You said you needed time and you had time

Idag funderar jag på framtiden.

Okej, det gör jag varje dag. Men idag är jag ensam, vilket jag inte brukar vara så ofta annars, så funderingarna tränger sig på lite mer.

Jag skulle ju bli journalist hade jag tänkt. Musikjournalist hade jag tänkt. Åh vad roligt hade jag tänkt. Nu har jag tänkt ännu mer och blivit rädd.

Riskerna är trots allt många och stora. Att inte komma in på utbildningen, att inte klara av utbildningen, att inte få jobb, att inte trivas med jobbet, att inte klara av jobbet, att få magsår och dö.

Så jag har börjat fundera på att bli svensklärare i stället. Den tanken kommer sig nästan enbart av att kursen jag läser påstås vara meriterande för undervisning i svenska. Å andra sidan kan man inte tillgodogöra sig fristående kurser i sin lärarexamen, har jag läst på kursportalen, så det kanske inte går.

Det som talar för läraryrket är att det är lättare att få jobb som det. Kanske inte lätt, men lättare. Dessutom är det det enda förutom journalist jag har kunnat komma på som jag kan tänka mig att jobba som. Jag föreställer mig att jag skulle kunna trivas med att få ungdomar att läsa och skriva.

Om jag kunde skulle jag flytta "hem". Hem som i hem till föräldrar. Hem som i inte behöva betala hyra. Hem som i inte behöva ta studielån för att överleva. Hem som i det hem som inte finns.

Min stora skräck är att jag ska plugga lite fristående kurser som jag tror kan vara bra att ha medan jag funderar, och så helt plötsligt har det gått några år och jag står där med en enorm studieskuld och utan examen.

Förmodligen är jag rädd i onödan. Förmodligen ordnar det sig. Jag kan ju alltid blondera mig och börja blogga om dieter, kläder, egenföretagande och skönhetsoperationer.

Don't let him/in the head

Har ni hört Jarvis Cockers låt Don't let him waste your time? Den är med på hans första soloplatta, som kom 2006. Det är en väldigt bra låt. Som ni kanske vet brukar jag gilla låtar med motsägelser. Det bästa exemplet på detta är den bittra men svängiga Östersundspopen (alltså Hello Saferide och Vapnet).

Don't let him waste your time fungerar på ungefär samma sätt, fast helt annorlunda. Det är rent musikaliskt en väldigt gubbrockig låt. Texten, å andra sidan, är vad som nog bäst kan rubriceras "girl power" (hur konstigt det än känns att använda det uttrycket). Det är liksom Jarvis' version av Sugababes Hole in the head.

I had a funny dream, and you were wearing funny shoes

Oroväckande ofta drömmer jag saker som utspelar sig på internet. Det bästa exemplet måste väl vara när jag drömde att jag loggade in på studera.nu och upptäckte att jag glömt tacka ja till en kurs. Sedan när jag vaknade och gjorde det visade det sig såklart vara sant.

I natt drömde jag att jag hade gemensamma vänner på facebook med David Fridlund (ni vet han från David & the Citizens), och att min pojkvän som verkligen älskar David Fridlund tyckte att det var svincoolt. Detta var dock inte en sanndröm - jag kollade.

Frågan är alltså: hur harmlöst är internet egentligen? Det känns mer naturligt att drömma, typ, att man är Harry Potter och blir jagad av Voldemort och vet att man kommer att klara sig eftersom man (dah!) är Harry Potter.
Jag menar, magi är ju betydligt mer naturnära.

I don't think that was my point!

När jag ser snygga poppare blir jag ledsen.

De brukar vända bort blicken från mig så fort som möjligt. Antagligen för att jag inte ska inbilla mig att jag har något gemensamt med dem.
Jag har det.

Faktiskt så är jag med stor sannolikhet precis som de. De lyssnar säkert på samma musik som jag, de har lipat till samma låtar, nött samma skivor och gissningsvis tänkt liknande tankar. De har säkert också gnälliga bloggar som de påstår handlar om musik.

Det sorgliga är att jag identifierar mig med dem, det vackra folket, trots att de inte vill ha med mig att göra.

Än mer sorgligt är att jag tror mig veta hur de är baserat på deras utseende. I synnerhet eftersom jag är övertygad om att de missuppfattar mig.

(Det är på grund av detta som en bandtröja är världens bästa klädesplagg. Det är omöjligt att misstolka. Det skulle i alla fall vara det om alla gjorde som jag och bara bar tröjor med band som de faktiskt tycker om.)

You remember the good times but the good times don't remember you.

Jag skulle kunna skriva ett inlägg i månaden om hur mycket jag saknar tiden på gymnasiet. Till slut skulle det bli en hel bok. En väldigt sentimental sådan. Jag börjar grina när jag tänker på det. För varje dag rör allt det där sig längre bort från mig och min nutid. Nutiden är osäker. Jag vet ingenting om nutiden. Dåtiden vet jag redan allt om. Den innehåller inga obehagliga överraskningar.

Det som gör nostalgi poänglöst är att det aldrig var så bra som man minns det. Jag vet att jag hade några underbara ögonblick under de tre år då jag gick på Dille och att det var en viktig tid. Men jag vet också att jag hade minst lika många ögonblick av ångest, hopplöshet och ledsenhet. Det är bara det att nu när det är över verkar det så tryggt.

Då behövde jag inte låna pengar för att kunna betala hyran (inackorderingstillägg är skiten). Jag behövde inte göra valet mellan plugg och arbetslöshet. För att toppa detta var jag dag och natt omgiven av fantastiska vänner. Såhär i efterhand låter det för bra för att vara sant. Det var kanske det. Förutom att det verkligen inte var det. Inte egentligen. Bara i mitt minne.

You talk a good game

Ett dialektord jag skulle vilja föra in i standardsvenskan är verbet "he". Det används i norra Sverige och betyder ungefär sätta, ställa, lägga, ha. Exempelmeningar:

Ska vi he på lite musik?
Hon hedde banan i stället för ost på mackan.
Jag hoppas att du inte har hett spiskummin i äppelpajen.
Du kan he tallriken på diskbänken om du hittar en ledig plats.

Ni ser ju vilket praktiskt allround-ord det är! Superbra.

Jag skulle vilja göra samma sak med uttrycket "i bare". Det används så vitt jag vet bara i Gislaved, för ingen annan jag träffat har hört det. Det betyder att äta eller dricka bara någonting. Exempel:

Det är vidrigt att dricka hallonvodka i bare.
Anna brukar äta gurka i bare.
Jag förstår inte hur man kan äta äppelmos i bare.

Också väldigt användbart! Det låter dock inte så vackert, vilket är en klar nackdel, och kanske anledningen till att uttrycket inte är så utbrett.

Vad finns det mer för bra dialektord och -uttryck som borde få mer cred?

I need a hook.

Jag har börjat läsa en grundkurs i Svenska språket. Det är givetvis godis för mig eftersom jag verkligen gillar språk. Tråkigt nog är svenska ungefär det enda språk jag kan tillräckligt bra för att fördjupa mig i. När jag fick veta att jag kom in gick jag direkt ned på stan med mina presentkort på Akademibokhandeln och köpte de kursböcker jag kunde hitta. En av dem har den fantasieggande titeln Grammatik, och den läser jag på kvällen innan jag somnar.

Herregud, vilken nörd, tänker du kanske nu. Jodå. Mitt problem är att jag också tänker det. Hela tiden. Jag ligger och läser och kan inte koncentrera mig ordentligt för att min hjärna hela tiden vill tänka "shit, vad nördig jag är, jag är så himla intresserad av det här". Fattar ni? Min hjärna koncentrerar sig mer på hur fantastiskt intresserad jag är än på det som faktiskt intresserar mig.

Det här är vansinnigt störigt. Jag menar... Är jag så osäker på vem jag är att jag måste tala om för mig själv vilka egenskaper jag har upprepade gånger ifall jag skulle glömma bort det? Eller är jag kanske så vilsen i verkligheten att jag behöver ett system (i detta fall språksystemet) för att kunna greppa den? Varför kan jag inte ha ett avslappnat förhållande till mitt eget engagemang?

En normal människa skulle förmodligen bara läsa bokjäveln och vara glad, men nej då, inte jag, jag måste givetvis slå knut på hjärnan och sedan dessutom blogga om det. Suck.

Jag avger ett löfte som jag gissar att de flesta jag kommer att se på humanistpuben i kväll inte har avgett

Det känns underbart bra att blogga på min "officiella" blogg igen. Jag smygbloggade ju lite på diverse andra adresser under tiden, men det är absolut inte samma sak. I alla fall: Under tiden har jag funderat lite på hur jag egentligen vill skriva, om vad, och varför. Saker här kommer att förändras och jag anser att ni, kära läsare, behöver veta hur.

Ni kanske har läst på vissa andra ställen att det är ute att vara pretentiös. Vill ni veta en hemlis? DET ÄR SANT. Jag är trött på att försöka vara mer än vad jag är. Jag är trött på att försöka verka cool. Jag är trött på att namedroppa. Framför allt är jag trött på att förbjuda mig själv att skriva i bloggen om vissa saker.

Alltså är det opretentiöst som är det nya svarta. Ocoolt är det nya coola. Enkelt är det nya svåra. Känsla är det nya intellekt. Och så vidare. Från och med nu är den här bloggen inte bara en blogg om populärkultur, utan en blogg om allt som jag känner någonting för. Det inkluderar rätt mycket, det.

(Jag vet att jag inte har skrivit enbart om populärkultur speciellt framgångsrikt. Det är ju svårt att hålla käften om sitt eget rafflande liv. Men restriktionen har funnits och gett mig dåligt samvete. Det är alltså den restriktionen som är BORTA! Jag är fri!)

Det här ska bli kul! Jag vet i alla fall att det blir det för mig. Förhoppningsvis blir det det för er också. Nu åker vi.

Souled out.

Har ni sett Les Mills reklam för, ja, vad det nu är, men någonting som har med träning att göra? "Love doesn't need handles" är taglinen. Ursäkta, men pro ana-rörelsen ringde och ville ha sin idé tillbaka! Jag mår dåligt av det här.

Dels för att jag tycker att "love has nothing to do with handles" skulle vara en mer sanningsenlig slogan. Dels för att jag gillar mina egna lovehandles och blir arg när en anonym person dissar dem. Men kanske mest för att den här reklamen bland annat sitter i busskuren på busshållplatsen "Hovåsskolan". Ska högstadiebarn serveras pro ana-motton när de åker buss till och från skolan? Va? Är det okej? Vill vi att ALLA ska börja svälta och spy? Eller? Upprörande.

Jag inser att reklamen sitter lite varstans och hamnade just vid skolan av en slump. Och att det enda Les Mills tänker på är att motivera folk att träna så att de kan tjäna pengar. Visst. Jag fattar grejen. För att citera Simple Simon Swafford i The boat that rocked: No, I get the ins and outs of it... What I don't understand is how you can be so cruel!

P.S. Jag har alltså börjat blogga igen. Enough is enough. Jag saknade det.

Hej på ett tag.

Hej och hå. Jag har tagit det mogna beslutet att inte blogga på ett tag. Jag försöker minska stressmomenten i min tillvaro och även om jag älskar att blogga så höjer det stressfaktorn i mitt liv. Jag har gett mig själv bloggförbud resten av januari. Kanske kommer jag tillbaka 1 februari. Kanske gör jag aldrig det.

Om det visar sig att allt annat jag gör blir bättre för att jag har mer kreativ energi över så kommer jag sluta blogga. Om det visar sig att "kreativ energi" är bullshit kommer jag inte det. Spännande, alltså.

Måste bara berätta en sak också. Visste ni att Beach Boys' Surfin' USA är en melodi stulen av Chuck Berry?! Det visste INTE jag. Det är ju helt otroligt. Hur många känner inte till Surfin' USA utan att veta det, liksom? Om ni vill lyssna på Chuck Berry-låten så heter den Sweet little sixteen och finns på Spotify.

Detta var allt. Hej på ett tag!