Om nördighet och måsten.

Jag har äntligen lyckats sätta fingret på exakt vad som provocerar mig så med sektigheten kring vissa fenomen. Jag tänker på typ Seinfeld, Star Wars och Bob Dylan. Är ni redo? Då kör vi:

Uppfattningen att man inte har något val förutom att gilla dessa grejer, eller åtminstone erkänna deras påstådda geni. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men du KAN ju inte ogilla Dylan", "du MÅSTE ju tycka om Star Wars" eller typ "om du inte gillar Seinfeld är det för att du inte förstår".

Grejen är att jag och alla andra har ett VAL. Ingenting är obligatoriskt, fattar ni? Vi måste ingenting. (Jag misstänker för övrigt att många som tycker om dessa grejer gör det för att de en gång i tiden fick en känsla av att de "måste" det. No offence.)

Ett annat skäl till att jag provoceras är givetvis att det lämnar mig lite utanför pretto-nörd-ängsliga klubben där jag annars passar in rätt bra. Och man blir självklart förolämpad när människor antyder låg intelligens på grund av ens preferens när det gäller sitcoms. Ovanstående är en extremt känslostyrd åsikt; men icke desto mindre är den relevant.

Kom ihåg det nu. Vi tycker vad fan vi vill.