Flyttkort

Hej mina babes, jag har flyttat till drickerte.blogg.se. Puss puss!

Bright Eyes.

Om man tycker om gitarrer och är ledsen så måste man tycka om Bright Eyes. Nej, skojade bara, som vi redan lärt oss måste man ingenting. Men av alla jag vet som gillar gitarrpop finns det ingen som dissar Conor Oberst. Han har så att säga ett gott anseende i mina kretsar.

Jag har lyssnat massor på Bright Eyes genom åren. Minns en resa då jag i princip bara lyssnade på I'm wide awake, it's morning under två veckor. Att ligga på sängen och lyssna på Bright Eyes är en underskattad aktivitet när man är på solsemeste, I'm telling yah. De där låtarna är som en trygg famn, fast för öronen.

Jag har haft Conor på min freebie-list. Jag har läst intervjuer med honom och tänkt att vi är så lika, han och jag. Jag har lyssnat och känt mig precis så klyschig som är lagom för att spä på självömkan lite till. Jag har citerat texter närhelst jag fått chansen. Jag har letat efter ord för att exakt beskriva Conors klädsamt trasiga röst (den liksom touches like a lover).

Men. Jag har aldrig fått chansen att uppleva det live. Och nu, tre år efter emosemestern, kommer Bright Eyes till Sverige. Och jag har en biljett.

Okej. Vi tar det en gång till.

BRIGHT EYES KOMMER TILL SVERIGE OCH JAG HAR EN BILJETT!!!

#livet

Hej bloggy! Dock att jag nu kommer använda Twitterslang ca hela tiden. Varsågod för info.

HURSOMHELST: hej. Jag har överlevt hösten och känner mig hyfsat peppad på att HA ETT LIV igen. LIVET! Jag gillar det ju ändå, trots att vi har våra falling out ibland. Hehe.

Det nya året firades in mycket opretentiöst och "lagom" berusat. Vi lekte snurra flaskan, drack bubbel och hånglade med varandra. Jag har ett så fint kompisgäng.

Jag tänker tro på det här året. Jag har bestämt det så. Jag ska fan göra det till ett vettigt år. Framför allt GÖRA saker över huvud taget... Plugga, laga mat, dricka te, twittra, skriva. Sweet life. Kolla på mina serier, hänga med de jag tycker om, flanera i min stad.

Känner ni att jag andas HOPP eller!? Så himlans göttigt.

Dock att man är lite sockerhög pga ett kilo mjölkchoklad nu. MEN ÄNDÅ.

Om nördighet och måsten.

Jag har äntligen lyckats sätta fingret på exakt vad som provocerar mig så med sektigheten kring vissa fenomen. Jag tänker på typ Seinfeld, Star Wars och Bob Dylan. Är ni redo? Då kör vi:

Uppfattningen att man inte har något val förutom att gilla dessa grejer, eller åtminstone erkänna deras påstådda geni. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men du KAN ju inte ogilla Dylan", "du MÅSTE ju tycka om Star Wars" eller typ "om du inte gillar Seinfeld är det för att du inte förstår".

Grejen är att jag och alla andra har ett VAL. Ingenting är obligatoriskt, fattar ni? Vi måste ingenting. (Jag misstänker för övrigt att många som tycker om dessa grejer gör det för att de en gång i tiden fick en känsla av att de "måste" det. No offence.)

Ett annat skäl till att jag provoceras är givetvis att det lämnar mig lite utanför pretto-nörd-ängsliga klubben där jag annars passar in rätt bra. Och man blir självklart förolämpad när människor antyder låg intelligens på grund av ens preferens när det gäller sitcoms. Ovanstående är en extremt känslostyrd åsikt; men icke desto mindre är den relevant.

Kom ihåg det nu. Vi tycker vad fan vi vill.