Taste of pop

Flyttkort

2011-01-26T04:06:00.000-08:00

Hej mina babes, jag har flyttat till drickerte.blogg.se. Puss puss!

Bright Eyes.

2011-01-22T16:45:00.000-08:00

Om man tycker om gitarrer och är ledsen så måste man tycka om Bright Eyes. Nej, skojade bara, som vi redan lärt oss måste man ingenting. Men av alla jag vet som gillar gitarrpop finns det ingen som dissar Conor Oberst. Han har så att säga ett gott anseende i mina kretsar.

Jag har lyssnat massor på Bright Eyes genom åren. Minns en resa då jag i princip bara lyssnade på I'm wide awake, it's morning under två veckor. Att ligga på sängen och lyssna på Bright Eyes är en underskattad aktivitet när man är på solsemeste, I'm telling yah. De där låtarna är som en trygg famn, fast för öronen.

Jag har haft Conor på min freebie-list. Jag har läst intervjuer med honom och tänkt att vi är så lika, han och jag. Jag har lyssnat och känt mig precis så klyschig som är lagom för att spä på självömkan lite till. Jag har citerat texter närhelst jag fått chansen. Jag har letat efter ord för att exakt beskriva Conors klädsamt trasiga röst (den liksom touches like a lover).

Men. Jag har aldrig fått chansen att uppleva det live. Och nu, tre år efter emosemestern, kommer Bright Eyes till Sverige. Och jag har en biljett.

Okej. Vi tar det en gång till.

BRIGHT EYES KOMMER TILL SVERIGE OCH JAG HAR EN BILJETT!!!

#livet

2011-01-09T10:44:00.000-08:00

Hej bloggy! Dock att jag nu kommer använda Twitterslang ca hela tiden. Varsågod för info.

HURSOMHELST: hej. Jag har överlevt hösten och känner mig hyfsat peppad på att HA ETT LIV igen. LIVET! Jag gillar det ju ändå, trots att vi har våra falling out ibland. Hehe.

Det nya året firades in mycket opretentiöst och "lagom" berusat. Vi lekte snurra flaskan, drack bubbel och hånglade med varandra. Jag har ett så fint kompisgäng.

Jag tänker tro på det här året. Jag har bestämt det så. Jag ska fan göra det till ett vettigt år. Framför allt GÖRA saker över huvud taget... Plugga, laga mat, dricka te, twittra, skriva. Sweet life. Kolla på mina serier, hänga med de jag tycker om, flanera i min stad.

Känner ni att jag andas HOPP eller!? Så himlans göttigt.

Dock att man är lite sockerhög pga ett kilo mjölkchoklad nu. MEN ÄNDÅ.

Om nördighet och måsten.

2011-01-03T05:51:00.000-08:00

Jag har äntligen lyckats sätta fingret på exakt vad som provocerar mig så med sektigheten kring vissa fenomen. Jag tänker på typ Seinfeld, Star Wars och Bob Dylan. Är ni redo? Då kör vi:

Uppfattningen att man inte har något val förutom att gilla dessa grejer, eller åtminstone erkänna deras påstådda geni. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men du KAN ju inte ogilla Dylan", "du MÅSTE ju tycka om Star Wars" eller typ "om du inte gillar Seinfeld är det för att du inte förstår".

Grejen är att jag och alla andra har ett VAL. Ingenting är obligatoriskt, fattar ni? Vi måste ingenting. (Jag misstänker för övrigt att många som tycker om dessa grejer gör det för att de en gång i tiden fick en känsla av att de "måste" det. No offence.)

Ett annat skäl till att jag provoceras är givetvis att det lämnar mig lite utanför pretto-nörd-ängsliga klubben där jag annars passar in rätt bra. Och man blir självklart förolämpad när människor antyder låg intelligens på grund av ens preferens när det gäller sitcoms. Ovanstående är en extremt känslostyrd åsikt; men icke desto mindre är den relevant.

Kom ihåg det nu. Vi tycker vad fan vi vill.

Angående hela skrivgrejen.

2010-12-14T18:47:00.000-08:00

Tack för de fina kommentarerna på mitt emoinlägg om att jag inte "kan" skriva längre. Det känns som ett så futtigt "problem" egentligen, så jag blir himla glad när folk bryr sig. För det är så betydelsefullt för mig. Faktiskt. Jag hatar när jag inte skriver, det känns fel. (Att twittra räknas inte riktigt, det kräver så lite tankeverksamhet. Åtminstone på det sätt jag gör det.)

Ett råd jag fick för att släppa min prestationsångest var att skriva lite texter om saker jag inte bryr mig så himla mycket om. Jag kanske inte måste skriva om musik eller genus, liksom, eftersom det ligger så nära mitt hjärta kanske det blir extra ångestfyllt för mig om jag inte möter mina egna krav. Bra tips som skall följas.

Ett annat var att skriva miljöbeskrivningar. Det har jag hunnit testa. Tråkig text blev det, men jag fick forma ord och meningar kring något konkret och det kändes konstruktivt. Jag ska fortsätta.

För är det något som är säkert så är det att jag ska pyssla med text. Det är det enda jag är någorlunda bra på, om jag får säga så, och framför allt är det det enda jag vill göra. Jag vill skriva. Därför blir jag så himla olycklig när jag inte "kan" göra det. Och jag vill skriva så himla bra, helst, men det blir aldrig tillräckligt bra. Vilket nog är bra om jag kan finna en balans, antar jag, för är man inte nöjd måste man ju pusha sig själv framåt och då kommer man någonstans. Det gäller bara att få kontroll på den hatiska självkritikern som snarare stjälper kreativiteten än hjälper den.

Mycket personligt blev det nu. Det kommer bli roligare här på bloggen igen någon gång. När jag kommer ur detta är ni the first to know, jag lovar. Fram tills dess är det emoinlägg och fluff som är dieten.

Hej.

Jag brukade skrika och gråta och spy.

2010-12-14T18:37:00.000-08:00

Vänner. Håll i er, för jag ska droppa lite kunskap. Jag kanske inte har pluggat i höst, men jag har banne mig lärt mig saker. Först och främst: vad folk än säger, blanda inte öl och vin. Det är möjligt att vissa klarar det, men gör man inte det är det fan så jävligt.

För det andra bör man sluta dricka när man tappat räkningen på antalet öl. Problemet då är att man vid det laget tappat omdömet så pass att man inte bryr sig så mycket om hur man kommer må nästa dag. Dåligt, vänner, mycket dåligt.

En annan bra sak är att dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer vad som hänt. Bli för i helvete inte så full att du inte vet om du skickat pinsamma sms till gamla ligg eller ej.

Varför jag säger det här? Ptja, jag tycker bara att det skulle vara tråkigt om någon av er spydde i en främlings soffa på en mobil som inte var er egen så att den gick sönder. Jag önskar er ett liv utan minnesluckor och spyor utanför portar i en främmande stad. Det känns liksom onödigt att fler ska upprepa mina misstag.

Är för övrigt så himla less på alkohol nu. Inte det minsta sugen. Och jag har kommit in och tackat ja till en plats på fortsättningskursen i svenska språket, så farväl dekadens och hej pluggande. Känns som en bra riktning.

Hell is around the corner.

2010-12-08T05:39:00.000-08:00

Jag har börjat kolla på en fantastisk serie som heter Skins. Den är brittisk, det är massor av knark och sex, och, ja, som ni hör - den är helt underbar.

Problemet är bara att jag så lätt blir känslomässigt engagerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag såg ett avsnitt där en sorglig sak hände för snart en vecka sedan, och... Jag är fortfarande ledsen över det. Det var en sådan där sak som inte får hända, men som givetvis händer ändå eftersom det är så livet är. (Eller för att man ska bli överraskad och fortsätta titta, men...)

En annan bra sak med Skins är soundtracket. Typ den här låten. Lyssna. Och titta.

I try to remember how I thought, how I did, when I was on top of things.

2010-12-07T05:06:00.000-08:00

När jag tog studenten var jag helt uppfylld av tro på mig själv och framtiden. Jag var övertygad om att jag skulle bli musikjournalist. Om jag bara blundade kunde jag se mitt liv framför mig, och det var ett liv som fick mig att le. Det skulle lösa sig för mig. Jag skulle kämpa och det skulle löna sig. Jag visste. Jag var övertygad om att jag skulle räcka till.

Sommaren ägnade jag åt att gå på festivaler och skriva. Intervjuer och recensioner och jag var alltid ackrediterad (utom på Way out West, men då skrev jag inte heller, någon stolthet måste man ju ha, right?) och jag kände mig som någon. Och det skulle bara vara början.

Nu är det ett och ett halvt år sedan och jag kan inte minnas känslan av att tro på sin egen förmåga. Hur tänkte jag där? Vart fick jag det ifrån?

Och du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt?

Och du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt?

Och du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet?

Och du tror väl aldrig att du kan?

Nej. Det tror jag inte. Jag har ingenting att säga om någonting, och skulle jag ha det är jag ändå för dålig på att uttrycka mig för att det ska vara någon idé. Eller? Det kanske är Anna sommar -09 som har rätt tankar, inte Anna vinter -10. Men Vinter -10 är så mycket närmare. Vad hon än säger hörs det mycket tydligare än sommar -09.

Nu intalar jag mig istället att jag inte vill. Det är okej, jag drömde aldrig om något ändå.

Got along without you before I met you, gonna get along without you now

Gonna find somebody that's twice as cute 'cause I didn't like you anyhow

Ibland sätter jag mig ned och försöker skriva något. Det slutar alltid med att jag ångestar, grinar och raderar allt. Jag har glömt hur man gör när man kan. För jag kunde väl en gång? Jag har för mig att jag gjorde det. Jag är inte säker. Jag vill nog kanske helst glömma. Det vore bäst för alla parter.

Men ännu har jag inte glömt, och när jag påminns om att jag en gång hade en dröm och trodde på den... Då är det svårt att inte gråta.

Sold my flesh with eager glee.

2010-11-30T13:46:00.000-08:00

Alltså det här att jag älskar tv-serien Glee. Kan vi inte prata lite om det?

Personligen känner jag att det är hälften sången och dansen, hälften de oerhörda intrigerna som gör det. Drama engagerar mig så. Jag bara "omg, hon LJÖG!" Typ. Och vem kan låta bli att älska en mash-up av Halo och Walking on sunshine? Jag bara frågar. Själv blir jag helt pirrig.

Det är något att se fram emot i veckorna, nya avsnitt av serierna man följer. Fint så.

Det är skönt att vara i smeten?

2010-11-29T09:27:00.000-08:00

Jag är i Stockhom, och du store tid, vad folk går hetsigt här. De bara skyndar sig. HELA TIDEN. Går inte att stoppa. Man kan ju få förstoppning för mindre! Jag blir stressad bara av att se det. Och så är det lite svårt att ta sig fram om man själv vill gå i ett normalt tempo ...

För övrigt tycker jag att det är emot den mänskliga naturen att åka kollektivtrafik under jorden. Med detta sagt vill jag bara förtydliga att jag faktiskt gillar Stockholm. Men det skulle inte passa mitt psyke att bo här. Dock att det skrivs ut dubbelt så mycket psykofarmaka i Göteborg som i Stockholm. Bästkusten, anyone..?

Hej.

En timme om dagen.

2010-11-26T05:11:00.000-08:00

Jag har börjat i KBT för att räta ut mitt huvud lite. Igår när jag var där sade min terapeut att jag skulle skriva en timme om dagen. Vad som helst, bara skriva. Detta eftersom jag sa att det skulle göra mig mer nöjd med mig själv om jag skrev mer. Så nu skriver jag. 55 minuter kvar.

Det är kallt i Göteborg nu. Minusgrader och snö, och jag längtar till Östersund. Jag vill se Storsjön. Jag vill köpa en chokladbiskvi på Domus för old times sake. Jag vill dricka te på Tingan. Jag vill se det nya fula torget och säga att det var bättre förr.

Spännande med vintern att allting alltid slutar fungera. Som om det inte blev vinter varje år. Men nej, spårvagnarna fuckar upp sig och tågen försenas och allt är kaos. "Snökaos" måste vara det töntigaste ordet i svenska språket. Töntigt är det även att antagningsbeskedet för vårterminen kommer så jävla sent. Jag. Vill. Plugga.

Jag är så fruktansvärt trött på att inte fortbilda mig. Inte utvecklas. Eller, allt man går igenom utvecklar väl en om man ska vara flummig, men jag vill lära mig saker. På sistone har jag tagit tag i det genom att läsa när jag lyckas få ro till det. (Läsa böcker brukade vara det jag gjorde för att få ro. Vad hände där? Internet. Bättre förr, inte sant?)

Just nu läser jag en liten bok om idéhistoria. En introduktion liksom. Det är spännande. Jag märker när jag läser att jag inte är van vid att lagra information längre. Min hjärna känns förstörd. Men läshuvudet måste gå att träna upp igen, visst? Annars dööör jag. Hur som helst - att läsa den gör mig som vanligt till en bitter feminist. Bara gubbar överallt, och enstaka kvinnor vars teorier inte togs på allvar. Världen är ond, känns det som då.

En annan grej jag gjorde på grund av KBT:n var att skriva ned vad jag gjorde dygnets alla timmar. Jag sover, äter, kollar på serier, twittrar, dricker alkohol och gör radiogrejer. Samt lite oanständigheter. Mitt liv i en låda. Nästa vecka ska det stå "skriva" och "läsa" i fler av de där rutorna som är timmar i mitt liv. Jag hatar att känna att mitt liv bara försvinner. Kommer osökt att tänka på uttrycket att kasta ut barnet med badvattnet. Slurp, ned i avloppet. Hejdå.

Den här hösten har jag klippt mitt eget hår, eftersom jag velat lägga de pengar jag egentligen inte har på annat. Det vill säga öl... Men i alla fall: det fungerar rätt bra att vara sin egen frisör. Okej att luggen blir lite hackig ibland, men det kallas ett personligt och unikt utseende. Intressant ser man ut.

Eftersom året lider mot sitt slut jobbar jag nu på årsbästalistor. Album, låtar och spelningar. Svåra val, som alltid. Mycket fina grejer i år. Spelningarna känns nästan lättast att välja bland. De jag minns mest är Mew på P&L, Makthaverskan på Arvika, Jónsi på WoW och Håkan på WoW. This is head på Arvika, kanske. Svårt att veta då jag grinade hela spelningen. Emotionell tjej, ja. Känns som att mer på Arvika måste varit grymt också. Yeasayer? Robyn? Dum Dum Girls? Och jävlar i min låda, Belle & Sebastian på Popaganda.

När man tänker på den aspekten så har året varit rätt gött, alltså. Och alla bra låtar och så dårå. Det kommer listor senare för alla Spotifyare, jag lovar.

Nu är jag hungrig. Har dock bara skrivit i 45 minuter av 60, med pauser för Twitter ibland. Men jag tänker give myself a break, vad fan. Mitt liv. Jag bestämmer. Om jag bestämmer bra eller inte är förstås en helt annan sak.

Hej.

Vad gör vi? Nu kör vi. (Hahahaha.)

2010-11-25T09:54:00.000-08:00

Jag har otroligt svårt att skriva just nu. Därför började jag på blogglistan, för att få igång ett flow. Men så kom jag till "din dag", och då ville jag inte längre. Känner att ingen har något behov av att veta hur värdelösa mina dagar i allmänhet är. Så jag är liksom tillbaka på ruta ett.

Här skulle man ju kunna invända att jag ju inte måste skriva. Och det är sant, ingen tvingar mig. Men jag vill. Det är, hur prettolöjligt det än kan låta, ett behov jag har som jag måste tillfredsställa. Men det är svårt när jag är lite ur fas med mig själv. Lite som att det är svårt att ha aptit när man inte ätit på en hel dag. Systemet rubbas.

Att twittra fungerar dock. Det är ett skrivande som är relativt fritt från prestationskrav. Det man skriver försvinner fort, och ska helst inte vara så himla allvarligt.

Det är ju inte som att jag har slutat lyssna på pop, eller tänka på genus, eller gilla att svamla om mitt liv. Jag har bara börjat tänka tankar som blockerar handlingen att faktiskt skriva ned sakerna. Genom att skriva det här hoppas jag bryta trenden. Sluta tänka, börja skriva.

Hej.

Dag 5: Din definition av kärlek.

2010-11-21T05:48:00.000-08:00

Kärlek är ju cirka det svåraste som finns? Hur fan ska jag kunna säga något om det i ett freakin' blogginlägg? Va va va?

Okej då.

Kärlek är att inte ha ett val. När man bryr sig om någon fast man inte vill, när man tänker på någon fast man inte vill, när man känner känslor fast man inte vill. Kärlek är obligatoriskt och oundvikligt. Kärlek är ohanterligt och oförståeligt.

Jag känner kärlek till många saker. Människor, saker, låtar, böcker, filmer, ord, ljud, mat, dryck, känslor, dofter osv.

...

Äsch, jag vet inte.

Det är väl som det är.

Dag 4: Vad du åt idag. (Blogghappeninglistgrejs.)

2010-11-19T02:50:00.000-08:00

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg om vad jag ätit under dagen. Varken idag eller någon annan dag.

Varför? För att det känns besvärligt, jobbigt, och lite obekvämt. Nu tänker ni säkert bah "omg, ätstörningar much?", men nej. Jag spyr inte frivilligt och jag äter ca var fjärde timme eftersom jag mår så himla illa annars. Det råkar bara vara så att jag tycker att vi välmående människor i västvärlden har en skev inställning till mat, allihop, och jag vill helst inte vara en del av det om jag kan undvika det.

Det känns bara så himla Du är vad du äter. Och stämningen i det programmet är ju så föraktfull. Tycker jag.

Mvh Bångstyrig.

Dag 3: Dina föräldrar. (Blogghappeninglistgrejs.)

2010-11-18T15:52:00.000-08:00

Föräldrar ja. Gud, det finns så mycket att säga om dem. Jag vet inte var jag ska börja. Kanske såhär:

Min pappa kommer från Halmstad och min mamma från Göteborg (eller, ja, Floda). Pappa är kvalitetschef på en gummifabrik i Halmstad nu. Mamma pluggar geologi i Lund, samt äger ett hyreshus i Lanna och är massör i Gislaved (Småland).

Jag bodde mest hos mamma när jag växte upp. Var hos pappa varje tisdag när de bodde i samma by. De tisdagarna brukade vi gå till simhallen och bada, och så fick jag glass efteråt. Hur många kulor jag ville. Mamma skötte liksom säga nej-delen av att vara förälder. Pappa sa oftast ja.

Min mamma är bra på att visa känslor. Min pappa är bra på att anpassa sig till sociala sammanhang.

Mamma är cool för hon kan väldigt mycket. Hon har galet många högskolepoäng i allt möjligt, vad minns jag tyvärr inte, men bland annat statsvetenskap. Hon är duktig på siffror och tekniska grejer.

Pappa är musikalisk. Spelar tvärflöjt. Han är lång och lite lik David Hasselhoff (true story). Duktig på att teckna också. Har finast handstil av oss tre.

Vi är en väldigt liten familj, vi tre, och knappt en sådan känns det som eftersom de varit skilda så länge jag kan minnas. Detta enbart sagt som ett konstaterande. Jag tycker inte att det känns jobbigt; det är det enda sätt jag känner till. Det funkar.

Dag 2: Min första kärlek. (Blogghappeninglistgrejs.)

2010-11-15T17:08:00.000-08:00

Jag minns inte min första kärlek. Alla de där fråga chans-grejerna från lågstadiet flyter liksom ihop i minnet. Jag minns att jag var med i ett tjejgäng och att det var viktigt att man skulle vara ihop med någon. Hade man ingen kille var man inte riktigt okej. Sjukt hemskt, jag vet. Tur att man växte upp sedan.

Minns däremot mitt första fråga chans-förhållande. Gick i femman. Vi var tillsammans i tre månader. På ett pyjamasparty i Våthults församlingshem kysstes vi. Minns att jag tyckte att det där med kyssar var ca det bästa någonsin.

Sedan gjorde han slut genom att skicka en kompis.

Dag 1: Presentera dig. (Blogghappeninglistgrejs.)

2010-11-15T16:32:00.000-08:00

Hej. Jag heter Anna. Jag är född i Göteborg. På Östra sjukhuset. I ett badkar. Tre månader senare flyttade mina föräldrar till Gislaved, som ligger i Smålands bibelbälte. Där växte jag upp. När jag var sexton flyttade jag till Dille, Ås, Östersund, för att gå ett gymnasium med inriktning islandshäst.

Nu bor jag i Göteborg. Jag delar en lägenhet med min bloggvän Oscar. På utsidan av vårt kylskåp har vi en Lucksmiths-magnet och en pizzameny. Vi har ingen hatthylla. Däremot har vi varandra.

Det här att presentera sig kräver att man har en susning om vem man är. Det låter väldigt pretentiöst att säga det, men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska ringa in vem jag är. Tidigare har jag alltid gjort det genom vad jag gör. Men nu gör jag ingenting och då är det svårare. Man är fortfarande någon, men vem det är blir lite luddigare.

Men jag gör lite saker. Promenerar med en hund varje vardag. Lyssnar på nya låtar och bestämmer ifall de ska vara med på studentradions rotation eller inte. Har två radioprogram. Ibland försöker jag skriva. Playlists gör jag en del. Dricker vin och sånt med vänner. Och så twittrar jag så mycket jag kan.

Jag tycker om poplåtar, tv-serier, dåliga ordvitsar och snuskiga skämt. Jag gillar självironisk bitterhet. Jag försöker lära mig att se på film ensam eftersom jag inte gillar att jag sett så få filmer, men jag är lite för rastlös för det. Jag vill kunna spela ett instrument. Jag är intresserad av språk.

Och så var det med det.

I can't help you but I know things are gonna get better.

2010-11-14T14:15:00.000-08:00

Just nu är det mycket. Jag klarar mig, men det är inte mer än så. Det är höst. Många är ledsna. Det är en underlig tid för mig. Jag har aldrig haft en såhär rörig livssituation förut.

Många av mina vänner är kära nu. I folk som är kära i dem. Det är sjukt fint, och ger mig någon slags hopp om tillvaron. Det känns som att bra saker eventuellt finns.

Äsch. Farväl.

Please don't remind me of my failures, I had not forgotten them.

2010-11-09T16:40:00.000-08:00

Idag har det snöat i Göteborg. Blötsnö, och snålblåst. Det var bra väder för The Jesus and Mary Chain. Nästan lämpligt för Happy when it rains. Annars brukar jag alltid bli sugen på den låten när solen skiner. Och i fredags lyssnade jag på Pulps Sunrise i skymningen.

Varje vardag promenerar jag med en hund som heter Laïka. Det är bra för mig att kliva upp innan tolv. Att få i sig frisk luft och röra på sig är hälsosamt. Och det är typ det jag gör som är vettigt. Jag har tid att skriva, så det borde jag. Jag tror jag vill det, men jag kan inte. Det mesta låser sig och blir ångest.

Jag föredrar ångest framför likgiltighet. Apatisk är något jag aldrig vill bli igen. Det är värre än något annat. När man inte vill lyssna på musik längre, då är det inte okej. Som jag har det nu kan jag leva med mig själv. Jag känner inte riktigt igen hon jag är nu, och jag gillar henne inte nämnvärt, men jag kan leva med henne. Åtminstone ett tag.

Snart är min astmamedicin slut, jag måste köpa ny tandkräm, men anteckningsböcker har jag gott om.

Number three: you love me.

2010-11-09T16:15:00.001-08:00

Det här med att jag inte märkte att Allo Darlin' släppte ny singel och därmed en b-sida, aka en låt jag inte hört... Det kändes inte okej. Men nu vet jag. Låten heter Girlfriend och handlar i likhet med de flesta andra av deras låtar om att vara kär i en vän. (Ett tema som även Best Coast behandlar på ett ypperligt sätt. Bra skit.) Givetvis är det även en utsökt poppärla.

Bara så ni vet liksom.

PULP

2010-11-09T15:14:00.000-08:00

OKEJ. Pulp FINNS igen!!! Ja, det här är den avgjort största källan till lycka i mitt liv just nu. Det är STORT. (Caps lock-stort, uppenbarligen.)

De är hittills bokade till en festival i Barcelona och en i London. Vi kan bara knäppa händer och fötter och be till alla makter som finns att de kommer till Sverige också. Annars blir jag inte direkt ledsen om jag måste åka till UK för att se dem...

För se dem, det ska jag. Kosta vad det kosta vill!

Mvh,
Dramatiskt Pulpfan.

2010-11-07T10:25:00.000-08:00

Man får försöka göra sig glad på de sätt man kan. En kopp te och några doftljus gör tillvaron lite tryggare. Så kan man hålla i tekoppen och känna hur händerna blir varmare än vad hjärtat någonsin blir.

Hej, tips, uppdatering.

2010-11-07T07:52:00.000-08:00

Ni vet hur man ibland inte riktigt gör något man vill göra, och så byggs det upp i ens huvud, och så vill man göra det bra, och har man massor av olika idéer, men ju fler man inte genomför desto dummare känns det, och så gör man ingenting? Den känslan. Jag får den när jag inte bloggat på länge och jag tycker inte om den. Därför kommer nu här ett slags uppsamlingsinlägg för att få igång flödet igen.

Först går först: The Pains of Being Pure at Heart skall släppa ny singel snart och man kan lyssna på den på Pitchfork. Heart in your heartbreak heter den. Mycket Pains-ig titel i mitt tycke. Fint så.

Och så uppskattade jag alla filmtips väldans mycket. Har hunnit avverka några stycken och jobbar på det hela tiden. Känner mig redan mer allmänbildad nu när jag sett Casablanca. Fint så.

I övrigt har jag upptäckt att jag inte är så bra på att ha kontroll på fyllan som jag trott. Kids, drick inte alkohol. Man gör dumma och konstiga saker! Drick te. Fint så.

Kommer skriva mer snart igen. Måste ju hålla formuleringsförmågan vid liv inför vårterminen. Då ska jag plugga. Lära mig, utvecklas, göra något.

Fint så.

The world is just a "B" movie.

2010-10-30T09:54:00.000-07:00

Kära! Jag behöver er hjälp med en sak.

Jag insåg häromdagen att det inte känns okej att jag aldrig ser på film längre. Därför ägnar jag nu en hel del tid åt att vidareutbilda mig själv på det området. Och det är här ni kommer in. Vad tycker ni är bra och sevärt? Hit me!

P.S. Att säga Star Wars har ni dock inget för. Sorry. D.S.

Icke-fylleblogg.

2010-10-29T16:35:00.000-07:00

Att dricka sprit är överskattat, av allt att döma blir jag mycket mer full på öl. Undantag rom och cola som också brukar göra tricket. Men shotta Minttu? VÄRDELÖST. Don't try at home, kids, det har ni inget för. Man blir inte snurrig eller glad eller varm. Jag blev bara arg och bitter. Och det var ju inte alls vad jag ville uppnå. SUCK. Snacka om pengar i sjön...

Något ni däremot kan testa är att dra in cigarrettrök med näsan. I näsborren liksom. Täpp till den andra, dårå. Niccokick som heter duga då serni, om ni inte rökt hela livet åtminstone. Har ni gjort det kan jag inte lova något. Och så har jag inte gjort det där själv sedan ettan på gymnasiet. Men ändå.

Så är det.

Brista eller bära.

2010-10-27T17:29:00.000-07:00

Jag skulle skriva något om kärlek och om känslor. Jag skulle skriva om sorg och om vänskap. Om livet och döden. Stora saker. Saker som spelar roll.

Men vet ni? Det är för svårt. När man har problem med att skriva om popmusik ska man fan inte ge sig i kast med allvarliga känslor. Att modeblogga har sällan känts så lockande som nu. Istället: random betraktelser och tankar. Enjoy responsibly.

Jag är hungrig. Borde göra något åt detta, men klockan är freakin' tre och jag borde faktiskt sova.

Lite knasigt att folk twittrar vid denna tid. This just in: "Fan vad skönt det är att knulla. Borde man göra oftare."

När man har elva sorters te hemma är det dags för köpstopp. Någon måtta får det vara. Även om tesäsongen officiellt har börjat.

Har ni någon gång haft känslan att själen och kroppen inte riktigt passar ihop med varandra? Så känner jag mig. Mycket underlig känsla.

En låt: Very Truly Yours - Love is hard.

Do I have to say I'm sorry for my happiness?

2010-10-27T07:56:00.000-07:00

Världens finaste Allo Darlin' släpper ny singel, My heart is a drummer, och videon är precis så bedårande som man kunde förvänta sig. Popkärlek.

Untitled.

2010-10-25T16:22:00.000-07:00

Jag sätter på en spellista i Spotify. Ledsna gitarrer och spruckna röster. Ställer min laptop bredvid madrassen jag använder som säng. Först sopar jag bort knäckebrödssmulor från golvet, sedan ställer jag ned datorn. Så lägger jag mig på mage med ansiktet vänt mot skärmen. Jag betraktar hur den vita punkten som föreställer låtens rörelse glider genom det grå Spotifyfönstret. Vänster till höger. Och så en ny låt. Vänster till höger.

Igen och igen.

If you're for real and not pretend, then I guess you can hang with me.

2010-10-24T06:49:00.000-07:00

Okej, hur många visste att Hang with me var a) skriven av Klas Åhlund och b) inspelad av en Paola 2002?

Jag visste det då inte, i alla fall. Upptäckte det nyss tack vare en upplyst person på Twitter. Men bara "jaha". Tycker dock att låten är riktigt bra i alla tre versioner jag nu hört av den. Kanske är Robyns akustiska min favorit.

It's the circle of life.

2010-10-22T08:25:00.000-07:00

Världen är så sjuk ibland.

Idag fann jag en flik på Blogger. "Kommentarer". Kul, tänkte jag och gick in på den. Och vad finner jag då? Jo, en okänd kille som jag bloggade om efter Emmaboda 2009 har hittat inlägget där jag skriver om honom! SICK.

"En annan fin upplevelse var den fulla killen i Broder Daniel-tisha, studentmössa och Fjällrävenryggsäck som började med att fråga mig om The Pains of Being Pure at Heart, övergick till att intervjua mig med sin ölburk (bland annat hade han mig att säga en låt med Hästpojken som inte var Shane MacGowan eller Caligula för att bevisa att jag gillade dem) och avslutade med att säga att han var Fredrik Wikingssons bror. Det var han inte. Men lite lik var han faktiskt."

En annan fin detalj i detta är att jag nyss fick veta att en ny Twitterbekantskap var den jättefulla tjejen längst fram på Pains som viftade med en plastdinosaurie som hette Jonas.

Allt hänger liksom ihop i livets stora cirkel.

Sh-boom, sh-boom.

2010-10-22T07:41:00.000-07:00

Ikväll hänger jag på Twitter. Dricker en rom och cola eller två. Det är ett rätt fint liv, må man säga. Ska äta pommes med creme fraiche snart. Måste jobba på vinterhullet. Går upp typ fem kilo om vinter och sedan ner dem på sommaren. Förra vintern gick jag dock upp tio kilo. P-piller, anti-depp, m.m. Det var inte kul. Kände mig fet. Var det enligt BMI-skalan. Inte för att det spelar roll egentligen, så klart, men så var det i alla fall. Twitter gör mig både väldigt glad och väldigt ledsen. Men allt kan ju göra en ledsen. Om man är på rätt humör kan precis allt få en på dåliga tankar. Och så sitter man på spårvagnen och grinar utan att fatta vad som hände. Frågan då är om man skall torka bort tårarna, vilket lite drar uppmärksamheten till en eftersom det är en ovanlig rörelse, eller låta dem rinna, vilket gör att det syns väldigt väl om någon tittar på ens ansikte. Men ingen tittar på ens ansikte för det mesta så det är nog det bästa alternativet. Jag brukar dock torka eftersom jag alltid gjort så. Dumt egentligen. Kletar ut sminket gör man också. Jobbigt. Men nu har jag inte gjort det på flera dagar. Det här med att promenera med en hund är hälsosamt för mig. Inte för allergin, då, men för själen. Idag gick jag i Slottsskogen med henne och tittade på Gotlandsruss. Saknar hästar. Saknar natur. Vill till Jämtland och se fjäll i horisonten.

If you don't like what I do, that's just fine 'cause it's not for you.

2010-10-21T07:38:00.000-07:00

Idag, vänner - en länk. Julia Skott har bloggat om att man inte är skyldig någon att vara snygg och jag känner bara "ja, åh, ja!" när jag läser. Exakt. Läs läs läs.

Jag önskar ju att vi levde i en värld där yta inte fanns. Det kanske är naivt av mig, men jag tror att vi skulle må så himla mycket bättre om vi inte brydde oss om utseenden. (Jag inser att det aldrig kommer hända, men önska kostar inget.) För den sakens skull kan jag tänka mig att ge upp att spana på stuprörsrumpor. Faktiskt.

Dagens Pulp-låt.

2010-10-19T14:43:00.000-07:00

På Pulpalbumet This is hardcore (1998) finns det en låt som jag inte lyssnat så mycket på pga dess titel. Vad låtjäveln heter? I'm a man. Jag kände bara nej, jag orkar inte höra om att vara en man, det gör jag jämt ändå, tack så mycket. Men häromdagen lyssnade jag närmare på den. Och gissa vad? Den är bra. Melodin är episk och refrängen mycket medryckande.

Det är bara ett gigantiskt problem. Det här med att vara man och inte. Det kanske bara är jag, men jag tycker att raderna "So please can I ask just why we're alive?/'Cos all that you do seems such a waste of time" är rätt allmängiltiga. Jarvis trodde att han skrev en låt om manlighet, men mänsklighet är more like it. (Läs hela texten här.)

Jag relaterar till låten, men dess titel avvisar mig lite. Olycklig musikkärlek. Vem trodde att det kunde gå fel mellan popmusik och mig? Inte jag i alla fall.

En språklektion i all välmening.

2010-10-18T16:25:00.000-07:00

Det heter trilogi, INTE triologi.
Misstänkt är en person eller en handling som verkar skum, misstänksam är man mot personen eller handlingen i fråga. Misstänksamt är ett adverb som beskriver något man gör för att indikera att man är misstänksam, t.ex. "skakade misstänksamt på huvudet". Det betyder alltså inte att huvudskakningen verkade misstänkt.
"De" är subjekt, "dem" är objekt. "Dom" är antingen talspråk eller något man får i domstol.

Mvh Språkfascisten.

Ja, jag borde gå, men köttet är svagt.

2010-10-17T15:16:00.000-07:00

Jag har förresten skapat en playlist på temat "destruktivt sex". Episkt bra tema, tycker jag själv. (Inte nödvändigtvis självupplevt, might I add.)

Jag har kallat den "Köttet är svagt.".

Använd skydd.

I can't eat, I can't sleep, I can't do anything.

2010-10-14T13:17:00.000-07:00

Loggade in och tänkte skriva ett tragiskt inlägg om hur mycket allting, i synnerhet jag, suger. Men sedan insåg jag att det var a) tråkig läsning och b) old news.

Istället skrev jag det här.

TOP ger er: chokladblogg

2010-10-12T13:44:00.000-07:00

Marabou mörk choklad. Vad är dealen? Varför finns den smaken ens? Det smakar ju fan som blockchoklad. Inget ont om det, jag är uppfödd på blockchoklad stulen ur skafferiet (och har fläckat åtskilliga biblioteksböcker med den, förlåt Gislaveds bibliotek), men om man vill ha blockchoklad så köper man ju det. Eftersom det är billigare än Marabou.

Två smaker de istället borde göra tvåhundragrammare av: kokos och lakrits. Lakrits och choklad är en sinnessjukt bra kombo. I can't even begin to tell you! Och allt med kokos är ju underbart. (Milkos kokosyoghurt!)

Dessutom - säger man att man vill ha "mörk choklad" ska det inte gå att missförstå. Mörk choklad är ju sjuttioprocentig Lindt, typ. Inte blockchoklad. Minns en gång i början av mammas och hennes nuvarande sambos förhållande då hon sagt att hon gillade mörk choklad, vilket resulterade i att han köpte en Marabou mörk choklad åt henne. Swing and a miss, dude. Sån jävla dealbreaker. Hon var dock så förälskad att hon förlät honom. Suck.

Apropå lakrits borde ni verkligen testa Plopp saltlakrits. Den är ljuvlig. Och det var allt jag hade att säga om choklad idag. Puss!

Who's that? -CANDYMAN!

2010-10-11T16:06:00.000-07:00

Idag röstade vi en jättebra låt på studentradions rotation. Den är bra eftersom den är dålig. Musikens motsvarighet till fulsnygg, liksom. Så svängig och skev och allmänt najs.

Lissna!

Remember the lesson of The Smiths (just because a bunch of wankers like it doesn't mean that it's shit).

2010-10-10T06:48:00.000-07:00

Den här helgen har jag utvecklats som människa. Hur då? Jo, jag har lärt mig att höra skillnad på This charming man och This charming man (New York Vocal). Satt på vagnen och lyssnade igenom de båda några gånger. När jag kom hem lyssnade jag på mitt iTunesbibliotek på shuffle, och när den ena började spelas visste jag direkt vilken av dem det var.

Den som påpekar att det inte är bedrift kan ju bara vara tyst. Silence is golden, as The Tremeloes once said.

Lösa noteringar.

2010-10-08T09:45:00.000-07:00

Idag har vi haft partytema i Pop. Jag var fantastiskt käck och peppad. Har märkt att ju ledsnare man är desto lättare blir det att vara hurtig på låtsas. Märkligt det där.

Jag har kommit på en ny relation. Skedkompis. En sådan vill jag ha. Inget ansträngande sex, bara skedning och mys. En sådan skulle man behöva när man bara klarar av snälla grejer. Kanske skulle man kunna kombinera det med tröstligg, men något säger mig att det blir prydligast om man har en annan kompis till det.

I hela mitt liv har jag fått höra att jag skriver bra. Jämt. Lågstadiet och framåt. Men det känns verkligen inte så längre. Lite jobbigt. Inser nu hur mycket jag byggt min identitet på det. Dags att rasa nu då?

Hatar att min blogg har blivit såhär. Känns som tusen steg bakåt. Minst.

I made promises, I broke promises, I messed you up, I fucked you up.

2010-10-06T06:19:00.000-07:00

Ibland känns det som att världen jag drömmer på natten är minst lika verklig som den jag uthärdar på dagen.

Igår såg jag för första gången den här videon. Fick rysningar. Borde förmodligen skämmas för att jag inte sett den innan, men sent är kanske bättre än aldrig i det här fallet och jag orkar inte vara pretentiös längre. Tack kära vän K.

Man saknar inget som man inte haft.

2010-10-04T06:08:00.001-07:00

När man inte har bloggat på så många dagar som fem (för visst är det fem?) kommer man lite ur fas. Man har haft lösa tankar som hade kunnat göra som som blogginlägg, men inte kunnat plita ned dem och så har de försvunnit. Det är lätt att få en känsla av hopplöshet inför hela grejen.

Men. Det är viktigt att inte ge upp för lätt. Och därför är jag nu här, kära läsare, för att berätta några saker för dig. Lite om mig och lite om allmänna saker. Okej, kanske mest om mig.

Först och främst har det kommit en ny Bright Eyes-låt, lyssna och begrunda på Devotion, samt talas om ett nytt album. Och visst älskade jag Conors första soloalbum, men... Det känns rätt gött ändå. Helt rätt i tiden. Min tid, alltså.

Och så har jag flyttat in i en lägenhet! Har hittills sovit där en natt. På en tältsängsmadrass som hyresvärden lämnat kvar. Utan täcke i påslakanet och fullt påklädd. Fungerade fint. Förutom att jag drömde en hemsk dröm och vaknade med lite panik.

Ändå, det känns vackert att inte ha så mycket grejer. Bara det absolut nödvändigaste. Lite zen. Lite Fight Club. Sade hon som inte klarar sig utan internet utan åker till biblioteket eftersom lägenheten är internetlös än så länge. Det är dock bra för mitt bokläsande.

Annat som hänt under bloggfrånvaron är otaliga fyllesms, det ena dummare än det andra. Alla drabbade: förlåt. Måste nog sluta ha med mig mobilen när jag dricker. Eller sluta dricka.

Jag kan lova att vi hörs igen under tisdagen, för jag måste till bibblan igen då och fixa det jag inte lyckades fixa idag. Och när kvällningen kommer är det premiär för nya säsongen av Cougar Town och jag ska se det med en god vän och dricka vin till och ha det bra. Man får ha det bra ibland.

Safe and sound with norwegian pop to stick to.

2010-09-29T02:30:00.000-07:00

Idag är det onsdag, idag är det städdag och idag får ni den här videon av mig. My Little Pony featuring Bedroom Eyes. Och, alltså, jag vill inte gå helt niotillfem on your asses, men: SÅ HIMLA FINT. Videon är liksom inspelad live på en skolgård i Lund. Och Jonas (Bedroom Eyes) tuggar tuggummi. Och deras underbara instrument! Detta är kärlek på tub. You-tub. Hehe.

P.S. My Little Pony är norska, därav den ytterst fyndiga rubriken som dessutom är en Bedroom Eyes-text. Han kommer för övrigt från Föllinge i Jämtland som ligger rätt nära Norge. D.S.

"Pop" är ändå ett av mina värdeord.

2010-09-28T04:55:00.000-07:00

Som sagt - alla occasions i livet är värda en spellista. Det finns inget som inte har en bra poplåt. For every darkened time there is a tune. Liksom.

Att vara hemlös. Till exempel. Där har ni en lista jag gjorde inatt för att göra hemlösheten mer greppbar. Det gick bra. Jag är en vagabond! Living free! Whoo!

...

Dom brister tidigare och tidigare, isarna.

2010-09-27T16:24:00.000-07:00

När jag vaknade idag (igår, klockan är efter tolv) hade jag glömt blogginlägget jag skrev om hur jag mår. Lite läskigt. Jag var väl trött och skrev väldigt mycket i affekt. I alla fall fick jag sjukt fina kommentarer på det. Titta bara.

Idag när jag för en gångs skull tänkte att jag skulle fråga föreläsaren en sak i pausen lyckades jag stamma på ungefär 4 av totalt 7 ord. Jag brukar också rätt ofta gå och titta i markhöjd så att jag ska minimera risken att råka få ögonkontakt med någon (söt) kille.

Nu är det din tur att få sova hos mig. Äta chips i sängen och sånt. Jag har Pochahontas på VHS. Puss

Mindre än tre.
Vilken grop ligger du i? Känns så efterblivet att ligga i en egen när man kan dela.

När ingenting längre kan göra en glad. (Jag vet. Jag är också där. Ring. Om du vill, någon dag. Jag är här.)

Hur fint som helst. Och nu är jag hemkommen från fika med en annan underbar människa. Hon ska ta hand om mina filmer medan jag letar nytt hem och hon bjöd mig på te och ostmacka. Vi bytte ord och meningar med varann och fick ny energi.

På vagnen hem fällde jag en tår över det faktum att människor faktiskt är snälla så förvånande ofta. Man glömmer lätt det. Man tror lätt att man inte förtjänar det. Ändå är de det.

Jag kan inte fatta att jag faktiskt har vänner som ställer upp för mig när jag mår såhär, att världen kan vara så vänlig, men jag är sjukt tacksam för det.

Varför jag bloggar så lite och dåligt just nu.

2010-09-26T16:53:00.000-07:00

Ni vet när man skickar sms med viktiga frågor och ingen svarar? Ni vet när man känner att man borde äta men inte vill ha något? Ni vet när man långsamt tappar respekten för sig själv? Ni vet när man plötsligt inser att man inte alls är bra på det man trodde att man kunde?

Ni vet när man ligger i fosterställning på golvet, skakar, gråter och hyperventilerar? Ni vet när man tar dåligt beslut efter dåligt beslut? Ni vet när man är en besvikelse för alla man älskar? Ni vet när ingen skrattar åt ens skämt? Ni vet när man inte riktigt hör hemma någonstans?

Ni vet när man blir pinsamt full kväll efter kväll för att slippa minnas att man finns? Ni vet när man inte kan somna förrän man är helt utmattad? Ni vet när man inte kan dölja den äckliga nervositeten i sin röst? Ni vet när man slutat drömma om framtiden för att man inte längre orkar se den framför sig?

Den känslan.

Dagens i-landsproblem # 3

2010-09-25T05:48:00.001-07:00

Idag är jag bakis. Som bakismat gjorde jag två stora, lyxiga mackor åt mig själv. Gott bröd, mozzarella, tomat... Mmm. Dessutom kryddade jag dem med vad jag trodde var italiensk salladskrydda.

När jag ätit typ halva första mackan känner jag hur det bränner lite i munnen. Då gör jag lite efterforskningar och upptäcker att jag kryddat min macka med skitmycket ...

Vitpeppar.

Bakis och hungrig som jag var åt jag upp mackorna ändå. Försökte skrapa bort vitpepparn så gott det gick, men det bränner rätt rejält i min mun nu... Aj aj. Så går det när man är både klantig och glupsk.

TOP ger er: ordvits deluxe, inkl valfläsk.

2010-09-21T16:27:00.000-07:00

Varje år hela min barndom besökte jag Naturhistoriska museet i Göteborg minst en gång om året. Det var lika kul varje gång. Det är nästan ännu roligare nu.

Men i alla fall - där finns en val. Den Malmska valen, kallas den. En gång i samband med ett av de tidigare besöken, när jag var riktigt liten, berättade min mormor att man kunde gå in i valen. För mig som cirka fem år lät det som det häftigaste i världen. Förmodligen började jag redan då drömma om att en vacker dag kliva ned i valens (något illaluktande) gap.

Ett par år senare läste jag en bok. Vingmuttern, min allra bästa vän hette den. Den utspelar sig i Göteborg och i den berättas det att valen öppnas vart fjärde år när det är val i Sverige. Till och med som typ åtta år gammal var jag tillräckligt "realistisk" (läs: cynisk) för att inse att det var en ordvits för bra för att ha förankring i verkligheten.

MEN! Det var det inte! Det sker på riktigt, och i söndags var den vackra dag jag drömt om sedan någon gång på nittiotalet. Jag hängde i valens mage på valsöndagen. Jag har inte varit så exalterad sedan, ja, jag vet inte när. Kanske aldrig. Se bilden, liksom!

Det är sånt här man får fokusera på när resten av valet känns mindre kul. För övrigt rekommenderar jag verkligen Naturhistoriska. Och valen!

Ju mer du läser desto mindre vill du veta.

2010-09-20T09:22:00.000-07:00

Vissa dagar ska man bara stanna i sängen. Ingenting är värt, ingenting blir gjort, ingenting känns bra. Ni vet säkert. Strumporna blir blöta och man har ingen matlust. Man vill bara springa in i en vägg med huvudet först. Ni vet, man känner sig lite destruktiv och undrar hur man ska få utlopp för det.

Härom året gjorde jag en lista på diverse destruktiva saker och varför de inte var bra alternativ. Upplyftande indeed. Såhär:

Skära sig i armarna? Såå 06-07.
Hoppa från en bro? Tyvärr, jag är höjdrädd.
Supa skallen av sig? Kontrollbehov + spyfobi = skallen stays put.
Svälja piller? Se föregående.
Lägga sig på rälsen? Sedan rälsen i käften försvann är det närmaste jag kommer en räls att åka på den. Långt långt bort, ja tack.
Röka och känna sig rock'n'roll? Men hallå, Anna, du har astma. Lika rock'n'roll som att spela bingo.
Svulla glass? Då kan man få ont i magen.
Lyssna på depressiv musik? Been there, done that, got the t-shirt.

Det är bara att konstatera: Destruktivitet är inte min grej.

Idag har jag ett bättre alternativ. Den destruktiva handlingen á 2010 är - att läsa niotillfem-bloggen. Ja. All den där finheten och fluffigheten gör mig på samma gång spyfärdig och lipig. När jag känner mig destruktiv går jag in på den och tänker att mitt liv skulle kunna vara sådär gulligt och käckt om jag bara hade varit en helt annan person.

Sedan gråter jag och lyssnar på ledsen gitarrpop. (Och kanske bloggar lite.)

Kan inte alla bara tycka om varandra..?

2010-09-20T02:49:00.000-07:00

Igår var det val. Resultatet blev så hemskt som det bara kunde bli - alliansregering och SD som vågmästare. Jag måste säga något om det här.

Vi tar det lättaste först. Alliansen. Jag gillar dem inte. Däremot gynnar deras politik flera av mina vänner som är småföretagare, och det är ju kul för dem. Jag försöker vara solidarisk (sound familiar..?) och glädjas för deras skull.

Det behövs nämligen som ett försök att hantera ångesten över SD som hotar att uppsluka mig. Jag har inte riktigt fattat att de har 20 jävla mandat i riksdagen. Våra liv kommer att påverkas av rasister. SD vill minska biståndet och de vill sänka skatterna ännu mer än de blå partierna. Pengarna till detta ska de spara in på att minska invandringen med 90% ("vi har högst räknat fel på några hundra miljoner kronor"). De tycker att familjer inte behöver återförenas - åtminstone inte i Sverige. Dessutom gör deras 20 mandat att riksdagen blir betydligt mindre jämställd, då endast 3 av de 20 är kvinnor.

Vad är det som händer med Sverige? Varför får inte alla vara människor? Hur kan ett rasistiskt parti komma in i riksdagen när ett feministiskt inte ens får egen statistik från Valmyndigheten? Vad fan ska vi göra?

Många bloggar/twittrar/pratar idag om att fortsätta kämpa, att slåss, att stå upp för det man tror på. Inte acceptera inhumana ideologier. Jag är så jävla rädd att vi kommer att vänja oss. Det får aldrig aldrig hända.

Kom ihåg att ifrågasätta. Kom ihåg att tänka. Kom ihåg att alla människor är lika värda. Okej? Okej.

TOP ger er: felmeddelande.

2010-09-17T06:27:00.000-07:00

Det har uppstått ett oväntat fel. Var god försök igen lite senare.

Inte en retorisk fråga.

2010-09-15T13:34:00.000-07:00

Man ska blogga. Helst bra. Känslosamt, fyndigt, smart, bittert. På något sätt ska man blogga.

Man ska äta. Helst saker med näring i, helst saker som kräver tillagning, helst inte chips. Men på något sätt ska man äta.

Man ska jobba. X antal timmar i veckan, helst med hyfsad lön, gärna så att man kan överleva.

Man ska leva. Andas, äta, sova, knulla (alt. twittra), blogga.

Men vad är egentligen grejen?

Oh yeah the pirate radio told us what was going down.

2010-09-13T16:49:00.000-07:00

Nu kan man lyssna på nya Säkert!-albumet på Spotify. Facit finner man där. Jag lyssnar spänt i detta nu, fastän jag verkligen borde sova bort min förkylning och ladda inför morgondagens arbete.

När jag ändå håller på och länkar kan jag tala om att jag blivit av med Festivalrykten-oskulden. Det blev en recension av Andreas Söderlund (fri från rumpsnack, professionell som man är). Fler liverecensioner av mig kommer att dyka upp på den sidan framöver. Be prepared.

Gotta go to work, then hurry home.

2010-09-12T15:56:00.000-07:00

I morgon börjar jag jobba lite smått. Needless to say är jag asnervös, och som alltid hanterar jag mina känslor genom att göra Spotifylistor. (Ja, alltså, jag hade ju känslor innan Spotify fanns, men ni fattar.)

Why don't you get a job? Låtar om att jobba, helt enkelt.

Håkan Hellströms nya singlar, dårå.

2010-09-11T04:40:00.001-07:00

På Way out west påstod Håkan att han inte skulle spela River en vacker dröm igen. Givetvis var det löftet för bra för att vara sant. Låten var fantastisk där och då, men en stor del i det var att man trodde sig veta att det var en once in a lifetime-upplevelse. När jag lyssnar på den nu känns den bara (håll i er nu, för jag ska snart svära i kyrkan) avslagen.

Därför är det väldigt bra att han släpper en annan singel samtidigt. Ja, dubbel a-sida. Saknade te havs är dess namn, i enlighet med sjömanstema och Göteborgskhet och eskapism, och jag älskar den. Den innehåller givetvis en stulen melodislinga (ge mig tid så återkommer jag med vilken), en Taube-referens ("lämnar Sverige vid Vinga") och allmän Håkanhet, som vanligt, men jag känner även att den är ett vackert möte mellan den dampiga Håkan á Känn ingen sorg och den eftertänksamma Håkan á För sent för Edelweiss. Vemodigt men vitalt. Mycket fint.

Saknade te havs är nöjd med vad den är. River en vacker dröm, däremot, känns som en ålderskris. Håkans motsvarighet till att skaffa en tribaltatuering. Återigen - den var fantastisk på Way out west, men den borde ha fått stanna där.

Därmed inte sagt att jag inte kommer att sjunga med i den när jag hör den live nästa gång. Håkan kan man ju förlåta för det mesta.
Nästan allt.

Men ingen ska få ta rocken ifrån dig.

2010-09-09T15:47:00.000-07:00

Idag har jag sett Andreas Söderlund och Britta Persson på Sticky Fingers. Först Andreas, sedan Britta. Båda var fantastiska på olika sätt.

Andreas dårå. En mycket energisk man, må man säga, som skriker på rätt bra. Det bästa var när han vände ryggen till, lyfte upp pälsjackan och vickade på rumpan. Seriöst. Jag och ölen i mig bubblade nästan sönder. Låten han körde först är inte med på plattan, så det var spännande. Indeed.

Britta är en så briljant musiker. Fattar ej varför hon inte är större! Seriöst. Tycker bäst om For the steadiness från nya plattan. Fantastiskt bra.

För övrigt kom det fram en Sverigedemokrat och snackade politik väldigt hetsigt med oss. Creepy som fan. Han såg min Fjällräven-rygga och bah "ska du rösta på Miljöpartiet?!". Sedan babblade han sjukt mycket om invandring och bistånd och sånt. Jag blev rätt mållös. Vad säger man till någon som tycker att det är skillnad på människor och människor, liksom?

Och så gillar jag öl. Puss.

Vilja, våld och vaselin.

2010-09-09T10:51:00.001-07:00

Man kan lyssna på hela nya Vaselines-albumet här. GÖR DET, FÖR I HELVETE!!!

I övrigt har jag inget att säga. Jag har (typ) fått ett jobb men mitt liv suger ändå.

Hejdå.

The end of the world is bigger than love.

2010-09-07T06:58:00.000-07:00

To wear down the sidewalks home.

2010-09-05T19:06:00.000-07:00

Dekadens. När jag vaknar i morgon är det dock slut på den, och dags att ta tag i den där verkligheten jag hört talas så mycket om. Ser inte fram emot det. Alls.

För övrigt kom jag näst sist på TP på grund av alkohol (jag skyller på den i alla fall), men i gengäld gjorde alkoholen att jag inte brydde mig lika mycket som jag skulle gjort annars. Så det var ändå ganska win.

24 dagar kvar innan hemlösheten. Det är ju ingenting. Ångest.

Best of Twitter.

2010-09-04T18:38:00.000-07:00

Exempel på vad man kan uttrycka på mindre än 140 tecken:

Det där med att ligga. Hur vare det funkade nu igen. Glömt bort..
Hörde några ha sex nyss. Man ba grattis.
Tystnaden som uppstår när man inte vet om man är kär eller kåt
Jaså, Michael Winiarski, DN-USAkorre, du skriver att Jonathan Franzen "hade nerv" att dissa Oprah. Inte så att du översatt en text rakt av?
vadå? finns det folk man inte borde ligga med? sånt har jag aldrig hört talas om!
Hej! Jag är sexuellt frustrerad. Jag dör snart. Hej då!
Det blev alltså jag själv som fick stå för mat och sex ikväll. Your loss, säger jag.
omg i need a tropical vacay with umbrella drinks ASAP
Jag förstår alla som röstar på alliansen. Unga, gamla och sjuka bör straffas för att, ehm, de är unga, gamla och sjuka. Jävla snyltare.
"avada kedavra" cedric dies...and is reborn as Edward, WHY VOLDEMORT WHY?!
För övrigt hatar jag ordet "penis". Får kväljningar. (Inte av penisen. Utan ordet.)
Funderar på att bilda partiet Rationell Front. Newsmilldebattörer ej välkomna.
Rapport: P-piller för män funkar inte, för dom ger depressionsliknande tillstånd och impotens. Exakt som jag reagerade på p-piller.
När det regnar brukar jag alltid drabbas av en plötslig sorg över att aldrig ha lyssnat på Kent.
M upptäcker jämställdheten! Det ligger liksom i konservatismens natur att vara sist med att inse bra sakers förträfflighet

Inget av exemplen är skrivet av mig själv. (Den som vill ha cred för sin tweet är välkommen att klaga på tasteofpop@gmail.com. Jag tänkte att det var snällast att låta alla vara anonyma.)

Doing all the things that wouldn't make your parents proud.

2010-09-04T16:55:00.000-07:00

Veckans, helgens och livets tema just nu är dekadens. Därför är jag givetvis full igen. Och den här gången vill jag ge er en fylleblogg. Så generös är jag! Dessutom har jag inget sovsällskap idag, vilket jag haft mina andra kalaskvällar denna vecka. (Sovsällskap betyder verkligen inte nödvändigtvis ligg. Vill bara klargöra detta. Så att ni inte tror att jag har hutlöst mycket sex. Jag som växte upp i bibelbältet, hur skulle det se ut?)

Ikväll har jag fått god mat och goda drinkar. Många drinkar. Starka drinkar. Fyllan var/är väl rätt värdelös egentligen, då den mest bara gick ut på att vara full. Ingen dans och inget djupt snack om kärlek eller så. Bara snurrighet i huvudet. Och twittrande, så klart. Och smsande. Jag smsar bäst när jag är full. Åtminstone mest intensivt och frispråkigt.

Jag snöt mig just och upptäckte därmed att min näsa fortfarande gör väldigt ont sedan i onsdags. Kan det inte gå över snart? Jag har fattat poängen, liksom - jag är puckad. Det räcker nu. Hela den här veckan är en enda stor lektion i hur pantad jag är. Tack världen.

Idag träffade jag mamma. Berättade att jag är arbetslös och snart även bostadslös. Hon började gråta. Känner mig sålunda inte jättepeppad på att ringa pappa och berätta att jag har failat på allt man kan faila på. Han kommer sucka och säga att jag är dum och jag kommer att grina när vi lagt på. That's how we do.

Mina läppar är röda av mina två sista drinkar, som var Bacardi Breezer watermelon. Skulle visa er, men till och med i det här förvirrade tillståndet inser jag att min berusade nuna inte bör finnas förevigad på internet. Riktigt så kul ska vi inte ha det. Någonstans måste gränsen gå.

Fick dock höra häromdagen att jag borde ta ut svängarna mer i bloggen, eller "blogga mer som jag twittrar". Så jag kanske borde lägga upp fyllebilder, komplettera med bröstbilder och skriva mer personligt om skit som händer i mitt liv. Typ som nu dårå? Jävlar vilken bra blogg.

Igår var jag också full utan direkt användning för fyllan. Det är kanske ett dåligt mönster. Det låter så. I morgon ska jag dricka och spela TP (och vinna, annars blir jag sjukt arg). Sedan ska jag vara nykter i evigheters evighet. Jag har inte råd med extravaganser som alkohol, jag är ju arbetslös, hemlös och allmänt lös.

Det blir lätt långa inlägg när man fyllebloggar. Världens flow. Håhå jaja. Jag vill typ avrunda här, men det finner inget klockrent sätt att avrunda ett inlägg om ingenting. Om du nynnar Seinfeld-vinjetten för dig själv blir det nog bra.

Och fan vad duktig jag är som fixar länkar även när jag är full. Nu ska jag dricka vatten och nyktra till innan jag sover.

Alla mina vänner har gett upp sömn.

2010-09-04T07:44:00.000-07:00

Som jag nämnde suger mitt liv rätt hårt just nu. Det innebär att jag har två fokus för tillfället. Fokus ett: försöka sänka sugighetsfaktorn så mycket jag kan, vilket innebär att söka med ljus och lykta efter jobb och bostad. Fokus två: dekadens, vilket innebär att äta och dricka onyttiga saker.

Därför har jag inte något kul eller poppigt att blogga om. Det här är en dekadent låt som passar mig bra just nu. Lyssna och var glada att ni inte är lika klantiga som jag.

Bitterblogg.

2010-09-02T10:29:00.000-07:00

En sak folk ofta säger om mig är att jag namedroppar mycket. En sak folk säger ännu oftare om mig är att jag är bitter och cynisk. Och det senare må vara hänt. När världen ser ut som den gör, är det då konstigt att man blir lite vresig? Va? Jag tycker inte det.

Saker jag har just nu: en öm och svullen näsa, tusen prylar, cirka två tusen kronor att leva på under obestämd tid.
Saker jag inte har just nu: någonstans att bo efter sista september, inkomst, livslust.

Skål.

The dancefloor is a mess but so are we.

2010-09-02T09:05:00.000-07:00

Igår var det onsdag. Det var humanistpub på Humanisten med humanistquiz, och det var dans på Styrbord Babord. Vi vann inte quizet, men vi vann på dans. Jag tycker åtminstone att vi dansade snyggast på hela båten.

Kvällens höjdpunkt var, för alla utom mig, när jag gick in i en glasdörr. Jag var på väg ned för att kissa, och sedan bara tog det stopp mot min näsa och panna. Det känns i näsan idag måste jag tillstå. Men det komiska i det hela övertrumfar lätt smärtan. Jag menar, gå in i en dörr? Det är sådant som händer i skitkassa komedier med Adam Sandler. Inte i verkligheten, damn it! (Jag försöker i och för sig fly den där verkligheten, så jag antar att det var helt i sin ordning. Vill även påpeka att jag inte var dum i huvudet utan bara lite onykter.)

Ett annat fint ögonblick var när Alice stal en Leif Pagrotsky-skylt och tog med sig hem. De finaste ögonblicken var dock i förmiddags när jag och Alice åt svingod brunch på Egg & Milk och pratade om kärlek. Jag älskar dansdansdans, men tid till eftertanke behövs också (...sa hon förnumstigt).

Apropå dansen var Ebba von Sydow rätt tveksam som DJ. Hon körde t.ex. Bulletproof tre (3!) gånger, och när hon hade spelat This charming man följde hon upp med Idol-Agnes. Hur tänkte hon där? Det var lite för grovt blandat, om du frågar mig. Hon körde även en del indiehittar som alltid funkar att dansa till. Jag är en vampyr och Det snurrar i min skalle och sådana. Inte sjukt innovativt, men rätt bra ändå.

På det hela taget en lyckad utekväll, alltså.

TOP ger er: Say no to love pt. 2.

2010-08-31T13:38:00.001-07:00

Även om det är kärlek så handlar det också om utanförskap - ingen vill ha mig. Det är därför olycklig kärlek är så stark. Det är det man känner jämt, fast personifierat av någon man är helt kär i.

-Robyn om olycklig kärlek i Novell # 1-2 2010.

I början av sommaren skrev jag en krönika om att säga nej till kärlek. Jag skrev att jag slutade vara kär för att mitt undermedvetna försökte skydda mig från att bli sårad, och så trodde jag att det var då.

Någon gång under ska-jag-göra-slut-eller-ej-tankeprocessen lyssnade jag väldigt mycket på Robyns album Body talk pt. 1. I Cry when you get older sjunger hon bland annat "there just must be more to life than this" och då kände jag att, ja, så måste det vara, det måste finnas mer. Och det gör det.

Att vara singel innebär mer hångel med främlingar (men mindre hångel allt som allt), mer alkohol, mer harmlöst flörtande, mer frihet och mer ensamhet. Det innebär att ingen blir sur om du är dålig på att ringa när du är bortrest, men även att ingen vill ta hand om dig när du är sjuk. Du kan åka på knullsemester till random annat land, men har ingen att hålla i handen när åskan går. Du behöver inte oroa dig för att bli lämnad, men du kan istället oroa dig för att dö ensam.

Det finns ingen hemlighet bakom ett långt förhållande. Det är inte så enkelt. Vi kommer bra överens och har många gemensamma intressen. Om man vill vara tillsammans hittar man ett sätt att få det att fungera, även under perioder när man har det svårt. Men det behöver inte betyda att det passar alla att vara ihop med en person för alltid.

-Tracey Thorn om evig kärlek i Novell # 1-2 2010.

Jag tror att ett kärleksförhållande är ett arbete. Någon gång på högstadiet slutade jag tro på den romantik man ser i filmer och hör i poplåtar. (Jag blev alltså krass och bitter ganska tidigt.) Hela grejen är så sjukt komplicerad. Visst, det är lätt att bli kär i någon, men det är fruktansvärt svårt att a) bli kär i någon som blir kär i en tillbaka, b) fortsätta vara kär i den personen, c) vara tillsammans med någon och d) få det att fungera. Ändå lyckas folk.

Som jag skrev i krönikan gick jag in i det där förhållandet med inställningen att inte fega ur. Jag känner trots allt mig själv och vet att jag vill vara osårbar fast det inte går. (Hur bitter man än försöker vara blir man ändå kär.) Men den tanken hjälpte inte. Min hypotes är att det beror delvis på att jag som barn aldrig såg vuxna, det vill säga de som kunde saker, klara av det där med kärlek. Den slutade alltid ganska snart.

...

Vet ni vad. Jag har skrivit flera fortsättningar på det här, men det har blivit alldeles för personligt. Jag är inte lika bra på att vika ut min själ i bloggen som jag en gång var. Funderingarna som kom passar sig bättre i samtal med en nära vän än som blogginlägg.

Min poäng var, i alla fall på ett ungefär, att kärlek är fint men sjukt jävla svårt. Inget för nybörjare.

Pusshej.

What a wonderful world.

2010-08-30T14:11:00.000-07:00

Idag på radion fann jag en underbar sak. Jag grävde lite i en back med gamla skivor som inte skrivits in i arkivet, och råkade på inget mindre än en skatt. Nämligen Circle of life på singel! Fatta att den släpptes som singel! Åh, 1994, kom tillbaka. På baksidan av den fanns dessutom en bild på Elton John bredvid ett lejon.

Så. Galet. Fantastiskt.

Silver baby come to me, I'll only hurt you in my dreams.

2010-08-30T12:55:00.000-07:00

I kväll sände vi säsongens första Blå! För dig som inte hängt med så länge är Blå radioprogrammet jag är med och sänder på K103. Vi spelar pop och är totally awesome. True story. Hur som helst - jag skötte tekniken och konstaterade att man hinner komma ur sitt flow under tio veckors uppehåll. Jag gjorde alltså några smärre misstag.

Det anser jag dock vara oväsentligt eftersom jag valde så grymma låtar. Say no to love, Crazy for you och I hate the 80's. Det "bästa" i programmet var dock i slutet. Christer kom helt spontant med förslaget att alla skulle berätta sitt bästa minne från sommaren, och när det var min tur näst sist hade jag fortfarande inte valt ett minne. Så jag bara: "jag har ju gjort en massa kul saker, bla bla, festivaler, bla bla, England, bla bla, ölgodis, bla bla, Pains, bla bla (kollar på klockan och ser att det är trettio sekunder kvar av programtiden), eh men jag vet inte, bla bla (inser att det är en person kvar), FAN!".

Fast egentligen sker det bästa snacket när vi spelar låtar. Idag rappade jag, till exempel. Vi diskuterade Håkans senaste två albumtitlar och kom på att de rimmar. (I alla fall om man tänker att "paradise" ska uttalas på engelska och inte bara är ett "paradiset" utan t.) Så jag bara "han ska säkert rappa om dem sedan! För sent för edelweiss/två steg från paradise, yeah". Väldigt kul. För de lyckliga få som fick höra, alltså. Haha.

I morgon börjar skolan, men bara på låtsas. För sådant är mitt liv nu för tiden.

Och ja, jag tyckte att det var passande att avsluta en rant om hur fantastiskt kul det är att sända amatörradio med ett mystiskt och dramatiskt statement. Sådan är jag.

Popaganda 2010 - en sammanfattning.

2010-08-29T13:24:00.000-07:00

Jag har haft en fantastisk helg i Stockholm. Det finns mycket att berätta, och jag vet ärligt talat inte riktigt var jag ska börja. Jag testar att börja från början, tror jag. Here we fucking go:

På torsdagen anlände jag till Stockholm, installerade mig hos underbara Lisa och gick på releasekalas. Razzia hade fest för att fira släppen av fyra album med Andreas Söderlund, Britta Persson, Ludwig Bell och Säkert!. Jag var inbjuden(!) och fick en gratisöl. Hängde med Pretto-Mattias och förde bra samtal om bra saker.

Ludwig Bell såg väldigt lycklig ut på scen, vilket var oerhört fint. Andreas Söderlund hoppade runt och var pepp. Britta Persson var bra och nya Säkert-låtarna lät mycket lovande inför plattan.

Fredagen bjöd på This is head, Belle & Sebastian och Robyn. Samt en hög andra band som jag inte riktigt orkar nämna. This is head var självklart bra, även om klockan fyra en solig eftermiddag på ett bad inte är rätt tid eller plats för deras musik. Robyn är alltid Robyn och var självklart grym.

Och Belle & Sebastian. Så ljuvligt utsökt. Eller, rent objektivt var det väl mest bara en helt okej popspelning, men jag älskar att jag såg dem. Magin började på riktigt under The state I am in. I'm a cuckoo var också fint. Likaså när de tog upp folk på scen för att dansa under The boy with the arab strap, när de körde If you find yourself caught in love (Stuart klättrade ut i publiken och sjöng sittandes på den) och framför allt när de avslutade med Sleep the clock around. Den senare är en av mina absoluta favoriter. Spelningen var helt enkelt värd besväret.

Tanken var att vi (jag och Lisa) skulle se Au Revoir Simone på Debaser Medis, men vi och Pretto-Mattias satt och snackade utanför när de spelade. Hoppsan. Klantigt, men trevligt hade vi ju ändå. Om jag inte minns fel rörde diskussionen freebie-lists. Deep shit, med andra ord.

Lördagens spelningar var alla rätt försumbara. Okej, men inte mer. Ja, nu blir alla upprörda för att jag inte älskade Hot Chip (eller ens är inlyssnad på dem), men ni får helt enkelt försöka handskas med det. Vit Päls avlyssnades på avstånd med en öl och var bra. Concretes blev tråkiga efter ett tag, och jag saknade Victoria Bergsman. Hästpojken var som vanligt. Magic Numbers var jag full och kissnödig och flängde runt under. Tror dock att de var bra...

I övrigt smsade jag alldeles för mycket, drack för lite öl, hann träffa folk för lite, åt för lite och twittrade för mycket. Ungefär. Nu försöker jag bara acceptera det faktum att festivalsommaren definitivt är slut. Det känns inte helt okej än, men jag jobbar på det.

TOP ger er: sexblogg # 4

2010-08-26T06:34:00.000-07:00

Av någon anledning gillar fjorton av mina facebookvänner "Spara vatten...DUSHA TILLSAMMANS". Med anledning av detta kommer här - trumvirvel tack - sexblogg nummer fyra. Whoo!

En annan sak först bara: felstavade sidor är fortfarande inte okej. Jag kommer aldrig att stå ut med det. I synnerhet inte när jag inte sympatiserar med sidan i fråga. Som det här med att duscha med andra människor, till exempel.

För det första så är det jävligt trångt och bökigt när man ska göra sig ren. Och att sjunga i duschen blir inte alls samma sak om en annan person står naken noll centimeter ifrån en. Kalla mig tråkig, men jag tycker att duschning är en ensamaktivitet. (Här hade jag använt ordet "egentid" om jag hade varit typ småbarnsmamma.)

För det andra har vi det här med duschsex. Jag har hört mer än en person uttrycka åsikten att det blir mer okej att ha sex under mens om man har det i duschen, för då spolas blodet liksom bort (hu!). Personligen har jag svårt att tänka mig något mer osexigt än mensblod, utblandat med duschvatten, på fötterna. Men det kanske bara är jag. (Jag hatar fötter.)

Dessutom upplever jag att duschvattnet slår ut andra viktiga vätskor och gör hela processen lite... gnisslig. Och vi gillar inte gnissel, slemhinnorna och jag. För att inte tala om att det är svårare att slappna av och få en bra orgasm när man måste stå upp (och helst låta bli att halka och få hjärnskakning). Detta gör att onani i duschen inte heller är min favoritgrej. Opraktiskt när man, som jag gjort flera år, delar sovrum med andra människor.

Hur som helst är slutsatsen här att man duschar, och sjunger, i duschen. Inget annat.

Mot Sherwoodskogen! (Läs: Stockholm.)

2010-08-25T15:53:00.000-07:00

Okej, så i morgon bitti (om ca sju timmar) åker jag med ett tåg till vår hufvudstad för att poppa hårt och länge på Popaganda. Någon gång under den tiden kommer ett tidsinställt blogginlägg om sex dyka upp. Jag är dock inte säker på när eftersom jag inte lyckats ställa in bloggens tid riktigt. Skills.

Jag kommer att twittra via sms, nås på mobilen och ha det allmänt awesome. Jag hoppas att ni kommer att sakna mig. Jag ska se BELLE & SEBASTIAN! Ja, och en massa annat bra, men B&S... Det är stort. Ni fattar, ni vet ju vilken mespoppare jag är.

För övrigt: min hyresvärd har förbjudit mig att tända levande ljus. Hon bara "brandrisk, bla bla". Hon menar alltså att jag ska onanera i elektriskt ljus? Så barbariskt! Inte alls sexigt.

Oh well. Vi hörs framemot söndag/måndag. Ha det vackert! Tänd ljus och tänk på mig.

Topp 5: saker som kan göra vardagen liiiiite roligare.

2010-08-25T08:54:00.000-07:00

1. Choklad. En vän trodde mig inte när jag sa att en riktigt bra chokladätarupplevelse är lite som en orgasm. Men det är ju det. Jag säger inte att jag får såna här chokladorgasmer ofta, men det har hänt. Choklad är underbart.
2. Att lyssna på guilty pleasures. Eller nittiotalshits. Bäst är det om man har nittiotalshits som guilty pleasures.
3. Läsa gamla blogginlägg, minnas hur man tänkte för typ ett år sedan, och känna att man blivit klokare, roligare och snyggare sedan dess. Win.
4. Göra playlists med random teman på Spotify. Det bästa tidsfördriv jag vet.
5. Försöka lära sig dansen i Let's go to the mall-videon.

Explain or you'll explode.

2010-08-23T15:01:00.000-07:00

Ikväll pratar jag om sex och onani på Twitter, och kärlek och känslor på Msn. Andras, alltså. Det är mycket enklare att prata om andras problem än sina egna. Åtminstone är det lättare att lugna andra än att lugna sig själv. Att se lösningar på problem är lätt när man ser dem utifrån.

Igår var jag på bio ensam. Jag såg Inception. Den fick mig att må dåligt. Jag ska inte gå in alltför mycket på vad den handlade om, ifall jag skulle råka spoila något, men den handlade om hjärnan och drömmar och verkligheten och lite om kärlek. När jag kom ut från biosalongen kändes mitt liv väldigt overkligt. Det var oerhört underligt. Väldigt obehagligt.

Kanske borde avsluta med något hurtigt för att upprätthålla någon slags vitsig TOP-standard, om det finns en sådan, men nej, jag orkar inte.

God natt.

Andreas Söderlund-intervjun.

2010-08-22T15:31:00.000-07:00

Nu kan man läsa om jullåten och mycket annat här. Gör det!

TOP ger er: sexblogg # 3

2010-08-22T03:57:00.000-07:00

Det här med walk of shame. Ni vet, när man går hem i samma kläder som dagen innan efter ett one night stand? Jag tycker att vi ska dissa skäms-delen i det hela, vara glada att vi har scorat och kalla det walk of game istället.

Här kan man argumentera att man kanske ångrar det morgonen efter, att man inte känner sig särskilt fräsch (jag behöver väl inte vara så explicit här) eller att det känns lite genant att alla vet att man har knullat, och att uttrycket walk of shame därför är befogat. Men jag tycker inte det.

Jag tänker att om man inte skämdes innan så börjar man göra det när man minns uttrycket walk of shame och identifierar att det är en sådan man är ute på. Och att skämmas är faktiskt bara onödigt. Gjort är gjort, det är bara att duscha när du kommer hem och gratulera dig själv till att du uppenbarligen har game.

Dagens t-shirt.

2010-08-21T14:52:00.000-07:00

Jag har ingen inspiration till att blogga vettigt idag, så jag snor ett fantastiskt koncept av den fantastiska Julia Skott - dagens t-shirt. Och, ja, det ni ser på bilden är alltså dagens t-shirt. Eh. Inköpt på Carlings, där det drällde av snygga människor, tidigare idag. (Jag ogillar för övrigt när alla runt mig är snygga. Jag blir besvärad.)

Bandstarter.

2010-08-20T09:06:00.000-07:00

Idag gjorde jag ett mycket bra impulsköp - en ukulele! Hurra! Tänk vilka gulliga låtar jag kan skriva till Gullig nu. Tjoho!

Det enda problemet är att jag inte riktigt kan stämma den eftersom jag inte har något gehör (eller en stämapparat jag kan använda till den, det är inte samma som gitarr nämligen). Bara den lilla detaljen. Men jag misströstar icke! Min vän Matilda kommer hit i morgon och hjälper mig. Jag kommer att lära mig. Det ordnar sig.

För övrigt har jag kommit på vad jag kan skriva en tweelåt om. Kakor. Det är sött. Jävligt twee, således. Temat är typ "girls like boys, but love cookies". Oslagbart bra. Ett band med låtar som handlar om pojkar och bakelser kan ju inte vara dåligt. Eller? Vi får se.

Spännande, det här.

P.S. Jag gillar att jag har skapat en etikett för bandet som ännu inte kan sägas existera. Först idé, sedan bloggande, sedan genomförande. Åh, tvåtusentalet! D.S.

Jag har närt en kommunist vid min barm!

2010-08-19T14:55:00.000-07:00

Såhär i valtider gör väldigt många partier väldigt smaklösa saker. Släpper sjukt kassa låtar, till exempel. Vänsterpartiets heter Robbin Hoods vänner och handlar om att rika människor är dumma.

För det första skadar den mig i min musikälskarsjäl eftersom den är så fruktansvärt dålig. Andrés Esteche har gjort den. Det låter som bajs i ljudform. På riktigt.

För det andra tycker jag verkligen illa om attityden inom vänstern att rika människor per automatik är svin. Det är ett väldigt onyanserat synsätt, och hänger som jag ser det inte alls ihop med vänsterpolitikens värdeord solidaritet. Om man vill upplösa samhällsklasserna kan man rimligen inte tjäna något på att odla en "vi och dom"-mentalitet. "Alla människors lika värde" blir bara tomma ord om man bygger sin valkampanj på att håna en (annan) grupp människor. Inte okej.

För det tredje stör jag mig på felstavningen. Jag hoppas innerligt att den har någon slags syfte. I annat fall är det fan droppen.

P.S. Jag röstar rödgrönt. Dock tveksamt just nu om det blir Vänsterpartiet. D.S.

Why did you have to go and make things so complicated?

2010-08-19T13:35:00.000-07:00

Ibland längtar jag tillbaka till mellanstadiet. Det var en gyllene tid på många sätt. Till exempel kom det nya Harry Potter-böcker med jämna mellanrum, och man var tillräckligt ung för att vara genuint entusiastisk. Utan sval distans och sådant trams. Och det kom en Härskarringen-film varje jul... Bara det var ju fantastiskt.

Men framför allt var det en bra tid för mig rent socialt. Jag bodde själv med mamma, så på hemmafronten var allt chill. I skolan var jag kanske inte populärast, men definitivt i det behagliga mellanskiktet. Jag hade vänner. Folk köpte likadana pennor som jag (för uppenbarligen var jag trendsättare på pennfronten).

Det är en annan grej jag saknar - vad man värdesatte då. Det var att ha många stickers i sina stickersalbum, att ha så många nyckelringar på sin nyckel som möjligt, att ha coola pennor i sitt luddiga pennfack. Sådana saker. Enkla saker.

Man frågade fortfarande chans, men förhållanden var ändå lite mer seriösa än på lågstadiet. Ibland pratade man kanske med den man var tillsammans med, till exempel. Eller använde Sanning eller konsekvens som ursäkt för att kyssas. Vi hade klassfester med popcorn som trampades in i mattor. Dansade tryckare till I wanna know what love is och ville verkligen veta vad kärlek var.

Det var då. Nu är nu. Allting är svårare, men också större, vackrare och bättre.

P.S. Rubriken är givetvis Avril Lavigne, min stora idol under den där tiden. Hon var den fränaste jag visste. Och så hade hon ju en värsta djup låt om att vara sig själv. D.S.

TOP ger er: Annas dagbok # 12 - 22 februari 2000

2010-08-19T12:08:00.000-07:00

Hejsan!
Idag har Zebastian gjort slut därför vi skulle prata om en grej och så fick inte Anton va med. Göra slut för en sån struntsak tycker jag är löjligt. Jag ska nog satsa på lite tuffare killar eller bara strunta i dom och bara bry mig om hästar. JA JAG SKA BARA BRY MIG OM HÄSTAR! VILKEN SUPER IDÉ!

HÄSTAR ÄR BÄST!
Hej då

Kommentar: Hahaha! Så jävla bra. Åh, Anna 9 år, om du bara hade vetat hur många gånger det löftet i olika former skulle återkomma i ditt liv... Jag undrar om jag innerst inne förstod att jag inte skulle kunna hålla det? Eller trodde jag verkligen att det var slutet på min raggningskarriär?

Älskar för övrigt hur jag tog min raggning på allvar. "Satsa på", liksom. Jösses. Man hade kunnat tro att det fanns någon slags "tanke" bakom chansfrågandet.

Norrlands inland.

2010-08-19T09:01:00.000-07:00

Jag gillar pop. Jag gillar Norrland. Därför har jag gjort en spellista med lite pop från Norrland. Finfina grejer.

Bara så att ni vet.

TOP ger er: Annas dagbok # 11 - 8 februari 2000

2010-08-18T04:29:00.000-07:00

Hej Dagboken!
Igår när jag var arg och skulle smälla igen dörren till mitt rum så hårt jag kunde hade jag min fot imellan och då klämde jag den så hårt att det började blöda & min lilltå är blå och svullen. Jag fick äta alvedon (flytande). Idag var jag inte i skolan oj då det är jag ju nu men innan va jag på sjukhuset och vi fick vänta länge sen röntgade dom mig och det var ingen skada på skelettet som tur var med jag har ett stödbandage som stöd och det gör väldigt ont.

HORSE POWER!
Goodbye!

Kommentar: Okej, vad hände med min grammatik? Kommatering, någon? Jag var helt klart hög på Alvedon eller något ditåt.

Det var för övrigt en härlig tid när ilska gjorde att man smällde igen dörrar över tår. Så hårt man kunde, till och med... Nuförtiden när jag är arg skriver jag ett blogginlägg (så hårt jag kan). Mindre risk för röntgen.

You make me lazy but I love you.

2010-08-18T02:17:00.000-07:00

Jag städar. Ja, det är sant. Chockerande, eller hur? Med anledning av detta tänkte jag presentera det enda husmorstips du någonsin kommer att få av mig. Är du redo? Då kör vi.

Gör städningen rolig genom att blanda upp den med andra, mer stimulerande aktiviteter. Till exempel lade jag nyss skräp i papperskorgen. Min belöning är att skriva det här. När jag har ställt mina skivor där de ska vara får jag ägna en stund åt att välja musik. Och så vidare. Kul!

Man kan även plugga genom att titta en minut på en serie för varje sida man läst i kursboken. Det kräver dock en hel del självdisciplin.

Och ja, rubriken syftar givetvis på mig själv. Ah.

We make guitars cry, we play them 'til they die.

2010-08-17T11:05:00.000-07:00

Härom dagen läste jag i GP om ett metalcoreband som hette Arg. Ni vet, som sinnesstämningen. Det här gjorde jag mig givetvis rolig över genom att säga något i stil med "att spela metalcore och heta Arg är som att spela twee och heta Gullig". Så nu måste jag starta ett tweeband som ska heta Gullig. (Att jag spelar skitdåligt är givetvis inget som hindrar mig. Man kan vara gullig ändå. Eller arg, om det nu är det man föredrar.)

Därför försöker jag nu skapa lite låtmaterial. (Det låter så seriöst när man säger det så!) Jag har en tweeaktig låt sedan innan - den famösa Whiny dancer - och igår skapades en ny. Poser boy. Den senare är väldigt kort och har lite problem i refrängen, men ändå. Mitt problem är nu att hundra procent av mina (twee)låtar handlar om prettopojkar. Man skulle kunna tro att jag inte tänker på annat. Vilket jag alltså gör.

Apropå att spela och så: i onsdags bröt jag mot min egen hederskodex och spelade gitarr på förfesten. Pinsamt. Och ett mått på hur full jag var. Jag hatar när folk som inte kan spela tar fram gitarren på fest! Inte okej alltså. Som tur är var jag inte riktigt så full att jag fick för mig att spela en egenkomponerad låt. Tror att jag spelade Mmmbop och Hot n cold. Håhå jaja.

Den som vill vara med i Gullig är för övrigt välkommen att anmäla sig i kommentarsfältet! Det kommer att bli fantastiskt. Gulligt, och så.

Om jag var tråkig och du var ful hade vi kanske sluppit det här.

2010-08-17T10:19:00.000-07:00

Att Way out west bokar akter som faller musiksajten Pitchfork i smaken är väl knappast en nyhet för någon. Att Pitchfork rapporterar från Way out west är således det mest naturliga i världen. Jag läste just igenom rapporten i fråga och reagerade på en sak.

A large portion of the Way Out West staff, from security guards to cleanup crew, consisted of attractive young women.

Jaha. Jag blir så himla trött. Jobbighetsfaktor ett: snygga volontärer anges som ett skäl till att festivalen är trevlig. Ögongodis liksom. Lite smått objektifierande. Jobbighetsfaktor två: det påpekas särskilt att det var tjejer, underförstått undantag. För annars är det bara killar som jobbar på festivaler? Jobbighetsfaktor tre: vad har det ens med saken att göra? Var det inte musiken som var viktig?

VARFÖR? Det är sånt här som får mig att vilja raka av mig håret och sluta hålla in magen.

Och för säkerhets skull säger jag det igen: nej, det är inte som att jag aldrig betygssätter stuprörsrumpor eller spanar in snygg-gitarrister och sedan bloggar om det. Det är däremot så att jag inte skulle skriva om det i en recension eller artikel eftersom det inte skulle vara relevant i det sammanhanget.

I'm a pacifist, but when the revolution comes I will have to destroy you.

2010-08-16T12:12:00.000-07:00

I nya numret av Filter finns en lång artikel om Annika Norlin. Eftersom jag älskar henne köpte jag givetvis tidningen. Och artikeln var mycket riktigt bra och intressant, det var bara en grej som störde mig en liten aning. Behold:

Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?

Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.

Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.

Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.

TOP ger er: exklusivt material från Andreas Söderlund-intervjun.

2010-08-16T10:04:00.000-07:00

Jag, med min bästa grävande journalist-röst: Jag såg på din Facebook att du skrivit en jullåt.
Andreas Söderlund, först glatt, sedan fundersamt: Ja. Har jag skrivit det?
Jag, konstaterande: Ja. Det har du.
Andreas Söderlund, får en snilleblixt: Ja, på min privata Facebook kanske.
Jag, konstaterande: Ja.
Andreas Söderlund, undrande: Är vi kompisar där?
Jag, generat: Eh, nej.
Andreas Söderlund: Hahaha!
Jag, försöker bli cool igen: Men det... gick att se ändå.
Andreas Söderlund, avspänt: Coolt.
Jag, tror att jag blivit cool igen: Ja, jag vet.
Andreas Söderlund, retsamt: Jävla hacker, haha.
(Amanda asgarvar i bakgrunden.)
Jag, med väldigt gäll röst: Nej, men vadå! Det är inget svårt...
Andreas Söderlund, roat: Nej, men det är ingen fara.
Jag, med min lite skamfilade grävande journalist-röst: Men du har alltså skrivit en jullåt?

Ja, och hur det egentligen var med låten får ni läsa i intervjun på TGL sedan.

So, I've heard you know how to write it.

2010-08-16T07:41:00.000-07:00

Idag är en sorglig dag. Dels för att det är en måndag efter festivalhelg och den emotionella baksmällan som alltid tar ut sin rätt, men mest för att min fantastiska vän A-K lämnar min stad för sin egen. "Vad har detta med Svenska skrivregler att göra?" undrar du såklart nu. Jo, det var såhär.

A-K och jag vandrade längs en gata i Göteborg, och helt plötsligt frågade hon "när ska man egentligen använda semikolon?". Jag började hoppa och klappa händer av glädje (på riktigt). Det berodde på att jag a) älskar språk, b) älskar när jag vet saker om språk och c) älskar när någon frågar mig om något jag vet om språk. Det var en hel fest. Problemet var bara att det inte räckte att säga att man använder semikolon för att binda samman två huvudsatser, och jag kom inte på några bra exempel. Lösningen - jag bloggar om det.

Alltså. Som jag sade använder man semikolon för att binda samman två huvudsatser som har ett nära samband, i stället för komma eller punkt. Använder man komma blir det en så kallad satsradning (mycket populärt stilgrepp hos en del svenska deckarförfattare).

En huvudsats är för övrigt en mening eller sats som kan stå för sig själv (that's what she said?), i motsats till en bisats som inte fungerar utan huvudsatsen. Huvudsats: "Hon åt en tallrik gröt." Bisats: "Som var grön." Okej? Okej.

Exempel: "Var du inte där förstår jag skeptismen; var du där vet du." (Exempel taget från en recension av Jónsi på Way out west. Här ändrade jag från kommatecken till semikolon. Båda fungerar bra, som synes.)

"Hösten hade börjat kännas i luften; det doftade diffust av jord och fallna löv." (Egenpåhittat exempel.)

Man ska däremot inte använda semikolon istället för kolon, som till exempel innan en uppradning. "Vi hade allt; chokladbiskvier, te och tid." FEL. Det skulle vara: "Vi hade allt: chokladbiskvier, te och tid." (Egenpåhittat exempel.)

Jag hoppas att det här gjorde det hela lite klarare, min kära A-K. Annars får du ringa så läser jag högt ur Svenska skrivregler. Det blir sexigt (jfr. bilden ovan).

Harry and the Potters-recension.

2010-08-16T01:47:00.000-07:00

NU kan man - bättre sent än aldrig - läsa min recension av Harry and the Potters. Om man skulle vilja. Puss puss.

Way Out West 2010 - en sammanfattning.

2010-08-16T01:29:00.000-07:00

De senaste dagarna har så fantastiskt mycket hänt att det inte har varit fråga om att hinna blogga. Livet var liksom i vägen, klyschigt as it may be. Nu är det över, jag är hemma, och mitt försök att sammanfatta ser ut såhär.

Årets...

...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.

...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!

...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)

...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)

...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.

...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.

...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.

...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.

...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.

...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.

...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.

...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.

...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.

...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.

...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."

...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.

...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.

This is SO going in my blog!

2010-08-10T16:03:00.000-07:00

Idag träffade jag bloggläsaren Miranda som hastigast. Hennes första ord var "oj, vad fin du var i verkligheten!", haha. Hon kommer från Gislaved och är väldigt söt. Bara så att ni vet.

Jag hade även ett längre möte med en annan fin läsare (som kanske vill vara anonym, så så blir det). Vi satt i solsken och pratade om musik. Mycket fint. (Nästan som snus, faktiskt.)

Det kommer förmodligen inte som en chock för någon, men att träffa (främmande) människor som gillar min blogg är inget jag gör varje dag. Således var den här dagen en slags höjdpunkt i min karriär som bloggare.

Och en sådan grej måste man givetvis blogga om.

P.S. Lyssnar på detta i natt. Underbara grejer. Och ja, du har rätt, rubriken är Barney Stinson.

Sex with an x.

2010-08-10T05:10:00.000-07:00

Förresten så har jag skrivit på Devotion om titelspåret på The Vaselines nya album. Om man klickar in sig där kan man dessutom lyssna på låten. Do it! Do it, do it real good.

Så att säga.

Ett sånt där dussininlägg om vad jag gjort idag. Överlev eller dö.

2010-08-09T16:10:00.000-07:00

Idag har jag köpt skivor! Suedes Coming up och Montt Mardiés Clocks/Pretender på cd, samt två Belle & Sebastian-ep:s och en gammal Absolute Music på vinyl.

Jag har även ätit kladdkaka med A-K, druckit te med Micaela och insett hur förlorad jag är utan en stämapparat. Det senare skedde då jag skulle försöka stämma Micaelas gitarr för att spela pyttelite medan hon fixade med något. Jag failade brutalt hårt. Hennes gitarr är för övrigt väldigt vacker. En stålsträngad akustisk med en djupröd, glänsande färg. Sensuellt. Typ.

I morgon ska jag träffa människor, se José Gonzalez och sedan, ja, vem vet? En kalasnatt måste ju vara till brädden fylld av möjligheter.

04.21

2010-08-08T19:02:00.000-07:00

Kvällen med A-K: vin, rom och cola, sanning eller sms, (500) Days of Summer, chips, te och vad som skulle kunna kallas tjejsnack i en mindre genusmedveten blogg. Fint som snus.

Nu är jag dock sömnlös. Så vad gör jag? En spellista på temat, förstås. Utan pretentioner, natten till ära! Vilket innebär att den innehåller godingar från min "emo"-tid, typ Placebo, och guilty pleasures, typ Snow Patrol.

Saker jag tänker på idag (intresseklubbensprängsavöverbelastning).

2010-08-08T05:11:00.000-07:00

1. Andreas Söderlund och vår dejt på Way out west.
2. Andreas Söderlund och hans album (som jag har fått för att lyssna på innan intervjun).
3. Jag borde nog skryta mindre om mina stava-på-fyllan-skills. Det skulle kännas så jobbigt om jag failade lite någon gång och alla kunde reta mig för det.
4. Twitter är väldigt mycket av ett forum för sexuell frustration. Eller är det bara i min feed det är så?
5. Claes Strängberg var förvånansvärt hunkig.
6. Det är andra gången den här helgen som jag blir förvånad för att någon är snygg. Tydligen förväntar jag mig inte så mycket av mänskligheten nuförtiden.
7. I kväll är det tvåpersonsfest med A-K som är grejen. Göttans.
8. När ska jag egentligen bli dräglig på gitarr? Jag menar alltså verkligen bara dräglig. Det enda jag begär är att kunna byta ackord så pass fort att det inte hinner bli tyst (utan reverb eller delay, thankyouverymuch). Men min dåliga koordination sitter tydligen i fingrarna också. Chockerande.
9. Håhå jaja.

When I stumble into bed another Saturday night.

2010-08-07T17:59:00.000-07:00

Det är lördag. Eller, tekniskt är det söndag, men i min hjärna är det fortfarande lördag eftersom jag inte har sovit. Jag har varit ute. Innan jag gick ut drack jag två av mina förkylningsdrinkar (som är rom och cola med echinaforce i, ehe) och en Breezer. Sedan mötte jag upp Kirsi från Devotion och hennes vän. Vi gick på Parken där tidningen Nollpunkt hade releasefest för sitt nya nummer. Väldigt pretto tidning. Halvdålig layout.

Jag skulle ha en drink. EN. Rom och cola, givetvis. Fick två cola utan rom. Försökte rätta till det. Fick TVÅ rom och cola. Drack dem, blev full, blev rädd för handblåsapparaten på toaletten, tog fel på ljudtekniker och bartender (händer även den bästa). Men det är inte det viktiga.

Det viktiga är att folk spelade fin musik. Claes Strängberg, Frida Sundemo och Loney Dear. Alla mycket bra. Jag hade dock mest fokus i behåll under Claes, som var först, och uppskattade därför det mest. Sedan hann jag bli ganska full. Jag smsade väldigt mycket. Om jag smsade dig - förlåt. Det är bartendern på Parkens fel.

Mitt sällskap var i alla fall mycket trevligt. När spelandet på Parken var över åkte vi till Konstepidemin där det var en mystisk utomhusfest med våldtäktsvibbar. Vi stannade inte där så länge. Vid ett drog vi till Järntorget och åt pizza, och sedan var klockan två och kvällen var över. Japp. Jag motstod impulsen att ta en taxi hem. Jag saknade min ipod, som jag lämnade hemma eftersom min väska var för liten. Stort misstag. Ska alltid ha mina tygpåsar i fortsättningen. Liten väska = litet liv. Det vill säga utan musik.

Och nu sitter jag här och försöker behålla lungorna innanför kroppen. På det hela taget en bra kväll. Lyssna på Claes. Klicka på länken däruppe. Åtminstone väldigt bra klockan tre en lördagnatt när man är ensam, onykter och inte kan sluta hosta. Kan ge ett objektivt omdöme i morgon. Om någon skulle vilja ha ett.

Oh well. Dags att hosta vidare. I morgon kommer min älskade A-K till mig. Vi ska bli fulla tillsammans, och vara bittra och hata allt. Det kommer att bli vackert. Och jag kommer att kunna tända doftljus utan att hon tror att jag försöker förföra henne. Härligt. Vänner är bra.

But I AM the chosen one...

2010-08-07T06:23:00.000-07:00

Fredrik Strage tycker att det här är förnedrande. Jag tycker att det är hjärtevärmande. Jag menar... TITTA! Dör man inte lite av finhet? Åh.

(Den första konkreta nyttan jag haft av att ha Strage som vän på Facebook, för övrigt.)

Vi måste rädda Ginny Weasley från basilisken!

2010-08-06T17:12:00.000-07:00

Åh. Jag har varit på Harry and the Potters. Det var en fest för nördar, minst sagt. Många runda glasögon, skoluniformsaktiga kjolar och Harry Potter-tishor.

Jag kände mig väldigt onördig i jämförelse med alla andra. En gång fick jag frågan "vilka andra fandomar tillhör du?" och jag bara "eh...venne". Sedan sade jag att jag gillar Pulp ganska mycket (ehe) och att jag kanske kunde kallas Härskarringen-fan. Det senare genererade den omedelbara frågan "har du läst böckerna?". Tur att jag har det. Annars hade jag kanske inte fått vara med och leka mer?

Spelningen var i alla fall sjukt fin. Mer som ett kalas än en konsert. Alla var med! Alla kunde alla texter utom jag (i princip). Det andra om spelningen får ni läsa i en recension någonstans snart (tror jag). Övriga saker som hände var att jag träffade Elin och Emma (fina!), köpte en awesome t-shirt (se bild ovan!), hängde med främlingar och fick en skiva där Bob Dylan sjunger Harry and the Potters-låtar. Ska bli extremt spännande att höra. Jag gillar ju inte ens Dylan.

En av de roliga grejerna med spelningen (som inte fick plats i recensionen) var när vi gjorde olika ljud. Låt mig illustrera:

Joe (eller Paul): Werewolf check!
Alla ylar som varulvar.
Paul (eller Joe): Cat check!
Alla jamar som katter.

Ja, och så vidare. Ni fattar grejen. Skojigt var det i alla fall. Fler band borde köra cat check! Det ska jag göra när jag har ett band. En annan minnesvärd stund var när någon av dem frågade hur man säger grodläten på svenska, och hardcorefansen på scenen började sjunga och dansa Små grodorna. Ja, på riktigt.

Det var en mycket fin kväll. Och, sist men inte minst: vi måste rädda Ginny Weasley från basilisken!

TOP ger er: Annas dagbok # 10 - 1 februari 2000

2010-08-06T05:53:00.000-07:00

Tjänixen Dagboken!
Jag har varit ihop med Zebastian i fyra veckor. Jag o Zebastian är förlovade. Det är Ninni o Filip också o Coco o Philip. Vi har reserv-förlovnings-ringar just nu och vi ska ha andra ringar sen. Zebastian är så söt! Jag bara älskar honom!
FLOWER POWER
Hejdå!

Kommentar: Haha, åh, underbart. Vi var alltså FÖRLOVADE. Tunga grejer! Om jag inte minns fel hade vi gardinringar som "platshållare"... Tycker även att stavningen "tjänixen" är rätt fantastisk. Och flower power, igen? Vad är dealen? Önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och fråga mitt nioåriga jag.

This feels more and more like synchronized sinking.

2010-08-05T16:40:00.000-07:00

Jag skrev ett långt inlägg om känslor, men insåg sedan att jag inte vågade publicera det. Men det fanns en tid då jag hade modet att skriva med hjärtat på tangentbordet (om ni förstår hur jag menar). När jag skrev om Arvika 08 i min gamla blogg, till exempel. (Man bör läsa det jag skrev om konserterna med en nypa salt. Det vill säga låta bli att ställa mig som jag är nu till svars för vad jag tyckte då.) Det var alltid mycket känslor på Synchronised Sinking. Jag kan sakna det ibland.

I could show you how to do it right, I used to practise every night on my wife.

2010-08-05T07:40:00.000-07:00

Olle Ljungström i intervju i DN om att spela med sitt gamla band Reeperbahn på nostalgiturnén Forever Young:

Hur känner du i dag för de där tidiga åttiotalsåren?

– Det är ju mina tonår. De började och tog slut där någonstans. Per automatik formas man som människa då. Man lär sig bädda, diska, supa, knulla, sådana viktiga saker, och det råkade sammanfalla med att jag spelade i Reeperbahn.

Behöver jag ens peka ut vad som är underbart med det här? Nej, jag trodde inte det heller.

UPDATE.

Och ännu bättre, Lady Gaga i Vanity Fair:

“I have this weird thing that if I sleep with someone they’re going to take my creativity from me through my vagina.”

Lady Gaga-citatet fann jag via DN som hade gjort en sammanfattning av artikeln i Vanity Fair med rubriken "Ensam med sin vagina". Klart jag klickade på den, liksom.