But I AM the chosen one...

Fredrik Strage tycker att det här är förnedrande. Jag tycker att det är hjärtevärmande. Jag menar... TITTA! Dör man inte lite av finhet? Åh.

(Den första konkreta nyttan jag haft av att ha Strage som vän på Facebook, för övrigt.)

Massor av kalasfina tips.

Om vi antar, rent hypotetiskt, att man inte fyller sitt behov av awesomeness enbart genom att läsa den här bloggen, så finns det oerhört många andra fina saker på internet att glädjas över. Och utifall detta skulle råka hända någon gång tänkte jag ägna ett inlägg åt att berätta var jag tycker att ni ska hänga.

Störst först: en fin vän till mig har startat en blogg. Den mest bedårande bloggen i historien av bloggar, förmodligen. Ordlekar, rim, dikter, vardagsanekdoter, finurliga funderingar. Komplett och totalt underbart. Läs här.

(Och så har jag skrivit en liten rekommendation om en gratis mp3:a på TGL: Short stories. Satte detta inom parentes för att väga upp för kaxigheten jag inledde inlägget med. Nu känner jag mig ödmjuk igen.)

Fredrik Strage har skrivit väldigt läsvärt om Pink på Ullevi.

Och sist men inte minst: Robyns nya singel Hang with me, med video och allt. Och nej, det är inte samma version som är på Body talk pt. 1.

Robyn - Hang With Me official video from Robyn on Vimeo.

Peace and Love 2010 - en sammanfattning.

Jag lovade mig själv att inte recensera, eftersom jag betalade för biljetten, och det löftet har jag också hållit. Men det hindrar ju inte att jag försöker minnas lite bitar här och var för att skapa ett blogginlägg. Eller hur? Nej, just det. Det här minns jag:

Jag ville se Nour el-Refai grymt gärna, och fixade sovplats i Borlänge bara därför, men kom inte in eftersom scenen var för liten. I stället såg jag fantastiska Theresa Andersson. Så det var rätt lönt ändå, trots att jag saknade Nour.

Kim Wilde var förvånansvärt pigg och förvånansvärt bra. Det var kul att se.

Givetvis gick jag INTE på Jay-Z. Inte ens för att stalka Fredrik Strage. Jag stod längst fram på Mew istället. Det var grymt värt det.

Apropå att stalka idoler så intervjuade jag Markus Larsson. En mycket fin och sympatisk man. Det var otroligt roligt!

Patti Smith var outsägligt cool, såklart. Tyvärr spelade hon när jag var lite distraherad. Jag tillbringade hennes spelning med att sitta i gräset och tänka på diverse jobbiga saker.

Krunegård hade ovanligt snygg stuprörsrumpa, men jag såg inte hela spelningen eftersom jag hellre ville se hela Elin Ruth Sigvardsson. Hon var väldigt bra. Jag förstår inte riktigt varför hon inte är mer populär, faktiskt.

Jag fick tillbringa lite kvalitetstid min fantastiska vän Mattis. Mer om henne en annan dag!

Jag bodde i Leksand och hängde med fina Fridah Jönsson.

Jag träffade Amanda från The Goodbye Look. Hon var häpnadsväckande trevlig. Nästan så att jag undrade vad jag gjort för att förtjäna det. (Men jag gillade läget.)

Billy Talent hyllade Sverige för att svenska kvinnor är så snygga. För det har ju inget annat rockband gjort förut... Host.

Nick Lowe var som balsam för själen. Finfint.

Lasse Lindh var töntig. "Nu ska vi ha sjukt kul!" hojtade han när spelningen drog igång. Jo tack, nu ska vi ha sjukt kul - åt dig.

Anna Ihlis var fantastiskt bra! Kolla upp henne på Spotify. Nu. Jag sörjer att jag missade första halvan av spelningen. Den var värd.

Carl Noréns sologrejer var inte alls så kassa som jag hoppades. Värsta besvikelsen!

Jag såg INTE Mando Diao. Jag orkar faktiskt inte se dem igen. Inte för att de är katastrofalt dåliga eller så, de ger mig bara absolut ingenting.

Och nu orkar jag inte babbla mer. Misstänker starkt att ingen orkar läsa detta ändå. Puss och hej.

You don't really care for music, do you?

Härom dagen läste jag Nöjesguiden. De hade temanummer om kritik.

Att de utnämnde Alex Schulman till Sveriges bästa kritiker är i sig värt en diskussion. Jag menar, de utnämnde Fredrik Strage till näst bäst! Schulman före Strage? På riktigt? Jag kanske är dåligt påläst, men det jag har hört komma från Schulman är att han mobbar kändisar, bloggar om sitt barn och har skrivit en påstått djup bok om sin barndom (som jag alltså inte läst). Det jag hört komma från Strage är kritik av musik och film med stor kärlek, enorm sakkunskap och rättvis ärlighet.

Det var dock inte det som gjorde mig mest upprörd. Det som verkligen fick mig att tänka till lite var en artikel om musikkritik. Den mynnade ut i att alla musikskribenter borde fundera på vad kritik är. Tydligen är det för lätt att vara musikskribent annars... Citat: "Att skriva om en låt bara för att den är ny och hipp är så lätt att folk gör det gratis."

Jag vet inte hur det är med alla andra små musikskribenter där ute, men inte skriver jag gratis för att det är lätt. Jag skriver för att jag älskar musik och vill använda mina verbala förmågor till att tala om för andra vad jag tycker om. Kalla mig missionärt lagd, kalla mig pretentiös, kalla mig beskäftig. Jag bryr mig inte. Jag vill bara nå ut.

Dessutom höjde jag ribban för mig själv lite. Jag vill vara en bra kritiker. Jag vill vara den bästa kritikern. Det är en bra bit kvar dit, men jag jobbar på det. Bottenlinjen är alltså att jag tycker att Fredrik Strage är bäst, och att jag en dag ska vara minst lika bra som han.

Nördiga män är de bästa.

Idag: Ett quiz.

Vad är värst och får en att dö mest?

1. Att läsa i Pulpboken att Jarvis Cockers första ligg "kind of messed him up". Tanken på en nittonårig, superkänslig Jarvis som just har upplevt den totala besvikelsen av förstagångssex! Jag tror det var nitton han var. Kan ha varit tjugo. Över huvud taget är alla obskyra detaljer om Pulp helt och hållet hjärtattacksframkallande.

2. Att läsa i Strageboken att Fredrik Strage inte kunde säga "r" när han var liten. Tanken på en ung Strage som inte riktigt kunde uttala sitt eget namn! Det är så många "r" i "Fredrik Strage". Ojojoj. Över huvud taget är nördtexten helt och hållet bedårande.

Rätt svar:

2. Eftersom Strage i nördtexten även skriver följande: "Indiepop bygger så mycket på nördestetik att Jarvis Cocker i Pulp blir en sexsymbol." Strage vet vilka knappar han ska trycka på.

Det är sånt här jag gör när jag tar en paus i recenserandet.
Förmodligen borde jag skaffa fler vänner.

Do you really love me or am I just in your network?

Det finns många anledningar till att hata livet och misströsta just nu.

Till exempel att jag inte betedde mig så coolt som jag hade planerat när jag fejsade Fredrik Strage. I paniken över att säga någonting när han signerade min bok är det enda jag kommer på min standardgrej - hur vanligt mitt namn är. Herregud. Han såg lätt besvärad ut och sa efter en stunds tystnad "Ja... Men det är väl fint".

En annan bra anledning återfinns i bokens (Strage text, om det inte är uppenbart) förord. Jag citerar: "Skojiga skribenter går det tretton på dussinet av. Inte minst inom populärkultur." Jaha? Vad ska jag göra då? Bli den fjortonde? Varning - barn utan framtid föröver. Och det är bara toppen på isberget.

Illamående och huvudvärk har aldrig gjort någonting bättre, så det behöver jag inte bre ut mig om.

Som botten på isberget ramlade min morot ner i soptunnan när jag skulle skala den. Morötter brukar kunna få mig att må bättre när jag mår illa. Den här gången fick jag bara en sekundkort gråtattack (det var i princip bara en reflex).

Men. Istället för att hata livet och misströsta är det dags att recensera några skivor. Så bra jag någonsin kan. Dels för att jag ska bli en riktigt bra musikjournalist (och så är det med det), och dels för att någon gång i framtiden kunna möta Fredrik Strage på lite mer lika villkor och be om ursäkt för namntramset (fast egentligen hoppas jag att han har glömt det då och inte kommer att känna igen mig).

Och kanske gråta lite eftersom jag saknar min morot.