för, eller för den delen ta igen den missade lunchen för, så jag ringde till skolan. Jag förklarade för den jag fick prata med hur allt låg till, och den här personen svarade att ingen hade tid att hämta mig. Efter några minuter i gråt och panik kom jag fram till att mitt enda alternativ var att gå hem.

Det är drygt en mil till Dille från Östersund och det var väldigt kallt, men jag tänkte att promenaden skulle hålla mig varm. Pyttsan. Jag gick, jag frös, jag grät, jag hade ångest, jag darrade av matbrist och jag kände mig övergiven. När det var tre kilometer kvar kom jag på att skolan har en jourtelefon som man ska ringa om man är i trubbel på något sätt. Jag kunde inte känna mina lår, så jag ansåg att jag var det. Det var Fredrik som hade jourtelefonen och ja, givetvis plockade han upp mig. Med sätet uppvärmt och klart. Om han inte på riktigt höll med mig om att jag inte skulle ha behövt gå så låtsades han tillräckligt bra för att det skulle kännas tröstande.

Senare i tiden, när jag börjat odla mina musikjournalist-drömmar, vill jag minnas att han uppmuntrade mig. När jag hade praktik på Dille Foder och han kom in tipsade han mig om en musiksajt som sökte skribenter i norra Sverige.

Därför tycker jag att det är så kul att det går bra för Corroded, även om jag inte kan skilja bra metal från dålig. Jag måste anta att de är bra. De vann pris på Bandit Rock Awards för Årets svenska nykomling. Och hade en låt med i reklamen för Robinson Karibien. Det är roligt. Jag hoppas i alla fall att de tycker det.

Det här är inte en "ooh, jag känner någon som är känd"-grej. Det här är en "det betyder mer än de tror när folk är snälla mot en"-grej. För folk är inte alltid snälla. Det fascinerar mig ibland att de kan vara det när världen är så hemsk. Men de är det, i alla fall, och det måste vara på grund av någonting.

Personligen tror jag att det är musiken som helar och gör gott. Så gör världen en tjänst - börja spela.

tisdag 9 februari 2010

Nu förstår jag varför min mamma blir illamående av rosa

På senaste tiden har jag upptagit en vana att följa med i nyheter. Det är ju bra, allmänbildande, och man håller sig stadigt på jorden. Av detta har jag kunnat konstatera att jag inte vill hålla mig på jorden. Varför?

Varje dag finns det flera artiklar som på ett sätt eller annat talar om för mig att vi människor är så fruktansvärt olika. Och det är vi som fötts till kvinnor som är det stora feta undantaget. Män hörs mer, syns mer, blir mer tagna på allvar och får mer betalt för skiten.

Vi, å andra sidan, är ständigt under lupp för att ifrågasättas. Våra kroppar är mer än ofta ett ämne som diskuteras i mediasfären som om de vore skattesänkningar. Det finns alldeles för många ord med prefixet "tjej-", tjejfilm, tjejband, tjejvasan, tjejmilen, ni fattar grejen. (Låt mig fråga er detta - har någon någonsin sagt att Kurt Cobain spelade i ett pojkband? Nej, just det.)

Jag är så trött. Jag är trött på att behöva skrika dubbelt så högt för att höras. Jag trött på att ändå inte bli tagen på allvar. Jag är trött på att veta att hur bra jag än presterar skulle det ha varit lite mer värt om jag varit man. Jag är trött på att veta att en ölmage skulle ge mig föraktfulla blickar medan den skulle ge en man pondus. Jag är trött på att påtvingas statistik om att kvinnor presterar sämre än män ju högre studienivån blir. Jag är trött på att försöka vara tillräckligt mycket som en tjej, så att jag blir trovärdig, men inte för mycket som en tjej, så att jag ska kunna tas på och ta mig själv på allvar. Jag är trött på att skriva det här.

I morgon har vi föreläsningen "Språk och genus". Jag är sjuk nu och kommer säkerligen vara det i morgon också, men jag ska gå dit och jag ska vara argast av alla för att vi tvingades läsa en vidrig text från 1917. Jag förstår att den inte var till för utbildning utan för provokation, men jag tycker att den orsakade mig orimligt mycket frustration över ett ämne jag redan är smärtsamt medveten om.

Efter det ska jag förhoppningsvis lobotomeras.

För snygg för radio

Igår sände vi på Blå radio med Almedal i studion.
De var snälla och söta.
Jag var lite av ett nervvrak.
Det var en fin kväll.

Innan vi skulle sända programmet var jag för första gången med på ett musikredaktionsmöte. Musikredaktionen är det hippa gäng som får bestämma vilka låtar som ska vara på vår rotationslista, och jag hade anmält intresse av att vara med. Så där var jag. Det var många nya människor, jag var nervös inför radiosändningen och ville ändå göra ett gott intryck. Som alltid när jag försöker göra ett gott intryck sade jag knappt något. Då säger man i alla fall inte fel!

Samma resonemang verkade min hjärna ha när jag tre timmar senare stod i direktsändning och skulle ställa en fråga till Almedal. Vi hade en lapp med frågor, jag skulle ställa en av dem, men jag stirrade bara på papperet. Man har väl hört talas om blackout. Det här var mer av en freakout. Situationen räddades när Adam i Almedal sa "pinsam tystnad", jag fyllde i "lite dövradio" (jag kan inte intervjua, men jag har lyteskomiken under kontroll...) och Matilda räddade situationen genom att fortsätta intervjun.

Resten av tiden försökte jag att bara säga korta, enkla saker. Typ "det där var alltså Almedal som spelade låten Ett oskrivet brev, whoo!". (Jag talade förstås inte kursiverat.) Dessutom lyckades jag framstå som värsta fyllot genom att prata om öl två gånger och mjöd en gång. Håhåjaja. Det var helt enkelt tur att jag inte var där ensam.

lördag 6 februari 2010

Oh my God, getting the kid is winning, isn't it?

Jaha. För ett år sedan fick inte Ebba von Sydow vara stressad för Linda Skugge eftersom hon, Ebba alltså, inte hade tre barn.

Och nu är det tydligen något fel på Fridah Jönssons åsikt, som för övrigt är helt vettig och väl argumenterad för, för att hon inte har barn..?

För det första: Jag förstår att det känns surt för de barndissande krönikörerna att de inte har tänkt på att deras barn kommer att bli läskunniga, verkligen, skitjobbigt, men livet är hårt ibland. (Jag satsar pengar på att Fredrik Strage blir den första skribenten som klarar av att balansera barn och krönikor utan att förolämpa någon, varken läsare eller barn.) Att Fridah är både yngre och smartare än er är något ni får lära er att leva med, hur provocerande det än må vara.

För det andra: Är det bara jag som får lite läskiga "en kvinna måste vara mamma för att räknas"-vibbar? Vissa av kommentarerna till Malin Wollins svar är riktigt hemska. Typ "man känner inga riktiga känslor innan man får barn, man bara tror att man gör det". På det här sättet ogiltigförklarar man ju allt som har med känslor att göra om det sägs av en person som inte fått barn.

Man behöver inte vara jägare eller varg för att få ha en åsikt om vargjakt, man behöver inte ha sålt eller köpt sex för att få ha en åsikt om sexhandel, alltså behöver man inte ha barn för att få ha en åsikt om föräldraskap. Simple as that.

Jag förstår att det är väldigt drygt att ha barn ibland. Det är därför jag inte tänker skaffa det. För, tro det eller ej, man måste inte det. Det är inget tvång för att få finnas (bara för att få vara stressad), och med lite fantasi går det att föreställa sig vad det innebär så att man inte är helt oförberedd. Alltså kan man skippa det om man nu tycker att det är så jävla drygt.

För att förenkla för alla tänkte jag nu summera alla pekpinnar man kan finna i detta inlägg.

Pekpinne 1: Det är inte den som pekar ut ett problem som är problemet.
Pekpinne 2: Man kan skriva om barn i krönikor utan att oroa sig för vad de ska säga när de lär sig läsa.
Pekpinne 3: Man känner känslor trots att man inte pressat ut någon varelse alls ur sitt underliv.
Pekpinne 4: Respektera unga människor, för fan.
Pekpinne 5: Man behöver inte skaffa barn bara för att många andra gör det.

Sådär. Jag känner att vi alla har lärt oss något.

En mördare med en iPhone

När jag är ensam hemma och försöker sova är jag alltid livrädd. Jag hör hela tiden ljud i min stuga som skulle kunna vara en mördare eller våldtäktsman.

En kväll hörde jag knakande ljud OCH prat och musik, ungefär som en tv-serie låter. Då tänkte min sjuka hjärna "det kanske är en mördare med en iPhone".

Japp, jag var i flera sekunder övertygad om att det satt en mördare i min garderob och fördrev tiden tills jag somnat med ett kolla på ett avsnitt Scrubs på sin iPhone. Efter det gick det givetvis inte att vara rädd.

torsdag 4 februari 2010

Till kyrkogården

Alla med god smak (och Spotify) bör lyssna på Almedals nya album Till kyrkogården som släpptes så sent som i går. Det låter bra. Lite vuxnare, men lika energiskt. En skicklig kombination, tycker jag.

Apropå att ha Spotify - är det inte sjukt hur fort det gick från att det var något hippt och nytt man hörde talas om, till att nästan alla hade det, till att man kunde börja ta för givet att folk hade det? Jag låter kanske galet reaktionär nu... Men jag tycker att det är en schysst grej, åtminstone för oss konsumenter (hur det är för musiker jämfört med att sälja skivor kan jag inte säga någonting om), det är bara den snabba utvecklingen som fascinerar mig.

För att återgå till Almedal: Jag lyssnar nu intensivt på nya plattan och hoppas att briljanta och inspirerande intervjufrågor ska uppenbara sig. Det känns liiiiite läskigt att vi ska intervjua dem i direktsändning. Men det är ju vi och inte bara jag, så om jag drabbas av nervösa besvär och måste andas i en papperspåse kan de andra två hålla fortet under tiden. Inte för att jag någonsin andats i en papperspåse, men de brukar göra det i amerikanska tv-serier.

Det verkar hopplöst att skriva något vettigt om musiken. Lyssna, bara.

onsdag 3 februari 2010

FFS.

1891 grundades Filosofiska Fakulteternas Studentkår.
Föga anade de att det över hundra år senare skulle dyka upp en annan betydelse med samma förkortning.

For fuck's sake.

tisdag 2 februari 2010

Hello teacher tell me what's my lesson, look right through me, look right trough me

Idag skriver Aftonbladet om mobbning. En undersökning har visat att mobbning och trakasserier förekommer dagligen, att lärare inte tar det på allvar och/eller anser att det är den mobbade elevens fel och att elever inte känner förtroende för lärare. INGA NYHETER.

Det kanske är på grund av detta som jag borde bli lärare. Jag kanske borde se till att vara en lärare som tar problem på allvar, som elever har förtroende för och som inte påstår att killar knuffar tjejer för att de är kära i dem. Det sistnämnda måste för övrigt vara den mest välanvända klyschan i lägre skolåldrar (även om jag kan dra mig till minnes en lärare som pinsamt nog föreslog det som förklaring till att jag mobbades på högstadiet). De allra flesta lärare är faktiskt helkassa på att hantera jobbiga saker.

Jobbiga saker lärare inte kunde hantera när jag gick på högstadiet:

Jag berättade för min idrottslärare att jag blev mobbad och mådde väldigt dåligt av det. Han svarade med att förklara för mig att X i min klass hade det mycket värre än jag, för att inte tala om Y i 9E, så jag hade verkligen ingenting att klaga på, än mindre en anledning att ha ont i magen på idrottslektionerna.

Jag berättade för min rektor att en lärare rört vid min kropp på ett sätt jag uppfattade som oerhört obehagligt. Hennes respons var att man måste tåla att ens lärare och rektor tar på ens kropp för att driva med en.
Det som hände var att jag stod framåtlutad över någonting så att den lägre delen av min rygg var bar. Läraren gick förbi och strök ett papper längs huden som var blottad. Jag reste mig och sa, mycket upprört, "så gör man inte!". Läraren sa "jag kunde inte motstå, du får ha längre tröjor på dig". Att min klassföreståndare såg och hörde allt gjorde ingen skillnad. Efter att jag samlat mod och berättat för rektorn tvingade hon in mig och läraren till kuratorn, där han plötsligt blev mycket ångerfull.

Efter en månad i sjuan ville jag byta klass, vilket jag förklarade för min klassföreståndare så pedagogiskt jag förmådde med gråten i halsen (jag var tretton). Stå ut, sa han. I början av nian fick jag äntligen byta klass. De var lite snällare men jag vågade inte bli vän med dem, vis av skadan från min förra klass. Alla tre åren på högstadiet försökte jag upprepade gånger prata med lärare. De kunde inte göra någonting för att hjälpa mig.

Jag bad min idrottslärare att få idrotta ensam för att kunna få godkänt i ämnet trots att alla lag- och bollsporter gjorde mig fysiskt illamående. Min klass bestod i princip bara av människor som spelade hockey/fotboll/volleyboll/handboll på fritiden. De sköt hårt, tog allt på allvar och hatade mig om jag inte spelade bra. Det gjorde jag inte. Idrottsläraren sa att man faktiskt måste vara socialt kompetent också. Jag grät och gick ifrån den lektionen och skolkade sedan hela sista terminen. Att slippa idrotten var helt klart värt ett IG. I rapporten om nämnda IG stod det att läraren gjort sitt bästa för att hjälpa mig. Säkert.

TACK OCH LOV ATT MAN BARA BEHÖVER GÅ HÖGSTADIET EN GÅNG!

Du är för dålig för att kasta sten!

Idag har jag skickat mail till Almedal. Popbandet, ni vet. Just det, de ja. De ska vara med i vårt radioprogram och jag kände att det behövde ske lite kommunikation.

Nu är jag nervös. Mailet blev pinsamt hurtigt. Klämkäckt, rentav. Varför skulle jag vara klämkäck? Jag försökte vara charmig. Så att de skulle känna sig välkomna och bli peppade på att hänga med oss i studion, och inte dödströtta på jobbiga intervjuer och folk som bara ställer Håkan Hellström- och/eller Göteborgsrelaterade frågor.

Som det blev nu kommer de säkert bara "åh nej, vilken jobbig brud, måste vi göra det här?", och så kommer det visa sig att de måste det för att typ skivbolaget bestämt det, och så kommer de inte vilja göra någonting, och svara avigt på våra frågor, och inte ens Matildas social skills kommer att kunna mjuka upp dem efter mitt katastrofala mail.

Japp. Precis så kommer det säkert att bli. Eller så överdriver jag. Det är också ett alternativ. Föga troligt, men ett alternativ, absolut.

måndag 1 februari 2010

The Lucksmiths! First Tape!

Genom en väldigt käck sajt som heter eMusic har jag börjat köpa musik på internet. Ja, jag vet att iTunes finns, men det här är billigare. (Det är INTE för att vara alternativ. Jag har slutat med det, remember?)

Ett av mina första "inköp" var The Lucksmiths' första album First tape. Och gissa vad? Det är SÅ BRA. Längre fram är Lucksmiths ganska homogena i sitt sound - de låter som de låter, liksom - men på detta första album dampar de loss och är charmigt energiska och flummiga. Av deras senare sound blir man lugn och glad. Av detta tidiga blir man glad och glad.

Min favoritlåt är drygt två minuter (man måste älska korta låtar) och handlar om kärlek på ett totalt icke-smörigt sätt. Jag citerar: "I love you from the heart of my bottom", "I'd sail the driest desert, I'd walk the wildest seas" och "I'd sing to you beneath your door". Titel: Adolescent song of mindless devotion. I refrängen finns ett shu-bi-du-bi-du-bi-du-bi-du som är helt bedårande.

Detta album gavs ut 1995, i likhet med många andra storverk. Jag menar givetvis först och främst Pulp's Different class, men andra som släppte bra plattor var Blur, Radiohead, Kent, Nirvana (unplugged, ni vet), Alanis Morissette... Och en massa fler som inte är listade på artikeln "musikåret 1995" på Wikipedia.

PUSS!