Kan inte alla bara tycka om varandra..?

Igår var det val. Resultatet blev så hemskt som det bara kunde bli - alliansregering och SD som vågmästare. Jag måste säga något om det här.

Vi tar det lättaste först. Alliansen. Jag gillar dem inte. Däremot gynnar deras politik flera av mina vänner som är småföretagare, och det är ju kul för dem. Jag försöker vara solidarisk (sound familiar..?) och glädjas för deras skull.

Det behövs nämligen som ett försök att hantera ångesten över SD som hotar att uppsluka mig. Jag har inte riktigt fattat att de har 20 jävla mandat i riksdagen. Våra liv kommer att påverkas av rasister. SD vill minska biståndet och de vill sänka skatterna ännu mer än de blå partierna. Pengarna till detta ska de spara in på att minska invandringen med 90% ("vi har högst räknat fel på några hundra miljoner kronor"). De tycker att familjer inte behöver återförenas - åtminstone inte i Sverige. Dessutom gör deras 20 mandat att riksdagen blir betydligt mindre jämställd, då endast 3 av de 20 är kvinnor.

Vad är det som händer med Sverige? Varför får inte alla vara människor? Hur kan ett rasistiskt parti komma in i riksdagen när ett feministiskt inte ens får egen statistik från Valmyndigheten? Vad fan ska vi göra?

Många bloggar/twittrar/pratar idag om att fortsätta kämpa, att slåss, att stå upp för det man tror på. Inte acceptera inhumana ideologier. Jag är så jävla rädd att vi kommer att vänja oss. Det får aldrig aldrig hända.

Kom ihåg att ifrågasätta. Kom ihåg att tänka. Kom ihåg att alla människor är lika värda. Okej? Okej.

Jag har närt en kommunist vid min barm!

Såhär i valtider gör väldigt många partier väldigt smaklösa saker. Släpper sjukt kassa låtar, till exempel. Vänsterpartiets heter Robbin Hoods vänner och handlar om att rika människor är dumma.

För det första skadar den mig i min musikälskarsjäl eftersom den är så fruktansvärt dålig. Andrés Esteche har gjort den. Det låter som bajs i ljudform. På riktigt.

För det andra tycker jag verkligen illa om attityden inom vänstern att rika människor per automatik är svin. Det är ett väldigt onyanserat synsätt, och hänger som jag ser det inte alls ihop med vänsterpolitikens värdeord solidaritet. Om man vill upplösa samhällsklasserna kan man rimligen inte tjäna något på att odla en "vi och dom"-mentalitet. "Alla människors lika värde" blir bara tomma ord om man bygger sin valkampanj på att håna en (annan) grupp människor. Inte okej.

För det tredje stör jag mig på felstavningen. Jag hoppas innerligt att den har någon slags syfte. I annat fall är det fan droppen.

P.S. Jag röstar rödgrönt. Dock tveksamt just nu om det blir Vänsterpartiet. D.S.

Om jag var tråkig och du var ful hade vi kanske sluppit det här.

Att Way out west bokar akter som faller musiksajten Pitchfork i smaken är väl knappast en nyhet för någon. Att Pitchfork rapporterar från Way out west är således det mest naturliga i världen. Jag läste just igenom rapporten i fråga och reagerade på en sak.

A large portion of the Way Out West staff, from security guards to cleanup crew, consisted of attractive young women.

Jaha. Jag blir så himla trött. Jobbighetsfaktor ett: snygga volontärer anges som ett skäl till att festivalen är trevlig. Ögongodis liksom. Lite smått objektifierande. Jobbighetsfaktor två: det påpekas särskilt att det var tjejer, underförstått undantag. För annars är det bara killar som jobbar på festivaler? Jobbighetsfaktor tre: vad har det ens med saken att göra? Var det inte musiken som var viktig?

VARFÖR? Det är sånt här som får mig att vilja raka av mig håret och sluta hålla in magen.

Och för säkerhets skull säger jag det igen: nej, det är inte som att jag aldrig betygssätter stuprörsrumpor eller spanar in snygg-gitarrister och sedan bloggar om det. Det är däremot så att jag inte skulle skriva om det i en recension eller artikel eftersom det inte skulle vara relevant i det sammanhanget.

I'm a pacifist, but when the revolution comes I will have to destroy you.

I nya numret av Filter finns en lång artikel om Annika Norlin. Eftersom jag älskar henne köpte jag givetvis tidningen. Och artikeln var mycket riktigt bra och intressant, det var bara en grej som störde mig en liten aning. Behold:

Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?

Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.

Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.

Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.

En TOP-guide till... bloggvärlden.

Kära läsare.

Mest för att stilla min egen nyfikenhet, men lite för er skull, har jag gjort research på Sveriges mest lästa bloggar. Det här är vad jag kom fram till.

Vi börjar med Blondinbella. Jag har hatat henne intensivt i den förflutna, ungefär lika mycket för hennes ytlighet och borgerlighet som för att hon tjänar pengar på att blogga fast jag tycker att jag är bättre. Det här har jag reviderat.

Dels så bloggar hon mindre ytligt nu för tiden och skriver mest om sitt liv som företagare och ger olika må bättre-tips. Hon är lika borgerlig som förut, men i jämförelse med de andra stora bloggarna är hon ovanligt vettig. Må bättre-tipsen jag talade om är ganska bra och hon verkar göra sitt bästa för att peppa sina läsare till att tycka om sig själva. Att hon inte är ett litterärt geni behöver kanske inte påtalas, men återigen, i jämförelse med de andra stora bloggarna står hon sig ganska bra.

Sedan har vi hennes motsats - Kissie. Kissies högsta mål i livet tycks vara att få sina läsare att hata sig själva (lika mycket som hon hatar sig själv, kanske). Hon skriver att man är fet om ens lår går ihop, skapar en Kissie-diet bestående av endast en chailatte om dagen och skryter med jämna mellanrum om hur mycket pengar hon har. Hon gör en grej av att skriva elaka saker om andra bloggare. För att inte tala om att hon skönhetsopererar läpparna med jämna mellanrum och snart ska "fixa" brösten. Hon förmedlar ideal som säger att man är tråkig om man inte festar tre kvällar i veckan. Jag kanske inte ens behöver påtala att hon omfamnar könsmaktsordningen..?

Igår skrev hon såhär om att hon hellre vill att en man ska operera hennes bröst: Jag vet inte riktigt varför men min instinkt sa att mannen skulle göra det bättre och mer professionellt!

Jag skulle kunna skriva en uppsats om varför det här är minst lika skadligt för unga tjejers självkänsla som det är för deras lungor att röka, men ni är smarta. Ni fattar. Kissie = katastrofalt dålig förebild som INTE tar ansvar för sina drygt 13 000 läsare.

Om Kenza har jag väldigt lite att säga. Hon är relativt harmlös, men tråkig. Skriver om kläder, fester och sitt favoritband Tokio Hotel. Jag förstår INTE varför hon är så otroligt läst, men jag har inget direkt att invända mot det. Hon röker dock, vilket kan vara ett minus ur förebildssynpunkt.

Näst på tur står Foki. Också harmlös, men lite mer intressant än Kenza. Hon brukar lägga upp bilder på coola prylar hon hittar på internet (t.ex. en mobiltelefon som ser ut som en smältande chokladkaka). Fungerar som tidsfördriv. Hennes minus skulle väl vara att hon bidrar till Japan-hypen, som enligt mig inte behöver mer hjälp utan klarar sig väl på egen hand. I övrigt ser jag inget fel i att ha henne som förebild.

Det här är bloggarna jag tycker att alla borde ska läsa i stället:

Fridah Jönsson. Är cool och bra och en väldigt schysst förebild. Skriver träffsäkert om det mesta, vilket förutom hennes eget liv t.ex. kan vara popmusik eller feminism.

Matilda Fernholm. Bloggar om fotografi och lägger alltid upp fina foton. Ger tips på hur man redigerar och så vidare.

Rebecka Ahlberg. Pratar pop och politik. Skriver även i Groove och är enligt mig en av de bästa skribenterna.

Annika Marklund. Kanske den bästa förebilden av dem alla. Skriver krönikor i Sofis mode (men inte om mode) och kolumner i Aftonbladet. Får en att må bra och borde verkligen läsas av alla.

För fler tips, se länklistan till höger här nere. Ha det så bra i bloggvärlden nu.