Silver baby come to me, I'll only hurt you in my dreams.

I kväll sände vi säsongens första Blå! För dig som inte hängt med så länge är Blå radioprogrammet jag är med och sänder på K103. Vi spelar pop och är totally awesome. True story. Hur som helst - jag skötte tekniken och konstaterade att man hinner komma ur sitt flow under tio veckors uppehåll. Jag gjorde alltså några smärre misstag.

Det anser jag dock vara oväsentligt eftersom jag valde så grymma låtar. Say no to love, Crazy for you och I hate the 80's. Det "bästa" i programmet var dock i slutet. Christer kom helt spontant med förslaget att alla skulle berätta sitt bästa minne från sommaren, och när det var min tur näst sist hade jag fortfarande inte valt ett minne. Så jag bara: "jag har ju gjort en massa kul saker, bla bla, festivaler, bla bla, England, bla bla, ölgodis, bla bla, Pains, bla bla (kollar på klockan och ser att det är trettio sekunder kvar av programtiden), eh men jag vet inte, bla bla (inser att det är en person kvar), FAN!".

Fast egentligen sker det bästa snacket när vi spelar låtar. Idag rappade jag, till exempel. Vi diskuterade Håkans senaste två albumtitlar och kom på att de rimmar. (I alla fall om man tänker att "paradise" ska uttalas på engelska och inte bara är ett "paradiset" utan t.) Så jag bara "han ska säkert rappa om dem sedan! För sent för edelweiss/två steg från paradise, yeah". Väldigt kul. För de lyckliga få som fick höra, alltså. Haha.

I morgon börjar skolan, men bara på låtsas. För sådant är mitt liv nu för tiden.

Och ja, jag tyckte att det var passande att avsluta en rant om hur fantastiskt kul det är att sända amatörradio med ett mystiskt och dramatiskt statement. Sådan är jag.

Got eyes like disco lights.

Igår gjorde jag för första gången en intervju för radio. Jag har inte lyssnat på den än, så ljudnivåerna kan vara helt åt helvete, men jag gjorde det i alla fall. Nu ska jag bara lära mig att klippa ljudfiler. Klippa och klistra, någon?

Smart som jag är visste jag att jag skulle vara dödligt nervös eftersom det var första gången för radio. Därför tog jag min chans när Jonna Lee kom till staden. Jag har intervjuat henne förut och hon är världens snällaste och verkar tycka om mig. När jag, och M & M från popredaktionen som var där för att observera (och vara moraliskt stöd), satt oss på en soffa i logen på Sticky Fingers sade jag att jag var nervös. Jonna, som den vänliga själ hon är, lugnade mig med orden "du har ju intervjut mig förut, och då var du grym, så det här går säkert jättebra".

Det gick bra. Med reservation för fuckade ljudnivåer. Jag och mina två kompanjoner fick varsin öl av Jonna, som vi var tvugna att stanna i logen för att dricka. När vi gjort det höll vi på att inte hitta tillbaka ner till baren. När vi gjort det upptäckte vi att drinkar inte kostar mycket på alls på Sticky. 51 spänn för en sjukt stark rom och cola är prisvärt. Lätt.

Jonnas spelning var, som alltid, mycket bra. Jag tyckte att det var synd att inte fler människor var där. Dessutom är det ju alltid så på klubbar att en viss andel människor är där för att suga i sig alkohol och inte för att lyssna på musik. Jonna förtjänar både en större och mer fokuserad publik.

Alla som bor i Göteborg måste gå och se när Jonna och Maia Hirasawa spelar varandras låtar tillsammans på Nefertiti den 21 november. Det kommer högst antagligt att bli magiskt.