"Länkhora med stil", skulle Hanna Fridén ha sagt.

HÄR läser man vad jag skrev om Arcade Fires nya låtar!

Precis just nu.

Vincent Vicious är perfekt vårmusik.
Snart flyttar jag till Almedal.
På fredag ska jag gå på Liseberg.
Framtiden känns inte alls lika läskig längre.
Sommaren kommer att bli spännande.

Livet känns rätt okej just nu, ändå.

Funderingar en lördagsmorgon klockan halv fem.

Häromdagen skrev jag ett mail till Fredrik Strage. Jag ångrade det så fort jag hade skickat, men då var det ju för sent. Mailet var en ganska pinsam historia. Det jag sa var i princip "hej, jag vill bli som du, hur gör man?". Ehum. Men han svarade! Och gav mig massor av karriärtips och önskade mig lycka till. Fin man, det där.

Det gjorde mig ganska speedad. Jag läste det när jag kom hem från att ha sett ESC vid två. Sedan dess har jag legat och funderat på framtiden. Saker jag ska göra, saker jag vill göra, hur jag vill att mitt liv ska vara. Jag har formulerat intervjufrågor till minst tio olika som jag vill intervjua, jag har kommit på ett ämne till en uppsats i musikvetenskap, jag har tänkt på en jävla massa saker. Och sedan började jag må illa. Så jag gav upp att försöka sova och satte mig här.

Apropå ESC var det historiskt. Dels var Sverige inte med (och var inte det rätt skönt?), och dels älskade jag låten som vann. Jag röstade till och med på den! Så mycket engagemang har ESC inte väckt hos mig sedan jag fyllde tio. Det ni.

Men nu sitter jag alltså här och mår illa i magkatarrsmagen. Håhå jaja. Mattias sover sött i alla fall. Och solen håller på att gå upp. Fåglarna kvittrar som galningar.

Jag älskar att så pass många reagerade på inlägget om Lady Gaga. Det är ju det man vill med att skriva. Få reaktioner. Alla texter har ett kommunikativt behov, så mycket har jag lärt mig i skolan. (Skolan = GU. Inte Dille...) Just den var ett ställningstagande. Då är det alltid kul om andra också tar ställning. Fortsätt så!

Hoppas att ni har en fin natt, och får sova med lugna magar. Kram.

Varför Lady Gaga inte är en feministikon någonstans.

Idag på spårvagnen plockade jag upp en Aftonbladet och läste debattsidan. Där skrev Folkpartiets Birgitta Ohlsson om feminismen i Sex and the City. Hennes poäng med det, att kapitalism och feminism går ihop som hand i handske, håller jag verkligen inte med om. Men det jag reagerade mest på var ändå att hon utnämnde Lady Gaga till 10-talets feministikon.

Låt oss titta på Lady Gaga och feminism lite. Lady Gaga är en av världens största artister. Hon skriver melodistarka partylåtar som säljer. Det mest spektakulära med henne är dock hennes fantasifulla, och oftast oerhört estetiska, outfits. Dessa inkluderar väldigt sällan byxor eller kjol. Bevingade ord från Gaga: "Vissa följer sina män. Jag följer mina drömmar."

Feminism, då. Det är en ideologi som går ut på att vilja att män och kvinnor ska behandlas lika, och ha samma rättigheter och skyldigheter.

När man då ska slå ihop Lady Gaga och feminismen tycker jag att det stora problemet är byxlösheten. Kalla mig pryd och konservativ, men det känns inte okej för mig. För mig innebär feminism bland annat att man vill ha ett samhälle där kvinnor kan lyckas för att de är bra på det de gör utan att dessutom behöva vara sexiga. Lady Gaga är duktig på det hon gör, men jag tror inte att hon hade blivit lika stor om hon hade haft mindre sexig framtoning. Det är dock bara en teori jag har.

Hennes fördel skulle möjligen vara det där citatet, då. Men det är inte oproblematiskt. Uttalandet döljer synen att en kvinna kan ha antingen en karriär eller en kärlek. Är det samma för män? Svar: nej. Alltså är citatet ett symtom på att världen är ojämställd snarare än ett uttryck för självständighet, även om man med fördel kan tolka det som det senare också.

Jag känner att kalla henne feministikon mest grundar sig i att hon är en kvinna som är oerhört framgångsrik. Men ärligt talat, hur mycket har det med ideologin feminism att göra? Eller såhär - är det inte dags att vi höjer ribban lite? För numera är det faktiskt självklart att kvinnor försörjer sig själva ekonomiskt (med möjligt undantag för Maria Montazami och gänget, då). Eftersom det är så anser inte jag att yrkesframgång är tillräcklig grund för att hylla någon som feministikon.

Det skulle i så fall vara att hon "vågar" vara sexig. Men på allvar! Att vara sexig är inte vågat, det är förväntat. Och hur framåtskridande är det att infria samhällets genusrelaterade förväntningar på en? Inte alls. Och det är definitivt inte feministiskt.

Ungefär nu kan man fråga sig vem jag tycker är 10-talets feministikon. Jag vet inte. Det kan vara du. Eller jag.

En bra rubrik till ett inlägg med en spellista och ett musiktips.

Bra musik, den mesta är dessutom ganska ny, finner ni i den här grymma spellistan. Fräscht och fint och till er! Lyssna och njut.

Det här är en annan cool grej som är värd att lyssna in. Radio Dept med r'n'b-sång på. Det är sjukt, men väldigt bra.

Reklambilder - Stadium vs H&M.

Det är vår, och vad händer då? Jo, det är dags att göra reklam för badkläder med allt vad det innebär av smala kroppar, retuschering och så vidare. För Stadium också.

Alla dessa reklambilder visar upp väldigt smala kroppar. Stadium har dock tolkat det anorektiska idealet lite för bokstavligt. På deras reklambilder, som jag önskar att jag kunde visa men inte finner på internet någonstans, syns nämligen modellens revben. Japp. Gå ut och hitta en busshållplats eller något så kan du se själv.

Det är inte som att den här bilden är oretuscherad, för sådant händer bara inte. Hade det inte varit smart då att göra så att det i alla fall ser ut som att modellen inte svälter? Annars går vi ju inte på det. Om man kan se att det inte är hållbart att vara sådär smal kommer vi ju inte att må lika dåligt över hur våra egna kroppar ser ut! Fail, Stadium.

H&M har däremot tänkt till. På deras supersmala modeller syns inga revben. De har fattat att om vi såg revbenen skulle vi inte gå på den lätta. Den reklamen får inte lika många att tänka till över size zero-ideal. Snarare över Naturdietdrinkar och rakning av bikinilinjen. Som en duktig konsument.

Notera: Jag menar inte att man inte kan vara väldigt smal av naturen. Jag försöker alltså inte håna människor med snabb ämnesomsättning på något sätt. Det jag säger är att smalhet som ideal är dåligt, inte smalheten i sig själv. Och by the way så är inlägget lite smått ironiskt.

Roligt just nu.

Roliga musikhändelser: Arcade Fires nya singlar låter lovande. Bra skit. Försöker skriva en vettig text om det. Länkar kanske till den senare om det blir något läsbart av det hela.

Roliga kroppsfunktioner: Min näsa har så segt snor i sig att när jag snyter mig kläms tampongen nästan ut. Älskar att vara sjuk och ha mens samtidigt. För ETT helvete räcker tydligen inte.

Roliga förstagångshändelser: För första gången i världshistorien har jag mindre pengar på kontot än vad hyran är den dag som hyran ska betalas. (Men i morgon kommer underhållsbidraget från pappa, tack gud för att vara skilsmässobarn.)

Köp denna otroligt fina klänning så att jag kan köpa mat i sommar. Okej? Tack.

Dagens outfit.

Egentligen var internationella nördighetsdagen igår, men jag firade idag istället. Det gjorde jag med min fina Dumbledore's Army-tröja. Bilderna talar kanske för sig själva.

Jag matchade det med rosa leggings. Väldigt rosa leggings. Och ja, jag klippte mina shorts ojämnt.

Och när jag hade blivit lite uppiggad av att se fin ut en stund upptäckte jag att jag inte har tillräckligt med pengar till hyran den här månaden. Tillbaka på "varför finns jag?"-stadiet, alltså.

Fuel up your heart and drive on, drive on

Fina fina Stornoway. Mm. Läs min recension av deras debutalbum här. En teaser: Jag citerar Svärdet i stenen i den. Boo-yah!

I love it when you call me baby

Hur bra är inte den här låten?! Dör. Juni Järvi feat. Annika Norlin. GOOD STUFF!

I love the sound of breaking glass

Idag är en jobbig dag. Det är min fjärde sjukdag och jag är väldigt less nu. Livslust, kom tillbaka!

Jag var väldigt hes igår i radion. Det lät säkert oerhört hett. Ni vet som i Vänner när Phoebe är förkyld och är överlycklig för att hon låter sexigt hes? "I lost my sexy phlegm!". Ni vet? Kanske inte. Nåja.

Nu lyssnar jag på Band of Horses' nya album för att avgöra om det är tillräckligt bra för att platsa på rotationslistan. Kanske är det det. Kanske inte. Spännande.

Har köpt näsdukar med menthol i. När man snyter sig blir man liksom lite uppfräschad i näsan. Det är säkert bra. Det känns bra.

Tror kungahuset att Vickan är omyndig?

Det här är fan i mig inte okej.

Kungahuset har bestämt sig för att bajsa på allt vad jämställhet heter. De har bestämt sig för att skita i svensk tradition (inte för att jag vanligtvis känner så varmt för traditioner, men hur likt dem är det egentligen?). Vad jag snackar om? Jo, det bisarra faktum att kungen ska ÖVERLÄMNA Vickan till Daniel. Överlämna!

Visst, vi är vana att se det i amerikanska filmer och det är säkert det som satt griller i huvudet på det kungliga brudparet, men det gör inte gesten mindre vidrig. Det symboliserar trots allt att fadern "ger bort" sin dotter till en annan man. Hon byter förmyndare från far till make och är alltså aldrig myndig själv. Är det bara jag som hör hur uråldrigt det här låter?!

Det här med att överlämnande faktiskt aldrig varit tradition i Sverige gör det hela extra konstigt. Vi har också haft helgalna myndighetslagar, och kvinnors rösträtt har ännu inte fyllt hundra bast, men en hemsk symbolik vid vigslar har vi i alla fall undvikit. Fram tills nu.

HELT JÄVLA APART. Det är för i helvete 2010!

Prästen Annika Borg formulerar sig bättre i frågan. Läs och begrunda.

Ett av de lite sämre inläggen. Deal with it.

Jag önskar att jag mådde lika bra i verkligheten som på bilden. Den är tagen i onsdags, när det var sol och härligt och allt var fint. (Ja, jag har dubbelhaka. Frågor på det?)

I fredags var jag och bowlade med mina kursare. (Gud vad studentigt det där lät. Nästan lite töntigt. Men de är ju det.) Just bowling är inte riktigt min grej, men det var trevligt ändå. Jag åkte hem rätt tidigt för att slippa åka nattbuss med allt vad det innebär.

Och i lördags vaknade jag och hade djävulskt ont i halsen. Helt utan förvarning! Så min helg har ägnats åt att hosta, snora, svettas, nysa och må allmänt pissigt. Hurra. Dessutom har jag skrivit på en uppgift som ska lämnas in i morgon. En argumenterande text som vi ska framföra som tal på fredag. Spännande.

Jag hoppas bara att jag mår bra i morgon. Jag måste göra saker. Gå till Akademihälsan, lämna in uppgiften, gå på föreläsning, ha musikredaktionsmöte, sända radio. Åh nej, jag insåg just att jag blir utan matlåda om jag inte lagar mat nu. Jag orkar inte... Feber och slem. Död och förruttnelse.

Tur att jag har min Pepp, inget depp-playlist. Hej och hå.

Wrapped up in books.

Vi älskar listor. I synnerhet när de handlar om böcker! Helt rätt, C.
Dessutom har jag inget bättre att säga.

Som läsare är jag: Snabb. Inte för att skryta, men jag läser jävligt fort. Dessutom är jag lite av en nostalgisk läsare - jag älskar att läsa om böcker. Ni skulle bara se mina Harry Potter-böcker! Så slitna att sidorna trillar ut. Inte för att skryta eller så...

Som bloggare är jag: Ojämn. Oftast glad och rolig, ibland deppig och tråkig. Men för det mesta helt okej. Om jag får säga det själv.

Senast lästa bok: Förnuft och känsla av Jane Austen.

Senast påbörjade bok: Wuthering Heights av Emily Brontë. Japp, originalspråk. Läspretto, jag vet.

Senast köpta bok/böcker: Minns inte. Förmodligen högen jag köpte på second hand för ett par månader sedan.

Favoritdeckarförfattare: Våga vägra deckare!

Jag läser allt av: Erlend Loe.

Jag läser helst inte (genre/författare): Baserat på en sann historia-böcker som handlar om fethemska saker som Andra Världskriget eller misshandel eller så. Böcker är till för att fly den hemska verkligheten, inte fördjupa sig i den!

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Språk, genus.

Förutom svenska läser jag gärna: På engelska. Och fler språk kan jag inte, till min stora sorg.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Stolthet och fördom av Jane Austen.

Högst upp på min bok-önskelista-just nu står: De Georgia Nicholson-böcker (av Louise Rennison) jag inte har.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Klassiker. Och udda böcker med fina pärmar (it's all about the looks!).

Let's go sailing.

Eftersom jag gick upp neurotiskt tidigt idag hade jag lite tid över innan bussen gick. Ja, jag har fortfarande tid över, jag hinner ju skriva det här. I alla fall - jag fördrev lite tid med att försöka använda Photobooth till att ta en dagens outfit-bild. (Jag äger ingen helkroppsspegel och måste därför använda Photobooth om jag vill veta hur min klädsel ser ut för andra människor. Att titta ned på sig själv ur fågelperspektiv är inte riktigt samma sak.)

Det halvkassa resultatet ser ni ovan. Tänk er sedan att jag ska matcha detta med mina otroligt vackra högklackade skor med marin feeling. Yes, det är sjömanstema idag. Eller snarare sjökvinna. INTE sjöjungfru. Det skeppet seglade för länge sedan, så att säga. Haha. Humorn är på topp såhär på morgonkvisten... Inte.

Jag kan verkligen svamla när jag vill. Gudars. Men nu har jag fördrivit kanske tio minuter, och om fem minuter går bussen, så jag ska ta på mig de vackra skorna nu. Och hoppas att SMHI ljuger när de säger att det ska bli åska och ösregn idag. Annars kanske jag måste göra allvar av det där med seglingen...

Insåg just att förra inläggets rubrik avslöjar att jag inte blivit av med all min hybris. Typiskt.

I'm not as think as you smart I am.

I morgon ska jag ha lämnat in en hemtenta. Jag lämnade in den i går. Wow, vilken duktig tjej, tänker du kanske nu. (Åtminstone hoppas jag det.) FEL. Wow, vilken puckad tjej vore en mer korrekt beskrivning. Jag var så extremt självgod när jag skrev den.

Du förstår, problemet med mitt självförtroende är att det växlar mellan att jag tror att jag inte kan någonting och att jag tror att jag är odödlig. När jag skrev tentan trodde jag att jag var odödlig. Jag bara "jag förstod säkert det här begreppet rätt, svara lite, nästa fråga, fattar säkert, lalala". Utan att konsultera någon kursare eller ta mig tid att tänka efter en extra gång.

Tips från coachen: GÖR INTE SÅ. Nu har jag extrem ångest över det jag redan vet att jag hade fel på, medan mina kursare ser till att de har förstått frågorna rätt. Gode gud. Hej underkänt. Hejdå odödlighet.

Om man är intresserad av mina alster kan man läsa min recension av David Fridlunds senaste album här. Ja!

Hur könsstereotypt är ditt förhållande?

Hanna Fridén vill veta hur könsstereotypa våra förhållanden är. Klart man ställer upp!

Namn: Anna Gustafsson
Kön: Kvinna
Ålder: 20
Bor: Göteborg
Bor ihop med partner: Nej.

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Svårt att säga. Ingen, vi är båda lika dåliga tror jag.

Vem är bäst på matlagning?
Jag! Har lärt honom flera av mina tricks. Som inte är så många, i och för sig, men han blir ju impad ändå. Fattar inte hur man kan ha levt 21 år utan att ha lärt sig göra kladdkaka, men tydligen är det möjligt. Jag dömer ingen.

Vem lagar vardagsmaten?
Båda. Vi delar alltid upp sysslorna. "Jag gör det här, så gör du det här, okej?". Typ så.

Vem lagar lyxmaten?
Båda.

Vem städar?
Ingen... Eller, han städar hos mig ibland när han tycker att det är för äckligt (eh).

Vem sköter avloppet?
Vi bor ju som sagt inte tillsammans, så vi sköter våra egna avlopp.

Vem är bäst med bygg?

Jag skulle tro att vi båda är lika dåliga här också, men det har jag inga belägg för. Vi bryr oss på det hela taget inte om bygg.

Vem är mest mån om att inreda?
Han. Han gillar inredning. Helst med blommiga, bohemiska mönster. Jag orkar inte bry mig så mycket. Gör jag det är det mer kitsch som gäller. Färger!

Vem har mest kläder?
Jag.

Vem tjänar mest?
Han har lägre hyra, och vi går båda på studiemedel, så det är han.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Jag.

Vem vill oftast mysa?
Han.

Vem ringer mest?
Beror på. Om någon är bortrest - den som är hemma.

Vem SMS:ar mest?
Vet ej.

Vem festar mest?
Han. Jag är hemsjuk.

Parmiddagar?
Vadårförnåtsaru?

Vem har svårast för att möta den andras vänner?
Antar att det måste vara jag... Blyg som jag är tycker jag att det gått bra, dock. Folk som gillar honom VILL ju gilla mig, och det är ett utgångsläge jag gillar.

Föräldrar?
Jag kanske var lite blygare i början, han har mer skills på att kallprata naturligt, men nu gillar hans föräldrar mig riktigt mycket faktiskt.

Vem tycker bäst om barn?
Han. Ingen av oss är ett direkt fan av barn, men han är i alla fall inte livrädd för dem.

Din partners intressen?
Politik, musik, öl, fotboll, film/tv-serier, poesi.

Dina intressen?
Musik, skriva, läsning, film/tv-serier.

Vill du lägga till något?
Hm... Kanske att jag ofta tänker att jag har tur som har Mattias när jag hör tjejkompisar berättar om killar de träffar. Det finns så många svin, och min pojkvän är så fin och snäll! Han är oerhört feministiskt medveten. Och hade han inte varit det hade vi inte varit tillsammans såhär länge.

Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

Idag har jag och mina fina radiobrudar haft picknick i Botaniska trädgården. Så fint! Sol och värme, underbart god mat och kvalitativ konversation. Så ska en eftermiddag spenderas! Notera gärna hur enormt poppig jag ser ut. Och hur soligt det är! Bilden är tagen av Magdalena, så hon är inte med på den, men hon var också där. Bara så ni vet!

Jag orkar inte vara smart eller rolig idag, men bilden är ju fin. (Har även tappat bort min inre synonymordlista. "Fint".)

I can't see further than my own nose at this moment

Apropå att Jónsi är otroligt fin bör alla kolla in den coola videon ovan. Hans låt Kolniður ackompanjerar massor av dramatiska bilder på Eyjafjallajökull.

Är för övrigt lite mallig för att jag och mina Dillevänner tillhör de relativt få (baserat på hur många som gnäller över det) som faktiskt kan uttala Eyjafjallajökull. Någon gång ska man ju ha nytta av att ha gått islandshästgymnasium. Boo-yah!

We rule the school

Denna måndag hade vi tema Döden i Blå. Vi spelade bara låtar med artister som dött. Band där vissa medlemmar dött, till exempel Broder Daniel, räknades också. Ett lite deppigt tema, må jag säga... Men radion är alltid kul. Jag gillar verkligen de jag sänder med, vi har en fin gemenskap och kompletterar varann rätt bra i etern.

Tidigare idag skrev jag den där omtentan på Språksystemet. (Jag gjorde aldrig första tentan, vill jag bara tala om. Alltså var det teoretiskt sett inget direkt misslyckande på första tentan. Snarare en lätt brist på lyckande. Jag försov mig.) Det gick bra, tror jag. Åtminstone kändes det bra. Jag har blivit grym på fonetik! Och det är ju en jävligt cool skill.

I övrigt har jag på nytt fått ångest över min brist på arbetslivserfarenhet. Den där bristen hos mig som kommer att leda till att ingen anställer mig någonsin. Och sedan dör jag i ett dike. Nej, jag överdramatiserar inte. Bara lite. Men det känns faktiskt såhär på riktigt, även om jag med mitt förnuft förstår att det inte är rimligt. Förnuftet har alldeles för lite att säga till om i mig.

Allt som allt en fullspäckad och lite blå måndag. Ska gå till sängs och ladda för en röd tisdag. Jag ska skriva hemtenta hela dagen och lär få en vacker tomatnyans i fejjan av frustration, ansträngd hjärna och trötthet. Det blir livat.

HSG FFS

Heart-sick Groans finns på Spotify!

Lyssna, lyssna för guds skull! Eller snarare för din egen skull, det kvittar egentligen, det är lyssningsbiten som är viktig i sammanhanget.

Värt att notera: Heart-sick Groans är ett av Sveriges absolut bästa popband just nu. De borde vara mycket mer uppmärksammade än vad de är just nu, det är ett som är säkert. Deras närvaro på Spotify är ett steg i rätt riktning för musiksverige. Men vacker dag kommer den stora uppmärksamheten. Och som ett äkta pretto skulle ha sagt - kom ihåg var du läste det först.

Andreas Söderlund - Pappa, pappa varför gråter jag?

Andreas Söderlund, alltså. Vilken man! Kolla bara. Pianospelet! Den diskret sydsvenska dialekten! Indianutstyrseln!!! Åh. Mitt hjärta sprängdes lite. Och nu är jag ännu ledsnare för att jag inte kan åka på de enda två festivaler Andreas är bokad till i sommar. Buhu!

Jag vill ju va som du-u-u.

Min nya idol heter Julia Skott. Hon är journalist, driver det underbara projektet Kroppsbild och är i allmänhet sjukt coolhäftig.

Kroppsbildsprojektet har hjälpt mig att tänka bättre tankar om min egen och andras kroppar, vilket alltid är bra. Men det är mer än så. Bara genom sin existens har Julia Skott gett mig mer tro på att jag faktiskt kan bli journalist. Innan tänkte jag - och skratta inte nu! - saker i stil med "alla framgångsrika journalister är smala, så jag kan nog inte bli det". (Huruvida jag faktiskt är tjock eller inte går givetvis att diskutera, men i neurotiska tankar är allt möjligt.)

Såhär i skrift ser jag hur absurt det verkar, men i ens egen hjärna kan alla möjliga konstigheter verka logiska. Till och med så dumma saker som att man skulle kunna vara för tjock för att bli journalist. När jag upptäckte att Julia Skott fanns och var skitgrym insåg jag hur befängt det var. Och genast känns livet lite bättre, lite vackrare, lite mer värt.

Nu kanske du, vänliga läsare, tycker att jag är ofin i kanten som säger att Julia är tjock. Så får man junte säääga! Jo, för tänk att det får man. Jag citerar superkvinnan själv:

Jag är tjock, jag är snygg (tycker jag för det mesta), jag är tjock och snygg och det är inte något slags motsatsförhållande.

Och hör sen!

I've been looking so long at these pictures of you that I almost believe that they're real

Välkommen till mitt liv! Jag åker mycket buss. Såhär kan det se ut.

Kära Bullen. Jag tycker att en rask promenad blir mycket roligare i en utvald outfit med färgglada strumpbyxor. Är jag normal?

Här går jag i skolan! Humanistiska fakulteten. Visst låter det seriöst och intellektuellt? (Tänk bort postbilen på bilden så går det bättre att hålla med.) Till vänster syns Universitetsbibliotekets centralbibliotek. Det ni!

Min älskade mormor hjälpte mig att hämta ett par förvarade lådor, och jag fick det stora nöjet att återse ett antal plagg som jag inte sett på ett år. Ovan ser ni det bästa av dem alla - min fina älgmössa som Anki har gjort. Det skulle bli en grytlapp från början, men ödet ville annorlunda.

Torsdagens outfit! Foto: Mattias Morén. Jag älskar verkligen mina lila strumpbyxor. Det enda tråkiga är att jag inte kan ha dem till mina lila Converse. Men man kan ju inte få allt.

Lindex har satt krokar på vad alla tänker i provhyttar. Pluspoäng!

Den här bilden är uppenbarligen bara till för att man ska tycka att jag är söt. Det är ingen idé att hyckla med det. Men så är jag ju rysligt söt också...

Att jag upptäckte att Fredrik Wikingsson finns på Twitter kan vara det bästa som hänt på hela veckan.

This pain in my throat is just a sign of healthy anxiety

Nedan följer spridda noteringar från min torsdag och fredag. Varning för brist på sammanhang. (Vi läser om textbindning just nu, men det är inget som bekommer mig.)

Första saker först: The good times we shared, were they so bad? finns nu på Spotify. Äntligen! Som jag längtat, som jag våndats. Och nej, jag fattar inte heller varför jag inte tagit tummen ur plånboken och köpt skivan. Men nu finns det i alla fall, så jag kan lämna tummen i tryggt förvar.

Apropå Niccokick ska Andreas Söderlund spela på två av de festivaler som jag omöjligt kan besöka. Siesta och Piteå Dansar och Ler. Suck. Jag vill se stuprörsrumpa och få popenergi! Håhå.

I dag har jag pluggat hela dagen. Sedan var jag på filmkväll hos en kompis och sista filmen var inte slut förrän vid ett. Då visade det sig att nästa resa hem till mig gick en timme senare. Och nu, klockan tre, sitter jag och skriver detta.

Egentligen skulle jag åka två spårvagnar till Järntorget och sedan nattbuss, men när jag tagit mig till Järntorget höll ångesten på att äta upp mig. Jag löste det genom att vara dekadent och ta en taxi hem. Dyrt, och absolut inget jag hade råd med, men nöden har ingen lag. Folk spyr överallt på helgerna. Jag klarar inte av det. Och så är de fulla och konstiga, och så är det mörkt, och så är allt hemskt... Typ. Kanske. Jag vet inte vad som känns så farligt. Något är det. Så när jag satt i taxin på ett svart säte, lyssnade på den låga skvalradion och räknade kronorna jag blev av med kändes det väldigt värt det.

I morgon blir det mer plugg. Söndag likaså. På måndag är det omtenta, och därefter ska jag skriva hemtenta som ska in på fredag. Sedan nästa måndag ska en annan betygsgrundande uppgift in. Jag dör.

Nu ska jag typ äta, kanske. Eller sova. Om jag kan. Jag har blivit dålig på att sova på sistone. När jag väl sover drömmer jag konstiga och långa drömmar med invecklad handling. Häromnatten drömde jag att jag, min pojkvän och hans bästa polare hade onanitävling. Jag gav dock upp ganska fort eftersom jag hade kalla händer. Då gick jag därifrån och lät dem slåss om segern på egen hand (hoho). Min pojkvän blev lite illa berörd när jag berättade detta.

Hur som helst - natt!

Håret ger styrka, det står i Bibeln.

Något som aldrig upphör att förvåna mig är att så många människor verkar ta för givet att vuxna kvinnor inte ska ha hår på fittan. Det ska växa där, men att ta bort det på olika sätt ska tydligen vara en slags självklarhet.

Det här tycker jag är helt absurt och sjukt konstigt och jättefel. Så här och nu tänker jag slå ett slag för könshår! Hipp hipp hurra!

För det första är könshår bra för att skapa lite luft mellan huden och kläderna så att det inte blir så tätt och fuktigt att man får svamp. Jag har aldrig haft underlivssvamp, så jag kan bara anta att det inte är så kul. Man måste he in grejer i fittan, bada den i yoghurt och sånt. Verkar krångligt och jobbigt.

Ett populärt argument för underlivsrakning brukar vara det här med oralsex. Ingen vill ha hår mellan tänderna, liksom. Ja, vill man inte ha det kan man ju låta bli att gnaga på fittan, kanske. I övrigt fattar jag inte varför det skulle vara ett problem. Håret växer ju inte där de huvudsakliga aktiviteterna ska äga rum ändå. Har man problem med det hår som finns där för att skydda den bästa kroppsdelen någonsin kanske man inte ska ha sex med en tjej utan med en barbara.

Ett argument som jag fått höra från tjejer, som påstår sig raka och fixa för sin egen skull, är att håret "känns ofräscht". Det kan jag förstå, med tanke på hur muppigt folk beter sig när det gäller vårt dyrbara könshår. Men se det såhär: vill du hellre behöva doppa din fitta i yoghurt än ha hår på den? Eller såhär: är svamp verkligen fräschare än hår?

Jag ska inte påstå att jag aldrig har påverkats av det här extremt konstiga idealet. Det har jag. Jag har blivit illa berörd varje gång någon påstått att det är självklart att jag ska raka mitt underliv. Så illa berörd att jag gick emot mina principer och testade det. Det gör jag aldrig om. Bevare mig väl! Fittan kändes ju helt oskyddad. Naken, rädd och exposed, så att säga. Usch. Dessutom var det helt outhärdligt när det växte ut stubb som kliade. Man vill inte gå runt och klia sig i skrevet hela tiden om man kan undvika det. Dessutom kändes stubben rätt osexig.

Könshår på killar, då? Jodå, jag har funderat på det också. Det är dock knappast ett lika stort problem. Jag har i alla fall aldrig uppfattat att killar ska uppfattas som äckliga om de inte rakar pungen. Alltså bryr jag mig inte om det lika mycket. Men givetvis är det allas rättighet att behålla sitt könshår. Jag är dock inte insatt i på vilket sätt det är bra för killars underliv, så jag kan inte argumentera för det med något annat än att det väl för helvete är självklart att hår inte är konstigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag tycker att det suger att tjejer går så långt som till att vilja vara destruktiva mot sina underliv för att inte känna sig äckliga på grund av en otroligt dum stereotyp.

Länge leve könshåret!

P.S. Jag säger inte att du som rakar sitt underliv är dum på något sätt, jag säger att det som fått dig att vilja göra det är det. Och att du kanske inte behöver vilja det om du tänker lite mer på det. D.S.

Waste of paint

Att söka boende är bland det värsta jag vet. Skulle tro att det är få som gillar den processen. Att sitta och uppdatera sökningen på blocket några timmar varje kväll. Att skriva mail efter mail, där man framställer sig själv så bra som möjligt, och nästan aldrig få svar. Sänka sina krav bit för bit. Äntligen få titta på något rum någonstans och sedan få höra att någon annan var bättre. Verkade trevligare, log mer?

Därför är jag så glad nu att jag inte behöver göra det längre!!! Jag har boende i sommar och tillsvidare i all evighet om jag vill. Det är verkligen en tyngd som har lyfts! Rummet ligger i Almedal - nära till Liseberg alltså. Jag kommer att dela kök och badrum med två andra, varav en är vegetarian (score!). Villan i fråga ligger bara två kvarter från spårvagnslinjen, men där är ändå tyst och skönt. Och det finns en stor trädgård. Min hyresvärd är otroligt trevlig och heter Gun. Bara namnet, liksom! Dessutom sa hon att jag såg så snäll och trevlig ut att hon blev varm i hjärtat (hon använde de orden, jag lovar). Man kan inte ogilla någon som säger sådant om en.

Det känns alltså mycket bra. Dessutom har jag skrivit kontrakt från och med 1 juni trots att jag har kontrakt här till och med 3o juni. På det viset kan jag flytta i lugn och ro i god tid innan Peace & Love. Allting ordnar sig.

Nu ska jag bara se till att klara min omtenta på måndag. Har pluggat hela dagen idag, nio till fyra, och är således helt mör i huvudet. Prepositionsobjekt! Satsadverbial! Presensparticip! Röra.

Återkommer någon gång. Eventuellt med något intressant att säga.

Håkan Hellström ska släppa ny platta i höst!

Vad känner vi inför detta? Personligen är jag nyfiken och rädd. Jag menar, tänk om den... inte är bra? Världen skulle inte vara densamma. Det är stora grejer som är på spel.

Ett helt intelligensbefriat inlägg! (Alla bara: ÄNTLIGEN!)

God kväll, kära läsare!
I dag: ett fett outfit-inlägg! Shit pommes! Jag ska till och med testa det här med att skriva under bilderna vart alla kläder kommer ifrån. Spännande, no?
Först: ovan ser ni hur lycklig denna aktivitet gjort mig. Notera även hur fantastisk jag ser ut utan smink (nåja, med läppglans och accessoaren glasögon)! <--- Det där var alltså lite ironi for yah.

The Smiths-tisha: Minns inte, någon affär i Stockholm.
Shorts: Ullared.
Strumpbyxor: Hmm. Byrålådan?

Åh, den metaironiska klädseln! En storstor t-shirt med Iggy Pop och texten "I'm not pop". Dessutom är det JAG som har på mig den! Fantastiskt kul.
Iggy Pop-tisha: Carlings.
Samma gamla strumpbyxor.

Beatles-tisha: Ullared.
Kjol: Ullared.
Alla som tidigare haft taskiga fördomar om att alla kläder från Ullared suger kan be om ursäkt i kommentarsfältet. Jag förlåter gärna.

Hur snygga är inte dessa shorts?! Jag älskar dem. Okej, de är lite stora och gör inte min röv eller mina lovehandles rättvisa alls, men de är ju så fina i sig själva! Om man inte ser det pga den kassa bildkvaliteten kan jag berätta att de är röd- och vitrandiga. Tunna ränder.
Shorts: Ullared.
Linne: H&M.

Superpoppiga outfiten? Notera de underbart fina skorna!
Broder Daniel-tisha: Rockhouse.
Kjol: Monki.
Skor: Din sko.

Tjusigt värre, om jag får säga det själv.
Jarvis Cocker-linne: JC:s reklamtält på Way out west 2009.
Kjol: Ullared.

Det här var väl kul? Det var det för mig i alla fall. Och ja, jag vet att bildkvaliteten är som bajs, men just nu var det helt enkelt FASHION och inget annat som räknades. Hav överseende. Jag är trots allt inte fotograf.

Som en stor bloggare skulle ha sagt: Vad tycker ni?

Don't be so hard on yourself

Jag har gått upp tio kilo. För ett år sedan vägde jag tio kilo mindre än idag. Jag känner mig allt som oftast tjock, osmidig, ful och fel. Kläder sitter inte snyggt, min mage är rund och putar ut, bla bla bla.

Det roliga är att jag kände exakt likadant för ett år sedan. För tio kilo sedan kände jag mig precis lika tjock som jag gör nu. Jag kan inte komma på någon annan slutsats att dra av detta än att tio kilo hit eller dit faktiskt inte är så jävla mycket. Om man nu ändå känner sig tjock, liksom.

När jag hade börjat tänka i de banorna insåg jag att alla vänner jag har tycker att de är för tjocka. Visst varierar graden i deras kroppskomplex, det är inte alla som har eller har haft fullt utvecklade ätstörningar. Poängen är att ingen är nöjd. Inte ens de som har kroppar jag avundas är ett dugg nöjda.

Allt detta snackade jag om med min fina vän A-K härom dagen. Då bestämde vi att vi skulle säga tre snälla saker som oss själva varje dag. Titta oss i spegeln och säga det högt. Vi tummade på detta.

Och det är här du kommer in, kära bloggläsare. För om min teori stämmer så är inte du heller nöjd. Och jag är övertygad om att du skulle kunna vara det. Alltså ska jag nu skriva ned tre fina saker om mig själv - och sedan gör du likadant! I kommentarsfältet, i din egen blogg, i ditt huvud... Var som helst. Here goes:

1. Jag har bra hud.
2. Jag kan mycket om populärkultur (beror på vem man jämför med, men för att inte jobba med det på heltid kan vi väl säga).
3. Jag gillar bilden på mig i det här inlägget. Mitt hår är fint och mitt halsband är fint.

Din tur!

You don't really care for music, do you?

Härom dagen läste jag Nöjesguiden. De hade temanummer om kritik.

Att de utnämnde Alex Schulman till Sveriges bästa kritiker är i sig värt en diskussion. Jag menar, de utnämnde Fredrik Strage till näst bäst! Schulman före Strage? På riktigt? Jag kanske är dåligt påläst, men det jag har hört komma från Schulman är att han mobbar kändisar, bloggar om sitt barn och har skrivit en påstått djup bok om sin barndom (som jag alltså inte läst). Det jag hört komma från Strage är kritik av musik och film med stor kärlek, enorm sakkunskap och rättvis ärlighet.

Det var dock inte det som gjorde mig mest upprörd. Det som verkligen fick mig att tänka till lite var en artikel om musikkritik. Den mynnade ut i att alla musikskribenter borde fundera på vad kritik är. Tydligen är det för lätt att vara musikskribent annars... Citat: "Att skriva om en låt bara för att den är ny och hipp är så lätt att folk gör det gratis."

Jag vet inte hur det är med alla andra små musikskribenter där ute, men inte skriver jag gratis för att det är lätt. Jag skriver för att jag älskar musik och vill använda mina verbala förmågor till att tala om för andra vad jag tycker om. Kalla mig missionärt lagd, kalla mig pretentiös, kalla mig beskäftig. Jag bryr mig inte. Jag vill bara nå ut.

Dessutom höjde jag ribban för mig själv lite. Jag vill vara en bra kritiker. Jag vill vara den bästa kritikern. Det är en bra bit kvar dit, men jag jobbar på det. Bottenlinjen är alltså att jag tycker att Fredrik Strage är bäst, och att jag en dag ska vara minst lika bra som han.

Popkärlek!

Herregud, alla måste lyssna på The Pains of Being Pure at Hearts kommande singel!!! LYSSNA NU!

Say no to love heter den. Bara en sådan sak! Den talar till mig, helt enkelt. (Att jag numera är en sådan där tråkig parperson betyder inte att jag är mindre bitter eller kärleksskeptisk. Det betyder bara att jag inte lever ut det på heltid.) Och den låter, givetvis, fantastiskt Pains-ig.

Jag säger, till skillnad från vad Kip uppmanar till - YESSSS!!!

Strange little girl, where are you going?

Idag har jag fikat med min fina vän A-K. Vi har kommit fram till bra saker (mer om det i kommande inlägg). Jag träffar henne, och typ alla andra jag älskar, alldeles för sällan. I sommar ska det bli tid till det är det tänkt.

Därefter missade jag mitt seminarium och hamnade av en slump med en studiegrupp tillsammans med några andra på min kurs som också kuggade på förra tentan. Vi pluggade lite och pratade mycket om annat. Bland annat omskärelse och one-night-stands. Good times!

Nu är min kära boyfriend i duschen. Vi har haft filmkväll hemma hos mig. Filmen vi såg heter Whip it, är regisserad av Drew Barrymore och var bra. Ellen Page spelade huvudrollen, och jag vill inte vara ytlig eller så, men det fascinerar mig hur man kan vara så snygg OCH duktig på samma gång. Livets under.

Och nu ska jag borsta tänderna, krypa ned mellan mina rena lakan (kärlek) och somna. Förhoppningsvis drömma om chokladfontäner. Med Jónsi som soundtrack.

Go do

På bilden syns min tribut till Jónsi. Jag är extremt nöjd med g:et.

Bonusfakta: På bilden syns även mjukiströjan som jag i princip bor i när jag är hemma. Spännande, no?

Uh, toes! ...for some people.

Apropå vulgära klädesplagg - alla dessa skor där man ska visa tårna?! Är det bara jag som hatar mina fötter? Jag vill absolut inte visa mina tår. Någonsin.

Fast, ja, när jag tänker rätt på saken är det kanske bra att inte alla har fotkomplex. Men jag tycker ändå att det ser ut som att skorna är trasiga.

Leggings are not pants, so cover your ass!

Idag gick jag emot mina egna principer och gick ut med endast leggings på underdelen.

Jag har den här principen dels eftersom jag tycker att det inte ser bra ut, och dels eftersom jag är lättgenerad och inte skulle stå ut med tanken på att folk kan se de exakta konturerna av min röv. Röv, förresten, har man riktigt tajta leggings kan man ju se konturerna av folks kön. DET tycker jag är obehagligt. Hur kan man känna sig obesvärad av att folk kan se ens fittkonturer? Det övergår mitt förstånd. Är det inte lite samma sak som att blotta sig? Dessutom är det lite genant för oss som ser dem. Man vet liksom inte riktigt vart man ska titta.

Och när män joggar i tajta byxor så att man verkligen kan se hela paketet! Det är om möjligt ännu mer pinsamt och jobbigt. De där joggingbrallorna lämnar verkligen ingenting åt fantasin. Om man nu skulle vilja fantisera om främmande mäns skrev skulle man ju kanske vilja ha lite mer utrymme att freestyla, tänker jag mig. Inte få veta allt sådär utan att ens ha frågat.

Anledningen till att jag bröt mot denna starka princip var som följer: Jag skulle ta en frisk promenad och hade inget annat att ta på mig. Jeans kändes obekvämt och mina mjukisbyxor ville jag inte besudla med utomhusighet (kan låta konstigt, men mina mjukisar är till för hemmatrygghet). Dessutom är folk i det här området så fisförnäma att de glor ihjäl sig om man går ut i mjukisbyxor. Men att jogga i extremt supertajta brallor är helt okej, så jag tänkte att idag ska jag passa in! Vara som alla andra!

Så jag tog mina tjockaste leggings, en lång myströja och gick ut. Tröjan täckte skrevet i alla fall, men jag misstänker att det fåtal människor som var ute då kunde beskåda nedre halvan av min bakdel. De skulle bara ha vetat att det var en once in a lifetime-upplevelse!

För nej, jag kommer aldrig igen gå ut utan byxor eller kjol. Det var precis så obekvämt som jag hade föreställt mig på förhand. Jag kände mig inte helt påklädd.

Nu, kära vänner, är tiden kommen att återuppliva mina och Carries riktlinjer från Siesta 2008:

1. Drick mycket vatten.
2. Visa inte rumpan.
3. Full fart!

Listen to the music, it's a good thing to do

Idag var jag och tittade på ett rum som jag hoppas få flytta till om några veckor. Det ligger i Majorna, längs elvans spårvagnslinje, och när jag var färdig och åkte därifrån hade jag lite tid över och bara råkade hoppa av på Stigbergstorget. Och vad ligger där? Jo, Bengans såklart. Sedan blev det bara så att jag köpte Jónsialbumet. Det bara hände...

Och att det hände gör mig väldigt glad. Eftersom det är en underbart fin platta. Jag lyssnar på den i min stereo precis just nu. Apropå stereon, förresten, kollar jag efter bra hörlurar. I den händelse jag får rummet så behöver jag kunna lyssna på musik med bra ljudkvalitet utan att störa mina sambos och grannar. Den som känner till några spektakulärt bra hörlurar får gärna tipsa!

Gnäll och musiktips, som vanligt.

En gång i veckan köper jag Sofis mode för att läsa Annika Marklunds krönika. Varje gång får jag ångest för att jag inte skriver som hon. Varje vecka önskar jag att jag kunde skriva om känslor utan att känna mig dum och emo. Jag önskar att jag kunde, och vågade, skriva om saker som verkligen spelar roll.

Missförstå mig inte, jag påstår inte att musiktips och allmänt gnäll inte spelar roll, för det tycker jag att det gör. Men jag önskar att jag kunde vara allvarlig när jag skriver. Nyligen hade jag ett par skrivuppgifter i skolan som jag tyckte var sjukt svåra. Varför? Jo, för att jag var tvungen att vara allvarlig. Jag kunde inte vara vitsig och bitter. Det ultimata målet med texterna var inte att kläcka oneliners.

Det händer mycket i mitt liv just nu. Jag mår väldigt konstigt. Jag önskar att jag kunde skriva om det, dela med mig, men jag vågar inte. Jag är övertygad om att det kommer att låta som att jag fiskar efter uppmärksamhet. Det vill jag inte. Jag tycker bara att det känns konstigt att dölja saker. Kanske betyder det att jag saknar integritet. Eller att jag är så hjärnskrynklad att jag tror att alla måste veta allt om mitt känsloliv. Jag vet inte.

Men okej, litet musiktips nurå för att rättfärdiga det här inlägget: Jónsi, sångaren i Sigur Rós, har släppt ett soloalbum som är helt underbart och finns på Spotify. Lyssna och njut.

Länkfest!

The Pipettes.

Bye Bye Bicycle.

Hästpojken.

Där har ni länkar till mina recensioner från Popadelica!

Och här kan man läsa vad jag tycker om Shout Out Louds senaste. Om man vill.

Allt ovan är på Devotion, men jag har nyligen börjat skriva på en annan sida också. Den heter The Goodbye Look och är coolhäftig. Min hittills enda text där är en hyllning till Heart-sick Groans och finns här.

Det var allt för nu. Läs och njut!

Popaganda har bokat Belle & Sebastian!!!

Det kanske alla andra visste redan, men jag visste det inte. Jag dog lite. Nu måste jag ju dit!

Baby, you don't even like the Grease megamix

Klockan är tio och jag är vaken. Jag har varit vaken i över en timme. Jag hatar det.

Det enda som håller mig från att ge upp om föreläsningen jag måste åka på om två timmar är den här låten. Den heter Henry Rollins don't dance, bandet heter Allo, Darlin' och låten är det sötaste som finns.

Jag älskar Allo, Darlin'. Förra veckans bästa låt var också med dem. Superpoppigt!

P.S. Jag vet att behöva gå upp innan nio inte är jobbigt egentligen. Men det är ju synd att inte klaga.

Popadelica m.m.

Nu är jag alltså hemkommen från bibelbältet och Popadelica. Min festivalupplevelse var väl sådär, ärligt talat, eftersom det var kallt och jag var alldeles ensam där. (Alltså, jag var ju inte den enda personen där... Men det var ingen där jag kände.)

Det som gjorde att jag verkligen inte ångrar att jag åkte är att det var enormt kul att vara ute och recensera! Att stå med block och fundera och skriva och känna sig cool och sedan försöka läsa sin egen handstil... Det är grejer det. Jag blev enormt peppad på att åka på fler festivaler i sommar. (Recensionerna från Popadelica kommer för övrigt upp på Devotion i sinom tid. De blev rätt bra om jag får säga det själv.)

Ja. Puh. Jag är fortfarande lite trött. Och nyss kom jag hem från studentradion efter att som vanligt ha sänt helt fantastisk radio. Låt mig säga såhär: vårt program är i alla fall väldigt kul för oss. Vad andra tycker är det ingen som vet. Men så länge vi har roligt är vi inte så bekymrade.

Sammanfattningsvis: Popmusik gör mitt liv roligare.