Även om det är kärlek så handlar det också om utanförskap - ingen vill ha mig. Det är därför olycklig kärlek är så stark. Det är det man känner jämt, fast personifierat av någon man är helt kär i.
-Robyn om olycklig kärlek i Novell # 1-2 2010.
I början av sommaren skrev jag en krönika om att säga nej till kärlek. Jag skrev att jag slutade vara kär för att mitt undermedvetna försökte skydda mig från att bli sårad, och så trodde jag att det var då.
Någon gång under ska-jag-göra-slut-eller-ej-tankeprocessen lyssnade jag väldigt mycket på Robyns album Body talk pt. 1. I Cry when you get older sjunger hon bland annat "there just must be more to life than this" och då kände jag att, ja, så måste det vara, det måste finnas mer. Och det gör det.
Att vara singel innebär mer hångel med främlingar (men mindre hångel allt som allt), mer alkohol, mer harmlöst flörtande, mer frihet och mer ensamhet. Det innebär att ingen blir sur om du är dålig på att ringa när du är bortrest, men även att ingen vill ta hand om dig när du är sjuk. Du kan åka på knullsemester till random annat land, men har ingen att hålla i handen när åskan går. Du behöver inte oroa dig för att bli lämnad, men du kan istället oroa dig för att dö ensam.
Det finns ingen hemlighet bakom ett långt förhållande. Det är inte så enkelt. Vi kommer bra överens och har många gemensamma intressen. Om man vill vara tillsammans hittar man ett sätt att få det att fungera, även under perioder när man har det svårt. Men det behöver inte betyda att det passar alla att vara ihop med en person för alltid.
-Tracey Thorn om evig kärlek i Novell # 1-2 2010.
Jag tror att ett kärleksförhållande är ett arbete. Någon gång på högstadiet slutade jag tro på den romantik man ser i filmer och hör i poplåtar. (Jag blev alltså krass och bitter ganska tidigt.) Hela grejen är så sjukt komplicerad. Visst, det är lätt att bli kär i någon, men det är fruktansvärt svårt att a) bli kär i någon som blir kär i en tillbaka, b) fortsätta vara kär i den personen, c) vara tillsammans med någon och d) få det att fungera. Ändå lyckas folk.
Som jag skrev i krönikan gick jag in i det där förhållandet med inställningen att inte fega ur. Jag känner trots allt mig själv och vet att jag vill vara osårbar fast det inte går. (Hur bitter man än försöker vara blir man ändå kär.) Men den tanken hjälpte inte. Min hypotes är att det beror delvis på att jag som barn aldrig såg vuxna, det vill säga de som kunde saker, klara av det där med kärlek. Den slutade alltid ganska snart.
...
Vet ni vad. Jag har skrivit flera fortsättningar på det här, men det har blivit alldeles för personligt. Jag är inte lika bra på att vika ut min själ i bloggen som jag en gång var. Funderingarna som kom passar sig bättre i samtal med en nära vän än som blogginlägg.
Min poäng var, i alla fall på ett ungefär, att kärlek är fint men sjukt jävla svårt. Inget för nybörjare.
Pusshej.
.jpg)
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
What a wonderful world.
Idag på radion fann jag en underbar sak. Jag grävde lite i en back med gamla skivor som inte skrivits in i arkivet, och råkade på inget mindre än en skatt. Nämligen Circle of life på singel! Fatta att den släpptes som singel! Åh, 1994, kom tillbaka. På baksidan av den fanns dessutom en bild på Elton John bredvid ett lejon.Så. Galet. Fantastiskt.
Silver baby come to me, I'll only hurt you in my dreams.
I kväll sände vi säsongens första Blå! För dig som inte hängt med så länge är Blå radioprogrammet jag är med och sänder på K103. Vi spelar pop och är totally awesome. True story. Hur som helst - jag skötte tekniken och konstaterade att man hinner komma ur sitt flow under tio veckors uppehåll. Jag gjorde alltså några smärre misstag.
Det anser jag dock vara oväsentligt eftersom jag valde så grymma låtar. Say no to love, Crazy for you och I hate the 80's. Det "bästa" i programmet var dock i slutet. Christer kom helt spontant med förslaget att alla skulle berätta sitt bästa minne från sommaren, och när det var min tur näst sist hade jag fortfarande inte valt ett minne. Så jag bara: "jag har ju gjort en massa kul saker, bla bla, festivaler, bla bla, England, bla bla, ölgodis, bla bla, Pains, bla bla (kollar på klockan och ser att det är trettio sekunder kvar av programtiden), eh men jag vet inte, bla bla (inser att det är en person kvar), FAN!".
Fast egentligen sker det bästa snacket när vi spelar låtar. Idag rappade jag, till exempel. Vi diskuterade Håkans senaste två albumtitlar och kom på att de rimmar. (I alla fall om man tänker att "paradise" ska uttalas på engelska och inte bara är ett "paradiset" utan t.) Så jag bara "han ska säkert rappa om dem sedan! För sent för edelweiss/två steg från paradise, yeah". Väldigt kul. För de lyckliga få som fick höra, alltså. Haha.
I morgon börjar skolan, men bara på låtsas. För sådant är mitt liv nu för tiden.
Och ja, jag tyckte att det var passande att avsluta en rant om hur fantastiskt kul det är att sända amatörradio med ett mystiskt och dramatiskt statement. Sådan är jag.
söndag 29 augusti 2010
Popaganda 2010 - en sammanfattning.
Jag har haft en fantastisk helg i Stockholm. Det finns mycket att berätta, och jag vet ärligt talat inte riktigt var jag ska börja. Jag testar att börja från början, tror jag. Here we fucking go:
På torsdagen anlände jag till Stockholm, installerade mig hos underbara Lisa och gick på releasekalas. Razzia hade fest för att fira släppen av fyra album med Andreas Söderlund, Britta Persson, Ludwig Bell och Säkert!. Jag var inbjuden(!) och fick en gratisöl. Hängde med Pretto-Mattias och förde bra samtal om bra saker.
Ludwig Bell såg väldigt lycklig ut på scen, vilket var oerhört fint. Andreas Söderlund hoppade runt och var pepp. Britta Persson var bra och nya Säkert-låtarna lät mycket lovande inför plattan.
Fredagen bjöd på This is head, Belle & Sebastian och Robyn. Samt en hög andra band som jag inte riktigt orkar nämna. This is head var självklart bra, även om klockan fyra en solig eftermiddag på ett bad inte är rätt tid eller plats för deras musik. Robyn är alltid Robyn och var självklart grym.
Och Belle & Sebastian. Så ljuvligt utsökt. Eller, rent objektivt var det väl mest bara en helt okej popspelning, men jag älskar att jag såg dem. Magin började på riktigt under The state I am in. I'm a cuckoo var också fint. Likaså när de tog upp folk på scen för att dansa under The boy with the arab strap, när de körde If you find yourself caught in love (Stuart klättrade ut i publiken och sjöng sittandes på den) och framför allt när de avslutade med Sleep the clock around. Den senare är en av mina absoluta favoriter. Spelningen var helt enkelt värd besväret.
Tanken var att vi (jag och Lisa) skulle se Au Revoir Simone på Debaser Medis, men vi och Pretto-Mattias satt och snackade utanför när de spelade. Hoppsan. Klantigt, men trevligt hade vi ju ändå. Om jag inte minns fel rörde diskussionen freebie-lists. Deep shit, med andra ord.
Lördagens spelningar var alla rätt försumbara. Okej, men inte mer. Ja, nu blir alla upprörda för att jag inte älskade Hot Chip (eller ens är inlyssnad på dem), men ni får helt enkelt försöka handskas med det. Vit Päls avlyssnades på avstånd med en öl och var bra. Concretes blev tråkiga efter ett tag, och jag saknade Victoria Bergsman. Hästpojken var som vanligt. Magic Numbers var jag full och kissnödig och flängde runt under. Tror dock att de var bra...
I övrigt smsade jag alldeles för mycket, drack för lite öl, hann träffa folk för lite, åt för lite och twittrade för mycket. Ungefär. Nu försöker jag bara acceptera det faktum att festivalsommaren definitivt är slut. Det känns inte helt okej än, men jag jobbar på det.
På torsdagen anlände jag till Stockholm, installerade mig hos underbara Lisa och gick på releasekalas. Razzia hade fest för att fira släppen av fyra album med Andreas Söderlund, Britta Persson, Ludwig Bell och Säkert!. Jag var inbjuden(!) och fick en gratisöl. Hängde med Pretto-Mattias och förde bra samtal om bra saker.
Ludwig Bell såg väldigt lycklig ut på scen, vilket var oerhört fint. Andreas Söderlund hoppade runt och var pepp. Britta Persson var bra och nya Säkert-låtarna lät mycket lovande inför plattan.
Fredagen bjöd på This is head, Belle & Sebastian och Robyn. Samt en hög andra band som jag inte riktigt orkar nämna. This is head var självklart bra, även om klockan fyra en solig eftermiddag på ett bad inte är rätt tid eller plats för deras musik. Robyn är alltid Robyn och var självklart grym.
Och Belle & Sebastian. Så ljuvligt utsökt. Eller, rent objektivt var det väl mest bara en helt okej popspelning, men jag älskar att jag såg dem. Magin började på riktigt under The state I am in. I'm a cuckoo var också fint. Likaså när de tog upp folk på scen för att dansa under The boy with the arab strap, när de körde If you find yourself caught in love (Stuart klättrade ut i publiken och sjöng sittandes på den) och framför allt när de avslutade med Sleep the clock around. Den senare är en av mina absoluta favoriter. Spelningen var helt enkelt värd besväret.
Tanken var att vi (jag och Lisa) skulle se Au Revoir Simone på Debaser Medis, men vi och Pretto-Mattias satt och snackade utanför när de spelade. Hoppsan. Klantigt, men trevligt hade vi ju ändå. Om jag inte minns fel rörde diskussionen freebie-lists. Deep shit, med andra ord.
Lördagens spelningar var alla rätt försumbara. Okej, men inte mer. Ja, nu blir alla upprörda för att jag inte älskade Hot Chip (eller ens är inlyssnad på dem), men ni får helt enkelt försöka handskas med det. Vit Päls avlyssnades på avstånd med en öl och var bra. Concretes blev tråkiga efter ett tag, och jag saknade Victoria Bergsman. Hästpojken var som vanligt. Magic Numbers var jag full och kissnödig och flängde runt under. Tror dock att de var bra...
I övrigt smsade jag alldeles för mycket, drack för lite öl, hann träffa folk för lite, åt för lite och twittrade för mycket. Ungefär. Nu försöker jag bara acceptera det faktum att festivalsommaren definitivt är slut. Det känns inte helt okej än, men jag jobbar på det.
torsdag 26 augusti 2010
TOP ger er: sexblogg # 4
Av någon anledning gillar fjorton av mina facebookvänner "Spara vatten...DUSHA TILLSAMMANS". Med anledning av detta kommer här - trumvirvel tack - sexblogg nummer fyra. Whoo!
En annan sak först bara: felstavade sidor är fortfarande inte okej. Jag kommer aldrig att stå ut med det. I synnerhet inte när jag inte sympatiserar med sidan i fråga. Som det här med att duscha med andra människor, till exempel.
För det första så är det jävligt trångt och bökigt när man ska göra sig ren. Och att sjunga i duschen blir inte alls samma sak om en annan person står naken noll centimeter ifrån en. Kalla mig tråkig, men jag tycker att duschning är en ensamaktivitet. (Här hade jag använt ordet "egentid" om jag hade varit typ småbarnsmamma.)
För det andra har vi det här med duschsex. Jag har hört mer än en person uttrycka åsikten att det blir mer okej att ha sex under mens om man har det i duschen, för då spolas blodet liksom bort (hu!). Personligen har jag svårt att tänka mig något mer osexigt än mensblod, utblandat med duschvatten, på fötterna. Men det kanske bara är jag. (Jag hatar fötter.)
Dessutom upplever jag att duschvattnet slår ut andra viktiga vätskor och gör hela processen lite... gnisslig. Och vi gillar inte gnissel, slemhinnorna och jag. För att inte tala om att det är svårare att slappna av och få en bra orgasm när man måste stå upp (och helst låta bli att halka och få hjärnskakning). Detta gör att onani i duschen inte heller är min favoritgrej. Opraktiskt när man, som jag gjort flera år, delar sovrum med andra människor.
Hur som helst är slutsatsen här att man duschar, och sjunger, i duschen. Inget annat.
En annan sak först bara: felstavade sidor är fortfarande inte okej. Jag kommer aldrig att stå ut med det. I synnerhet inte när jag inte sympatiserar med sidan i fråga. Som det här med att duscha med andra människor, till exempel.
För det första så är det jävligt trångt och bökigt när man ska göra sig ren. Och att sjunga i duschen blir inte alls samma sak om en annan person står naken noll centimeter ifrån en. Kalla mig tråkig, men jag tycker att duschning är en ensamaktivitet. (Här hade jag använt ordet "egentid" om jag hade varit typ småbarnsmamma.)
För det andra har vi det här med duschsex. Jag har hört mer än en person uttrycka åsikten att det blir mer okej att ha sex under mens om man har det i duschen, för då spolas blodet liksom bort (hu!). Personligen har jag svårt att tänka mig något mer osexigt än mensblod, utblandat med duschvatten, på fötterna. Men det kanske bara är jag. (Jag hatar fötter.)
Dessutom upplever jag att duschvattnet slår ut andra viktiga vätskor och gör hela processen lite... gnisslig. Och vi gillar inte gnissel, slemhinnorna och jag. För att inte tala om att det är svårare att slappna av och få en bra orgasm när man måste stå upp (och helst låta bli att halka och få hjärnskakning). Detta gör att onani i duschen inte heller är min favoritgrej. Opraktiskt när man, som jag gjort flera år, delar sovrum med andra människor.
Hur som helst är slutsatsen här att man duschar, och sjunger, i duschen. Inget annat.
onsdag 25 augusti 2010
Mot Sherwoodskogen! (Läs: Stockholm.)
Okej, så i morgon bitti (om ca sju timmar) åker jag med ett tåg till vår hufvudstad för att poppa hårt och länge på Popaganda. Någon gång under den tiden kommer ett tidsinställt blogginlägg om sex dyka upp. Jag är dock inte säker på när eftersom jag inte lyckats ställa in bloggens tid riktigt. Skills.
Jag kommer att twittra via sms, nås på mobilen och ha det allmänt awesome. Jag hoppas att ni kommer att sakna mig. Jag ska se BELLE & SEBASTIAN! Ja, och en massa annat bra, men B&S... Det är stort. Ni fattar, ni vet ju vilken mespoppare jag är.
För övrigt: min hyresvärd har förbjudit mig att tända levande ljus. Hon bara "brandrisk, bla bla". Hon menar alltså att jag ska onanera i elektriskt ljus? Så barbariskt! Inte alls sexigt.
Oh well. Vi hörs framemot söndag/måndag. Ha det vackert! Tänd ljus och tänk på mig.
Jag kommer att twittra via sms, nås på mobilen och ha det allmänt awesome. Jag hoppas att ni kommer att sakna mig. Jag ska se BELLE & SEBASTIAN! Ja, och en massa annat bra, men B&S... Det är stort. Ni fattar, ni vet ju vilken mespoppare jag är.
För övrigt: min hyresvärd har förbjudit mig att tända levande ljus. Hon bara "brandrisk, bla bla". Hon menar alltså att jag ska onanera i elektriskt ljus? Så barbariskt! Inte alls sexigt.
Oh well. Vi hörs framemot söndag/måndag. Ha det vackert! Tänd ljus och tänk på mig.
Topp 5: saker som kan göra vardagen liiiiite roligare.
1. Choklad. En vän trodde mig inte när jag sa att en riktigt bra chokladätarupplevelse är lite som en orgasm. Men det är ju det. Jag säger inte att jag får såna här chokladorgasmer ofta, men det har hänt. Choklad är underbart.
2. Att lyssna på guilty pleasures. Eller nittiotalshits. Bäst är det om man har nittiotalshits som guilty pleasures.
3. Läsa gamla blogginlägg, minnas hur man tänkte för typ ett år sedan, och känna att man blivit klokare, roligare och snyggare sedan dess. Win.
4. Göra playlists med random teman på Spotify. Det bästa tidsfördriv jag vet.
5. Försöka lära sig dansen i Let's go to the mall-videon.
2. Att lyssna på guilty pleasures. Eller nittiotalshits. Bäst är det om man har nittiotalshits som guilty pleasures.
3. Läsa gamla blogginlägg, minnas hur man tänkte för typ ett år sedan, och känna att man blivit klokare, roligare och snyggare sedan dess. Win.
4. Göra playlists med random teman på Spotify. Det bästa tidsfördriv jag vet.
5. Försöka lära sig dansen i Let's go to the mall-videon.
måndag 23 augusti 2010
Explain or you'll explode.
Ikväll pratar jag om sex och onani på Twitter, och kärlek och känslor på Msn. Andras, alltså. Det är mycket enklare att prata om andras problem än sina egna. Åtminstone är det lättare att lugna andra än att lugna sig själv. Att se lösningar på problem är lätt när man ser dem utifrån.
Igår var jag på bio ensam. Jag såg Inception. Den fick mig att må dåligt. Jag ska inte gå in alltför mycket på vad den handlade om, ifall jag skulle råka spoila något, men den handlade om hjärnan och drömmar och verkligheten och lite om kärlek. När jag kom ut från biosalongen kändes mitt liv väldigt overkligt. Det var oerhört underligt. Väldigt obehagligt.
Kanske borde avsluta med något hurtigt för att upprätthålla någon slags vitsig TOP-standard, om det finns en sådan, men nej, jag orkar inte.
God natt.
Igår var jag på bio ensam. Jag såg Inception. Den fick mig att må dåligt. Jag ska inte gå in alltför mycket på vad den handlade om, ifall jag skulle råka spoila något, men den handlade om hjärnan och drömmar och verkligheten och lite om kärlek. När jag kom ut från biosalongen kändes mitt liv väldigt overkligt. Det var oerhört underligt. Väldigt obehagligt.
Kanske borde avsluta med något hurtigt för att upprätthålla någon slags vitsig TOP-standard, om det finns en sådan, men nej, jag orkar inte.
God natt.
söndag 22 augusti 2010
TOP ger er: sexblogg # 3
Det här med walk of shame. Ni vet, när man går hem i samma kläder som dagen innan efter ett one night stand? Jag tycker att vi ska dissa skäms-delen i det hela, vara glada att vi har scorat och kalla det walk of game istället.
Här kan man argumentera att man kanske ångrar det morgonen efter, att man inte känner sig särskilt fräsch (jag behöver väl inte vara så explicit här) eller att det känns lite genant att alla vet att man har knullat, och att uttrycket walk of shame därför är befogat. Men jag tycker inte det.
Jag tänker att om man inte skämdes innan så börjar man göra det när man minns uttrycket walk of shame och identifierar att det är en sådan man är ute på. Och att skämmas är faktiskt bara onödigt. Gjort är gjort, det är bara att duscha när du kommer hem och gratulera dig själv till att du uppenbarligen har game.
Här kan man argumentera att man kanske ångrar det morgonen efter, att man inte känner sig särskilt fräsch (jag behöver väl inte vara så explicit här) eller att det känns lite genant att alla vet att man har knullat, och att uttrycket walk of shame därför är befogat. Men jag tycker inte det.
Jag tänker att om man inte skämdes innan så börjar man göra det när man minns uttrycket walk of shame och identifierar att det är en sådan man är ute på. Och att skämmas är faktiskt bara onödigt. Gjort är gjort, det är bara att duscha när du kommer hem och gratulera dig själv till att du uppenbarligen har game.
lördag 21 augusti 2010
Dagens t-shirt.
Jag har ingen inspiration till att blogga vettigt idag, så jag snor ett fantastiskt koncept av den fantastiska Julia Skott - dagens t-shirt. Och, ja, det ni ser på bilden är alltså dagens t-shirt. Eh. Inköpt på Carlings, där det drällde av snygga människor, tidigare idag. (Jag ogillar för övrigt när alla runt mig är snygga. Jag blir besvärad.)
fredag 20 augusti 2010
Bandstarter.
Idag gjorde jag ett mycket bra impulsköp - en ukulele! Hurra! Tänk vilka gulliga låtar jag kan skriva till Gullig nu. Tjoho!
Det enda problemet är att jag inte riktigt kan stämma den eftersom jag inte har något gehör (eller en stämapparat jag kan använda till den, det är inte samma som gitarr nämligen). Bara den lilla detaljen. Men jag misströstar icke! Min vän Matilda kommer hit i morgon och hjälper mig. Jag kommer att lära mig. Det ordnar sig.
För övrigt har jag kommit på vad jag kan skriva en tweelåt om. Kakor. Det är sött. Jävligt twee, således. Temat är typ "girls like boys, but love cookies". Oslagbart bra. Ett band med låtar som handlar om pojkar och bakelser kan ju inte vara dåligt. Eller? Vi får se.
Spännande, det här.
P.S. Jag gillar att jag har skapat en etikett för bandet som ännu inte kan sägas existera. Först idé, sedan bloggande, sedan genomförande. Åh, tvåtusentalet! D.S.
torsdag 19 augusti 2010
Jag har närt en kommunist vid min barm!
Såhär i valtider gör väldigt många partier väldigt smaklösa saker. Släpper sjukt kassa låtar, till exempel. Vänsterpartiets heter Robbin Hoods vänner och handlar om att rika människor är dumma.
För det första skadar den mig i min musikälskarsjäl eftersom den är så fruktansvärt dålig. Andrés Esteche har gjort den. Det låter som bajs i ljudform. På riktigt.
För det andra tycker jag verkligen illa om attityden inom vänstern att rika människor per automatik är svin. Det är ett väldigt onyanserat synsätt, och hänger som jag ser det inte alls ihop med vänsterpolitikens värdeord solidaritet. Om man vill upplösa samhällsklasserna kan man rimligen inte tjäna något på att odla en "vi och dom"-mentalitet. "Alla människors lika värde" blir bara tomma ord om man bygger sin valkampanj på att håna en (annan) grupp människor. Inte okej.
För det tredje stör jag mig på felstavningen. Jag hoppas innerligt att den har någon slags syfte. I annat fall är det fan droppen.
P.S. Jag röstar rödgrönt. Dock tveksamt just nu om det blir Vänsterpartiet. D.S.
För det första skadar den mig i min musikälskarsjäl eftersom den är så fruktansvärt dålig. Andrés Esteche har gjort den. Det låter som bajs i ljudform. På riktigt.
För det andra tycker jag verkligen illa om attityden inom vänstern att rika människor per automatik är svin. Det är ett väldigt onyanserat synsätt, och hänger som jag ser det inte alls ihop med vänsterpolitikens värdeord solidaritet. Om man vill upplösa samhällsklasserna kan man rimligen inte tjäna något på att odla en "vi och dom"-mentalitet. "Alla människors lika värde" blir bara tomma ord om man bygger sin valkampanj på att håna en (annan) grupp människor. Inte okej.
För det tredje stör jag mig på felstavningen. Jag hoppas innerligt att den har någon slags syfte. I annat fall är det fan droppen.
P.S. Jag röstar rödgrönt. Dock tveksamt just nu om det blir Vänsterpartiet. D.S.
Why did you have to go and make things so complicated?
Ibland längtar jag tillbaka till mellanstadiet. Det var en gyllene tid på många sätt. Till exempel kom det nya Harry Potter-böcker med jämna mellanrum, och man var tillräckligt ung för att vara genuint entusiastisk. Utan sval distans och sådant trams. Och det kom en Härskarringen-film varje jul... Bara det var ju fantastiskt.
Men framför allt var det en bra tid för mig rent socialt. Jag bodde själv med mamma, så på hemmafronten var allt chill. I skolan var jag kanske inte populärast, men definitivt i det behagliga mellanskiktet. Jag hade vänner. Folk köpte likadana pennor som jag (för uppenbarligen var jag trendsättare på pennfronten).
Det är en annan grej jag saknar - vad man värdesatte då. Det var att ha många stickers i sina stickersalbum, att ha så många nyckelringar på sin nyckel som möjligt, att ha coola pennor i sitt luddiga pennfack. Sådana saker. Enkla saker.
Man frågade fortfarande chans, men förhållanden var ändå lite mer seriösa än på lågstadiet. Ibland pratade man kanske med den man var tillsammans med, till exempel. Eller använde Sanning eller konsekvens som ursäkt för att kyssas. Vi hade klassfester med popcorn som trampades in i mattor. Dansade tryckare till I wanna know what love is och ville verkligen veta vad kärlek var.
Det var då. Nu är nu. Allting är svårare, men också större, vackrare och bättre.
P.S. Rubriken är givetvis Avril Lavigne, min stora idol under den där tiden. Hon var den fränaste jag visste. Och så hade hon ju en värsta djup låt om att vara sig själv. D.S.
Men framför allt var det en bra tid för mig rent socialt. Jag bodde själv med mamma, så på hemmafronten var allt chill. I skolan var jag kanske inte populärast, men definitivt i det behagliga mellanskiktet. Jag hade vänner. Folk köpte likadana pennor som jag (för uppenbarligen var jag trendsättare på pennfronten).
Det är en annan grej jag saknar - vad man värdesatte då. Det var att ha många stickers i sina stickersalbum, att ha så många nyckelringar på sin nyckel som möjligt, att ha coola pennor i sitt luddiga pennfack. Sådana saker. Enkla saker.
Man frågade fortfarande chans, men förhållanden var ändå lite mer seriösa än på lågstadiet. Ibland pratade man kanske med den man var tillsammans med, till exempel. Eller använde Sanning eller konsekvens som ursäkt för att kyssas. Vi hade klassfester med popcorn som trampades in i mattor. Dansade tryckare till I wanna know what love is och ville verkligen veta vad kärlek var.
Det var då. Nu är nu. Allting är svårare, men också större, vackrare och bättre.
P.S. Rubriken är givetvis Avril Lavigne, min stora idol under den där tiden. Hon var den fränaste jag visste. Och så hade hon ju en värsta djup låt om att vara sig själv. D.S.
TOP ger er: Annas dagbok # 12 - 22 februari 2000
Hejsan!
Idag har Zebastian gjort slut därför vi skulle prata om en grej och så fick inte Anton va med. Göra slut för en sån struntsak tycker jag är löjligt. Jag ska nog satsa på lite tuffare killar eller bara strunta i dom och bara bry mig om hästar. JA JAG SKA BARA BRY MIG OM HÄSTAR! VILKEN SUPER IDÉ!
HÄSTAR ÄR BÄST!
Hej då
Kommentar: Hahaha! Så jävla bra. Åh, Anna 9 år, om du bara hade vetat hur många gånger det löftet i olika former skulle återkomma i ditt liv... Jag undrar om jag innerst inne förstod att jag inte skulle kunna hålla det? Eller trodde jag verkligen att det var slutet på min raggningskarriär?
Älskar för övrigt hur jag tog min raggning på allvar. "Satsa på", liksom. Jösses. Man hade kunnat tro att det fanns någon slags "tanke" bakom chansfrågandet.
Idag har Zebastian gjort slut därför vi skulle prata om en grej och så fick inte Anton va med. Göra slut för en sån struntsak tycker jag är löjligt. Jag ska nog satsa på lite tuffare killar eller bara strunta i dom och bara bry mig om hästar. JA JAG SKA BARA BRY MIG OM HÄSTAR! VILKEN SUPER IDÉ!
HÄSTAR ÄR BÄST!
Hej då
Kommentar: Hahaha! Så jävla bra. Åh, Anna 9 år, om du bara hade vetat hur många gånger det löftet i olika former skulle återkomma i ditt liv... Jag undrar om jag innerst inne förstod att jag inte skulle kunna hålla det? Eller trodde jag verkligen att det var slutet på min raggningskarriär?
Älskar för övrigt hur jag tog min raggning på allvar. "Satsa på", liksom. Jösses. Man hade kunnat tro att det fanns någon slags "tanke" bakom chansfrågandet.
Norrlands inland.
Jag gillar pop. Jag gillar Norrland. Därför har jag gjort en spellista med lite pop från Norrland. Finfina grejer.
Bara så att ni vet.
Bara så att ni vet.
onsdag 18 augusti 2010
TOP ger er: Annas dagbok # 11 - 8 februari 2000
Hej Dagboken!
Igår när jag var arg och skulle smälla igen dörren till mitt rum så hårt jag kunde hade jag min fot imellan och då klämde jag den så hårt att det började blöda & min lilltå är blå och svullen. Jag fick äta alvedon (flytande). Idag var jag inte i skolan oj då det är jag ju nu men innan va jag på sjukhuset och vi fick vänta länge sen röntgade dom mig och det var ingen skada på skelettet som tur var med jag har ett stödbandage som stöd och det gör väldigt ont.
HORSE POWER!
Goodbye!
Kommentar: Okej, vad hände med min grammatik? Kommatering, någon? Jag var helt klart hög på Alvedon eller något ditåt.
Det var för övrigt en härlig tid när ilska gjorde att man smällde igen dörrar över tår. Så hårt man kunde, till och med... Nuförtiden när jag är arg skriver jag ett blogginlägg (så hårt jag kan). Mindre risk för röntgen.
Igår när jag var arg och skulle smälla igen dörren till mitt rum så hårt jag kunde hade jag min fot imellan och då klämde jag den så hårt att det började blöda & min lilltå är blå och svullen. Jag fick äta alvedon (flytande). Idag var jag inte i skolan oj då det är jag ju nu men innan va jag på sjukhuset och vi fick vänta länge sen röntgade dom mig och det var ingen skada på skelettet som tur var med jag har ett stödbandage som stöd och det gör väldigt ont.
HORSE POWER!
Goodbye!
Kommentar: Okej, vad hände med min grammatik? Kommatering, någon? Jag var helt klart hög på Alvedon eller något ditåt.
Det var för övrigt en härlig tid när ilska gjorde att man smällde igen dörrar över tår. Så hårt man kunde, till och med... Nuförtiden när jag är arg skriver jag ett blogginlägg (så hårt jag kan). Mindre risk för röntgen.
You make me lazy but I love you.
Jag städar. Ja, det är sant. Chockerande, eller hur? Med anledning av detta tänkte jag presentera det enda husmorstips du någonsin kommer att få av mig. Är du redo? Då kör vi.
Gör städningen rolig genom att blanda upp den med andra, mer stimulerande aktiviteter. Till exempel lade jag nyss skräp i papperskorgen. Min belöning är att skriva det här. När jag har ställt mina skivor där de ska vara får jag ägna en stund åt att välja musik. Och så vidare. Kul!
Man kan även plugga genom att titta en minut på en serie för varje sida man läst i kursboken. Det kräver dock en hel del självdisciplin.
Och ja, rubriken syftar givetvis på mig själv. Ah.
Gör städningen rolig genom att blanda upp den med andra, mer stimulerande aktiviteter. Till exempel lade jag nyss skräp i papperskorgen. Min belöning är att skriva det här. När jag har ställt mina skivor där de ska vara får jag ägna en stund åt att välja musik. Och så vidare. Kul!
Man kan även plugga genom att titta en minut på en serie för varje sida man läst i kursboken. Det kräver dock en hel del självdisciplin.
Och ja, rubriken syftar givetvis på mig själv. Ah.
tisdag 17 augusti 2010
We make guitars cry, we play them 'til they die.
Härom dagen läste jag i GP om ett metalcoreband som hette Arg. Ni vet, som sinnesstämningen. Det här gjorde jag mig givetvis rolig över genom att säga något i stil med "att spela metalcore och heta Arg är som att spela twee och heta Gullig". Så nu måste jag starta ett tweeband som ska heta Gullig. (Att jag spelar skitdåligt är givetvis inget som hindrar mig. Man kan vara gullig ändå. Eller arg, om det nu är det man föredrar.)
Därför försöker jag nu skapa lite låtmaterial. (Det låter så seriöst när man säger det så!) Jag har en tweeaktig låt sedan innan - den famösa Whiny dancer - och igår skapades en ny. Poser boy. Den senare är väldigt kort och har lite problem i refrängen, men ändå. Mitt problem är nu att hundra procent av mina (twee)låtar handlar om prettopojkar. Man skulle kunna tro att jag inte tänker på annat. Vilket jag alltså gör.
Apropå att spela och så: i onsdags bröt jag mot min egen hederskodex och spelade gitarr på förfesten. Pinsamt. Och ett mått på hur full jag var. Jag hatar när folk som inte kan spela tar fram gitarren på fest! Inte okej alltså. Som tur är var jag inte riktigt så full att jag fick för mig att spela en egenkomponerad låt. Tror att jag spelade Mmmbop och Hot n cold. Håhå jaja.
Den som vill vara med i Gullig är för övrigt välkommen att anmäla sig i kommentarsfältet! Det kommer att bli fantastiskt. Gulligt, och så.
Därför försöker jag nu skapa lite låtmaterial. (Det låter så seriöst när man säger det så!) Jag har en tweeaktig låt sedan innan - den famösa Whiny dancer - och igår skapades en ny. Poser boy. Den senare är väldigt kort och har lite problem i refrängen, men ändå. Mitt problem är nu att hundra procent av mina (twee)låtar handlar om prettopojkar. Man skulle kunna tro att jag inte tänker på annat. Vilket jag alltså gör.
Apropå att spela och så: i onsdags bröt jag mot min egen hederskodex och spelade gitarr på förfesten. Pinsamt. Och ett mått på hur full jag var. Jag hatar när folk som inte kan spela tar fram gitarren på fest! Inte okej alltså. Som tur är var jag inte riktigt så full att jag fick för mig att spela en egenkomponerad låt. Tror att jag spelade Mmmbop och Hot n cold. Håhå jaja.
Den som vill vara med i Gullig är för övrigt välkommen att anmäla sig i kommentarsfältet! Det kommer att bli fantastiskt. Gulligt, och så.
Om jag var tråkig och du var ful hade vi kanske sluppit det här.
Att Way out west bokar akter som faller musiksajten Pitchfork i smaken är väl knappast en nyhet för någon. Att Pitchfork rapporterar från Way out west är således det mest naturliga i världen. Jag läste just igenom rapporten i fråga och reagerade på en sak.
A large portion of the Way Out West staff, from security guards to cleanup crew, consisted of attractive young women.
Jaha. Jag blir så himla trött. Jobbighetsfaktor ett: snygga volontärer anges som ett skäl till att festivalen är trevlig. Ögongodis liksom. Lite smått objektifierande. Jobbighetsfaktor två: det påpekas särskilt att det var tjejer, underförstått undantag. För annars är det bara killar som jobbar på festivaler? Jobbighetsfaktor tre: vad har det ens med saken att göra? Var det inte musiken som var viktig?
VARFÖR? Det är sånt här som får mig att vilja raka av mig håret och sluta hålla in magen.
Och för säkerhets skull säger jag det igen: nej, det är inte som att jag aldrig betygssätter stuprörsrumpor eller spanar in snygg-gitarrister och sedan bloggar om det. Det är däremot så att jag inte skulle skriva om det i en recension eller artikel eftersom det inte skulle vara relevant i det sammanhanget.
A large portion of the Way Out West staff, from security guards to cleanup crew, consisted of attractive young women.
Jaha. Jag blir så himla trött. Jobbighetsfaktor ett: snygga volontärer anges som ett skäl till att festivalen är trevlig. Ögongodis liksom. Lite smått objektifierande. Jobbighetsfaktor två: det påpekas särskilt att det var tjejer, underförstått undantag. För annars är det bara killar som jobbar på festivaler? Jobbighetsfaktor tre: vad har det ens med saken att göra? Var det inte musiken som var viktig?
VARFÖR? Det är sånt här som får mig att vilja raka av mig håret och sluta hålla in magen.
Och för säkerhets skull säger jag det igen: nej, det är inte som att jag aldrig betygssätter stuprörsrumpor eller spanar in snygg-gitarrister och sedan bloggar om det. Det är däremot så att jag inte skulle skriva om det i en recension eller artikel eftersom det inte skulle vara relevant i det sammanhanget.
måndag 16 augusti 2010
I'm a pacifist, but when the revolution comes I will have to destroy you.
I nya numret av Filter finns en lång artikel om Annika Norlin. Eftersom jag älskar henne köpte jag givetvis tidningen. Och artikeln var mycket riktigt bra och intressant, det var bara en grej som störde mig en liten aning. Behold:
Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?
Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.
Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.
Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.
Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?
Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.
Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.
Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.
TOP ger er: exklusivt material från Andreas Söderlund-intervjun.
Jag, med min bästa grävande journalist-röst: Jag såg på din Facebook att du skrivit en jullåt.
Andreas Söderlund, först glatt, sedan fundersamt: Ja. Har jag skrivit det?
Jag, konstaterande: Ja. Det har du.
Andreas Söderlund, får en snilleblixt: Ja, på min privata Facebook kanske.
Jag, konstaterande: Ja.
Andreas Söderlund, undrande: Är vi kompisar där?
Jag, generat: Eh, nej.
Andreas Söderlund: Hahaha!
Jag, försöker bli cool igen: Men det... gick att se ändå.
Andreas Söderlund, avspänt: Coolt.
Jag, tror att jag blivit cool igen: Ja, jag vet.
Andreas Söderlund, retsamt: Jävla hacker, haha.
(Amanda asgarvar i bakgrunden.)
Jag, med väldigt gäll röst: Nej, men vadå! Det är inget svårt...
Andreas Söderlund, roat: Nej, men det är ingen fara.
Jag, med min lite skamfilade grävande journalist-röst: Men du har alltså skrivit en jullåt?
Ja, och hur det egentligen var med låten får ni läsa i intervjun på TGL sedan.
Andreas Söderlund, först glatt, sedan fundersamt: Ja. Har jag skrivit det?
Jag, konstaterande: Ja. Det har du.
Andreas Söderlund, får en snilleblixt: Ja, på min privata Facebook kanske.
Jag, konstaterande: Ja.
Andreas Söderlund, undrande: Är vi kompisar där?
Jag, generat: Eh, nej.
Andreas Söderlund: Hahaha!
Jag, försöker bli cool igen: Men det... gick att se ändå.
Andreas Söderlund, avspänt: Coolt.
Jag, tror att jag blivit cool igen: Ja, jag vet.
Andreas Söderlund, retsamt: Jävla hacker, haha.
(Amanda asgarvar i bakgrunden.)
Jag, med väldigt gäll röst: Nej, men vadå! Det är inget svårt...
Andreas Söderlund, roat: Nej, men det är ingen fara.
Jag, med min lite skamfilade grävande journalist-röst: Men du har alltså skrivit en jullåt?
Ja, och hur det egentligen var med låten får ni läsa i intervjun på TGL sedan.
So, I've heard you know how to write it.
Idag är en sorglig dag. Dels för att det är en måndag efter festivalhelg och den emotionella baksmällan som alltid tar ut sin rätt, men mest för att min fantastiska vän A-K lämnar min stad för sin egen. "Vad har detta med Svenska skrivregler att göra?" undrar du såklart nu. Jo, det var såhär.
A-K och jag vandrade längs en gata i Göteborg, och helt plötsligt frågade hon "när ska man egentligen använda semikolon?". Jag började hoppa och klappa händer av glädje (på riktigt). Det berodde på att jag a) älskar språk, b) älskar när jag vet saker om språk och c) älskar när någon frågar mig om något jag vet om språk. Det var en hel fest. Problemet var bara att det inte räckte att säga att man använder semikolon för att binda samman två huvudsatser, och jag kom inte på några bra exempel. Lösningen - jag bloggar om det.
Alltså. Som jag sade använder man semikolon för att binda samman två huvudsatser som har ett nära samband, i stället för komma eller punkt. Använder man komma blir det en så kallad satsradning (mycket populärt stilgrepp hos en del svenska deckarförfattare).
En huvudsats är för övrigt en mening eller sats som kan stå för sig själv (that's what she said?), i motsats till en bisats som inte fungerar utan huvudsatsen. Huvudsats: "Hon åt en tallrik gröt." Bisats: "Som var grön." Okej? Okej.
Exempel: "Var du inte där förstår jag skeptismen; var du där vet du." (Exempel taget från en recension av Jónsi på Way out west. Här ändrade jag från kommatecken till semikolon. Båda fungerar bra, som synes.)
"Hösten hade börjat kännas i luften; det doftade diffust av jord och fallna löv." (Egenpåhittat exempel.)
Man ska däremot inte använda semikolon istället för kolon, som till exempel innan en uppradning. "Vi hade allt; chokladbiskvier, te och tid." FEL. Det skulle vara: "Vi hade allt: chokladbiskvier, te och tid." (Egenpåhittat exempel.)
Jag hoppas att det här gjorde det hela lite klarare, min kära A-K. Annars får du ringa så läser jag högt ur Svenska skrivregler. Det blir sexigt (jfr. bilden ovan).
Harry and the Potters-recension.
NU kan man - bättre sent än aldrig - läsa min recension av Harry and the Potters. Om man skulle vilja. Puss puss.
Way Out West 2010 - en sammanfattning.
De senaste dagarna har så fantastiskt mycket hänt att det inte har varit fråga om att hinna blogga. Livet var liksom i vägen, klyschigt as it may be. Nu är det över, jag är hemma, och mitt försök att sammanfatta ser ut såhär.
Årets...
...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.
...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!
...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)
...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)
...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.
...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.
...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.
...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.
...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.
...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.
...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.
...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.
...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.
...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.
...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."
...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.
...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.
Årets...
...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.
...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!
...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)
...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)
...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.
...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.
...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.
...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.
...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.
...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.
...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.
...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.
...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.
...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.
...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."
...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.
...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.
tisdag 10 augusti 2010
This is SO going in my blog!
Idag träffade jag bloggläsaren Miranda som hastigast. Hennes första ord var "oj, vad fin du var i verkligheten!", haha. Hon kommer från Gislaved och är väldigt söt. Bara så att ni vet.
Jag hade även ett längre möte med en annan fin läsare (som kanske vill vara anonym, så så blir det). Vi satt i solsken och pratade om musik. Mycket fint. (Nästan som snus, faktiskt.)
Det kommer förmodligen inte som en chock för någon, men att träffa (främmande) människor som gillar min blogg är inget jag gör varje dag. Således var den här dagen en slags höjdpunkt i min karriär som bloggare.
Och en sådan grej måste man givetvis blogga om.
P.S. Lyssnar på detta i natt. Underbara grejer. Och ja, du har rätt, rubriken är Barney Stinson.
Jag hade även ett längre möte med en annan fin läsare (som kanske vill vara anonym, så så blir det). Vi satt i solsken och pratade om musik. Mycket fint. (Nästan som snus, faktiskt.)
Det kommer förmodligen inte som en chock för någon, men att träffa (främmande) människor som gillar min blogg är inget jag gör varje dag. Således var den här dagen en slags höjdpunkt i min karriär som bloggare.
Och en sådan grej måste man givetvis blogga om.
P.S. Lyssnar på detta i natt. Underbara grejer. Och ja, du har rätt, rubriken är Barney Stinson.
Sex with an x.
Förresten så har jag skrivit på Devotion om titelspåret på The Vaselines nya album. Om man klickar in sig där kan man dessutom lyssna på låten. Do it! Do it, do it real good.
Så att säga.
Så att säga.
måndag 9 augusti 2010
Ett sånt där dussininlägg om vad jag gjort idag. Överlev eller dö.
Idag har jag köpt skivor! Suedes Coming up och Montt Mardiés Clocks/Pretender på cd, samt två Belle & Sebastian-ep:s och en gammal Absolute Music på vinyl.
Jag har även ätit kladdkaka med A-K, druckit te med Micaela och insett hur förlorad jag är utan en stämapparat. Det senare skedde då jag skulle försöka stämma Micaelas gitarr för att spela pyttelite medan hon fixade med något. Jag failade brutalt hårt. Hennes gitarr är för övrigt väldigt vacker. En stålsträngad akustisk med en djupröd, glänsande färg. Sensuellt. Typ.
I morgon ska jag träffa människor, se José Gonzalez och sedan, ja, vem vet? En kalasnatt måste ju vara till brädden fylld av möjligheter.
Jag har även ätit kladdkaka med A-K, druckit te med Micaela och insett hur förlorad jag är utan en stämapparat. Det senare skedde då jag skulle försöka stämma Micaelas gitarr för att spela pyttelite medan hon fixade med något. Jag failade brutalt hårt. Hennes gitarr är för övrigt väldigt vacker. En stålsträngad akustisk med en djupröd, glänsande färg. Sensuellt. Typ.
I morgon ska jag träffa människor, se José Gonzalez och sedan, ja, vem vet? En kalasnatt måste ju vara till brädden fylld av möjligheter.
söndag 8 augusti 2010
04.21
Kvällen med A-K: vin, rom och cola, sanning eller sms, (500) Days of Summer, chips, te och vad som skulle kunna kallas tjejsnack i en mindre genusmedveten blogg. Fint som snus.
Nu är jag dock sömnlös. Så vad gör jag? En spellista på temat, förstås. Utan pretentioner, natten till ära! Vilket innebär att den innehåller godingar från min "emo"-tid, typ Placebo, och guilty pleasures, typ Snow Patrol.
Nu är jag dock sömnlös. Så vad gör jag? En spellista på temat, förstås. Utan pretentioner, natten till ära! Vilket innebär att den innehåller godingar från min "emo"-tid, typ Placebo, och guilty pleasures, typ Snow Patrol.
Saker jag tänker på idag (intresseklubbensprängsavöverbelastning).
1. Andreas Söderlund och vår dejt på Way out west.
2. Andreas Söderlund och hans album (som jag har fått för att lyssna på innan intervjun).
3. Jag borde nog skryta mindre om mina stava-på-fyllan-skills. Det skulle kännas så jobbigt om jag failade lite någon gång och alla kunde reta mig för det.
4. Twitter är väldigt mycket av ett forum för sexuell frustration. Eller är det bara i min feed det är så?
5. Claes Strängberg var förvånansvärt hunkig.
6. Det är andra gången den här helgen som jag blir förvånad för att någon är snygg. Tydligen förväntar jag mig inte så mycket av mänskligheten nuförtiden.
7. I kväll är det tvåpersonsfest med A-K som är grejen. Göttans.
8. När ska jag egentligen bli dräglig på gitarr? Jag menar alltså verkligen bara dräglig. Det enda jag begär är att kunna byta ackord så pass fort att det inte hinner bli tyst (utan reverb eller delay, thankyouverymuch). Men min dåliga koordination sitter tydligen i fingrarna också. Chockerande.
9. Håhå jaja.
2. Andreas Söderlund och hans album (som jag har fått för att lyssna på innan intervjun).
3. Jag borde nog skryta mindre om mina stava-på-fyllan-skills. Det skulle kännas så jobbigt om jag failade lite någon gång och alla kunde reta mig för det.
4. Twitter är väldigt mycket av ett forum för sexuell frustration. Eller är det bara i min feed det är så?
5. Claes Strängberg var förvånansvärt hunkig.
6. Det är andra gången den här helgen som jag blir förvånad för att någon är snygg. Tydligen förväntar jag mig inte så mycket av mänskligheten nuförtiden.
7. I kväll är det tvåpersonsfest med A-K som är grejen. Göttans.
8. När ska jag egentligen bli dräglig på gitarr? Jag menar alltså verkligen bara dräglig. Det enda jag begär är att kunna byta ackord så pass fort att det inte hinner bli tyst (utan reverb eller delay, thankyouverymuch). Men min dåliga koordination sitter tydligen i fingrarna också. Chockerande.
9. Håhå jaja.
lördag 7 augusti 2010
When I stumble into bed another Saturday night.
Det är lördag. Eller, tekniskt är det söndag, men i min hjärna är det fortfarande lördag eftersom jag inte har sovit. Jag har varit ute. Innan jag gick ut drack jag två av mina förkylningsdrinkar (som är rom och cola med echinaforce i, ehe) och en Breezer. Sedan mötte jag upp Kirsi från Devotion och hennes vän. Vi gick på Parken där tidningen Nollpunkt hade releasefest för sitt nya nummer. Väldigt pretto tidning. Halvdålig layout.
Jag skulle ha en drink. EN. Rom och cola, givetvis. Fick två cola utan rom. Försökte rätta till det. Fick TVÅ rom och cola. Drack dem, blev full, blev rädd för handblåsapparaten på toaletten, tog fel på ljudtekniker och bartender (händer även den bästa). Men det är inte det viktiga.
Det viktiga är att folk spelade fin musik. Claes Strängberg, Frida Sundemo och Loney Dear. Alla mycket bra. Jag hade dock mest fokus i behåll under Claes, som var först, och uppskattade därför det mest. Sedan hann jag bli ganska full. Jag smsade väldigt mycket. Om jag smsade dig - förlåt. Det är bartendern på Parkens fel.
Mitt sällskap var i alla fall mycket trevligt. När spelandet på Parken var över åkte vi till Konstepidemin där det var en mystisk utomhusfest med våldtäktsvibbar. Vi stannade inte där så länge. Vid ett drog vi till Järntorget och åt pizza, och sedan var klockan två och kvällen var över. Japp. Jag motstod impulsen att ta en taxi hem. Jag saknade min ipod, som jag lämnade hemma eftersom min väska var för liten. Stort misstag. Ska alltid ha mina tygpåsar i fortsättningen. Liten väska = litet liv. Det vill säga utan musik.
Och nu sitter jag här och försöker behålla lungorna innanför kroppen. På det hela taget en bra kväll. Lyssna på Claes. Klicka på länken däruppe. Åtminstone väldigt bra klockan tre en lördagnatt när man är ensam, onykter och inte kan sluta hosta. Kan ge ett objektivt omdöme i morgon. Om någon skulle vilja ha ett.
Oh well. Dags att hosta vidare. I morgon kommer min älskade A-K till mig. Vi ska bli fulla tillsammans, och vara bittra och hata allt. Det kommer att bli vackert. Och jag kommer att kunna tända doftljus utan att hon tror att jag försöker förföra henne. Härligt. Vänner är bra.
Jag skulle ha en drink. EN. Rom och cola, givetvis. Fick två cola utan rom. Försökte rätta till det. Fick TVÅ rom och cola. Drack dem, blev full, blev rädd för handblåsapparaten på toaletten, tog fel på ljudtekniker och bartender (händer även den bästa). Men det är inte det viktiga.
Det viktiga är att folk spelade fin musik. Claes Strängberg, Frida Sundemo och Loney Dear. Alla mycket bra. Jag hade dock mest fokus i behåll under Claes, som var först, och uppskattade därför det mest. Sedan hann jag bli ganska full. Jag smsade väldigt mycket. Om jag smsade dig - förlåt. Det är bartendern på Parkens fel.
Mitt sällskap var i alla fall mycket trevligt. När spelandet på Parken var över åkte vi till Konstepidemin där det var en mystisk utomhusfest med våldtäktsvibbar. Vi stannade inte där så länge. Vid ett drog vi till Järntorget och åt pizza, och sedan var klockan två och kvällen var över. Japp. Jag motstod impulsen att ta en taxi hem. Jag saknade min ipod, som jag lämnade hemma eftersom min väska var för liten. Stort misstag. Ska alltid ha mina tygpåsar i fortsättningen. Liten väska = litet liv. Det vill säga utan musik.
Och nu sitter jag här och försöker behålla lungorna innanför kroppen. På det hela taget en bra kväll. Lyssna på Claes. Klicka på länken däruppe. Åtminstone väldigt bra klockan tre en lördagnatt när man är ensam, onykter och inte kan sluta hosta. Kan ge ett objektivt omdöme i morgon. Om någon skulle vilja ha ett.
Oh well. Dags att hosta vidare. I morgon kommer min älskade A-K till mig. Vi ska bli fulla tillsammans, och vara bittra och hata allt. Det kommer att bli vackert. Och jag kommer att kunna tända doftljus utan att hon tror att jag försöker förföra henne. Härligt. Vänner är bra.
But I AM the chosen one...
Fredrik Strage tycker att det här är förnedrande. Jag tycker att det är hjärtevärmande. Jag menar... TITTA! Dör man inte lite av finhet? Åh.
(Den första konkreta nyttan jag haft av att ha Strage som vän på Facebook, för övrigt.)
fredag 6 augusti 2010
Vi måste rädda Ginny Weasley från basilisken!
Åh. Jag har varit på Harry and the Potters. Det var en fest för nördar, minst sagt. Många runda glasögon, skoluniformsaktiga kjolar och Harry Potter-tishor.
Jag kände mig väldigt onördig i jämförelse med alla andra. En gång fick jag frågan "vilka andra fandomar tillhör du?" och jag bara "eh...venne". Sedan sade jag att jag gillar Pulp ganska mycket (ehe) och att jag kanske kunde kallas Härskarringen-fan. Det senare genererade den omedelbara frågan "har du läst böckerna?". Tur att jag har det. Annars hade jag kanske inte fått vara med och leka mer?
Spelningen var i alla fall sjukt fin. Mer som ett kalas än en konsert. Alla var med! Alla kunde alla texter utom jag (i princip). Det andra om spelningen får ni läsa i en recension någonstans snart (tror jag). Övriga saker som hände var att jag träffade Elin och Emma (fina!), köpte en awesome t-shirt (se bild ovan!), hängde med främlingar och fick en skiva där Bob Dylan sjunger Harry and the Potters-låtar. Ska bli extremt spännande att höra. Jag gillar ju inte ens Dylan.
En av de roliga grejerna med spelningen (som inte fick plats i recensionen) var när vi gjorde olika ljud. Låt mig illustrera:
Joe (eller Paul): Werewolf check!
Alla ylar som varulvar.
Paul (eller Joe): Cat check!
Alla jamar som katter.
Ja, och så vidare. Ni fattar grejen. Skojigt var det i alla fall. Fler band borde köra cat check! Det ska jag göra när jag har ett band. En annan minnesvärd stund var när någon av dem frågade hur man säger grodläten på svenska, och hardcorefansen på scenen började sjunga och dansa Små grodorna. Ja, på riktigt.
Det var en mycket fin kväll. Och, sist men inte minst: vi måste rädda Ginny Weasley från basilisken!
TOP ger er: Annas dagbok # 10 - 1 februari 2000
Tjänixen Dagboken!
Jag har varit ihop med Zebastian i fyra veckor. Jag o Zebastian är förlovade. Det är Ninni o Filip också o Coco o Philip. Vi har reserv-förlovnings-ringar just nu och vi ska ha andra ringar sen. Zebastian är så söt! Jag bara älskar honom!
FLOWER POWER
Hejdå!
Kommentar: Haha, åh, underbart. Vi var alltså FÖRLOVADE. Tunga grejer! Om jag inte minns fel hade vi gardinringar som "platshållare"... Tycker även att stavningen "tjänixen" är rätt fantastisk. Och flower power, igen? Vad är dealen? Önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och fråga mitt nioåriga jag.
Jag har varit ihop med Zebastian i fyra veckor. Jag o Zebastian är förlovade. Det är Ninni o Filip också o Coco o Philip. Vi har reserv-förlovnings-ringar just nu och vi ska ha andra ringar sen. Zebastian är så söt! Jag bara älskar honom!
FLOWER POWER
Hejdå!
Kommentar: Haha, åh, underbart. Vi var alltså FÖRLOVADE. Tunga grejer! Om jag inte minns fel hade vi gardinringar som "platshållare"... Tycker även att stavningen "tjänixen" är rätt fantastisk. Och flower power, igen? Vad är dealen? Önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och fråga mitt nioåriga jag.
torsdag 5 augusti 2010
This feels more and more like synchronized sinking.
Jag skrev ett långt inlägg om känslor, men insåg sedan att jag inte vågade publicera det. Men det fanns en tid då jag hade modet att skriva med hjärtat på tangentbordet (om ni förstår hur jag menar). När jag skrev om Arvika 08 i min gamla blogg, till exempel. (Man bör läsa det jag skrev om konserterna med en nypa salt. Det vill säga låta bli att ställa mig som jag är nu till svars för vad jag tyckte då.) Det var alltid mycket känslor på Synchronised Sinking. Jag kan sakna det ibland.
I could show you how to do it right, I used to practise every night on my wife.
Olle Ljungström i intervju i DN om att spela med sitt gamla band Reeperbahn på nostalgiturnén Forever Young:
Hur känner du i dag för de där tidiga åttiotalsåren?
UPDATE.
Och ännu bättre, Lady Gaga i Vanity Fair:
“I have this weird thing that if I sleep with someone they’re going to take my creativity from me through my vagina.”
Lady Gaga-citatet fann jag via DN som hade gjort en sammanfattning av artikeln i Vanity Fair med rubriken "Ensam med sin vagina". Klart jag klickade på den, liksom.
Hur känner du i dag för de där tidiga åttiotalsåren?
– Det är ju mina tonår. De började och tog slut där någonstans. Per automatik formas man som människa då. Man lär sig bädda, diska, supa, knulla, sådana viktiga saker, och det råkade sammanfalla med att jag spelade i Reeperbahn.
Behöver jag ens peka ut vad som är underbart med det här? Nej, jag trodde inte det heller.UPDATE.
Och ännu bättre, Lady Gaga i Vanity Fair:
“I have this weird thing that if I sleep with someone they’re going to take my creativity from me through my vagina.”
Lady Gaga-citatet fann jag via DN som hade gjort en sammanfattning av artikeln i Vanity Fair med rubriken "Ensam med sin vagina". Klart jag klickade på den, liksom.
onsdag 4 augusti 2010
Get me away from here, I'm dying for it.
Häromdagen berättade jag för en nybliven vän om en grej jag hade gjort. Hon sa: "Wow, det känns oväntat. Har inte sett dig som en person som gör sådant. Du lyssnar på ganska oskyldig musik och har fina åsikter. Inte konstigt att jag uppfattat dig som tagen ur en Belle & Sebastian-låt."
Någon dag senare skriver min redaktör till mig på msn. "Har nya Vaselines-låten här, vill du skriva? Känns som din grej."
Vilket känns kul eftersom Vaselines och B&S är varandras motpoler när det gäller snuskighet. Vaselines har till och med sagt att de aktivt ville ta avstånd från den oskuldsfulla popgrejen som många andra band, i Glasgow och på andra ställen, hade för sig. Just då fanns inte Belle & Sebastian, men ändå. Poängen är att motsättningen fanns i popscenen, och att den uppenbarligen finns i mig också. Det tycker jag känns väldigt bra. För jag tycker att båda delarna behövs. Både i popmusik och i livet (vilket ju för vissa av oss är i princip samma sak, men det är bäst att vara tydlig).
P.S. Rubriken är en oerhört intelligent kombination av Vaselines låten Dying for it (länken är till The Pooh Sticks' cover eftersom originalet inte finns på Spotify), som går "I'm dying for you to do something to me", och Belle & Sebastian-låten Get me away from here, I'm dying, som är mer oskuldsfull. Jag är rätt nöjd med den, ja.
Någon dag senare skriver min redaktör till mig på msn. "Har nya Vaselines-låten här, vill du skriva? Känns som din grej."
Vilket känns kul eftersom Vaselines och B&S är varandras motpoler när det gäller snuskighet. Vaselines har till och med sagt att de aktivt ville ta avstånd från den oskuldsfulla popgrejen som många andra band, i Glasgow och på andra ställen, hade för sig. Just då fanns inte Belle & Sebastian, men ändå. Poängen är att motsättningen fanns i popscenen, och att den uppenbarligen finns i mig också. Det tycker jag känns väldigt bra. För jag tycker att båda delarna behövs. Både i popmusik och i livet (vilket ju för vissa av oss är i princip samma sak, men det är bäst att vara tydlig).
P.S. Rubriken är en oerhört intelligent kombination av Vaselines låten Dying for it (länken är till The Pooh Sticks' cover eftersom originalet inte finns på Spotify), som går "I'm dying for you to do something to me", och Belle & Sebastian-låten Get me away from here, I'm dying, som är mer oskuldsfull. Jag är rätt nöjd med den, ja.
Take your hat off, boy, when you're talking to me.
Idag åkte jag till stan. När jag skulle kliva av spårvagnen var det en kille som följde mig med blicken när jag reste mig upp, och gick vidare till att granska mig uppifrån och ned när jag stod och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Helt odiskret, ogenerat och ohyfsat. Jag gav honom en mördarblick innan jag gick av.
Missförstå mig inte - klart att man får spana in folk på stan. Det är inte som att jag aldrig betygssatt en stuprörsrumpa, liksom. Det är däremot inte okej att väga och mäta folk med blicken. I synnerhet inte så att de märker det. Var subtil, för i helvete.
Dessutom: senare när jag gick nedför Haga Nygata var det en ung pojke som sträckte ut handen och tog på mitt lår när jag passerade. Vad fan?! Det här var alltså ett BARN! Ett barn. Som tafsade på mitt lår. Helt sinnessjukt.
Jag säger då det. Boys, they're nothing but trouble.
Missförstå mig inte - klart att man får spana in folk på stan. Det är inte som att jag aldrig betygssatt en stuprörsrumpa, liksom. Det är däremot inte okej att väga och mäta folk med blicken. I synnerhet inte så att de märker det. Var subtil, för i helvete.
Dessutom: senare när jag gick nedför Haga Nygata var det en ung pojke som sträckte ut handen och tog på mitt lår när jag passerade. Vad fan?! Det här var alltså ett BARN! Ett barn. Som tafsade på mitt lår. Helt sinnessjukt.
Jag säger då det. Boys, they're nothing but trouble.
I wish he was my boooyfrieeeend. (Säkert!)
2007 släppte Avril Lavigne en låt som hette Girlfriend. 2010 släpper Best Coast en låt som heter Boyfriend. Låtarna har nästan exakt samma tema - killen har en annan flickvän när han borde vara med hon som sjunger låten. Skillnaden är att medan Avril sjunger att killens girlfriend är "so whatever" och att han kan "do so much better", påstår Beth att den andra tjejen är "prettier and skinnier" och fantiserar om att få henne "out of the picture". En annan viktig skillnad är att jag diggade Girlfriend "ironiskt", men Boyfriend känns det okej att gilla helt uppriktigt. Det är nämligen en väldigt bra låt.
Och det var egentligen mest det sista jag ville säga. Lyssna på låten.
P.S. Jag har skrivit om nya Säkert!-singeln på Devotion om man vill läsa.
Och det var egentligen mest det sista jag ville säga. Lyssna på låten.
P.S. Jag har skrivit om nya Säkert!-singeln på Devotion om man vill läsa.
TOP ger er: Annas dagbok # 9 - 18 januari 2000
Ärade Dagbok!
Det gick inte i tisdags vi gjorde det på lördagen och vi va hos Coco. Jag pussade Zeb jättemånga gånger.
*
Nu skriver jag om Lunden. Maria har lovat att jag ska ha Arrabesk. För igår hade jag Fia och hon var döjobbig. Ikväll ska jag och mamma baka godis för att bjuda onsdagsgruppen på för jag ramlade av förra gången. Mmmm... Man borde ramla av oftare! Oh, vad jag längtar till våren då fyller jag år. Sommar och sol och vi har kort tajt kjol och vi vill ha dej...
FLOWER POWER!!
Tja!
Kommentar: HAHA! Jag citerar Markoolio! Dessutom har jag plötsligt blivit en hippie som förespråkar flower power, samt fått hjärnsläpp och förlorat alla konjunktioner. Markoolio-citatet oroar mig lite dock. Dels för att jag ogillar att bli påmind om hur mycket jag lyssnade på Markoolio, dels för jag ogillar att bli påmind om att det fanns en tid då jag saknade genusglasögon. Oh well. Jag var kanske tillräckligt bitter ändå.
Det gick inte i tisdags vi gjorde det på lördagen och vi va hos Coco. Jag pussade Zeb jättemånga gånger.
*
Nu skriver jag om Lunden. Maria har lovat att jag ska ha Arrabesk. För igår hade jag Fia och hon var döjobbig. Ikväll ska jag och mamma baka godis för att bjuda onsdagsgruppen på för jag ramlade av förra gången. Mmmm... Man borde ramla av oftare! Oh, vad jag längtar till våren då fyller jag år. Sommar och sol och vi har kort tajt kjol och vi vill ha dej...
FLOWER POWER!!
Tja!
Kommentar: HAHA! Jag citerar Markoolio! Dessutom har jag plötsligt blivit en hippie som förespråkar flower power, samt fått hjärnsläpp och förlorat alla konjunktioner. Markoolio-citatet oroar mig lite dock. Dels för att jag ogillar att bli påmind om hur mycket jag lyssnade på Markoolio, dels för jag ogillar att bli påmind om att det fanns en tid då jag saknade genusglasögon. Oh well. Jag var kanske tillräckligt bitter ändå.
tisdag 3 augusti 2010
Summer will have its way.
Av någon anledning har somrarna de senaste fem åren varit väldigt känslomässigt turbulenta för mig. Det har alltid varit mycket resande, kännande och levande. Saker har hänt. Och känts. Kanske framför allt känts.
2006: Förberedde mig mentalt på att flytta hundra mil från alla jag kände. Var på mer än en Lars Winnerbäck-konsert (och började nog inse att vår tid tillsammans närmade sig sitt slut). Umgicks med mina vänner den tid vi hade kvar tillsammans. Lade mig till med en destruktiv ovana. Flyttade till Östersund.
2007: Min häst hade precis dött och jag hade köpt en ny. Jag var på min första festival. Hade en festivalflört och började ana att det var möjligt att vara intresserad av mig. Var på Islandshäst-SM. Åkte tåg i nitton timmar för att vara med en otroligt nära vän. Saknade Dille och gemenskapen där oerhört mycket. Upplevde Luleåkalaset. Blev av med tandställningen. Var på Islandshäst-VM. Besökte London för första gången.
2008: Var på Siesta med Carrie och träffade fina människor, såg fina band och raderade numret till festivalflörten från sommaren innan. Hade ett sommarjobb för första gången. Var så dålig på det att jag var tvungen att sluta. Åkte till Kalix för att vara med en vän. Åkte till flera andra ställen i Sverige för att vara med vänner. Började inse att hästar inte var mitt livs kall. Blev tillsammans med en 91:a från Eskilstuna (och hånglade i Hagnesta Hill, haha). Gav kärlek en chans. For ensam på två festivaler. Gjorde praktik på Groove.
2009: Tog studenten. Hade så jävla mycket magkatarr. Sålde min häst och sade hejdå till hästvärlden. Var tillsammans med en rödhårig jämte och gav kärlek en ny chans. Sade hejdå till Östersund. Var ackrediterad på fyra av fem festivaler. Åkte till London med BFF-Mattis som jag då inte hade träffat på ett helt år. For fram och tillbaka mellan Jämtland och Småland. Oroade mig för antagning till universitetet och letade boende i Göteborg. Flyttade till Göteborg och började på universitetet (efter många om och men).
2010: Ni vet det mesta redan tror jag. For hit och dit, såg spelningar och var allmänt spontan.
Och än vet man inte hur det slutar.
2006: Förberedde mig mentalt på att flytta hundra mil från alla jag kände. Var på mer än en Lars Winnerbäck-konsert (och började nog inse att vår tid tillsammans närmade sig sitt slut). Umgicks med mina vänner den tid vi hade kvar tillsammans. Lade mig till med en destruktiv ovana. Flyttade till Östersund.
2007: Min häst hade precis dött och jag hade köpt en ny. Jag var på min första festival. Hade en festivalflört och började ana att det var möjligt att vara intresserad av mig. Var på Islandshäst-SM. Åkte tåg i nitton timmar för att vara med en otroligt nära vän. Saknade Dille och gemenskapen där oerhört mycket. Upplevde Luleåkalaset. Blev av med tandställningen. Var på Islandshäst-VM. Besökte London för första gången.
2008: Var på Siesta med Carrie och träffade fina människor, såg fina band och raderade numret till festivalflörten från sommaren innan. Hade ett sommarjobb för första gången. Var så dålig på det att jag var tvungen att sluta. Åkte till Kalix för att vara med en vän. Åkte till flera andra ställen i Sverige för att vara med vänner. Började inse att hästar inte var mitt livs kall. Blev tillsammans med en 91:a från Eskilstuna (och hånglade i Hagnesta Hill, haha). Gav kärlek en chans. For ensam på två festivaler. Gjorde praktik på Groove.
2009: Tog studenten. Hade så jävla mycket magkatarr. Sålde min häst och sade hejdå till hästvärlden. Var tillsammans med en rödhårig jämte och gav kärlek en ny chans. Sade hejdå till Östersund. Var ackrediterad på fyra av fem festivaler. Åkte till London med BFF-Mattis som jag då inte hade träffat på ett helt år. For fram och tillbaka mellan Jämtland och Småland. Oroade mig för antagning till universitetet och letade boende i Göteborg. Flyttade till Göteborg och började på universitetet (efter många om och men).
2010: Ni vet det mesta redan tror jag. For hit och dit, såg spelningar och var allmänt spontan.
Och än vet man inte hur det slutar.
All the punks in Camden could never shout about it.
Igår. Allo Darlin' på House of Win-win. Det var, som jag tydligen säger ofta nu för tiden, en liten poporgasm.Jag var där med David, och det första vi gjorde var att köpa skivor och tröjor. När jag kom fram till merchståndet sa tjejen som satt där "I like your shirt" (min The Pains of Being Pure at Heart-tisha) och jag bara "thanks!" och så var det inte mer med det. Sedan bad jag att få prova en Allo Darlin'-tröja och hon skrattade och sa "over your Pains of Being Pure at Heart shirt, you're really a Fortuna Pop girl!". Vilket var bland det finaste någon sagt till mig, men jag svarade helt lamt "yes!". Hon blev väldigt glad för att vi köpte deras skivor och så, vilket var fint.
Sedan gick Allo Darlin' upp på scen för att soundchecka och vi insåg att det var Elizabeth vi hade handlat merch av. Jag dog av pinsamhet och starstruckness i efterhand. Elizabeth är, för den som kanske inte vet, hon som sjunger och spelar ukulele och skriver låtar och helt enkelt är the mastermind i bandet.
Spelningen var åh. Jag vet att "åh" hittills i historien inte har varit ett adjektiv, men från och med nu är det det och det var så spelningen var. Och därmed basta. Jag popdansade mitt allra bästa och poppigaste, sjöng med och hade i allmänhet the time of my life. Det bästa var att Elizabeth spelade pop på sin ukulele som om det var metal och elgitarr. Så ska jag också göra när jag har ett band och spelar ukulele.
Efter spelningen var Elizabeth tillbaka vid merchen, och jag gick dit och pratade med henne. Jag bekände att jag tyckte att det pinsamt att jag inte känt igen henne, och hon bara "no, it's okay, I thought you were being very sweet". Hon ville veta mitt namn och vi pratade om Sverige, typ. Hon berättade att hon samlar på dalahästar och har en svensk pojkvän. Det var underbart fint. Och, ja, sedan tog vi en bild tillsammans som ni ser.
Nu sitter jag och lyssnar på albumet på vinyl. Det känns väldigt bra. Som sagt: ibland älskar jag mitt liv.
P.S. Rubriken är vald med tanke på x:et man fick som stämpel på handen. Om någon nu tvivlade.
måndag 2 augusti 2010
Annas dagbok # 8 - 11 januari 2000
Hej!
Välkommen till det nya milleniet. Igår red jag och jag fick Bella! Hon var jättehärlig i galoppen och så fattar hon mycket lättare än Cittra. Jag var på hoppkurs och dressyrkurs på jullovet och jag hade Cittra. Vi har träslöjd nu (förut hade vi syslöjd, det har jag inte sagt) vänta... Nu är jag tillbaka. Var bara på toa.
*
På jullovet blev jag kär i Zebastian och direkt när skolan började frågade jag chans på honom och han sa JA. Jag blev jätteglad. Jag & Coco har planerat att gå ut och gå med våra killar Zebban och Philip. Då ska vi hålla våra killar i handen! Sen ska vi gå hem till mig och kanske [här hade jag ritat läppar]:as.
KANSKE.
Om det går alltså. Jag ska ringa Coco när jag kommer hem. Hoppas det går. Nu ska jag rita av Zeb.
[teckning av en kille med runt ansikte och utstående öron]
Fy fan va fult!!
Kommentar: Okej, det fanns två dagboksinlägg innan detta, men de handlade uteslutande om hästar och var skittråkiga även för mig, så jag kände att jag inte kunde utsätta er för det. Jag vet ju att det är kärleksintrigerna ni vill åt!
Jag kunde inte stava till "millenniet", men det kanske man inte kan begära. Det gör mig lite bitter dock. I övrigt får jag känslan av att det här med att ha en kille var viktigare för att kunna umgås med de andra tjejerna än för att vara med en kille. Fråga chans-förhållandena var mest en accessoar i det sociala (sam)spelet. Så att säga.
"Zebastian" låter för övrigt som ett namn på ett dansbandsfan.
Välkommen till det nya milleniet. Igår red jag och jag fick Bella! Hon var jättehärlig i galoppen och så fattar hon mycket lättare än Cittra. Jag var på hoppkurs och dressyrkurs på jullovet och jag hade Cittra. Vi har träslöjd nu (förut hade vi syslöjd, det har jag inte sagt) vänta... Nu är jag tillbaka. Var bara på toa.
*
På jullovet blev jag kär i Zebastian och direkt när skolan började frågade jag chans på honom och han sa JA. Jag blev jätteglad. Jag & Coco har planerat att gå ut och gå med våra killar Zebban och Philip. Då ska vi hålla våra killar i handen! Sen ska vi gå hem till mig och kanske [här hade jag ritat läppar]:as.
KANSKE.
Om det går alltså. Jag ska ringa Coco när jag kommer hem. Hoppas det går. Nu ska jag rita av Zeb.
[teckning av en kille med runt ansikte och utstående öron]
Fy fan va fult!!
Kommentar: Okej, det fanns två dagboksinlägg innan detta, men de handlade uteslutande om hästar och var skittråkiga även för mig, så jag kände att jag inte kunde utsätta er för det. Jag vet ju att det är kärleksintrigerna ni vill åt!
Jag kunde inte stava till "millenniet", men det kanske man inte kan begära. Det gör mig lite bitter dock. I övrigt får jag känslan av att det här med att ha en kille var viktigare för att kunna umgås med de andra tjejerna än för att vara med en kille. Fråga chans-förhållandena var mest en accessoar i det sociala (sam)spelet. Så att säga.
"Zebastian" låter för övrigt som ett namn på ett dansbandsfan.
söndag 1 augusti 2010
Some dance moves.
GLÖMDE BERÄTTA DET VIKTIGASTE! Nämligen att det finns en Napoleon Dynamite-lookalike i Hertford, att vi spanade in honom och att det var kul. England har så mycket att erbjuda.Och apropå lookalikes såg jag en kille på Blackbirds som såg ut som en blandning mellan Pete Doherty, Alexander Skarsgård och Harry Potter (Daniel Radcliffe-versionen). Ganska attraktivt, må jag säga.
Boys, boys, boys.
All the hipsters in Shoreditch could never style it.
Jag har varit i England. Fyra hela dagar och fem hela nätter. Jag har poptöntat mig, ätit sjukt mycket onyttiga saker och lekt med den ojämförliga Josefin. Det har varit mycket fint.
Till exempel har jag upptäckt att det finns godis med ölsmak. Vem visste ens att sådana saker kunde finnas i världen? Jag har med mig ett hekto hem. Den som är snäll får smaka. Andra flummiga saker: Flytande Mars, milkshake med popcorn-smak, halva gurkor, choklad med kaksmulor i och chips med räksmak. Dock smakade jag inte det sista. Någon måtta får det vara.
I Josefins kollektiv bor en polack som heter Andy. Hans liv borde seriöst bli en film. Jag hade tänkt ägna ett helt blogginlägg åt honom, men om jag berättar för mycket blir nog mamma orolig. Vi kan säga såhär: han är den som står för dekadensen på Assholes Avenue.
Jag har även upplevt Josefins stamhak Blackbirds. Det var intressant. En vägg pryddes av en bildserie med en målgest. I Hertford gillar man fotboll. (En av hennes bekanta hade en Manchester United-tatuering. På riktigt.) Dessutom spelade de seriöst bara kass musik. Höjdpunkterna var Lady Gaga och Beyoncé (både i samarbetsform och inte) som jag alltså kan tänka mig att dansa till, vilket inte är fallet med Black Eyed Peas och Kings of Leon. Vi snackade med ett par random killar, och en av dem sa att jag liknade Robyn (OMG!), men sedan dissade jag Kings of Leon och då drog de. Män alltså. Det gick typ såhär:
Josefin: Should we dance?
Jag: FUCK NO, it's Kings of Leon, I'm not dancing to this!
Random kille: What, you don't like them?
Jag: I HATE THEM!
Och sedan gick de killarna upp i rök. Ridå.
Annars var nästan alla människor väldigt trevliga. Undantagen var Bald Guy och Waretjejerna på tåget till London. (Ware är typ Englands Sollebrunn, om Hertford är Alingsås.) Jag och Josefin bara satt, och så började prata högt med varandra om hur de skulle slå mina "fucking glasses" av mitt "fucking face". De spekulerade i var jag kom från och konstaterade "well, she's not english, so she's not welcome". Josefin klarade sig med en inspektion. Hon såg nog mer engelsk ut. Vad beträffar Bald Guy...
Bald Guy har en tröja med texten "tell you tits to stop staring at me".
Jag: That shirt is offensive!
Bald Guy: It's offensive? Let's see your tits, then.
Jag: Fuck no, you don't deserve them!
Bald Guy: I don't deserve your tits?! (Verkar sjukt förvånad. Som om mina tuttar var en mänsklig rättighet? Hybris.)
Jag ger honom en mördarblick och går.
Så var det på Blackbirds. Nu börjar det här inlägget bli för långt, så jag lägger ned nu. Om man blir min vän på Facebook kan man kolla på mina bilder från Englandet. Bli det!
Till exempel har jag upptäckt att det finns godis med ölsmak. Vem visste ens att sådana saker kunde finnas i världen? Jag har med mig ett hekto hem. Den som är snäll får smaka. Andra flummiga saker: Flytande Mars, milkshake med popcorn-smak, halva gurkor, choklad med kaksmulor i och chips med räksmak. Dock smakade jag inte det sista. Någon måtta får det vara.
I Josefins kollektiv bor en polack som heter Andy. Hans liv borde seriöst bli en film. Jag hade tänkt ägna ett helt blogginlägg åt honom, men om jag berättar för mycket blir nog mamma orolig. Vi kan säga såhär: han är den som står för dekadensen på Assholes Avenue.
Jag har även upplevt Josefins stamhak Blackbirds. Det var intressant. En vägg pryddes av en bildserie med en målgest. I Hertford gillar man fotboll. (En av hennes bekanta hade en Manchester United-tatuering. På riktigt.) Dessutom spelade de seriöst bara kass musik. Höjdpunkterna var Lady Gaga och Beyoncé (både i samarbetsform och inte) som jag alltså kan tänka mig att dansa till, vilket inte är fallet med Black Eyed Peas och Kings of Leon. Vi snackade med ett par random killar, och en av dem sa att jag liknade Robyn (OMG!), men sedan dissade jag Kings of Leon och då drog de. Män alltså. Det gick typ såhär:
Josefin: Should we dance?
Jag: FUCK NO, it's Kings of Leon, I'm not dancing to this!
Random kille: What, you don't like them?
Jag: I HATE THEM!
Och sedan gick de killarna upp i rök. Ridå.
Annars var nästan alla människor väldigt trevliga. Undantagen var Bald Guy och Waretjejerna på tåget till London. (Ware är typ Englands Sollebrunn, om Hertford är Alingsås.) Jag och Josefin bara satt, och så började prata högt med varandra om hur de skulle slå mina "fucking glasses" av mitt "fucking face". De spekulerade i var jag kom från och konstaterade "well, she's not english, so she's not welcome". Josefin klarade sig med en inspektion. Hon såg nog mer engelsk ut. Vad beträffar Bald Guy...
Bald Guy har en tröja med texten "tell you tits to stop staring at me".
Jag: That shirt is offensive!
Bald Guy: It's offensive? Let's see your tits, then.
Jag: Fuck no, you don't deserve them!
Bald Guy: I don't deserve your tits?! (Verkar sjukt förvånad. Som om mina tuttar var en mänsklig rättighet? Hybris.)
Jag ger honom en mördarblick och går.
Så var det på Blackbirds. Nu börjar det här inlägget bli för långt, så jag lägger ned nu. Om man blir min vän på Facebook kan man kolla på mina bilder från Englandet. Bli det!
We're in heaveeeeen.
The Pains of Being Pure at Heart på Heaven i London - en rafflande historia om popmusik och idolkärlek.
Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske såhär: Vem lägger en klubb i mitten av ett köpcenter? Eller såhär: Jag kände mig väldigt hemma. Merchståndet sålde inte bara Pains-merch utan Fortuna Pop-grejer i allmänhet. Musiken innan spelningen var nästan bara sådan jag kände igen och tyckte om. Summer will have its way, Vaselines' I hate the 80's och Allo Darlin's Silver dollars, till exempel. Mycket fint.
Spelningen var... lyckoframkallande. Jag fick ingen hjärtattack av att höra Say no to love live, de avslutade med Gentle sons och spelade två låtar från det nya albumet som håller på att bli till. Om jag minns rätt lät de lovande. (Men det kanske var rom och colan som lade sig i.) Som sista låt innan extranumren körde de (givetvis) The pains of being pure at heart, vilket gjorde mig fånlycklig, vilket fick mig att fånle, vilket jag är relativt säker på att Mystiska Snygg-gitarristen såg, för det såg ut som att han såg mig i publiken och sedan började han också le. Mitt hjärta smälte.
Jag vet, man ska inte bli till sig över ögonkontakt med ett av sina favoritband när man a) är tjugo och b) är musikkritiker. Det är inte coolt. Men ärligt talat - vad har coolhet någonsin gjort för mig? Jag tror att känslorna utanpå kroppen är bättre än inga alls, och att bry sig är bra mycket bättre än att vara blasé. Och - hade det här varit en recension hade fokus legat på helt andra saker.
Efter spelningen stod Kip i merch-ståndet och signerade saker. Jag vågade egentligen inte, men jag bad först om ett foto med honom och därefter hälsade jag från Andreas Häggström. Han blev glad, hälsade tillbaka och sa att de gillar Sverige. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att berätta att jag bodde i Göteborg och bara "you know, the Gothenburg handshake", på vilket han svarade "yeah, not a lot of people know about that". I stunden kände jag mig cool som kände till det, men i efterhand har jag tänkt att det kanske mest var stalkigt. Eh.
Och så tog jag bild med Snygg-gitarristen och Peggy! Den senare hade en Robin Sparkles-jeansjacka som var väldigt cool. (Vad hon än hade haft på sig hade jag tyckt att det var coolt, i och för sig.) Dessutom köpte jag två kalasfina t-shirts (för även personer med bröst får gilla Pains, tack så mycket).
Det var i allmänhet en väldigt nördig, poppig och emotionell upplevelse. Jag studsade av lycka när vi gick till tuben. Josefin fick säga åt mig att lugna mig. True story. Ibland älskar jag mitt liv.
Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske såhär: Vem lägger en klubb i mitten av ett köpcenter? Eller såhär: Jag kände mig väldigt hemma. Merchståndet sålde inte bara Pains-merch utan Fortuna Pop-grejer i allmänhet. Musiken innan spelningen var nästan bara sådan jag kände igen och tyckte om. Summer will have its way, Vaselines' I hate the 80's och Allo Darlin's Silver dollars, till exempel. Mycket fint.
Spelningen var... lyckoframkallande. Jag fick ingen hjärtattack av att höra Say no to love live, de avslutade med Gentle sons och spelade två låtar från det nya albumet som håller på att bli till. Om jag minns rätt lät de lovande. (Men det kanske var rom och colan som lade sig i.) Som sista låt innan extranumren körde de (givetvis) The pains of being pure at heart, vilket gjorde mig fånlycklig, vilket fick mig att fånle, vilket jag är relativt säker på att Mystiska Snygg-gitarristen såg, för det såg ut som att han såg mig i publiken och sedan började han också le. Mitt hjärta smälte.
Jag vet, man ska inte bli till sig över ögonkontakt med ett av sina favoritband när man a) är tjugo och b) är musikkritiker. Det är inte coolt. Men ärligt talat - vad har coolhet någonsin gjort för mig? Jag tror att känslorna utanpå kroppen är bättre än inga alls, och att bry sig är bra mycket bättre än att vara blasé. Och - hade det här varit en recension hade fokus legat på helt andra saker.
Efter spelningen stod Kip i merch-ståndet och signerade saker. Jag vågade egentligen inte, men jag bad först om ett foto med honom och därefter hälsade jag från Andreas Häggström. Han blev glad, hälsade tillbaka och sa att de gillar Sverige. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att berätta att jag bodde i Göteborg och bara "you know, the Gothenburg handshake", på vilket han svarade "yeah, not a lot of people know about that". I stunden kände jag mig cool som kände till det, men i efterhand har jag tänkt att det kanske mest var stalkigt. Eh.
Och så tog jag bild med Snygg-gitarristen och Peggy! Den senare hade en Robin Sparkles-jeansjacka som var väldigt cool. (Vad hon än hade haft på sig hade jag tyckt att det var coolt, i och för sig.) Dessutom köpte jag två kalasfina t-shirts (för även personer med bröst får gilla Pains, tack så mycket).
Det var i allmänhet en väldigt nördig, poppig och emotionell upplevelse. Jag studsade av lycka när vi gick till tuben. Josefin fick säga åt mig att lugna mig. True story. Ibland älskar jag mitt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)