Do I have to say I'm sorry for my happiness?

Världens finaste Allo Darlin' släpper ny singel, My heart is a drummer, och videon är precis så bedårande som man kunde förvänta sig. Popkärlek.

Way Out West 2010 - en sammanfattning.

De senaste dagarna har så fantastiskt mycket hänt att det inte har varit fråga om att hinna blogga. Livet var liksom i vägen, klyschigt as it may be. Nu är det över, jag är hemma, och mitt försök att sammanfatta ser ut såhär.

Årets...

...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.

...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!

...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)

...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)

...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.

...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.

...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.

...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.

...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.

...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.

...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.

...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.

...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.

...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.

...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."

...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.

...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.

All the punks in Camden could never shout about it.

Igår. Allo Darlin' på House of Win-win. Det var, som jag tydligen säger ofta nu för tiden, en liten poporgasm.

Jag var där med David, och det första vi gjorde var att köpa skivor och tröjor. När jag kom fram till merchståndet sa tjejen som satt där "I like your shirt" (min The Pains of Being Pure at Heart-tisha) och jag bara "thanks!" och så var det inte mer med det. Sedan bad jag att få prova en Allo Darlin'-tröja och hon skrattade och sa "over your Pains of Being Pure at Heart shirt, you're really a Fortuna Pop girl!". Vilket var bland det finaste någon sagt till mig, men jag svarade helt lamt "yes!". Hon blev väldigt glad för att vi köpte deras skivor och så, vilket var fint.

Sedan gick Allo Darlin' upp på scen för att soundchecka och vi insåg att det var Elizabeth vi hade handlat merch av. Jag dog av pinsamhet och starstruckness i efterhand. Elizabeth är, för den som kanske inte vet, hon som sjunger och spelar ukulele och skriver låtar och helt enkelt är the mastermind i bandet.

Spelningen var åh. Jag vet att "åh" hittills i historien inte har varit ett adjektiv, men från och med nu är det det och det var så spelningen var. Och därmed basta. Jag popdansade mitt allra bästa och poppigaste, sjöng med och hade i allmänhet the time of my life. Det bästa var att Elizabeth spelade pop på sin ukulele som om det var metal och elgitarr. Så ska jag också göra när jag har ett band och spelar ukulele.

Efter spelningen var Elizabeth tillbaka vid merchen, och jag gick dit och pratade med henne. Jag bekände att jag tyckte att det pinsamt att jag inte känt igen henne, och hon bara "no, it's okay, I thought you were being very sweet". Hon ville veta mitt namn och vi pratade om Sverige, typ. Hon berättade att hon samlar på dalahästar och har en svensk pojkvän. Det var underbart fint. Och, ja, sedan tog vi en bild tillsammans som ni ser.

Nu sitter jag och lyssnar på albumet på vinyl. Det känns väldigt bra. Som sagt: ibland älskar jag mitt liv.

P.S. Rubriken är vald med tanke på x:et man fick som stämpel på handen. Om någon nu tvivlade.

We're in heaveeeeen.

The Pains of Being Pure at Heart på Heaven i London - en rafflande historia om popmusik och idolkärlek.

Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske såhär: Vem lägger en klubb i mitten av ett köpcenter? Eller såhär: Jag kände mig väldigt hemma. Merchståndet sålde inte bara Pains-merch utan Fortuna Pop-grejer i allmänhet. Musiken innan spelningen var nästan bara sådan jag kände igen och tyckte om. Summer will have its way, Vaselines' I hate the 80's och Allo Darlin's Silver dollars, till exempel. Mycket fint.

Spelningen var... lyckoframkallande. Jag fick ingen hjärtattack av att höra Say no to love live, de avslutade med Gentle sons och spelade två låtar från det nya albumet som håller på att bli till. Om jag minns rätt lät de lovande. (Men det kanske var rom och colan som lade sig i.) Som sista låt innan extranumren körde de (givetvis) The pains of being pure at heart, vilket gjorde mig fånlycklig, vilket fick mig att fånle, vilket jag är relativt säker på att Mystiska Snygg-gitarristen såg, för det såg ut som att han såg mig i publiken och sedan började han också le. Mitt hjärta smälte.

Jag vet, man ska inte bli till sig över ögonkontakt med ett av sina favoritband när man a) är tjugo och b) är musikkritiker. Det är inte coolt. Men ärligt talat - vad har coolhet någonsin gjort för mig? Jag tror att känslorna utanpå kroppen är bättre än inga alls, och att bry sig är bra mycket bättre än att vara blasé. Och - hade det här varit en recension hade fokus legat på helt andra saker.

Efter spelningen stod Kip i merch-ståndet och signerade saker. Jag vågade egentligen inte, men jag bad först om ett foto med honom och därefter hälsade jag från Andreas Häggström. Han blev glad, hälsade tillbaka och sa att de gillar Sverige. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att berätta att jag bodde i Göteborg och bara "you know, the Gothenburg handshake", på vilket han svarade "yeah, not a lot of people know about that". I stunden kände jag mig cool som kände till det, men i efterhand har jag tänkt att det kanske mest var stalkigt. Eh.

Och så tog jag bild med Snygg-gitarristen och Peggy! Den senare hade en Robin Sparkles-jeansjacka som var väldigt cool. (Vad hon än hade haft på sig hade jag tyckt att det var coolt, i och för sig.) Dessutom köpte jag två kalasfina t-shirts (för även personer med bröst får gilla Pains, tack så mycket).

Det var i allmänhet en väldigt nördig, poppig och emotionell upplevelse. Jag studsade av lycka när vi gick till tuben. Josefin fick säga åt mig att lugna mig. True story. Ibland älskar jag mitt liv.

And though you say we're just friends and that this love is purely platonic, I'm hoping that you'll forget after this round of gin and tonic.

Minns ni hur man på mellanstadiet svarade "mycket, men inte med dig" när folk sade "vad vill du?"? Det gjorde vi i alla fall i Gislaved. Låter ganska snuskigt när man tänker rätt på saken.

Hur som helst - The Pains of Being Pure at Heart har en låt som heter Everything with you (och som innehåller det finaste gitarrsolo jag vet). Innan de körde den på Emmaboda förra året sa de "this is a song about getting drunk and making out with your friends". Texten går "I want everything with you".

Min tanke är: kan det vara så att man sade liknande saker där de växte upp? (Någonstans i USA, antar jag, för jag betvivlar att de är uppväxta i Brooklyn hela högen.) Det låter faktiskt logiskt i mitt huvud. Och så vore det sjukt fint.

P.S. Higher than the stars handlar enligt dem på samma spelning om "getting really high and making out with your friends". Jag anar en favoritsysselsättning. Önskar lite att jag var en del av deras vänkrets.
P.S.2. Rubrik: Allo Darlin' - Silver dollars

Guess how much I lamb you?

The Lucksmiths.

Det är oerhört speciellt att se ett band för första gången när man vet att det även är sista gången man ser dem. Eftersom de efter spelningen lämnar landet och ett tag efter det upphör att existera. Det är NU eller ALDRIG. Det är inte som att se Lars Winnerbäck som turnerar år efter år. Det är, som Johan Persson en gång sa, en once in a lovetime-upplevelse. Då jävlar njuter man.

Jag försöker alltså berätta att The Lucksmiths sparkade så mycket rumpa som bara mespop kan göra på Debaser Slussen i onsdags. De var fantastiskt söta. De spelade fantastiskt. Jag anteckade stödd mot scenkanten som om mitt liv hängde på det (antecknandet, inte scenkanten, men då hade jag såklart skrivit "den").

De hade med sig en australiensare (de är från Australien, för den som inte visste) som sålde deras merch. Det skrämde mig lite först, men sedan köpte jag en tisha och två skivor. När jag senare kom hem upptäckte jag att den ena saknade själva cd-skivan. Efter en stunds förtvivlan mailade jag till deras skivbolag Fortuna Pop! och frågade så snällt jag kunde om jag kunde få en ny. Bara ett par timmar senare fick jag svar. Jag kunde få en ny skiva. Så fint! Jag älskar indiebolag. Ofta något gigantiskt bolag hade gjort så? Skulle inte tro det, va.

En annan fin sak var deras berättelse om att ett reklambolag hade velat använda en av deras låtar till reklam för lamm, genom att byta ut ordet "love" mot "lamb" - Guess how much I lamb you. Detta koncept hade hållit dem sysselsatta från Oslo till Stockholm. Lamb will tear us apart. Tainted lamb. I will always lamb you. Last night I dreamt that somebody lambed me. Och så vidare.

Så, nu börjar jag känna mig uppvärmd och klar för att renskriva recensionen. Först vill jag bara berätta hur bra det kändes att kunna glassa förbi kön, säga "jag står på gästlistan, Anna Gustafsson plus en" och peka på Mattias, och gå in och få en stämpel. Det var lite som att ha ätit fem byttor Ben & Jerry's, fast utan det illamående som det företaget onekligen hade medfört.

Dagen efter såg jag en kille som var med några låtar, Gary, på tunnelbanan. Jag fattade först inte att det var han. Men jag tror att han kände igen mig. Jag stod nämligen precis under honom på spelningen och hade samma kläder på mig som då. Hur som helst - han var fin. Spelade trumpet gjorde han.

Värt besväret. Så värt det.