Safe and sound with norwegian pop to stick to.

Idag är det onsdag, idag är det städdag och idag får ni den här videon av mig. My Little Pony featuring Bedroom Eyes. Och, alltså, jag vill inte gå helt niotillfem on your asses, men: SÅ HIMLA FINT. Videon är liksom inspelad live på en skolgård i Lund. Och Jonas (Bedroom Eyes) tuggar tuggummi. Och deras underbara instrument! Detta är kärlek på tub. You-tub. Hehe.




P.S. My Little Pony är norska, därav den ytterst fyndiga rubriken som dessutom är en Bedroom Eyes-text. Han kommer för övrigt från Föllinge i Jämtland som ligger rätt nära Norge. D.S.

"Pop" är ändå ett av mina värdeord.

Som sagt - alla occasions i livet är värda en spellista. Det finns inget som inte har en bra poplåt. For every darkened time there is a tune. Liksom.

Att vara hemlös. Till exempel. Där har ni en lista jag gjorde inatt för att göra hemlösheten mer greppbar. Det gick bra. Jag är en vagabond! Living free! Whoo!

...

Dom brister tidigare och tidigare, isarna.

När jag vaknade idag (igår, klockan är efter tolv) hade jag glömt blogginlägget jag skrev om hur jag mår. Lite läskigt. Jag var väl trött och skrev väldigt mycket i affekt. I alla fall fick jag sjukt fina kommentarer på det. Titta bara.

Idag när jag för en gångs skull tänkte att jag skulle fråga föreläsaren en sak i pausen lyckades jag stamma på ungefär 4 av totalt 7 ord. Jag brukar också rätt ofta gå och titta i markhöjd så att jag ska minimera risken att råka få ögonkontakt med någon (söt) kille.

Nu är det din tur att få sova hos mig. Äta chips i sängen och sånt. Jag har Pochahontas på VHS. Puss

Mindre än tre.
Vilken grop ligger du i? Känns så efterblivet att ligga i en egen när man kan dela.

När ingenting längre kan göra en glad. (Jag vet. Jag är också där. Ring. Om du vill, någon dag. Jag är här.)

Hur fint som helst. Och nu är jag hemkommen från fika med en annan underbar människa. Hon ska ta hand om mina filmer medan jag letar nytt hem och hon bjöd mig på te och ostmacka. Vi bytte ord och meningar med varann och fick ny energi.

På vagnen hem fällde jag en tår över det faktum att människor faktiskt är snälla så förvånande ofta. Man glömmer lätt det. Man tror lätt att man inte förtjänar det. Ändå är de det.

Jag kan inte fatta att jag faktiskt har vänner som ställer upp för mig när jag mår såhär, att världen kan vara så vänlig, men jag är sjukt tacksam för det.

Varför jag bloggar så lite och dåligt just nu.

Ni vet när man skickar sms med viktiga frågor och ingen svarar? Ni vet när man känner att man borde äta men inte vill ha något? Ni vet när man långsamt tappar respekten för sig själv? Ni vet när man plötsligt inser att man inte alls är bra på det man trodde att man kunde?

Ni vet när man ligger i fosterställning på golvet, skakar, gråter och hyperventilerar? Ni vet när man tar dåligt beslut efter dåligt beslut? Ni vet när man är en besvikelse för alla man älskar? Ni vet när ingen skrattar åt ens skämt? Ni vet när man inte riktigt hör hemma någonstans?

Ni vet när man blir pinsamt full kväll efter kväll för att slippa minnas att man finns? Ni vet när man inte kan somna förrän man är helt utmattad? Ni vet när man inte kan dölja den äckliga nervositeten i sin röst? Ni vet när man slutat drömma om framtiden för att man inte längre orkar se den framför sig?

Den känslan.

Dagens i-landsproblem # 3

Idag är jag bakis. Som bakismat gjorde jag två stora, lyxiga mackor åt mig själv. Gott bröd, mozzarella, tomat... Mmm. Dessutom kryddade jag dem med vad jag trodde var italiensk salladskrydda.

När jag ätit typ halva första mackan känner jag hur det bränner lite i munnen. Då gör jag lite efterforskningar och upptäcker att jag kryddat min macka med skitmycket ...

Vitpeppar.

Bakis och hungrig som jag var åt jag upp mackorna ändå. Försökte skrapa bort vitpepparn så gott det gick, men det bränner rätt rejält i min mun nu... Aj aj. Så går det när man är både klantig och glupsk.

TOP ger er: ordvits deluxe, inkl valfläsk.

Varje år hela min barndom besökte jag Naturhistoriska museet i Göteborg minst en gång om året. Det var lika kul varje gång. Det är nästan ännu roligare nu.

Men i alla fall - där finns en val. Den Malmska valen, kallas den. En gång i samband med ett av de tidigare besöken, när jag var riktigt liten, berättade min mormor att man kunde gå in i valen. För mig som cirka fem år lät det som det häftigaste i världen. Förmodligen började jag redan då drömma om att en vacker dag kliva ned i valens (något illaluktande) gap.

Ett par år senare läste jag en bok. Vingmuttern, min allra bästa vän hette den. Den utspelar sig i Göteborg och i den berättas det att valen öppnas vart fjärde år när det är val i Sverige. Till och med som typ åtta år gammal var jag tillräckligt "realistisk" (läs: cynisk) för att inse att det var en ordvits för bra för att ha förankring i verkligheten.

MEN! Det var det inte! Det sker på riktigt, och i söndags var den vackra dag jag drömt om sedan någon gång på nittiotalet. Jag hängde i valens mage på valsöndagen. Jag har inte varit så exalterad sedan, ja, jag vet inte när. Kanske aldrig. Se bilden, liksom!

Det är sånt här man får fokusera på när resten av valet känns mindre kul. För övrigt rekommenderar jag verkligen Naturhistoriska. Och valen!

Ju mer du läser desto mindre vill du veta.

Vissa dagar ska man bara stanna i sängen. Ingenting är värt, ingenting blir gjort, ingenting känns bra. Ni vet säkert. Strumporna blir blöta och man har ingen matlust. Man vill bara springa in i en vägg med huvudet först. Ni vet, man känner sig lite destruktiv och undrar hur man ska få utlopp för det.

Härom året gjorde jag en lista på diverse destruktiva saker och varför de inte var bra alternativ. Upplyftande indeed. Såhär:

Skära sig i armarna? Såå 06-07.
Hoppa från en bro? Tyvärr, jag är höjdrädd.
Supa skallen av sig? Kontrollbehov + spyfobi = skallen stays put.
Svälja piller? Se föregående.
Lägga sig på rälsen? Sedan rälsen i käften försvann är det närmaste jag kommer en räls att åka på den. Långt långt bort, ja tack.
Röka och känna sig rock'n'roll? Men hallå, Anna, du har astma. Lika rock'n'roll som att spela bingo.
Svulla glass? Då kan man få ont i magen.
Lyssna på depressiv musik? Been there, done that, got the t-shirt.

Det är bara att konstatera: Destruktivitet är inte min grej.

Idag har jag ett bättre alternativ. Den destruktiva handlingen á 2010 är - att läsa niotillfem-bloggen. Ja. All den där finheten och fluffigheten gör mig på samma gång spyfärdig och lipig. När jag känner mig destruktiv går jag in på den och tänker att mitt liv skulle kunna vara sådär gulligt och käckt om jag bara hade varit en helt annan person.

Sedan gråter jag och lyssnar på ledsen gitarrpop. (Och kanske bloggar lite.)

Kan inte alla bara tycka om varandra..?

Igår var det val. Resultatet blev så hemskt som det bara kunde bli - alliansregering och SD som vågmästare. Jag måste säga något om det här.

Vi tar det lättaste först. Alliansen. Jag gillar dem inte. Däremot gynnar deras politik flera av mina vänner som är småföretagare, och det är ju kul för dem. Jag försöker vara solidarisk (sound familiar..?) och glädjas för deras skull.

Det behövs nämligen som ett försök att hantera ångesten över SD som hotar att uppsluka mig. Jag har inte riktigt fattat att de har 20 jävla mandat i riksdagen. Våra liv kommer att påverkas av rasister. SD vill minska biståndet och de vill sänka skatterna ännu mer än de blå partierna. Pengarna till detta ska de spara in på att minska invandringen med 90% ("vi har högst räknat fel på några hundra miljoner kronor"). De tycker att familjer inte behöver återförenas - åtminstone inte i Sverige. Dessutom gör deras 20 mandat att riksdagen blir betydligt mindre jämställd, då endast 3 av de 20 är kvinnor.

Vad är det som händer med Sverige? Varför får inte alla vara människor? Hur kan ett rasistiskt parti komma in i riksdagen när ett feministiskt inte ens får egen statistik från Valmyndigheten? Vad fan ska vi göra?

Många bloggar/twittrar/pratar idag om att fortsätta kämpa, att slåss, att stå upp för det man tror på. Inte acceptera inhumana ideologier. Jag är så jävla rädd att vi kommer att vänja oss. Det får aldrig aldrig hända.

Kom ihåg att ifrågasätta. Kom ihåg att tänka. Kom ihåg att alla människor är lika värda. Okej? Okej.

TOP ger er: felmeddelande.

Det har uppstått ett oväntat fel. Var god försök igen lite senare.

Inte en retorisk fråga.

Man ska blogga. Helst bra. Känslosamt, fyndigt, smart, bittert. På något sätt ska man blogga.

Man ska äta. Helst saker med näring i, helst saker som kräver tillagning, helst inte chips. Men på något sätt ska man äta.

Man ska jobba. X antal timmar i veckan, helst med hyfsad lön, gärna så att man kan överleva.

Man ska leva. Andas, äta, sova, knulla (alt. twittra), blogga.

Men vad är egentligen grejen?

Oh yeah the pirate radio told us what was going down.

Nu kan man lyssna på nya Säkert!-albumet på Spotify. Facit finner man där. Jag lyssnar spänt i detta nu, fastän jag verkligen borde sova bort min förkylning och ladda inför morgondagens arbete.

När jag ändå håller på och länkar kan jag tala om att jag blivit av med Festivalrykten-oskulden. Det blev en recension av Andreas Söderlund (fri från rumpsnack, professionell som man är). Fler liverecensioner av mig kommer att dyka upp på den sidan framöver. Be prepared.

Gotta go to work, then hurry home.

I morgon börjar jag jobba lite smått. Needless to say är jag asnervös, och som alltid hanterar jag mina känslor genom att göra Spotifylistor. (Ja, alltså, jag hade ju känslor innan Spotify fanns, men ni fattar.)

Why don't you get a job? Låtar om att jobba, helt enkelt.

Håkan Hellströms nya singlar, dårå.

På Way out west påstod Håkan att han inte skulle spela River en vacker dröm igen. Givetvis var det löftet för bra för att vara sant. Låten var fantastisk där och då, men en stor del i det var att man trodde sig veta att det var en once in a lifetime-upplevelse. När jag lyssnar på den nu känns den bara (håll i er nu, för jag ska snart svära i kyrkan) avslagen.

Därför är det väldigt bra att han släpper en annan singel samtidigt. Ja, dubbel a-sida. Saknade te havs är dess namn, i enlighet med sjömanstema och Göteborgskhet och eskapism, och jag älskar den. Den innehåller givetvis en stulen melodislinga (ge mig tid så återkommer jag med vilken), en Taube-referens ("lämnar Sverige vid Vinga") och allmän Håkanhet, som vanligt, men jag känner även att den är ett vackert möte mellan den dampiga Håkan á Känn ingen sorg och den eftertänksamma Håkan á För sent för Edelweiss. Vemodigt men vitalt. Mycket fint.

Saknade te havs är nöjd med vad den är. River en vacker dröm, däremot, känns som en ålderskris. Håkans motsvarighet till att skaffa en tribaltatuering. Återigen - den var fantastisk på Way out west, men den borde ha fått stanna där.

Därmed inte sagt att jag inte kommer att sjunga med i den när jag hör den live nästa gång. Håkan kan man ju förlåta för det mesta.
Nästan allt.

Men ingen ska få ta rocken ifrån dig.

Idag har jag sett Andreas Söderlund och Britta Persson på Sticky Fingers. Först Andreas, sedan Britta. Båda var fantastiska på olika sätt.

Andreas dårå. En mycket energisk man, må man säga, som skriker på rätt bra. Det bästa var när han vände ryggen till, lyfte upp pälsjackan och vickade på rumpan. Seriöst. Jag och ölen i mig bubblade nästan sönder. Låten han körde först är inte med på plattan, så det var spännande. Indeed.

Britta är en så briljant musiker. Fattar ej varför hon inte är större! Seriöst. Tycker bäst om For the steadiness från nya plattan. Fantastiskt bra.

För övrigt kom det fram en Sverigedemokrat och snackade politik väldigt hetsigt med oss. Creepy som fan. Han såg min Fjällräven-rygga och bah "ska du rösta på Miljöpartiet?!". Sedan babblade han sjukt mycket om invandring och bistånd och sånt. Jag blev rätt mållös. Vad säger man till någon som tycker att det är skillnad på människor och människor, liksom?

Och så gillar jag öl. Puss.

Vilja, våld och vaselin.

Man kan lyssna på hela nya Vaselines-albumet här. GÖR DET, FÖR I HELVETE!!!

I övrigt har jag inget att säga. Jag har (typ) fått ett jobb men mitt liv suger ändå.

Hejdå.

The end of the world is bigger than love.

Om någon mer än jag hade missat att man helt gratis kan få ladda ned Jens Lekmans relativt nya låt, The end of the world is bigger than love, så är jag här för att säga att man får det. Allt man behöver ge är sin mailadress. När man gett den får man ett mail med nedladdning där det bland annat står "Thank you for your interest in Jens Lekman". Man bah "varsågod!".

Pusshej.

To wear down the sidewalks home.

Dekadens. När jag vaknar i morgon är det dock slut på den, och dags att ta tag i den där verkligheten jag hört talas så mycket om. Ser inte fram emot det. Alls.

För övrigt kom jag näst sist på TP på grund av alkohol (jag skyller på den i alla fall), men i gengäld gjorde alkoholen att jag inte brydde mig lika mycket som jag skulle gjort annars. Så det var ändå ganska win.

24 dagar kvar innan hemlösheten. Det är ju ingenting. Ångest.

Best of Twitter.

Exempel på vad man kan uttrycka på mindre än 140 tecken:

• Det där med att ligga. Hur vare det funkade nu igen. Glömt bort..
• Hörde några ha sex nyss. Man ba grattis.
• Tystnaden som uppstår när man inte vet om man är kär eller kåt
• Jaså, Michael Winiarski, DN-USAkorre, du skriver att Jonathan Franzen "hade nerv" att dissa Oprah. Inte så att du översatt en text rakt av?
• vadå? finns det folk man inte borde ligga med? sånt har jag aldrig hört talas om!
• Hej! Jag är sexuellt frustrerad. Jag dör snart. Hej då!
• Det blev alltså jag själv som fick stå för mat och sex ikväll. Your loss, säger jag.
• omg i need a tropical vacay with umbrella drinks ASAP
• Jag förstår alla som röstar på alliansen. Unga, gamla och sjuka bör straffas för att, ehm, de är unga, gamla och sjuka. Jävla snyltare.
• "avada kedavra" cedric dies...and is reborn as Edward, WHY VOLDEMORT WHY?!
• För övrigt hatar jag ordet "penis". Får kväljningar. (Inte av penisen. Utan ordet.)
• Funderar på att bilda partiet Rationell Front. Newsmilldebattörer ej välkomna.
• Rapport: P-piller för män funkar inte, för dom ger depressionsliknande tillstånd och impotens. Exakt som jag reagerade på p-piller.
• När det regnar brukar jag alltid drabbas av en plötslig sorg över att aldrig ha lyssnat på Kent.
• M upptäcker jämställdheten! Det ligger liksom i konservatismens natur att vara sist med att inse bra sakers förträfflighet

Inget av exemplen är skrivet av mig själv. (Den som vill ha cred för sin tweet är välkommen att klaga på tasteofpop@gmail.com. Jag tänkte att det var snällast att låta alla vara anonyma.)

Doing all the things that wouldn't make your parents proud.

Veckans, helgens och livets tema just nu är dekadens. Därför är jag givetvis full igen. Och den här gången vill jag ge er en fylleblogg. Så generös är jag! Dessutom har jag inget sovsällskap idag, vilket jag haft mina andra kalaskvällar denna vecka. (Sovsällskap betyder verkligen inte nödvändigtvis ligg. Vill bara klargöra detta. Så att ni inte tror att jag har hutlöst mycket sex. Jag som växte upp i bibelbältet, hur skulle det se ut?)

Ikväll har jag fått god mat och goda drinkar. Många drinkar. Starka drinkar. Fyllan var/är väl rätt värdelös egentligen, då den mest bara gick ut på att vara full. Ingen dans och inget djupt snack om kärlek eller så. Bara snurrighet i huvudet. Och twittrande, så klart. Och smsande. Jag smsar bäst när jag är full. Åtminstone mest intensivt och frispråkigt.

Jag snöt mig just och upptäckte därmed att min näsa fortfarande gör väldigt ont sedan i onsdags. Kan det inte gå över snart? Jag har fattat poängen, liksom - jag är puckad. Det räcker nu. Hela den här veckan är en enda stor lektion i hur pantad jag är. Tack världen.

Idag träffade jag mamma. Berättade att jag är arbetslös och snart även bostadslös. Hon började gråta. Känner mig sålunda inte jättepeppad på att ringa pappa och berätta att jag har failat på allt man kan faila på. Han kommer sucka och säga att jag är dum och jag kommer att grina när vi lagt på. That's how we do.

Mina läppar är röda av mina två sista drinkar, som var Bacardi Breezer watermelon. Skulle visa er, men till och med i det här förvirrade tillståndet inser jag att min berusade nuna inte bör finnas förevigad på internet. Riktigt så kul ska vi inte ha det. Någonstans måste gränsen gå.

Fick dock höra häromdagen att jag borde ta ut svängarna mer i bloggen, eller "blogga mer som jag twittrar". Så jag kanske borde lägga upp fyllebilder, komplettera med bröstbilder och skriva mer personligt om skit som händer i mitt liv. Typ som nu dårå? Jävlar vilken bra blogg.

Igår var jag också full utan direkt användning för fyllan. Det är kanske ett dåligt mönster. Det låter så. I morgon ska jag dricka och spela TP (och vinna, annars blir jag sjukt arg). Sedan ska jag vara nykter i evigheters evighet. Jag har inte råd med extravaganser som alkohol, jag är ju arbetslös, hemlös och allmänt lös.

Det blir lätt långa inlägg när man fyllebloggar. Världens flow. Håhå jaja. Jag vill typ avrunda här, men det finner inget klockrent sätt att avrunda ett inlägg om ingenting. Om du nynnar Seinfeld-vinjetten för dig själv blir det nog bra.

Och fan vad duktig jag är som fixar länkar även när jag är full. Nu ska jag dricka vatten och nyktra till innan jag sover.

Alla mina vänner har gett upp sömn.

Som jag nämnde suger mitt liv rätt hårt just nu. Det innebär att jag har två fokus för tillfället. Fokus ett: försöka sänka sugighetsfaktorn så mycket jag kan, vilket innebär att söka med ljus och lykta efter jobb och bostad. Fokus två: dekadens, vilket innebär att äta och dricka onyttiga saker.

Därför har jag inte något kul eller poppigt att blogga om. Det här är en dekadent låt som passar mig bra just nu. Lyssna och var glada att ni inte är lika klantiga som jag.

Bitterblogg.

En sak folk ofta säger om mig är att jag namedroppar mycket. En sak folk säger ännu oftare om mig är att jag är bitter och cynisk. Och det senare må vara hänt. När världen ser ut som den gör, är det då konstigt att man blir lite vresig? Va? Jag tycker inte det.

Saker jag har just nu: en öm och svullen näsa, tusen prylar, cirka två tusen kronor att leva på under obestämd tid.
Saker jag inte har just nu: någonstans att bo efter sista september, inkomst, livslust.

Skål.

The dancefloor is a mess but so are we.

Igår var det onsdag. Det var humanistpub på Humanisten med humanistquiz, och det var dans på Styrbord Babord. Vi vann inte quizet, men vi vann på dans. Jag tycker åtminstone att vi dansade snyggast på hela båten.

Kvällens höjdpunkt var, för alla utom mig, när jag gick in i en glasdörr. Jag var på väg ned för att kissa, och sedan bara tog det stopp mot min näsa och panna. Det känns i näsan idag måste jag tillstå. Men det komiska i det hela övertrumfar lätt smärtan. Jag menar, gå in i en dörr? Det är sådant som händer i skitkassa komedier med Adam Sandler. Inte i verkligheten, damn it! (Jag försöker i och för sig fly den där verkligheten, så jag antar att det var helt i sin ordning. Vill även påpeka att jag inte var dum i huvudet utan bara lite onykter.)

Ett annat fint ögonblick var när Alice stal en Leif Pagrotsky-skylt och tog med sig hem. De finaste ögonblicken var dock i förmiddags när jag och Alice åt svingod brunch på Egg & Milk och pratade om kärlek. Jag älskar dansdansdans, men tid till eftertanke behövs också (...sa hon förnumstigt).

Apropå dansen var Ebba von Sydow rätt tveksam som DJ. Hon körde t.ex. Bulletproof tre (3!) gånger, och när hon hade spelat This charming man följde hon upp med Idol-Agnes. Hur tänkte hon där? Det var lite för grovt blandat, om du frågar mig. Hon körde även en del indiehittar som alltid funkar att dansa till. Jag är en vampyr och Det snurrar i min skalle och sådana. Inte sjukt innovativt, men rätt bra ändå.

På det hela taget en lyckad utekväll, alltså.