Hell is around the corner.

Jag har börjat kolla på en fantastisk serie som heter Skins. Den är brittisk, det är massor av knark och sex, och, ja, som ni hör - den är helt underbar.

Problemet är bara att jag så lätt blir känslomässigt engagerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag såg ett avsnitt där en sorglig sak hände för snart en vecka sedan, och... Jag är fortfarande ledsen över det. Det var en sådan där sak som inte får hända, men som givetvis händer ändå eftersom det är så livet är. (Eller för att man ska bli överraskad och fortsätta titta, men...)

En annan bra sak med Skins är soundtracket. Typ den här låten. Lyssna. Och titta.

Sold my flesh with eager glee.

Alltså det här att jag älskar tv-serien Glee. Kan vi inte prata lite om det?

Personligen känner jag att det är hälften sången och dansen, hälften de oerhörda intrigerna som gör det. Drama engagerar mig så. Jag bara "omg, hon LJÖG!" Typ. Och vem kan låta bli att älska en mash-up av Halo och Walking on sunshine? Jag bara frågar. Själv blir jag helt pirrig.

Det är något att se fram emot i veckorna, nya avsnitt av serierna man följer. Fint så.