Angående hela skrivgrejen.

Tack för de fina kommentarerna på mitt emoinlägg om att jag inte "kan" skriva längre. Det känns som ett så futtigt "problem" egentligen, så jag blir himla glad när folk bryr sig. För det är så betydelsefullt för mig. Faktiskt. Jag hatar när jag inte skriver, det känns fel. (Att twittra räknas inte riktigt, det kräver så lite tankeverksamhet. Åtminstone på det sätt jag gör det.)

Ett råd jag fick för att släppa min prestationsångest var att skriva lite texter om saker jag inte bryr mig så himla mycket om. Jag kanske inte måste skriva om musik eller genus, liksom, eftersom det ligger så nära mitt hjärta kanske det blir extra ångestfyllt för mig om jag inte möter mina egna krav. Bra tips som skall följas.

Ett annat var att skriva miljöbeskrivningar. Det har jag hunnit testa. Tråkig text blev det, men jag fick forma ord och meningar kring något konkret och det kändes konstruktivt. Jag ska fortsätta.

För är det något som är säkert så är det att jag ska pyssla med text. Det är det enda jag är någorlunda bra på, om jag får säga så, och framför allt är det det enda jag vill göra. Jag vill skriva. Därför blir jag så himla olycklig när jag inte "kan" göra det. Och jag vill skriva så himla bra, helst, men det blir aldrig tillräckligt bra. Vilket nog är bra om jag kan finna en balans, antar jag, för är man inte nöjd måste man ju pusha sig själv framåt och då kommer man någonstans. Det gäller bara att få kontroll på den hatiska självkritikern som snarare stjälper kreativiteten än hjälper den.

Mycket personligt blev det nu. Det kommer bli roligare här på bloggen igen någon gång. När jag kommer ur detta är ni the first to know, jag lovar. Fram tills dess är det emoinlägg och fluff som är dieten.

Hej.

Jag brukade skrika och gråta och spy.

Vänner. Håll i er, för jag ska droppa lite kunskap. Jag kanske inte har pluggat i höst, men jag har banne mig lärt mig saker. Först och främst: vad folk än säger, blanda inte öl och vin. Det är möjligt att vissa klarar det, men gör man inte det är det fan så jävligt.

För det andra bör man sluta dricka när man tappat räkningen på antalet öl. Problemet då är att man vid det laget tappat omdömet så pass att man inte bryr sig så mycket om hur man kommer må nästa dag. Dåligt, vänner, mycket dåligt.

En annan bra sak är att dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer vad som hänt. Bli för i helvete inte så full att du inte vet om du skickat pinsamma sms till gamla ligg eller ej.

Varför jag säger det här? Ptja, jag tycker bara att det skulle vara tråkigt om någon av er spydde i en främlings soffa på en mobil som inte var er egen så att den gick sönder. Jag önskar er ett liv utan minnesluckor och spyor utanför portar i en främmande stad. Det känns liksom onödigt att fler ska upprepa mina misstag.

Är för övrigt så himla less på alkohol nu. Inte det minsta sugen. Och jag har kommit in och tackat ja till en plats på fortsättningskursen i svenska språket, så farväl dekadens och hej pluggande. Känns som en bra riktning.

Hell is around the corner.

Jag har börjat kolla på en fantastisk serie som heter Skins. Den är brittisk, det är massor av knark och sex, och, ja, som ni hör - den är helt underbar.

Problemet är bara att jag så lätt blir känslomässigt engagerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag såg ett avsnitt där en sorglig sak hände för snart en vecka sedan, och... Jag är fortfarande ledsen över det. Det var en sådan där sak som inte får hända, men som givetvis händer ändå eftersom det är så livet är. (Eller för att man ska bli överraskad och fortsätta titta, men...)

En annan bra sak med Skins är soundtracket. Typ den här låten. Lyssna. Och titta.

I try to remember how I thought, how I did, when I was on top of things.

När jag tog studenten var jag helt uppfylld av tro på mig själv och framtiden. Jag var övertygad om att jag skulle bli musikjournalist. Om jag bara blundade kunde jag se mitt liv framför mig, och det var ett liv som fick mig att le. Det skulle lösa sig för mig. Jag skulle kämpa och det skulle löna sig. Jag visste. Jag var övertygad om att jag skulle räcka till.

Sommaren ägnade jag åt att gå på festivaler och skriva. Intervjuer och recensioner och jag var alltid ackrediterad (utom på Way out West, men då skrev jag inte heller, någon stolthet måste man ju ha, right?) och jag kände mig som någon. Och det skulle bara vara början.

Nu är det ett och ett halvt år sedan och jag kan inte minnas känslan av att tro på sin egen förmåga. Hur tänkte jag där? Vart fick jag det ifrån?

Och du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt?

Och du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt?

Och du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet?

Och du tror väl aldrig att du kan?

Nej. Det tror jag inte. Jag har ingenting att säga om någonting, och skulle jag ha det är jag ändå för dålig på att uttrycka mig för att det ska vara någon idé. Eller? Det kanske är Anna sommar -09 som har rätt tankar, inte Anna vinter -10. Men Vinter -10 är så mycket närmare. Vad hon än säger hörs det mycket tydligare än sommar -09.

Nu intalar jag mig istället att jag inte vill. Det är okej, jag drömde aldrig om något ändå.

Got along without you before I met you, gonna get along without you now

Gonna find somebody that's twice as cute 'cause I didn't like you anyhow

Ibland sätter jag mig ned och försöker skriva något. Det slutar alltid med att jag ångestar, grinar och raderar allt. Jag har glömt hur man gör när man kan. För jag kunde väl en gång? Jag har för mig att jag gjorde det. Jag är inte säker. Jag vill nog kanske helst glömma. Det vore bäst för alla parter.

Men ännu har jag inte glömt, och när jag påminns om att jag en gång hade en dröm och trodde på den... Då är det svårt att inte gråta.