It's the circle of life.

Världen är så sjuk ibland.

Idag fann jag en flik på Blogger. "Kommentarer". Kul, tänkte jag och gick in på den. Och vad finner jag då? Jo, en okänd kille som jag bloggade om efter Emmaboda 2009 har hittat inlägget där jag skriver om honom! SICK.

"En annan fin upplevelse var den fulla killen i Broder Daniel-tisha, studentmössa och Fjällrävenryggsäck som började med att fråga mig om The Pains of Being Pure at Heart, övergick till att intervjua mig med sin ölburk (bland annat hade han mig att säga en låt med Hästpojken som inte var Shane MacGowan eller Caligula för att bevisa att jag gillade dem) och avslutade med att säga att han var Fredrik Wikingssons bror. Det var han inte. Men lite lik var han faktiskt."

En annan fin detalj i detta är att jag nyss fick veta att en ny Twitterbekantskap var den jättefulla tjejen längst fram på Pains som viftade med en plastdinosaurie som hette Jonas.

Allt hänger liksom ihop i livets stora cirkel.

Kommun.

Varje gång jag ska skriva en hög recensioner är jag lika stressad och lättretlig, och varje gång jag är klar tycker jag att jag haft superkul. Eftersmaken ligger helt enkelt bättre i munnen i vissa lägen.

Hur som helst - idag har jag recenserat Kommun. Kommuns medlemmar är samma som i Sibiria. Sibiria är bandet de båda Martinarna Abrahamsson och Hanberg hade innan Vapnet. Och jag lovar att alla som gillade Sibiria och Vapnet kommer att gilla Kommun. Jag älskar plattan.

Just nu lyssnar jag på When we were whining. Samhällskritik OCH Henrik Berggren-kritik i samma paket. Även om jag i ocreddig hemlighet gillar Berggren och BD kan jag inte låta bli att roas.

I morgon ska jag ge mig ut i världen och in i recensionsstressen igen. Då spelar Kommun på Jazzhuset här i Göteborg och jag kommer att vara där med mitt block (och hoppeligen min briljans). Det blir livat.