Peace and Love 2010 - en sammanfattning.

Jag lovade mig själv att inte recensera, eftersom jag betalade för biljetten, och det löftet har jag också hållit. Men det hindrar ju inte att jag försöker minnas lite bitar här och var för att skapa ett blogginlägg. Eller hur? Nej, just det. Det här minns jag:

Jag ville se Nour el-Refai grymt gärna, och fixade sovplats i Borlänge bara därför, men kom inte in eftersom scenen var för liten. I stället såg jag fantastiska Theresa Andersson. Så det var rätt lönt ändå, trots att jag saknade Nour.

Kim Wilde var förvånansvärt pigg och förvånansvärt bra. Det var kul att se.

Givetvis gick jag INTE på Jay-Z. Inte ens för att stalka Fredrik Strage. Jag stod längst fram på Mew istället. Det var grymt värt det.

Apropå att stalka idoler så intervjuade jag Markus Larsson. En mycket fin och sympatisk man. Det var otroligt roligt!

Patti Smith var outsägligt cool, såklart. Tyvärr spelade hon när jag var lite distraherad. Jag tillbringade hennes spelning med att sitta i gräset och tänka på diverse jobbiga saker.

Krunegård hade ovanligt snygg stuprörsrumpa, men jag såg inte hela spelningen eftersom jag hellre ville se hela Elin Ruth Sigvardsson. Hon var väldigt bra. Jag förstår inte riktigt varför hon inte är mer populär, faktiskt.

Jag fick tillbringa lite kvalitetstid min fantastiska vän Mattis. Mer om henne en annan dag!

Jag bodde i Leksand och hängde med fina Fridah Jönsson.

Jag träffade Amanda från The Goodbye Look. Hon var häpnadsväckande trevlig. Nästan så att jag undrade vad jag gjort för att förtjäna det. (Men jag gillade läget.)

Billy Talent hyllade Sverige för att svenska kvinnor är så snygga. För det har ju inget annat rockband gjort förut... Host.

Nick Lowe var som balsam för själen. Finfint.

Lasse Lindh var töntig. "Nu ska vi ha sjukt kul!" hojtade han när spelningen drog igång. Jo tack, nu ska vi ha sjukt kul - åt dig.

Anna Ihlis var fantastiskt bra! Kolla upp henne på Spotify. Nu. Jag sörjer att jag missade första halvan av spelningen. Den var värd.

Carl Noréns sologrejer var inte alls så kassa som jag hoppades. Värsta besvikelsen!

Jag såg INTE Mando Diao. Jag orkar faktiskt inte se dem igen. Inte för att de är katastrofalt dåliga eller så, de ger mig bara absolut ingenting.

Och nu orkar jag inte babbla mer. Misstänker starkt att ingen orkar läsa detta ändå. Puss och hej.