Håkan Hellströms nya singlar, dårå.

På Way out west påstod Håkan att han inte skulle spela River en vacker dröm igen. Givetvis var det löftet för bra för att vara sant. Låten var fantastisk där och då, men en stor del i det var att man trodde sig veta att det var en once in a lifetime-upplevelse. När jag lyssnar på den nu känns den bara (håll i er nu, för jag ska snart svära i kyrkan) avslagen.

Därför är det väldigt bra att han släpper en annan singel samtidigt. Ja, dubbel a-sida. Saknade te havs är dess namn, i enlighet med sjömanstema och Göteborgskhet och eskapism, och jag älskar den. Den innehåller givetvis en stulen melodislinga (ge mig tid så återkommer jag med vilken), en Taube-referens ("lämnar Sverige vid Vinga") och allmän Håkanhet, som vanligt, men jag känner även att den är ett vackert möte mellan den dampiga Håkan á Känn ingen sorg och den eftertänksamma Håkan á För sent för Edelweiss. Vemodigt men vitalt. Mycket fint.

Saknade te havs är nöjd med vad den är. River en vacker dröm, däremot, känns som en ålderskris. Håkans motsvarighet till att skaffa en tribaltatuering. Återigen - den var fantastisk på Way out west, men den borde ha fått stanna där.

Därmed inte sagt att jag inte kommer att sjunga med i den när jag hör den live nästa gång. Håkan kan man ju förlåta för det mesta.
Nästan allt.

Silver baby come to me, I'll only hurt you in my dreams.

I kväll sände vi säsongens första Blå! För dig som inte hängt med så länge är Blå radioprogrammet jag är med och sänder på K103. Vi spelar pop och är totally awesome. True story. Hur som helst - jag skötte tekniken och konstaterade att man hinner komma ur sitt flow under tio veckors uppehåll. Jag gjorde alltså några smärre misstag.

Det anser jag dock vara oväsentligt eftersom jag valde så grymma låtar. Say no to love, Crazy for you och I hate the 80's. Det "bästa" i programmet var dock i slutet. Christer kom helt spontant med förslaget att alla skulle berätta sitt bästa minne från sommaren, och när det var min tur näst sist hade jag fortfarande inte valt ett minne. Så jag bara: "jag har ju gjort en massa kul saker, bla bla, festivaler, bla bla, England, bla bla, ölgodis, bla bla, Pains, bla bla (kollar på klockan och ser att det är trettio sekunder kvar av programtiden), eh men jag vet inte, bla bla (inser att det är en person kvar), FAN!".

Fast egentligen sker det bästa snacket när vi spelar låtar. Idag rappade jag, till exempel. Vi diskuterade Håkans senaste två albumtitlar och kom på att de rimmar. (I alla fall om man tänker att "paradise" ska uttalas på engelska och inte bara är ett "paradiset" utan t.) Så jag bara "han ska säkert rappa om dem sedan! För sent för edelweiss/två steg från paradise, yeah". Väldigt kul. För de lyckliga få som fick höra, alltså. Haha.

I morgon börjar skolan, men bara på låtsas. För sådant är mitt liv nu för tiden.

Och ja, jag tyckte att det var passande att avsluta en rant om hur fantastiskt kul det är att sända amatörradio med ett mystiskt och dramatiskt statement. Sådan är jag.

Way Out West 2010 - en sammanfattning.

De senaste dagarna har så fantastiskt mycket hänt att det inte har varit fråga om att hinna blogga. Livet var liksom i vägen, klyschigt as it may be. Nu är det över, jag är hemma, och mitt försök att sammanfatta ser ut såhär.

Årets...

...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.

...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!

...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)

...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)

...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.

...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.

...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.

...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.

...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.

...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.

...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.

...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.

...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.

...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.

...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."

...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.

...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.

Topp 5: Kandidater till priset "Världens Bästa Låt".

Pulp - Common people. Som jag redan har berört - oslagbar.

Simon & Garfunkel - Bye bye love. Den har en käck melodi som stannar i din hjärna flera dagar OCH en superledsen text. Vad mer kan man begära?

Pixies - Where is my mind? Den här låten talar direkt till min själ. Om jag hör den någonstans registrerar mitt inre det innan intellektet gör det. Vi connectar, helt enkelt. Den dramatiska inledningen! Gitarrslingan! Jag dör. Varje gång.

Håkan Hellström - Ramlar. Den ultimata partylåten. Den MEST ultimata partylåten i världshistorien. Desperation och dekadens!

Joy Division - Atmosphere, The Jesus and Mary Chain - Just like honey och Pascal - Dö inte nu. De har alla samma effektfulla hjärtslagsintro, och åtminstone JD och Pascal förs samman av sin domedagskänsla. De är alla dramatiska och emotionella (möjligtvis är Pascal något mer prosaiska och direkta i sitt tilltal än de andra två).

Farväl, Söndagsparty...

...jag kommer att sakna dig. Det har varit en vacker tid. Alla dessa ofattbara ögonblick.

Marilyn Manson och Jonas Gardell som plockar ur en Aladdinask (eller var det Paradis?) tillsammans. Det bokstavligen feta husbandet. Filip och Fredrik som transor (Fredrik var snygg, Filip var det inte). Den japanska affärsmannen Yoshi. När Johan Palm skulle bli omgjord till man av Pontus Gårdinger och Carson från Fab 5. Killinggänget! Tom Arnold som pikade Björn Ranelid för hans solbränna ("do you have spray on-tan in Sweden?", "you're darker than our president"). Kevin Spacey's fascination för att man får göra allt i svensk tv (han tog ett prydnadsklot och rullade iväg över golvet samtidigt som han besvarade en fråga, som för att pröva om det gick). Miss Piggy pussade Mikael Persbrandt. Mikael Persbrandt svarar "självklart" på frågan om han har stor kuk. Håkan Hellström rappar på sin fantastiskt kassa engelska till Snoop dogg.

Och så vidare i en oändlighet av briljanta ögonblick som jag inte minns just nu. Filip och Fredrik ÄR genier, och så är det med det. Det har varit en vacker tid.

Kids of the Filip & Fredrik-generation.

I söndags i Söndagsparty sade Fredrik Wikingsson något oroväckande. Han använde ett ord som löd "Blondinbellagenerationen". Say WHAT now?! Poängen han hade med det kan lika gärna sägas med ordet "bloggenerationen" (för let's face it, det är vi). Det gör mig ännu mer mörkrädd än vanligt att behöva förknippas med rosa läppglans, halvtaskigt språk befläckat med smileys och hutlöst dyra pälsjackor - och allt detta bara för att jag råkar vara 90-talist.

Jag är helt säker på att vi är rätt många som verkligen inte vill bli förknippade med Blondinbella på grund av vår ålder. Det finns mycket bättre personer att döpa vår generation efter! Vad sägs om Håkan Hellström-generationen? John Dorian-generationen? Eller, varför inte, Filip & Fredrik-generationen?