Dagens Pulp-låt.

På Pulpalbumet This is hardcore (1998) finns det en låt som jag inte lyssnat så mycket på pga dess titel. Vad låtjäveln heter? I'm a man. Jag kände bara nej, jag orkar inte höra om att vara en man, det gör jag jämt ändå, tack så mycket. Men häromdagen lyssnade jag närmare på den. Och gissa vad? Den är bra. Melodin är episk och refrängen mycket medryckande.

Det är bara ett gigantiskt problem. Det här med att vara man och inte. Det kanske bara är jag, men jag tycker att raderna "So please can I ask just why we're alive?/'Cos all that you do seems such a waste of time" är rätt allmängiltiga. Jarvis trodde att han skrev en låt om manlighet, men mänsklighet är more like it. (Läs hela texten här.)

Jag relaterar till låten, men dess titel avvisar mig lite. Olycklig musikkärlek. Vem trodde att det kunde gå fel mellan popmusik och mig? Inte jag i alla fall.

I've got this love inside of me.

Dagens nördiga aktivitet: lyssna på Pulp-låten Wishful thinking och begrunda att Jarvis Cocker inte hade gjort sin sexdebut när den spelades in.

Hur jag vet det? Det står i den allsmäktiga Pulpboken Truth & beauty: the story of Pulp, förstås. Inte uttryckligen, men man får veta när han ligger första gången och det är efter att de spelat Wishful thinking hos John Peel. Mycket värdefull kunskap!

Kärlek och härlighet.

Don't let him/in the head

Har ni hört Jarvis Cockers låt Don't let him waste your time? Den är med på hans första soloplatta, som kom 2006. Det är en väldigt bra låt. Som ni kanske vet brukar jag gilla låtar med motsägelser. Det bästa exemplet på detta är den bittra men svängiga Östersundspopen (alltså Hello Saferide och Vapnet).

Don't let him waste your time fungerar på ungefär samma sätt, fast helt annorlunda. Det är rent musikaliskt en väldigt gubbrockig låt. Texten, å andra sidan, är vad som nog bäst kan rubriceras "girl power" (hur konstigt det än känns att använda det uttrycket). Det är liksom Jarvis' version av Sugababes Hole in the head.

Du är allt en pärla.

Det här har jag gjort i kväll.

Eftersom jag är en sann multitasker har jag även lyssnat på Brett Andersons senaste soloplatta i recensionssyfte, övat gitarr och lagt upp bilder på Facebook.

Lägg gärna märke till att jag och Jarvis-pärlplattan har samma frisyr.

Oh, I love you!

Jens, världens bästa, och Mattis, världens bästa. BÄSTA!

Jens och jag skriver om våra liv i varsin likadan anteckningsbok (jättefina och röda är de). Vi köpte dem i Östersund. När de är fulltecknade ska vi byta och läsa om varandras liv. Jens är en av mina bästa vänner. Han är en väldigt klok och fin man. Påminner om Harry Potter lite, fast mindre dramatisk och mindre asexuell. Han slåss inte med lika många drakar heller. Demoner däremot..! Nej, nu försökte jag bara vara rolig och referera till nördiga saker.

Mattis kommer hit snart! Eller ja, i december, för då spelar Sonata Arctica här. Sångaren i det bandet, Tony Kakko, är för henne vad Jarvis Cocker är för mig. Så ni förstår att det är viktiga grejer! Mattis, även känd som Matilda, är en av de få speciella människor jag alltid känner mig nära även om vi är långt ifrån varandra. En riktigt vän. Som jag är otroligt lyckligt lottad att få ha träffat över huvud taget! Kan icke föreställa mig ett liv utan det. Hu.

För att inte tala om Tora. Ack, den vänskap som bygger på en gemensam böjelse för popmusik kan inte bli annat än speciell. Vad har vi inte upplevt tillsammans? Fulla spelningar, nyktra spelningar, testunder, slöande på Dille, flummande i Luleå, spatserande i Gislaved, chokladbiskvier i Östersund... Tora är även en av de snyggaste människor jag känner. På sanning. Jag vågar inte lägga upp en bild på henne, för hon ogillar ofta sådant och dessutom har jag ingen nyare bild, så ni får ta mig på mitt ord.

Och Cami! Gränslös, hejdlös, tyngdlös och hämningslös. Flyger gör hon alltid, i associationer och formuleringar, högt över mig och alla andra. Det finns bara en Cami man behöver någonsin. (Hon skickade för övrigt världens bästa sms till mig igår. Det handlade om hud, västkusten och pengar. Episkt.)

Och alla andra. Jag skulle kunna fortsätta detta persongalleri om inte i evigheter så i alla fall en stund till, men jag tänkte hinna skriva lite på hemtentan innan Scrubs börjar.

Kärlek och härlighet.

Nördiga män är de bästa.

Idag: Ett quiz.

Vad är värst och får en att dö mest?

1. Att läsa i Pulpboken att Jarvis Cockers första ligg "kind of messed him up". Tanken på en nittonårig, superkänslig Jarvis som just har upplevt den totala besvikelsen av förstagångssex! Jag tror det var nitton han var. Kan ha varit tjugo. Över huvud taget är alla obskyra detaljer om Pulp helt och hållet hjärtattacksframkallande.

2. Att läsa i Strageboken att Fredrik Strage inte kunde säga "r" när han var liten. Tanken på en ung Strage som inte riktigt kunde uttala sitt eget namn! Det är så många "r" i "Fredrik Strage". Ojojoj. Över huvud taget är nördtexten helt och hållet bedårande.

Rätt svar:

2. Eftersom Strage i nördtexten även skriver följande: "Indiepop bygger så mycket på nördestetik att Jarvis Cocker i Pulp blir en sexsymbol." Strage vet vilka knappar han ska trycka på.

Det är sånt här jag gör när jag tar en paus i recenserandet.
Förmodligen borde jag skaffa fler vänner.

Nerds are hot.

Jarvis Cocker är en fin man.

Harry Potter är bra.

Den här bilden är smått disturbing, men ändå ganska lyckoframkallande.

Åtminstone för oss som är BÅDE Jarvis- och Harrynördar.

Jarvis Cocker - Further Complications

Igår var det en stor dag. Åtminstone i en av alla världar (en som kanske i likhet med mannens myspace kan kallas Jarvspace). Då släpptes nämligen Jarvis Cocker's andra platta Further Complications. Solodebuten hette Jarvis och släpptes 2006. Och faktiskt så är "vidare komplikationer" ett mycket passande albumnamn på uppföljaren. Det rör sig fortfarande om halvflummiga låtar jag vill beskriva som singer-songwriter-rock. Och Jarvis är lika snuskig som vanligt, till allas vår lättnad.

Ärligt talat är jag grymt impad av att Jarvis fortsätter göra bra musik år efter år. Pulp var ju britpopbriljans i många år, och att sedan fortsätta leverera? Fantastiskt. Det är betydligt bättre än det låter med bittra britpoppare som vuxit upp, flyttat till Paris och slutat röka.