So, I've heard you know how to write it.

Idag är en sorglig dag. Dels för att det är en måndag efter festivalhelg och den emotionella baksmällan som alltid tar ut sin rätt, men mest för att min fantastiska vän A-K lämnar min stad för sin egen. "Vad har detta med Svenska skrivregler att göra?" undrar du såklart nu. Jo, det var såhär.

A-K och jag vandrade längs en gata i Göteborg, och helt plötsligt frågade hon "när ska man egentligen använda semikolon?". Jag började hoppa och klappa händer av glädje (på riktigt). Det berodde på att jag a) älskar språk, b) älskar när jag vet saker om språk och c) älskar när någon frågar mig om något jag vet om språk. Det var en hel fest. Problemet var bara att det inte räckte att säga att man använder semikolon för att binda samman två huvudsatser, och jag kom inte på några bra exempel. Lösningen - jag bloggar om det.

Alltså. Som jag sade använder man semikolon för att binda samman två huvudsatser som har ett nära samband, i stället för komma eller punkt. Använder man komma blir det en så kallad satsradning (mycket populärt stilgrepp hos en del svenska deckarförfattare).

En huvudsats är för övrigt en mening eller sats som kan stå för sig själv (that's what she said?), i motsats till en bisats som inte fungerar utan huvudsatsen. Huvudsats: "Hon åt en tallrik gröt." Bisats: "Som var grön." Okej? Okej.

Exempel: "Var du inte där förstår jag skeptismen; var du där vet du." (Exempel taget från en recension av Jónsi på Way out west. Här ändrade jag från kommatecken till semikolon. Båda fungerar bra, som synes.)

"Hösten hade börjat kännas i luften; det doftade diffust av jord och fallna löv." (Egenpåhittat exempel.)

Man ska däremot inte använda semikolon istället för kolon, som till exempel innan en uppradning. "Vi hade allt; chokladbiskvier, te och tid." FEL. Det skulle vara: "Vi hade allt: chokladbiskvier, te och tid." (Egenpåhittat exempel.)

Jag hoppas att det här gjorde det hela lite klarare, min kära A-K. Annars får du ringa så läser jag högt ur Svenska skrivregler. Det blir sexigt (jfr. bilden ovan).

Way Out West 2010 - en sammanfattning.

De senaste dagarna har så fantastiskt mycket hänt att det inte har varit fråga om att hinna blogga. Livet var liksom i vägen, klyschigt as it may be. Nu är det över, jag är hemma, och mitt försök att sammanfatta ser ut såhär.

Årets...

...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.

...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!

...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)

...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)

...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.

...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.

...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.

...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.

...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.

...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.

...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.

...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.

...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.

...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.

...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."

...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.

...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.