Om nördighet och måsten.

Jag har äntligen lyckats sätta fingret på exakt vad som provocerar mig så med sektigheten kring vissa fenomen. Jag tänker på typ Seinfeld, Star Wars och Bob Dylan. Är ni redo? Då kör vi:

Uppfattningen att man inte har något val förutom att gilla dessa grejer, eller åtminstone erkänna deras påstådda geni. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men du KAN ju inte ogilla Dylan", "du MÅSTE ju tycka om Star Wars" eller typ "om du inte gillar Seinfeld är det för att du inte förstår".

Grejen är att jag och alla andra har ett VAL. Ingenting är obligatoriskt, fattar ni? Vi måste ingenting. (Jag misstänker för övrigt att många som tycker om dessa grejer gör det för att de en gång i tiden fick en känsla av att de "måste" det. No offence.)

Ett annat skäl till att jag provoceras är givetvis att det lämnar mig lite utanför pretto-nörd-ängsliga klubben där jag annars passar in rätt bra. Och man blir självklart förolämpad när människor antyder låg intelligens på grund av ens preferens när det gäller sitcoms. Ovanstående är en extremt känslostyrd åsikt; men icke desto mindre är den relevant.

Kom ihåg det nu. Vi tycker vad fan vi vill.

So, I've heard you know how to write it.

Idag är en sorglig dag. Dels för att det är en måndag efter festivalhelg och den emotionella baksmällan som alltid tar ut sin rätt, men mest för att min fantastiska vän A-K lämnar min stad för sin egen. "Vad har detta med Svenska skrivregler att göra?" undrar du såklart nu. Jo, det var såhär.

A-K och jag vandrade längs en gata i Göteborg, och helt plötsligt frågade hon "när ska man egentligen använda semikolon?". Jag började hoppa och klappa händer av glädje (på riktigt). Det berodde på att jag a) älskar språk, b) älskar när jag vet saker om språk och c) älskar när någon frågar mig om något jag vet om språk. Det var en hel fest. Problemet var bara att det inte räckte att säga att man använder semikolon för att binda samman två huvudsatser, och jag kom inte på några bra exempel. Lösningen - jag bloggar om det.

Alltså. Som jag sade använder man semikolon för att binda samman två huvudsatser som har ett nära samband, i stället för komma eller punkt. Använder man komma blir det en så kallad satsradning (mycket populärt stilgrepp hos en del svenska deckarförfattare).

En huvudsats är för övrigt en mening eller sats som kan stå för sig själv (that's what she said?), i motsats till en bisats som inte fungerar utan huvudsatsen. Huvudsats: "Hon åt en tallrik gröt." Bisats: "Som var grön." Okej? Okej.

Exempel: "Var du inte där förstår jag skeptismen; var du där vet du." (Exempel taget från en recension av Jónsi på Way out west. Här ändrade jag från kommatecken till semikolon. Båda fungerar bra, som synes.)

"Hösten hade börjat kännas i luften; det doftade diffust av jord och fallna löv." (Egenpåhittat exempel.)

Man ska däremot inte använda semikolon istället för kolon, som till exempel innan en uppradning. "Vi hade allt; chokladbiskvier, te och tid." FEL. Det skulle vara: "Vi hade allt: chokladbiskvier, te och tid." (Egenpåhittat exempel.)

Jag hoppas att det här gjorde det hela lite klarare, min kära A-K. Annars får du ringa så läser jag högt ur Svenska skrivregler. Det blir sexigt (jfr. bilden ovan).

But I AM the chosen one...

Fredrik Strage tycker att det här är förnedrande. Jag tycker att det är hjärtevärmande. Jag menar... TITTA! Dör man inte lite av finhet? Åh.

(Den första konkreta nyttan jag haft av att ha Strage som vän på Facebook, för övrigt.)

Vi måste rädda Ginny Weasley från basilisken!

Åh. Jag har varit på Harry and the Potters. Det var en fest för nördar, minst sagt. Många runda glasögon, skoluniformsaktiga kjolar och Harry Potter-tishor.

Jag kände mig väldigt onördig i jämförelse med alla andra. En gång fick jag frågan "vilka andra fandomar tillhör du?" och jag bara "eh...venne". Sedan sade jag att jag gillar Pulp ganska mycket (ehe) och att jag kanske kunde kallas Härskarringen-fan. Det senare genererade den omedelbara frågan "har du läst böckerna?". Tur att jag har det. Annars hade jag kanske inte fått vara med och leka mer?

Spelningen var i alla fall sjukt fin. Mer som ett kalas än en konsert. Alla var med! Alla kunde alla texter utom jag (i princip). Det andra om spelningen får ni läsa i en recension någonstans snart (tror jag). Övriga saker som hände var att jag träffade Elin och Emma (fina!), köpte en awesome t-shirt (se bild ovan!), hängde med främlingar och fick en skiva där Bob Dylan sjunger Harry and the Potters-låtar. Ska bli extremt spännande att höra. Jag gillar ju inte ens Dylan.

En av de roliga grejerna med spelningen (som inte fick plats i recensionen) var när vi gjorde olika ljud. Låt mig illustrera:

Joe (eller Paul): Werewolf check!
Alla ylar som varulvar.
Paul (eller Joe): Cat check!
Alla jamar som katter.

Ja, och så vidare. Ni fattar grejen. Skojigt var det i alla fall. Fler band borde köra cat check! Det ska jag göra när jag har ett band. En annan minnesvärd stund var när någon av dem frågade hur man säger grodläten på svenska, och hardcorefansen på scenen började sjunga och dansa Små grodorna. Ja, på riktigt.

Det var en mycket fin kväll. Och, sist men inte minst: vi måste rädda Ginny Weasley från basilisken!