Popadelica, här kommer jag!

Nu drar jag på Popadelica. So long, suckers! Följ mig under dagen på Devotions twitter, om ni vill.

Ovan ser ni "dagens outfit" (eh). Jag försökte vara Jarvis Cocker/Morrissey, insåg att den attityden inte klär mig och resignerade till glad och fredlig (aka mesig) poppare i stället. Kan man inte vara cool kan man i alla fall vara söt.

Prestationsångest är ett vitt begrepp som innefattar många olika reaktioner.

I morgon åker jag till Popadelica för Devotion. Jag ska skriva några liverecensioner, twittra lite, se cool ut... Det vanliga, alltså (haha).

Det skumma är att jag är nervös. Sjukt nervös. Jag har prestationsångest upp över öronen och jag fattar inte varför. Det är inte som att det är första gången jag skriver recensioner. Eller första gången jag twittrar. Eller första gången jag åker på festival ensam.

Allt detta har jag under kontroll. Ändå känner jag mig mer osäker än någonsin.

Det jag tänker göra nu är att a) vara förberedd på allt genom att ta med mig allt som kan vara bra att ha, b) försöka lita på att jag kommer att göra ett åtminstone lika bra jobb som jag alltid gjort tidigare och c) äta choklad.

Let's be Salinger friends.

Jag har fått en ny vän på Facebook.

Det är en helt okänd person som addat mig. Vanligtvis när sådant händer är det bara att ignorera, men den här personen har fått privilegiet att bli min vän. Varför?

Han har tydligen hittat mig eftersom jag är ett fan av J.D. Salinger, så han skrev en personlig hälsning till mig. Jag citerar: "hi i like salinger too let's be salinger friends". Som ni förstår var jag tvungen att uppmuntra ett sådant initiativ, trots bristen på skiljetecken. Hur fint var det inte?

Uppdatering: Jag upptäckte just att han är författare och har skrivit en bok som heter "The Great Depression". Herregud! Mitt liv är så spännande. Eller, ja, internet är så spännande.

Sluta upp med att bjuda in mig till era värdelösa grupper på Facebook!

Varför reflekterar folk inte över hur det kan uppfattas när de bjuder in en till konstiga Facebookgrupper de har skapat?

Jag vet att det verkligen inte är personligt. Jag vet också att Facebookgrupper är i princip så långt ifrån allvar som man kan komma. Men det här känns ändå som en bit i pusslet som visar att folk saknar hyfs.

Upprörande grupper jag blivit inbjuden till:

"Jag älskar dig, men du tycker bara att jag är liggbar". Eller, i alla fall hette den något i den stilen. Poängen är att jag blev inbjuden till den. Som om skaparen antog att relationen, som det står på min profil att jag är i, innebär att jag är en olyckligt förälskad sexmaskin. Vilket är det sista jag är. Enormt irriterande.

"Jag är egentligen skitsmart, jag vet bara inte om det än...". (Här tog jag mig friheten att korrigera ett grammatikfel. Lev med det.) Alltså... Eh. Skaparen av den här gruppen tyckte alltså att det var lämpligt att bjuda in alla på sin vännerlista till en grupp som antyder att de är dumma i huvudet.

Jag är medveten om att jag är extremt känslig. Och om att folk bara vill ha så många medlemmar som möjligt i sina grupper, och inte bryr sig om vilka signaler de eventuellt sänder ut till emotionellt störda individer som jag. MEN ÄNDÅ!

Mother of pearl, I wouldn't trade you for another girl

Idag har jag gjort pärlplattehalsband! Ett piano och ett kassettband föreställer de, som ni förhoppningsvis ser, och jag tycker att de är så fabulösa att ni också borde få se dem.

Dessutom har jag betalat en frisör extremt mycket pengar för att göra mig ljushårig (som ni förhoppningsvis ser).

P.S. Och trycket på min tröja föreställer en banan och absolut inget annat.

Play that funky music!

Robyns nya singel Fembot finns på Spotify, och den är rätt schysst alltså. Gillar särskilt att någon säger "jag älskar dig" mitt i den engelska texten. Robyn är cool.

Annars är det brittiska folkpopbandet Stornoway som är det nya svarta. Musikvärlden är helt nedlusad med amerikanska folkband bestående av män med skägg, och Stornoway sticker ut eftersom de är brittiska och skägglösa. Lyssna lite på dem, hörni. Jag ska recensera deras platta snart. Då ska jag lägga ut texten mer om varför de är bra. Stay tuned!

Choklad är benämningen på ett antal olika livsmedel baserade på kakaobönan.

En av de saker jag älskar allra mest i detta jordeliv är choklad. Detta är inte en överdrift utan helt sant.

Ett problem man ständigt handskas med är att finna den perfekta chokladen. För mig finns det två stora funktioner som choklad ska fylla i mitt liv. Ett: ha hög kakaohalt och därmed göra mig hög på det där lyckoämnet som finns i choklad (jag har glömt vad det heter). Två: vara söt och smaka gott.

Alltså, mörk choklad smakar ju fantastiskt gott, men jag vill gärna ha det där sötsmaskiga också. Det finns en choklad som uppfyller båda dessa krav - Marabou Premium Lemon & Ginger. Den har mörk choklad på utsidan och ljus, smaksatt fyllning på insidan och är totalt underbar. Mhm!

Det tråkiga är att den nästan alltid är slut i min mataffär. En slump? Knappast... När den är det brukar jag se till att fylla båda behoven genom att dels köpa en mörk chokladkaka och dels en mjölkchoklad, helst med någon god smak. Simpel, vanlig mjölkchoklad är för nybörjare!

Musiktips: Between Two Waves Vol. C

Den här veckan har jag nästan bara lyssnat på det här.

Det är en samling samarbetslåtar som internetbolaget Eardrums Pop släppte till gratis nedladdning i veckan. Jag känner till det för att mina kära Heart-Sick Groans är med och de länkade till samlingen på sin Facebook-page. Det är jag väldigt glad för, eftersom samlingen är fylld av bra låtar. Mestadels åt det gitarriga och drömska hållet. Underbart. Lissna!

The drugs don't work, they just make you worse

När jag gick på högstadiet sa hela mitt kompisgäng att vi skulle flytta till Göteborg efter gymnasiet. Jag ville inte bara flytta dit för att det är en schysst stad, utan även för att jag föddes där, spenderade mycket tid där som liten och har min mormor där. Men jag trodde också att mina kompisar fortfarande siktade på det. Av någon anledning. Det är ju inte ofta man håller fast vid saker man säger när man är fjorton.

Nu bor jag i Göteborg. Mitt kompisgäng från högstadiet antingen bor i eller ska flytta till Stockholm. Mina vänner från gymnasiet bor utspridda över hela landet, alla för långt bort för att ha råd att komma och hälsa på. Bästkusten? Ja, men också har-inte-råd-att-besöka/har-inte-råd-att-åka-ifrån-kusten. Och det är inte helt okej.

Jag kan inte låta bli att känna mig lite... desillusionerad. Liksom, vad fan hände? Jag har vänner, flera stycken faktiskt, men när min pojkvän reser bort är jag ensammare än ett barrträd i en lövskog. Att skaffa nya vänner här i Göteborg har jag ärligt talat varit för nere för att klara av. (Värt att notera: en mycket stor andel av min pojkväns bästa vänner har flyttat hit. Avis? Jag? SOM FAN!)

Så, ja, jag vet att allt detta är mitt eget fel. Skulle ha flyttat till Stockholm. Eller ryckt upp mig och skaffat kompisar (för det är ju så himla lätt).

Egentligen skulle jag väl kunna flytta till Stockholm nu istället, ha närmare till de som redan gillar mig och allt sånt där. Men jag vill verkligen inte flytta. De senaste tre åren har jag flyttat minst två gånger om året, eller ännu oftare, och jag är så trött. Jag vill stanna. Helst av allt skulle jag vilja köpa en lägenhet och rota fast mig djupt där och aldrig mer behöva bryta upp och leta nytt boende. Jag är så trött på osäkerheten. Jag vill ha trygghet.

Poängen med allt detta? Kanske att jag är en ensam loser. Kanske att alla borde flytta till Göteborg. Kanske att jag tänker för mycket och ska ta en iPod-promenad nu.

Personligt utrymme.

För ett par veckor sedan fick jag ett sms från okänt nummer där det stod "om du visar tuttarna bjuder jag på glass!".

Idag när jag stod i bankomatkön var det en tant som petade hårt på min röv för att jag skulle flytta på mig.

Senare, på bussen, betedde sig en bratkille som om min arm var en inredningsdetalj i bussen som han kunde luta sig på.

VAR FINNS RESPEKTEN?

Varför kan inte folk låta mig och min kropp vara I FRED? Exemplen ovan är bara de mest aktuella - det finns många fler. Jag blir så arg, trött och framför allt ledsen. Ser min kropp ut som ett skämt? Ser den ut som att det inte finns en själ inuti den? Syns den inte över huvud taget? Vad har de här människorna för problem?

Och det där med smset - vad är grejen? Varför skickades det till just mig? Finns mitt nummer i orätta händer, eller var det någon som skickade ett sånt sms till ett random nummer? I så fall - hur kan man göra det? Varför?

Jag vill aldrig mer gå ut. Eller ha på mobilen.

-Bambi, about yesterday... -It's back?

90-talet är tillbaka.

Om inte det faktum att magtröjor är hett igen räcker för att bevisa det - kolla här!

Blur har spelat in en ny låt tillsammans. Hur bra den är eller inte är spelar inte så stor roll när man betänker hur osannolikt och coolt det är att det har hänt. När man slutat betänka det, däremot, är den lite av ett antiklimax.

Men ändå!

Den mystiska randen på mattan

För några dagar sedan upptäckte jag en brun rand på min badrumsmatta. Det är en sådan matta som har ett halvt hål i sig och ligger precis framför toastolen så att man kan ha fötterna på den när man sitter där. DEN mattan hade en oroväckande fläck som jag verkligen inte hade något minne av att ha orsakat.

Eftersom det bara är jag och Mattias som vistas hemma hos mig på regelbunden basis, och jag tog för givet att han skulle säga något om han råkade bajsa på min matta, var jag tvungen att anta att det var jag som orsakat randen. Men hur? Hade jag hasat rumpan längs mattan och sedan fått minnesförlust? Tappat en tampong, kletat ut lite mensblod och sedan fått minnesförlust? Suttit på toa och ätit choklad(!), trampat in den i mattan och sedan fått minnesförlust? Ju fler teorier jag försökte komma på desto mer bisarrt blev det.

Efter några dagar tog jag upp mysteriet med Mattias. Då kom det fram att det var han som blött näsblod på min matta utan att säga något. Alltså har jag fortfarande min mentala hälsa i behåll.

Det känns bra, måste jag säga.

Vincent Vicious på Henriksberg!

Fredag var en mycket bra dag.

Dagen började med tolv timmars sömn. Helt underbart bra. (Trots en mycket obehaglig dröm featuring självmordspakt, motorväg och spyor.) Den fortsatte med en bra grötfrukost, flera timmar av studier, en lång promenad i solen, recensionsplattor, en förfrågan om att börja skriva på en cool musiksajt och choklad.

Höjdpunkten var dock givetvis kvällen, då jag och Mattias åkte in till stan för att se fantastiska Vincent Vicious. Vincent Vicious! Jag har inte sett dem live sedan Siesta 2008. Det var en upplevelse av lycka i sin renaste form. Jag får sällan en sådan kick av spelningar numera (yrkesskada antar jag), men igår kände jag mig som om jag var femton och skulle se Lars Winnerbäck.

Spelningen var på en liten klubb med en liten scen. Vincent Vicious är ett stort band, inte bara i mitt hjärta utan även fysiskt. Nio stycken var de, och alla skulle få plats på den pyttelilla scenen mellan pelare och grejer. Men plats fick de, dansade gjorde de, och dansade gjorde även vi. Underbart. Lätt värt att vara uppe sent för. Trots att klubben hade supertorr luft som man fick ont i astmahalsen av. (Oroa er inte, vi unnade oss varsin puff astmamedicin. Det var ju fredag.)

För dig som undrar mer specifikt hur musiken var kan jag berätta att den var storslagen. Cello, blåssektion samt briljant klaviatur och helt AMAZING sång = sjukt bra. Lyssna på deras myspace och multiplicera upplevelsen tio gånger för live-effekten så har du en hyfsad uppfattning.

Som ni ser på den undre bilden shoppade jag loss på lite merch. Jag köpte både påse och tisha, men tishan ville jag inte inviga på ett ospeciellt tillfälle. Ni kanske inte ser den övre bilden över huvud taget eftersom den är så suddig, men den föreställer delar av Vincent Vicious på den lilla lilla scenen.

Puss och hej!

Living the dream, whoo!

Jag har kommit till sans igen och insett att det är (musik)journalist och inget annat jag ska bli. Visst, det kommer att bli svårt och det skrämmer mig, men det får det vara värt. Det är min dröm och jag var en idiot som försökte sluta drömma den på grund av dåligt självförtroende.

Min preliminära plan:

1. Ace:a resten av svenskan.
2. Hitta en praktikplats i sommar som ger mig lite erfarenhet. (Ja, en obetald.)
3. Läsa (läs: ace:a) musikvetenskap i höst.
4. Göra högskoleprovet igen och få bättre resultat. (Låta bli att vara svimfärdig denna gång, med andra ord.)
5. Söka journalistprogrammet till vårterminen.
6. Komma in.
7. Ace:a alla terminer.
8. Erövra världen.

Inget kan gå fel! Eller... Mycket kan gå fel, men jag tänker stort och något får man säkert för det. Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna, ni vet.

Shoe shopping...

Jag har alltid hatat att köpa skor. Ända sedan jag var liten. Skorna definierar liksom hela ens uppenbarelse på ett sätt som inte är lika lätt att skaka av sig som en ful t-shirt. Det är helt enkelt viktigt att ha snygga och coola skor, och därmed blir det svårt att välja. De ska dessutom vara bekväma, funktionella och inte för dyra. Att lägga mycket pengar på kläder är ingenting jag gillar.

När jag fann Converse vid tretton års ålder var det lite som att hitta hem. Skorna sa någonting om mig som jag ville ha sagt, de var snygga, bekväma och långt ifrån fotriktiga. Sedan dess har jag alltid haft Converse. I sju långa år. Det har varit fint. Jag har trivts. Aldrig längtat efter andra skor.

Tills helt nyligen, alltså. I fredags fann jag mig själv gå runt i flera skobutiker, kolla på skor OCH ha roligt. Dessutom fann jag i en av dessa skobutiker ett par högklackade(!) skor jag verkligen hade velat ha. Man kan lugnt säga att jag var förvånad.

I söndags var jag på shoppingtur med min far, och vad finner jag? Ett par skor med klack som är så fina och underbara att jag bara måste ha dem. Det var ödet. Skorna fanns i min storlek och en annan. Jag provade dem. De passade. Jag köpte dem.

Igår gick jag i mina nya skor hela dagen. Converse är ju rena rama spionskorna, så jag njöt av att låta när jag gick. För att inte tala om att vara lite längre än vanligt. Jag hade visserligen rejält ont i fötterna på kvällen (och på morgonen, ärligt talat), men det var det värt. För i princip första gången har det känts värt att lida pin för att vara fin.

Det här betyder inte att jag kommer att börja blogga om mina outfits för dagen. Det betyder inte att jag kommer att lägga mer pengar på skor än på dvd-boxar. Det betyder inte att jag kommer att börja noppa ögonbrynen (det finns en gräns för hur mycket jag kan tänka mig att lida). Jag lovar att fortsätta vara samma fantastiska person. Bara några centimeter längre.

Jag har inte sett Avatar...

...men jag vet det här nu, så jag känner att mitt populärkulturella underläge är borta.

Saxat från Wikipedia:

• Efter produktionen av Titanic tänkte James Cameron direkt göra sin nya film Avatar, och ville att den skulle ha premiär 1999. Men effekterna han ville ha kostade 400 miljoner dollar och ingen studio ville finansiera. Så Cameron fick vänta tio år tills kostnaderna hade sänkts tillräckligt.

Den ni!

För övrigt har jag faktiskt sett Titanic åtminstone.

Onsdag 7.4.10.

Idag har jag varit ute på två korta promenader. Det har varit klart väder. Sol och lite vårkyligt. Framför mig i kassan på Ica var tre ungdomar som köpte en engångsgrill. När jag kom ut från affären såg jag dem springa till bussen. De hann.

På mitt köksbord står en bukett gula tulpaner. De har ett gummiband runt stjälkarna. Jag har ingen vas, så de står i ett ölglas. Jag använder ändå inte ölglas. Jag tror att jag gillar att ha dem där. Ser livligt ut. Jag fick tulpanerna av min mamma.

Mamma bryr sig om mig. Hon hjälper mig med saker. Hon säger att allt ordnar sig. Jag brukar tycka att hon är irriterande i all sin välmening. Nu gör jag inte det. Jag har otrolig tur som har henne. Ingen annan skulle få för sig att ge mig tulpaner. Bara en sån sak.

Jag önskar att någon kunde sopa bort gruset från cykelvägarna.

Poff!

Andreas Söderlund ska släppa soloalbum! Efter sommaren, står det på hans myspace. På svenska! Skånska, till och med.

För er som inte vet det - och jag förväntar mig faktiskt inte att någon som jag inte berättat min freebie list för vet det - är Andreas Söderlund sångaren i Niccokick och Sounds like violence. Det är dock mest Niccokick som jag gillar honom för. Han har en underbar popröst. (Och stuprörsrumpa. Han blev Årets Stuprörsrumpa på Siesta 2008. Good times.)

Rubriken är för övrigt ett citat från singeln Daustralien. Det är sant.

Allting är så hemskt! Varför är allting så hemskt?

Jag måste lyssna på Pulp.

Where did it all go wrong?

Jag älskar att plugga. Jag älskar att få gå på universitetet och plugga exakt det jag vill och ingen annan skit. Att lära mig saker är bland det bästa jag vet. Det låter ju överdrivet nördigt och så, men det är helt sant. Det är därför jag går på museum så ofta.

Trots allt detta funderar jag på om det inte hade varit bättre att samla ihop sig lite efter gymnasiet innan man fortsatte plugga. Att liksom hinna känna efter hur livet skulle kunna vara. Att organisera sig lite bättre och hamna på exakt rätt kurs och inte leva så stressat och inte bli deprimerad.

För att kunna göra det skulle man dock ha behövt jobbskills eller ett föräldrahem att flytta hem till. Det där lät ju lagom tragiskt, men det är inte det att jag inte har ett föräldrahem, jag har två till och med, jag kan bara inte bo i något av dem. Kattallergi och körkortslöshet sätter stopp för det. Så det är enbart mitt eget fel, om man nu kan anse att min allergi är självförvållad.

Nåväl. Nu är det som det är, och jag är inte ledsen över det jag har läst på något sätt. Jag önskar bara att möjligheten att göra något annat fanns. Typ vila. Jag är så trött.

Jag är ledsen att det här är en så gnällig blogg i dessa dagar. Jag förstår att det känns tufft, som läsare här är man ju van vid en viss standard liksom! Men vad kan jag säga. Jag mår dåligt och vill inte sluta blogga. Då kommer jag ur mitt "flow". Jag vill ha mitt "flow".

Blaj.

I dag har jag börjat följa Erlend Loe på Twitter. Det känns rätt coolt. Bara han inte får för sig att läsa mina tweets om snorbubblor så känns det verkligen supercoolt.

Jag börjar tröttna på att vara ensam hemma. Problemet med det är att jag inte besitter energin att gå ut, så jag sitter här och väntar på besök. Under tiden ringer jag till folk och pratar tills de får öronskav. Och jag som brukade vara så charmerande...

Hoppas att påskharen kommer. Att vara ensam hemma är inte alls lika kul när man mår dåligt.

Twitter

Det här med twitter är jobbigt. Jag känner pressen. Och vad fan ska man skriva om? "Bajsade just, det var skönt"? "Drack just lite vatten, det var blött"? Nåväl, jag kanske lär mig. Jag har i alla fall en fina lila bakgrund med cyklar. På min twitter-sida alltså. Den ser ut som omslaget till Doppler.