En TOP-guide till... bloggvärlden.

Kära läsare.

Mest för att stilla min egen nyfikenhet, men lite för er skull, har jag gjort research på Sveriges mest lästa bloggar. Det här är vad jag kom fram till.

Vi börjar med Blondinbella. Jag har hatat henne intensivt i den förflutna, ungefär lika mycket för hennes ytlighet och borgerlighet som för att hon tjänar pengar på att blogga fast jag tycker att jag är bättre. Det här har jag reviderat.

Dels så bloggar hon mindre ytligt nu för tiden och skriver mest om sitt liv som företagare och ger olika må bättre-tips. Hon är lika borgerlig som förut, men i jämförelse med de andra stora bloggarna är hon ovanligt vettig. Må bättre-tipsen jag talade om är ganska bra och hon verkar göra sitt bästa för att peppa sina läsare till att tycka om sig själva. Att hon inte är ett litterärt geni behöver kanske inte påtalas, men återigen, i jämförelse med de andra stora bloggarna står hon sig ganska bra.

Sedan har vi hennes motsats - Kissie. Kissies högsta mål i livet tycks vara att få sina läsare att hata sig själva (lika mycket som hon hatar sig själv, kanske). Hon skriver att man är fet om ens lår går ihop, skapar en Kissie-diet bestående av endast en chailatte om dagen och skryter med jämna mellanrum om hur mycket pengar hon har. Hon gör en grej av att skriva elaka saker om andra bloggare. För att inte tala om att hon skönhetsopererar läpparna med jämna mellanrum och snart ska "fixa" brösten. Hon förmedlar ideal som säger att man är tråkig om man inte festar tre kvällar i veckan. Jag kanske inte ens behöver påtala att hon omfamnar könsmaktsordningen..?

Igår skrev hon såhär om att hon hellre vill att en man ska operera hennes bröst: Jag vet inte riktigt varför men min instinkt sa att mannen skulle göra det bättre och mer professionellt!

Jag skulle kunna skriva en uppsats om varför det här är minst lika skadligt för unga tjejers självkänsla som det är för deras lungor att röka, men ni är smarta. Ni fattar. Kissie = katastrofalt dålig förebild som INTE tar ansvar för sina drygt 13 000 läsare.

Om Kenza har jag väldigt lite att säga. Hon är relativt harmlös, men tråkig. Skriver om kläder, fester och sitt favoritband Tokio Hotel. Jag förstår INTE varför hon är så otroligt läst, men jag har inget direkt att invända mot det. Hon röker dock, vilket kan vara ett minus ur förebildssynpunkt.

Näst på tur står Foki. Också harmlös, men lite mer intressant än Kenza. Hon brukar lägga upp bilder på coola prylar hon hittar på internet (t.ex. en mobiltelefon som ser ut som en smältande chokladkaka). Fungerar som tidsfördriv. Hennes minus skulle väl vara att hon bidrar till Japan-hypen, som enligt mig inte behöver mer hjälp utan klarar sig väl på egen hand. I övrigt ser jag inget fel i att ha henne som förebild.

Det här är bloggarna jag tycker att alla borde ska läsa i stället:

Fridah Jönsson. Är cool och bra och en väldigt schysst förebild. Skriver träffsäkert om det mesta, vilket förutom hennes eget liv t.ex. kan vara popmusik eller feminism.

Matilda Fernholm. Bloggar om fotografi och lägger alltid upp fina foton. Ger tips på hur man redigerar och så vidare.

Rebecka Ahlberg. Pratar pop och politik. Skriver även i Groove och är enligt mig en av de bästa skribenterna.

Annika Marklund. Kanske den bästa förebilden av dem alla. Skriver krönikor i Sofis mode (men inte om mode) och kolumner i Aftonbladet. Får en att må bra och borde verkligen läsas av alla.

För fler tips, se länklistan till höger här nere. Ha det så bra i bloggvärlden nu.

Bandtips för nördar: Harry and The Potters.

Nu är det minsann ett tag sedan jag yttrade mig här. Jag har däremot yttrat mig i den riktiga världen och ägnat mig åt diverse själsliga utsvävningar.

För det första - Trivial Pursuit. Jag älskar både att lära mig saker och att stoltsera med de kunskaper jag redan har. (Är en fullfjädrad besserwisser på insidan. Har dock kontroll på den för det mesta. Men den blir ganska arg när jag förlorar i TP.) Att spela kunskapsspel bereder mig således oerhört mycket nöje.

Jag har dessutom skrivit recensioner av bra och mindre bra musik. Ironville fick en femma i betyg, kolla upp dem om du gillar dampig popmusik i valstakt med falsksång. Dessutom har jag sammanställt min årsbästalista i all hast.

Allt vad universitetsstudier heter har jag undvikit. På tisdag börjar nästa delkurs och då är det nya tag. Så jag kan omöjligt skriva den här hemtentan eftersom jag bara varit på en enda föreläsning, men det betyder inte att mitt liv är över. Jag kan läsa in de 7,5 poängen i vår och på så vis ändå ha 60 solida högskolepoäng när läsåret är slut. Vilket betyder möjligheten att välja att söka journalisthögskolan. Idag har jag börjat läsa i nästa delkurs' litteratur och känner mig aktiv och duktig.

Dessutom har jag påbörjat projektet att sätta ihop de bästa replikerna i Vänner (alla säsonger) till en låt. Best of friends ska den heta. Ursäkta, men jag är otroligt fyndig.

Till syvende och sist vill jag bara säga att Harry Potters inverkan på vår generation knappast kan underskattas. Vi som växte upp med Harry och gänget, som räknade ned till nästa boksläpp och blev grymma på engelska för att vi inte orkade vänta på översättningen. Vi som väntade på Brevet från Hogwarts i ca ett år innan vi gav upp tanken på att det kanske bara "var försenat". Ja, jag tror verkligen att verklighetsflykt är viktigt. Jag vet i alla fall att det är det för mig.

"1. Föredrar trollkarlar."

Bloggare (som är större än jag) brukar med jämna mellanrum skriva att de har så fina läsare. Idag tänkte jag göra samma sak. Man kan inte göra annat när man får sådana här kommentarer:

Ta en helg i Glasgow (musikmusikmusik) eller i Edinburgh (harry potter theme park som vi så fiffigt kallar det). Är säker på att du hade blivit mer "i fas med livet", och det skulle dröja ett par månader innan vi fick äran av att läsa gnälliga inlägg igen.

Inte för att jag inte gillar att skriva gnälliga inlägg, men... Tack för tipset! Göteborg må vara en hyfsad popstad, men vänlig är den inte såhär års.

Heart-Sick Groansvideo och en kort liverecension.

Idag fick jag ett mail med bifogad länk till den här videon:



Heart-Sick Groans gör ju alltid klockrena låtar. I kombination med den här videon, som kan vara det sötaste jag någonsin sett, blir det episkt.


I kväll var jag och såg Jonna Lee och Maia Hirasawa på Nefertiti. Det var bara de två på scen. De spelade bådas låtar tillsammans. Det var... fantastiskt. En timme där så kände jag mig hel. De är skitbra var för sig, men tillsammans lyfte de varann ännu ett snäpp.

Topp 5: Saker andra gillar som jag inte fattar.

1. Grejen med vampyrer. Okej, de suger blod. Spännande? Sexigt? Alla Twilight-fans borde läsa Dracula. Den dosen av "tråkighet möter skräck" bör bota alla onanifantasier som inkluderar långa, vassa hörntänder.

2. Seinfeld. Jag vet att jag kommer att få en armé av upprörda Seinfeldentusiaster efter mig nu (alla hänger nämligen på just min blogg), men SÅ bra är det inte. Jag har försökt, jag har verkligen det. Alla gillar ju Seinfeld! Men faktum kvarstår att jag mest bara mår dåligt av att se det. Det finns en punkt när diskussioner om icke-frågor inte är kul längre. Och att betrakta manschauvinisters liv är aldrig kul. Det finns de som betecknar Seinfeld som "smart humor". Well, i så fall är jag dum. Det är okej med mig så länge jag slipper höra Jerry Seinfeld göra sig lustig över trafikstockning, apotekare eller var kvinnor sprutar parfym.

3. Regina Spektor. Om jag fick en tia varje gång någon har sagt "VA?! Gillar du inte Regina Spektor?!" så skulle jag ha råd med minst en skiva. Helt sant. Det är inte det att jag aktivt ogillar henne, det är bara det att jag inte fastnat för henne. Vilket tydligen är ett brott mot någon kosmisk lag om musiksmak.

4. Kaffe. Folk "lär sig" dricka kaffe. Varför? För att känna sig vuxna? Det smakar ju äckligt. Därav inlärningsperioden. Ändå fortsätter folk. För att det är "en social grej"? Ja, jag kommer nog aldrig få vänner om jag inte dricker kaffe. Eller vänta... Jag har ju vänner. Helt utan mystiska svarta drycker. Mystiskt.

5. Varför jag gör den här listan. Jag hade förmodligen inte gnällt ordentligt på ett tag. Skönt att få det gjort. Det enda rabiata jag gjort den här veckan har varit att i efterhand komma på svar på en elak kommentar jag fick i början av den. Var kanske lite bitter fortfarande (trots att det är fredag). Det känns skönt att ha sagt min mening utan att hålla tillbaka på kritiken. Så kan man också roa sig till helgen.

Punkt 5 betyder inte att jag inte står för de andra fyra. Och all kärlek och respekt till dig som är kåt på vampyrer, älskar Seinfeld, lyssnar på Regina Spektor och dricker kaffe.

Ge mig nåt som tar mig någonstans!

Känn ingen sorg för mig Göteborg är fortfarande en av de bästa popskivorna någonsin. (Trots stulna melodisnuttar och textrader.) Passionen! Desperationen! Euforin! Smärtan!

Popmusiker ska ha hjärtat utanpå kroppen, så är det bara. Det blir som allra bäst då. Att Håkan Hellström har totalägt hela 00-talet tar jag som bevis på det.

(Det här gör att jag känner mig säker på min egen framtid som popstjärna trots att jag ännu inte kan spela någonting riktigt. Jag har ju hjärtat utanpå. Allt som behövs.)

Bad apples.

Mitt nya favoritband heter Bad Apples. De kommer från Estland och låter som en blandning mellan Belle & Sebastian och The Lucksmiths. Helt övergulliga, alltså.

Än finns de inte på Spotify, men när skivan släpps så ska jag hålla utkik åt er. Nam nam!

Det viktiga är inte att kämpa väl utan att VINNA.

UÄÄÄÄÄHHHHHHHH.

JAG VILL FARA! Till ett ställe där:

-Min smutsdisk inte finns.

eller

-Högskolepoäng inte är viktigt (haha, I wish).

eller

-Någon jag tycker om finns.

eller

-Det är varmt och torrt.

DONERA PENGAR NU! I gengäld får DU min EVIGA TACKSAMHET/följa med/en kram. Det är direkt relaterat till hur mycket pengar och god vilja du skänker.
För mer information: anna.efternamn@gmail.com.

Where is my mind?

Jag utlovar hittelön till den som återlämnar min hjärna och livsenergi till mig. Senast jag såg dem var på båten från Styrsö. Troligtvis kom de på avvägar när jag stod i regn och blåst en kvart på Saltholmen för att spårvagnen var försenad.

Skulle verkligen uppskatta att återfå dem, så slå en signal om du har några tips.

Det känns bra att åtminstone inte ha grannar.

Ironi är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som menas.

Skriver låtar på halvt ostämd gitarr, åh jag är så indie och en kreativ konstnärssjäl, måste skaffa en basker och börja dricka hinkvis med kaffe så jag får rätt image. Numera är det faktiskt bara ett par sekunders paus i ackordbytena (olika långt beroende på hur svåra ackord det är fråga om), så jag förväntar mig ett samtal från Rough Trade any minute now.

Blue monday.

Jag rekommenderar alla starkt att besöka Blå's utrymme på studentradions hemsida. Där händer det grejer vill jag lova! Topplistor, tävlingar och whatnot. Go for it!

Noone ever had much nice to say, they never really liked you anyway.

Jag känner ett behov av att uppväga mitt julkritiska inlägg häromdagen. Därför kommer här en lista på saker jag gillar med juletid.

Glögg. Förra december blev jag och vänner lulliga på hemgjord glögg. Vi satt på ett köksgolv och drack ur små koppar. Det var stark glögg. Fina tider. Tror att det var popklubb på kvällen, och att det var den kvällen som jag missade att jag var på samma klubb som Annika Norlin OCH någon av Vapnet-Martinarna. Bra jobbat. Fint med glögg, hur som helst.

Choklad. Julen är en chokladig högtid, med chokladkalendrar och chokladtomtar och whatnot. Dessutom frossar alla i goda saker, vilket ju är ganska kul ända tills alla tappar förmågan att få ut andra meningar än "gud, jag är så mätt". Men undviker man själv det är det ju gott med godis.

Ledighet. Ja, man är ledig från skolan och jobbet, vilket ju är kul. Man hinner träffa sin loved ones och så. Och det är ju fint.

Trivia. Man får ibland spela spel och visa hur allmänbildad man är. Och lära sig nya ord. Till exempel heter julgranskulor julgranspumlor i Norrland. Det är helt enkelt nördkunskapernas högtid, och nördkunskaper är en fetisch jag vårdar ömt.

Sådär. Jag gjorde mitt bästa. (Jag önskar att julen kunde säga det samma.)

Något att tänka på.

Varning! Varning! Gnällvarning utfärdas.

Om 15 dagar ska en hemtenta vara inlämnad. Ångesten börjar nu. Det är dessa två veckor i månaden det är bra att ha magkatarrstabletter med sig vart man än går. Smaka på ångestskaparen i instruktionen "detta är akademiska essäer", eller varför inte den ödesmättade meningen "analys, språk och framställning utgör en helhet, och denna helhet kommer att vara underlag för betyget".

Som grädde på moset är jag sinnessjukt trött och borde fixa nytt recept på astmamedicin eftersom jag får trängre luftrör by the minute. (Varför blev min kropp så satans ofunktionell?) Men jag drar mig verkligen för att gå till vårdcentralen. Hur det gick sist finns i alltför färskt minne. Jag är helt enkelt inget stort fan av att bli nekad hjälp när jag tagit mod till mig och bett om den. Det känns som om jag håller på att bli sjuk. Hostar ont och snorar.

Ibland gillar jag verkligen inte människor. Igår på bussen in till stan, till exempel. Då var världen inte så jävla underbar, kan jag lova er. Det var så mycket folk att vi stod packade som svettiga sillar. Jag stod ganska nära mittendörren och hamnade således i kläm varje gång någon skulle ut från helvetesbussen. På Marklandsgatan blev jag tvungen att i panik hoppa ut för att folk skulle kunna komma ut, och kunde bara hoppas att jag skulle hinna hoppa på igen innan bussen åkte. Det gjorde jag. Hur som helst - hade jag inte haft min iPod hade jag inte överlevt. Jag höjde volymen, blundade, och mimade med till Pulp hela vägen.

På grund av rubriken kommer jag inte tolerera kommentarer om att allt detta är saker jag kan förbättra själv och att jag borde göra det istället för att gnälla. Rubriken garderar mig för det (dessutom vet jag det redan, som synes). Jag förväntar mig därför ett traditionsenligt tomt kommentarsfält. Det är ju trots allt mycket roligare att klaga än att laga (men ingen som läst det här kan väl tvivla på att jag anser det).

JAG VILL HA CHOKLAD.

Are you nuts?!

Minns ni godiset nötkräm? En vit liten påse med kräm i, som man klämde ut och slickade i sig? Det gjorde jag. I ett skimrande jävla skimmer av nostalgi. Well, det skimret är borta nu. Jag köpte nämligen en nötkräm igår. När blev det äckligt? Vad hände? Det är ju bajsfärgat klet som smakar som ingenting utblandat med nötter. Uäääh. Där ryker det barndomsminnet.

Vad treeeeeevligt vi har det.

Jag har sovit till tolv idag, så jag skulle kunna vara uppe och ute hela natten. Men jag gillar inte sånt. Jag gillar att vara hemma och dricka te med mina doftljus.

I kväll ska jag lyssna på visor. Sitta ner och njuta av att musiken är så låg att man överröstar den om man pratar i normal samtalston. Kanske dricka ett glas vin. Kanske äta en hembakad bulle (inte av mig, alltså). Kanske båda. När det är slut vid 23 ska jag åka hem och sova sött.

Varför är jag en sådan sucker för allt som är trevligt och snällt? Te och popmusik, levande ljus och ackegura, populärlitteratur och sitcoms. Kom igen, liksom. Det känns nästan inte trovärdigt. En vacker dag kommer kanske mina mörka sidor fram. Och så blir den dagen inte så vacker längre.

Eller något.

Fattas mig.

Jag saknar verkligen inte skolan Dille. Aldrig.

Dillebarnen, hur som helst, saknar jag alltid.

Snyft, snyft.

Team Irony.

När jag skriver om viktiga saker är det ingen som bryr sig. När jag skriver om skitsaker droppar det in kommentarer.

Varför är världen så ironisk?

OFFICIELL KÄNSLOYTTRING.

SNART KOMMER MIN VÄN MATTIS TILL MIG! HURRA!

P.S. Förlåt mig för bilden, Mattis, men det finns för få bilder på oss två tillsammans...

En grym playlist.

Kära vänner.

Ni vet hur man ibland blir ledsen för att musikbranschen fortfarande (2009!) är mansdominerad? Det kanske ni inte alls blir, förresten, men jag blir det. Därför jobbar jag på att görs min topp 30 på Lastfm jämställd.

Ja, jag kvoterar mitt musiklyssnande. Det kan man kalla hysteriskt om man vill. En så liten grej gör väl ingen skillnad i stora världen, kan man tycka. Och det tror inte jag heller. Men jag skulle må dåligt om jag inte gjorde det. Det här, och att göra musik själv, är det enda jag kan göra för att rätta till.

Poängen är att jag gjort en playlist för detta syfte som jag vill dela med mig av. Här finner ni den. Lyssna och njut. Det gör jag.

Oh no, it's christmas.

NEJ, FACEBOOK.
Jag tänker INTE bli ett fan av "julen". Jag hatar "julen". Dessutom är det november (början av!) och det är meningen att det ska vara långt till den jävla "julen".

Följande regler gäller runt 24e december för mig: Inga julklappar. Inga familjemedlemmar. Ingen skinka (alltså, jag är ju vegetarian hela året, men det är ändå värt att nämna i julsammanhang).

Kalle Anka är okej. Lite halvtrist vid det här laget, men okej.

Julen detta år, som det är LÅNGT kvar till men som alla vill planera nu nu nu, är ännu fri och öppen. Jag har två erbjudanden. Det ena innebär dock att jag måste ta emot julklappar och känna lukten av skinka, så jag vet inte. Det andra är inte heller helt idealiskt eftersom det innebär att umgås med en och samma person, enbart denna person, flera dagar i rad.

Kanske skulle jag helt enkelt stanna här i min stuga. Spela gitarr, äta choklad och laga ojulig mat (något med pesto, föreställer jag mig). Läsa roliga böcker, kolla på film... Det hade kunnat bli mysigt. Möjligtvis bittert.

Jag hatar julen.

I can't believe it's not true.

Jag ville bara tala om att det var falskt alarm.

Nu är jag sjukt ledsen.

Om du inte orkar klicka på länken: Pulp ska inte alls återförenas, någon hade skruvat till citatet så att det lät så. Ingen återförening i sikte.

Hur ska jag nu muntra upp mig när jag är ledsen? Va?!

Alltså, min handled slutar inte göra ont. Jag börjar bli ledsen. Jag måste liksom palla att spela mer än fem minuter om dagen om jag ska kunna spela på riktigt någon gång innan jag DÖR.

Det finns de som påstår att jag kan ha ont eftersom jag fram tills att jag fick det spelade ca en timme varje dag. Må så vara. Men hur länge ska jag egentligen straffas för min iver? Borde jag inte tvärtom belönas? Det är helt enkelt inte rättvist.

Förresten, när jag ändå är arg: INGA reaktioner på mitt förra inlägg som faktiskt var sjukt smart. Jag är aningen besviken. Det kanske inte framgick, men jag var nyfiken på vad ni tycker, tänker och tror.

Fast jag är mest besviken på min gitarrarm.

Det så kallade rosa bandet.

Nyligen läste jag en bra bok. Våtmarker heter den. Charlotte Roche heter författaren. Självklart tycker jag att ni alla ska läsa den. Men kanske inte när ni äter. (Bara det gjorde läsandet av Våtmarker till en annorlunda upplevelse för mig - jag brukar alltid läsa när jag äter. Eller äta när jag läser.)

Mer ska jag inte säga om den, för det är inte det som är grejen. Saken är den att den har ett feministiskt tema och ett skrikrosa omslag. Vadå, tänker du kanske, får inte feministiska böcker ha rosa omslag? Har inte du lite väl mycket fördomar nu, Anna?
Nej. Det har jag inte.

Det är nämligen ett mönster.

Andra exempel på böcker med feministiska teman och rosa/lila/cerisefärgade omslag: Bitterfittan av Maria Sveland (2007). Under det rosa täcket av Nina Björk (1996). F-ordet av Petra Östergren (2009). Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Lotta Snickare och Liza Marklund (2006). X-märkt + Bimbobakslaget (två böcker i en) av Kristina Thulin och Jenny Östergren (2004). Feminism av Lena Gemzöe (2002). Ni ser mönstret?

Sedan jag började tänka på det här har jag ständigt funderat på varför. Varför? Rosa är en färg som de flesta böcker tar upp som en symbol för hur vi passas in i könsroller redan som små (p.g.a. det här kan man se det som befogat att Under det rosa täcket är rosa, även om jag personligen hade tyckt att det hade varit intressant med ett svart omslag med den titeln på). Färgen rosa är omdebatterad och för de flesta som är engagerade i jämställdhetsfrågor bär den dessutom en hel del laddning.

Jag har kommit fram till några olika förklaringmodeller, olika beroende på om man antar att förlaget eller författaren bestämt hur omslaget ska se ut. Såhär har jag tänkt:

Om förlaget bestämt: Den här boken känns lite farlig och utmanande. Rosa är en gullig och ofarlig färg. Det är nog bäst att ge den här boken ett rosa omslag.

Om författaren bestämt: Rosa anses kvinnligt, så min bok ska vara rosa för att jag vill bevisa att feminister kan vara kvinnliga. Wow, vad radikal jag är som vågar vara feminin fast jag är för jämställdhet.

Om förlaget eller författaren bestämt: Rosa är en färg som drar till sig folks blickar, och vi vill att folk ska märka den här boken, så vi gör den rosa. Skrikrosa.

Om förlaget bestämt: Hm, en bok om feminism. Feminism är ju en tjejgrej. Rosa är en tjejfärg... Vi gör boken rosa. Då kommer ju tjejer att vilja läsa den. Och så ska det vara.

Om författaren bestämt: Rosa är fint. Det ska min bok vara. Orka bry sig om laddningarna den färgen har.

Den sista verkar för bra för att var sann, men jag ville ändå ha med den för att lämna öppet för att världen inte är helt ond. HUR har författarna/förlagen tänkt? Vem har bestämt och varför? Jag fattar absolut ingenting. Inte ens genom att sluka feministlitteratur får man undgå att bli präglad på färgen rosa, tydligen. Är inte det lite bakåtsträvande? Det vill säga motsatsen till det feministlitteraturen söker uppnå?

Jag bara undrar.

I might be something someday.

Idag har jag ont i handleden av för mycket gitarrspelande. För att dämpa den psykiska smärtan detta åsamkar mig stänger jag av mobilen och läser. Jag passar på att läsa skönlitteratur nu, för om ett par dagar kommer en fet hög kurslitteratur till min brevlåda och då blir det allvar av.

Problemet med att läsa skönlitteratur är att det alltid gör mig så sugen på att skriva själv. Varje bok jag tar mig igenom känns som en transportsträcka till min egen första roman. Men den känslan kan mycket väl vara en produkt av storhetsvansinne. Det är mycket möjligt att jag kommer att dö utan en enda bok publicerad. Men jag ska göra vad som står i min makt för att förhindra detta.

Tips: Om du tycker någonting snällt om någon - säg det. Det kan hända att personen blir jätteglad och du känner dig allmänt fin och bra.

So everybody wins.

Försöker bli snabb på att byta mellan ackord så att jag kan spela Camis låt respektabelt så att hon kan få höra den och jag kan få känna mig lite bra. För att uppnå den önskade snabbheten har jag nu suttit och spelat ackordföljden och sjungit nonsens till. Det var roligt. Är kanske snabbare nu.

Har upptäckt att jag finner det mycket roligare att spela egna saker än andras. Är det så för alla, eller är det bara jag som är svinig och självupptagen?

If you don't like what I do, that's just fine 'cause it's not for you.

Jag kan nästan spela låten jag skrivit till Cami nu, jag har skapat en myspace åt mig själv vars adress ni inte får förrän det finns någonting på den och jag har stora planer för arrangemang på kommande låtar.
Jag har spelat gitarr i snart två veckor.

Vad sa du? Hybris? Jag? SÅ JÄVLA!
Och jag vill aldrig aldrig någonsin komma ner.
In your face, prestationsångest.

Sweet chocolate love.

Idag har jag gjort så lite som möjligt. Och skrivit två recensioner. Nu är jag hög på choklad och kramas. Hejdå.