Bright Eyes.

Om man tycker om gitarrer och är ledsen så måste man tycka om Bright Eyes. Nej, skojade bara, som vi redan lärt oss måste man ingenting. Men av alla jag vet som gillar gitarrpop finns det ingen som dissar Conor Oberst. Han har så att säga ett gott anseende i mina kretsar.

Jag har lyssnat massor på Bright Eyes genom åren. Minns en resa då jag i princip bara lyssnade på I'm wide awake, it's morning under två veckor. Att ligga på sängen och lyssna på Bright Eyes är en underskattad aktivitet när man är på solsemeste, I'm telling yah. De där låtarna är som en trygg famn, fast för öronen.

Jag har haft Conor på min freebie-list. Jag har läst intervjuer med honom och tänkt att vi är så lika, han och jag. Jag har lyssnat och känt mig precis så klyschig som är lagom för att spä på självömkan lite till. Jag har citerat texter närhelst jag fått chansen. Jag har letat efter ord för att exakt beskriva Conors klädsamt trasiga röst (den liksom touches like a lover).

Men. Jag har aldrig fått chansen att uppleva det live. Och nu, tre år efter emosemestern, kommer Bright Eyes till Sverige. Och jag har en biljett.

Okej. Vi tar det en gång till.

BRIGHT EYES KOMMER TILL SVERIGE OCH JAG HAR EN BILJETT!!!

Number three: you love me.

Det här med att jag inte märkte att Allo Darlin' släppte ny singel och därmed en b-sida, aka en låt jag inte hört... Det kändes inte okej. Men nu vet jag. Låten heter Girlfriend och handlar i likhet med de flesta andra av deras låtar om att vara kär i en vän. (Ett tema som även Best Coast behandlar på ett ypperligt sätt. Bra skit.) Givetvis är det även en utsökt poppärla.

Bara så ni vet liksom.

PULP

OKEJ. Pulp FINNS igen!!! Ja, det här är den avgjort största källan till lycka i mitt liv just nu. Det är STORT. (Caps lock-stort, uppenbarligen.)

De är hittills bokade till en festival i Barcelona och en i London. Vi kan bara knäppa händer och fötter och be till alla makter som finns att de kommer till Sverige också. Annars blir jag inte direkt ledsen om jag måste åka till UK för att se dem...

För se dem, det ska jag. Kosta vad det kosta vill!

Mvh,
Dramatiskt Pulpfan.

Hej, tips, uppdatering.

Ni vet hur man ibland inte riktigt gör något man vill göra, och så byggs det upp i ens huvud, och så vill man göra det bra, och har man massor av olika idéer, men ju fler man inte genomför desto dummare känns det, och så gör man ingenting? Den känslan. Jag får den när jag inte bloggat på länge och jag tycker inte om den. Därför kommer nu här ett slags uppsamlingsinlägg för att få igång flödet igen.

Först går först: The Pains of Being Pure at Heart skall släppa ny singel snart och man kan lyssna på den på Pitchfork. Heart in your heartbreak heter den. Mycket Pains-ig titel i mitt tycke. Fint så.

Och så uppskattade jag alla filmtips väldans mycket. Har hunnit avverka några stycken och jobbar på det hela tiden. Känner mig redan mer allmänbildad nu när jag sett Casablanca. Fint så.

I övrigt har jag upptäckt att jag inte är så bra på att ha kontroll på fyllan som jag trott. Kids, drick inte alkohol. Man gör dumma och konstiga saker! Drick te. Fint så.

Kommer skriva mer snart igen. Måste ju hålla formuleringsförmågan vid liv inför vårterminen. Då ska jag plugga. Lära mig, utvecklas, göra något.

Fint så.

Brista eller bära.

Jag skulle skriva något om kärlek och om känslor. Jag skulle skriva om sorg och om vänskap. Om livet och döden. Stora saker. Saker som spelar roll.

Men vet ni? Det är för svårt. När man har problem med att skriva om popmusik ska man fan inte ge sig i kast med allvarliga känslor. Att modeblogga har sällan känts så lockande som nu. Istället: random betraktelser och tankar. Enjoy responsibly.

Jag är hungrig. Borde göra något åt detta, men klockan är freakin' tre och jag borde faktiskt sova.

Lite knasigt att folk twittrar vid denna tid. This just in: "Fan vad skönt det är att knulla. Borde man göra oftare."

När man har elva sorters te hemma är det dags för köpstopp. Någon måtta får det vara. Även om tesäsongen officiellt har börjat.

Har ni någon gång haft känslan att själen och kroppen inte riktigt passar ihop med varandra? Så känner jag mig. Mycket underlig känsla.

En låt: Very Truly Yours - Love is hard.

Do I have to say I'm sorry for my happiness?

Världens finaste Allo Darlin' släpper ny singel, My heart is a drummer, och videon är precis så bedårande som man kunde förvänta sig. Popkärlek.

Untitled.

Jag sätter på en spellista i Spotify. Ledsna gitarrer och spruckna röster. Ställer min laptop bredvid madrassen jag använder som säng. Först sopar jag bort knäckebrödssmulor från golvet, sedan ställer jag ned datorn. Så lägger jag mig på mage med ansiktet vänt mot skärmen. Jag betraktar hur den vita punkten som föreställer låtens rörelse glider genom det grå Spotifyfönstret. Vänster till höger. Och så en ny låt. Vänster till höger.

Igen och igen.

If you're for real and not pretend, then I guess you can hang with me.

Okej, hur många visste att Hang with me var a) skriven av Klas Åhlund och b) inspelad av en Paola 2002?

Jag visste det då inte, i alla fall. Upptäckte det nyss tack vare en upplyst person på Twitter. Men bara "jaha". Tycker dock att låten är riktigt bra i alla tre versioner jag nu hört av den. Kanske är Robyns akustiska min favorit.

Dagens Pulp-låt.

På Pulpalbumet This is hardcore (1998) finns det en låt som jag inte lyssnat så mycket på pga dess titel. Vad låtjäveln heter? I'm a man. Jag kände bara nej, jag orkar inte höra om att vara en man, det gör jag jämt ändå, tack så mycket. Men häromdagen lyssnade jag närmare på den. Och gissa vad? Den är bra. Melodin är episk och refrängen mycket medryckande.

Det är bara ett gigantiskt problem. Det här med att vara man och inte. Det kanske bara är jag, men jag tycker att raderna "So please can I ask just why we're alive?/'Cos all that you do seems such a waste of time" är rätt allmängiltiga. Jarvis trodde att han skrev en låt om manlighet, men mänsklighet är more like it. (Läs hela texten här.)

Jag relaterar till låten, men dess titel avvisar mig lite. Olycklig musikkärlek. Vem trodde att det kunde gå fel mellan popmusik och mig? Inte jag i alla fall.

Ja, jag borde gå, men köttet är svagt.

Jag har förresten skapat en playlist på temat "destruktivt sex". Episkt bra tema, tycker jag själv. (Inte nödvändigtvis självupplevt, might I add.)

Jag har kallat den "Köttet är svagt.".

Använd skydd.

Who's that? -CANDYMAN!

Idag röstade vi en jättebra låt på studentradions rotation. Den är bra eftersom den är dålig. Musikens motsvarighet till fulsnygg, liksom. Så svängig och skev och allmänt najs.

Lissna!

Remember the lesson of The Smiths (just because a bunch of wankers like it doesn't mean that it's shit).

Den här helgen har jag utvecklats som människa. Hur då? Jo, jag har lärt mig att höra skillnad på This charming man och This charming man (New York Vocal). Satt på vagnen och lyssnade igenom de båda några gånger. När jag kom hem lyssnade jag på mitt iTunesbibliotek på shuffle, och när den ena började spelas visste jag direkt vilken av dem det var.

Den som påpekar att det inte är bedrift kan ju bara vara tyst. Silence is golden, as The Tremeloes once said.

Man saknar inget som man inte haft.

När man inte har bloggat på så många dagar som fem (för visst är det fem?) kommer man lite ur fas. Man har haft lösa tankar som hade kunnat göra som som blogginlägg, men inte kunnat plita ned dem och så har de försvunnit. Det är lätt att få en känsla av hopplöshet inför hela grejen.

Men. Det är viktigt att inte ge upp för lätt. Och därför är jag nu här, kära läsare, för att berätta några saker för dig. Lite om mig och lite om allmänna saker. Okej, kanske mest om mig.

Först och främst har det kommit en ny Bright Eyes-låt, lyssna och begrunda på Devotion, samt talas om ett nytt album. Och visst älskade jag Conors första soloalbum, men... Det känns rätt gött ändå. Helt rätt i tiden. Min tid, alltså.

Och så har jag flyttat in i en lägenhet! Har hittills sovit där en natt. På en tältsängsmadrass som hyresvärden lämnat kvar. Utan täcke i påslakanet och fullt påklädd. Fungerade fint. Förutom att jag drömde en hemsk dröm och vaknade med lite panik.

Ändå, det känns vackert att inte ha så mycket grejer. Bara det absolut nödvändigaste. Lite zen. Lite Fight Club. Sade hon som inte klarar sig utan internet utan åker till biblioteket eftersom lägenheten är internetlös än så länge. Det är dock bra för mitt bokläsande.

Annat som hänt under bloggfrånvaron är otaliga fyllesms, det ena dummare än det andra. Alla drabbade: förlåt. Måste nog sluta ha med mig mobilen när jag dricker. Eller sluta dricka.

Jag kan lova att vi hörs igen under tisdagen, för jag måste till bibblan igen då och fixa det jag inte lyckades fixa idag. Och när kvällningen kommer är det premiär för nya säsongen av Cougar Town och jag ska se det med en god vän och dricka vin till och ha det bra. Man får ha det bra ibland.

Safe and sound with norwegian pop to stick to.

Idag är det onsdag, idag är det städdag och idag får ni den här videon av mig. My Little Pony featuring Bedroom Eyes. Och, alltså, jag vill inte gå helt niotillfem on your asses, men: SÅ HIMLA FINT. Videon är liksom inspelad live på en skolgård i Lund. Och Jonas (Bedroom Eyes) tuggar tuggummi. Och deras underbara instrument! Detta är kärlek på tub. You-tub. Hehe.




P.S. My Little Pony är norska, därav den ytterst fyndiga rubriken som dessutom är en Bedroom Eyes-text. Han kommer för övrigt från Föllinge i Jämtland som ligger rätt nära Norge. D.S.

"Pop" är ändå ett av mina värdeord.

Som sagt - alla occasions i livet är värda en spellista. Det finns inget som inte har en bra poplåt. For every darkened time there is a tune. Liksom.

Att vara hemlös. Till exempel. Där har ni en lista jag gjorde inatt för att göra hemlösheten mer greppbar. Det gick bra. Jag är en vagabond! Living free! Whoo!

...

Oh yeah the pirate radio told us what was going down.

Nu kan man lyssna på nya Säkert!-albumet på Spotify. Facit finner man där. Jag lyssnar spänt i detta nu, fastän jag verkligen borde sova bort min förkylning och ladda inför morgondagens arbete.

När jag ändå håller på och länkar kan jag tala om att jag blivit av med Festivalrykten-oskulden. Det blev en recension av Andreas Söderlund (fri från rumpsnack, professionell som man är). Fler liverecensioner av mig kommer att dyka upp på den sidan framöver. Be prepared.

Gotta go to work, then hurry home.

I morgon börjar jag jobba lite smått. Needless to say är jag asnervös, och som alltid hanterar jag mina känslor genom att göra Spotifylistor. (Ja, alltså, jag hade ju känslor innan Spotify fanns, men ni fattar.)

Why don't you get a job? Låtar om att jobba, helt enkelt.

Håkan Hellströms nya singlar, dårå.

På Way out west påstod Håkan att han inte skulle spela River en vacker dröm igen. Givetvis var det löftet för bra för att vara sant. Låten var fantastisk där och då, men en stor del i det var att man trodde sig veta att det var en once in a lifetime-upplevelse. När jag lyssnar på den nu känns den bara (håll i er nu, för jag ska snart svära i kyrkan) avslagen.

Därför är det väldigt bra att han släpper en annan singel samtidigt. Ja, dubbel a-sida. Saknade te havs är dess namn, i enlighet med sjömanstema och Göteborgskhet och eskapism, och jag älskar den. Den innehåller givetvis en stulen melodislinga (ge mig tid så återkommer jag med vilken), en Taube-referens ("lämnar Sverige vid Vinga") och allmän Håkanhet, som vanligt, men jag känner även att den är ett vackert möte mellan den dampiga Håkan á Känn ingen sorg och den eftertänksamma Håkan á För sent för Edelweiss. Vemodigt men vitalt. Mycket fint.

Saknade te havs är nöjd med vad den är. River en vacker dröm, däremot, känns som en ålderskris. Håkans motsvarighet till att skaffa en tribaltatuering. Återigen - den var fantastisk på Way out west, men den borde ha fått stanna där.

Därmed inte sagt att jag inte kommer att sjunga med i den när jag hör den live nästa gång. Håkan kan man ju förlåta för det mesta.
Nästan allt.

Men ingen ska få ta rocken ifrån dig.

Idag har jag sett Andreas Söderlund och Britta Persson på Sticky Fingers. Först Andreas, sedan Britta. Båda var fantastiska på olika sätt.

Andreas dårå. En mycket energisk man, må man säga, som skriker på rätt bra. Det bästa var när han vände ryggen till, lyfte upp pälsjackan och vickade på rumpan. Seriöst. Jag och ölen i mig bubblade nästan sönder. Låten han körde först är inte med på plattan, så det var spännande. Indeed.

Britta är en så briljant musiker. Fattar ej varför hon inte är större! Seriöst. Tycker bäst om For the steadiness från nya plattan. Fantastiskt bra.

För övrigt kom det fram en Sverigedemokrat och snackade politik väldigt hetsigt med oss. Creepy som fan. Han såg min Fjällräven-rygga och bah "ska du rösta på Miljöpartiet?!". Sedan babblade han sjukt mycket om invandring och bistånd och sånt. Jag blev rätt mållös. Vad säger man till någon som tycker att det är skillnad på människor och människor, liksom?

Och så gillar jag öl. Puss.

Vilja, våld och vaselin.

Man kan lyssna på hela nya Vaselines-albumet här. GÖR DET, FÖR I HELVETE!!!

I övrigt har jag inget att säga. Jag har (typ) fått ett jobb men mitt liv suger ändå.

Hejdå.