Sold my flesh with eager glee.

Alltså det här att jag älskar tv-serien Glee. Kan vi inte prata lite om det?

Personligen känner jag att det är hälften sången och dansen, hälften de oerhörda intrigerna som gör det. Drama engagerar mig så. Jag bara "omg, hon LJÖG!" Typ. Och vem kan låta bli att älska en mash-up av Halo och Walking on sunshine? Jag bara frågar. Själv blir jag helt pirrig.

Det är något att se fram emot i veckorna, nya avsnitt av serierna man följer. Fint så.

Det är skönt att vara i smeten?

Jag är i Stockhom, och du store tid, vad folk går hetsigt här. De bara skyndar sig. HELA TIDEN. Går inte att stoppa. Man kan ju få förstoppning för mindre! Jag blir stressad bara av att se det. Och så är det lite svårt att ta sig fram om man själv vill gå i ett normalt tempo ...

För övrigt tycker jag att det är emot den mänskliga naturen att åka kollektivtrafik under jorden. Med detta sagt vill jag bara förtydliga att jag faktiskt gillar Stockholm. Men det skulle inte passa mitt psyke att bo här. Dock att det skrivs ut dubbelt så mycket psykofarmaka i Göteborg som i Stockholm. Bästkusten, anyone..?

Hej.

En timme om dagen.

Jag har börjat i KBT för att räta ut mitt huvud lite. Igår när jag var där sade min terapeut att jag skulle skriva en timme om dagen. Vad som helst, bara skriva. Detta eftersom jag sa att det skulle göra mig mer nöjd med mig själv om jag skrev mer. Så nu skriver jag. 55 minuter kvar.

Det är kallt i Göteborg nu. Minusgrader och snö, och jag längtar till Östersund. Jag vill se Storsjön. Jag vill köpa en chokladbiskvi på Domus för old times sake. Jag vill dricka te på Tingan. Jag vill se det nya fula torget och säga att det var bättre förr.

Spännande med vintern att allting alltid slutar fungera. Som om det inte blev vinter varje år. Men nej, spårvagnarna fuckar upp sig och tågen försenas och allt är kaos. "Snökaos" måste vara det töntigaste ordet i svenska språket. Töntigt är det även att antagningsbeskedet för vårterminen kommer så jävla sent. Jag. Vill. Plugga.

Jag är så fruktansvärt trött på att inte fortbilda mig. Inte utvecklas. Eller, allt man går igenom utvecklar väl en om man ska vara flummig, men jag vill lära mig saker. På sistone har jag tagit tag i det genom att läsa när jag lyckas få ro till det. (Läsa böcker brukade vara det jag gjorde för att få ro. Vad hände där? Internet. Bättre förr, inte sant?)

Just nu läser jag en liten bok om idéhistoria. En introduktion liksom. Det är spännande. Jag märker när jag läser att jag inte är van vid att lagra information längre. Min hjärna känns förstörd. Men läshuvudet måste gå att träna upp igen, visst? Annars dööör jag. Hur som helst - att läsa den gör mig som vanligt till en bitter feminist. Bara gubbar överallt, och enstaka kvinnor vars teorier inte togs på allvar. Världen är ond, känns det som då.

En annan grej jag gjorde på grund av KBT:n var att skriva ned vad jag gjorde dygnets alla timmar. Jag sover, äter, kollar på serier, twittrar, dricker alkohol och gör radiogrejer. Samt lite oanständigheter. Mitt liv i en låda. Nästa vecka ska det stå "skriva" och "läsa" i fler av de där rutorna som är timmar i mitt liv. Jag hatar att känna att mitt liv bara försvinner. Kommer osökt att tänka på uttrycket att kasta ut barnet med badvattnet. Slurp, ned i avloppet. Hejdå.

Den här hösten har jag klippt mitt eget hår, eftersom jag velat lägga de pengar jag egentligen inte har på annat. Det vill säga öl... Men i alla fall: det fungerar rätt bra att vara sin egen frisör. Okej att luggen blir lite hackig ibland, men det kallas ett personligt och unikt utseende. Intressant ser man ut.

Eftersom året lider mot sitt slut jobbar jag nu på årsbästalistor. Album, låtar och spelningar. Svåra val, som alltid. Mycket fina grejer i år. Spelningarna känns nästan lättast att välja bland. De jag minns mest är Mew på P&L, Makthaverskan på Arvika, Jónsi på WoW och Håkan på WoW. This is head på Arvika, kanske. Svårt att veta då jag grinade hela spelningen. Emotionell tjej, ja. Känns som att mer på Arvika måste varit grymt också. Yeasayer? Robyn? Dum Dum Girls? Och jävlar i min låda, Belle & Sebastian på Popaganda.

När man tänker på den aspekten så har året varit rätt gött, alltså. Och alla bra låtar och så dårå. Det kommer listor senare för alla Spotifyare, jag lovar.

Nu är jag hungrig. Har dock bara skrivit i 45 minuter av 60, med pauser för Twitter ibland. Men jag tänker give myself a break, vad fan. Mitt liv. Jag bestämmer. Om jag bestämmer bra eller inte är förstås en helt annan sak.

Hej.

Vad gör vi? Nu kör vi. (Hahahaha.)

Jag har otroligt svårt att skriva just nu. Därför började jag på blogglistan, för att få igång ett flow. Men så kom jag till "din dag", och då ville jag inte längre. Känner att ingen har något behov av att veta hur värdelösa mina dagar i allmänhet är. Så jag är liksom tillbaka på ruta ett.

Här skulle man ju kunna invända att jag ju inte måste skriva. Och det är sant, ingen tvingar mig. Men jag vill. Det är, hur prettolöjligt det än kan låta, ett behov jag har som jag måste tillfredsställa. Men det är svårt när jag är lite ur fas med mig själv. Lite som att det är svårt att ha aptit när man inte ätit på en hel dag. Systemet rubbas.

Att twittra fungerar dock. Det är ett skrivande som är relativt fritt från prestationskrav. Det man skriver försvinner fort, och ska helst inte vara så himla allvarligt.

Det är ju inte som att jag har slutat lyssna på pop, eller tänka på genus, eller gilla att svamla om mitt liv. Jag har bara börjat tänka tankar som blockerar handlingen att faktiskt skriva ned sakerna. Genom att skriva det här hoppas jag bryta trenden. Sluta tänka, börja skriva.

Hej.

Dag 5: Din definition av kärlek.

Kärlek är ju cirka det svåraste som finns? Hur fan ska jag kunna säga något om det i ett freakin' blogginlägg? Va va va?

Okej då.

Kärlek är att inte ha ett val. När man bryr sig om någon fast man inte vill, när man tänker på någon fast man inte vill, när man känner känslor fast man inte vill. Kärlek är obligatoriskt och oundvikligt. Kärlek är ohanterligt och oförståeligt.

Jag känner kärlek till många saker. Människor, saker, låtar, böcker, filmer, ord, ljud, mat, dryck, känslor, dofter osv.

...

Äsch, jag vet inte.

Det är väl som det är.

Dag 4: Vad du åt idag. (Blogghappeninglistgrejs.)

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg om vad jag ätit under dagen. Varken idag eller någon annan dag.

Varför? För att det känns besvärligt, jobbigt, och lite obekvämt. Nu tänker ni säkert bah "omg, ätstörningar much?", men nej. Jag spyr inte frivilligt och jag äter ca var fjärde timme eftersom jag mår så himla illa annars. Det råkar bara vara så att jag tycker att vi välmående människor i västvärlden har en skev inställning till mat, allihop, och jag vill helst inte vara en del av det om jag kan undvika det.

Det känns bara så himla Du är vad du äter. Och stämningen i det programmet är ju så föraktfull. Tycker jag.

Mvh Bångstyrig.

Dag 3: Dina föräldrar. (Blogghappeninglistgrejs.)

Föräldrar ja. Gud, det finns så mycket att säga om dem. Jag vet inte var jag ska börja. Kanske såhär:

Min pappa kommer från Halmstad och min mamma från Göteborg (eller, ja, Floda). Pappa är kvalitetschef på en gummifabrik i Halmstad nu. Mamma pluggar geologi i Lund, samt äger ett hyreshus i Lanna och är massör i Gislaved (Småland).

Jag bodde mest hos mamma när jag växte upp. Var hos pappa varje tisdag när de bodde i samma by. De tisdagarna brukade vi gå till simhallen och bada, och så fick jag glass efteråt. Hur många kulor jag ville. Mamma skötte liksom säga nej-delen av att vara förälder. Pappa sa oftast ja.

Min mamma är bra på att visa känslor. Min pappa är bra på att anpassa sig till sociala sammanhang.

Mamma är cool för hon kan väldigt mycket. Hon har galet många högskolepoäng i allt möjligt, vad minns jag tyvärr inte, men bland annat statsvetenskap. Hon är duktig på siffror och tekniska grejer.

Pappa är musikalisk. Spelar tvärflöjt. Han är lång och lite lik David Hasselhoff (true story). Duktig på att teckna också. Har finast handstil av oss tre.

Vi är en väldigt liten familj, vi tre, och knappt en sådan känns det som eftersom de varit skilda så länge jag kan minnas. Detta enbart sagt som ett konstaterande. Jag tycker inte att det känns jobbigt; det är det enda sätt jag känner till. Det funkar.

Dag 2: Min första kärlek. (Blogghappeninglistgrejs.)

Jag minns inte min första kärlek. Alla de där fråga chans-grejerna från lågstadiet flyter liksom ihop i minnet. Jag minns att jag var med i ett tjejgäng och att det var viktigt att man skulle vara ihop med någon. Hade man ingen kille var man inte riktigt okej. Sjukt hemskt, jag vet. Tur att man växte upp sedan.

Minns däremot mitt första fråga chans-förhållande. Gick i femman. Vi var tillsammans i tre månader. På ett pyjamasparty i Våthults församlingshem kysstes vi. Minns att jag tyckte att det där med kyssar var ca det bästa någonsin.

Sedan gjorde han slut genom att skicka en kompis.

Dag 1: Presentera dig. (Blogghappeninglistgrejs.)

Hej. Jag heter Anna. Jag är född i Göteborg. På Östra sjukhuset. I ett badkar. Tre månader senare flyttade mina föräldrar till Gislaved, som ligger i Smålands bibelbälte. Där växte jag upp. När jag var sexton flyttade jag till Dille, Ås, Östersund, för att gå ett gymnasium med inriktning islandshäst.

Nu bor jag i Göteborg. Jag delar en lägenhet med min bloggvän Oscar. På utsidan av vårt kylskåp har vi en Lucksmiths-magnet och en pizzameny. Vi har ingen hatthylla. Däremot har vi varandra.

Det här att presentera sig kräver att man har en susning om vem man är. Det låter väldigt pretentiöst att säga det, men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska ringa in vem jag är. Tidigare har jag alltid gjort det genom vad jag gör. Men nu gör jag ingenting och då är det svårare. Man är fortfarande någon, men vem det är blir lite luddigare.

Men jag gör lite saker. Promenerar med en hund varje vardag. Lyssnar på nya låtar och bestämmer ifall de ska vara med på studentradions rotation eller inte. Har två radioprogram. Ibland försöker jag skriva. Playlists gör jag en del. Dricker vin och sånt med vänner. Och så twittrar jag så mycket jag kan.

Jag tycker om poplåtar, tv-serier, dåliga ordvitsar och snuskiga skämt. Jag gillar självironisk bitterhet. Jag försöker lära mig att se på film ensam eftersom jag inte gillar att jag sett så få filmer, men jag är lite för rastlös för det. Jag vill kunna spela ett instrument. Jag är intresserad av språk.

Och så var det med det.

I can't help you but I know things are gonna get better.

Just nu är det mycket. Jag klarar mig, men det är inte mer än så. Det är höst. Många är ledsna. Det är en underlig tid för mig. Jag har aldrig haft en såhär rörig livssituation förut.

Många av mina vänner är kära nu. I folk som är kära i dem. Det är sjukt fint, och ger mig någon slags hopp om tillvaron. Det känns som att bra saker eventuellt finns.

Äsch. Farväl.

Please don't remind me of my failures, I had not forgotten them.

Idag har det snöat i Göteborg. Blötsnö, och snålblåst. Det var bra väder för The Jesus and Mary Chain. Nästan lämpligt för Happy when it rains. Annars brukar jag alltid bli sugen på den låten när solen skiner. Och i fredags lyssnade jag på Pulps Sunrise i skymningen.

Varje vardag promenerar jag med en hund som heter Laïka. Det är bra för mig att kliva upp innan tolv. Att få i sig frisk luft och röra på sig är hälsosamt. Och det är typ det jag gör som är vettigt. Jag har tid att skriva, så det borde jag. Jag tror jag vill det, men jag kan inte. Det mesta låser sig och blir ångest.

Jag föredrar ångest framför likgiltighet. Apatisk är något jag aldrig vill bli igen. Det är värre än något annat. När man inte vill lyssna på musik längre, då är det inte okej. Som jag har det nu kan jag leva med mig själv. Jag känner inte riktigt igen hon jag är nu, och jag gillar henne inte nämnvärt, men jag kan leva med henne. Åtminstone ett tag.

Snart är min astmamedicin slut, jag måste köpa ny tandkräm, men anteckningsböcker har jag gott om.

Number three: you love me.

Det här med att jag inte märkte att Allo Darlin' släppte ny singel och därmed en b-sida, aka en låt jag inte hört... Det kändes inte okej. Men nu vet jag. Låten heter Girlfriend och handlar i likhet med de flesta andra av deras låtar om att vara kär i en vän. (Ett tema som även Best Coast behandlar på ett ypperligt sätt. Bra skit.) Givetvis är det även en utsökt poppärla.

Bara så ni vet liksom.

PULP

OKEJ. Pulp FINNS igen!!! Ja, det här är den avgjort största källan till lycka i mitt liv just nu. Det är STORT. (Caps lock-stort, uppenbarligen.)

De är hittills bokade till en festival i Barcelona och en i London. Vi kan bara knäppa händer och fötter och be till alla makter som finns att de kommer till Sverige också. Annars blir jag inte direkt ledsen om jag måste åka till UK för att se dem...

För se dem, det ska jag. Kosta vad det kosta vill!

Mvh,
Dramatiskt Pulpfan.

Man får försöka göra sig glad på de sätt man kan. En kopp te och några doftljus gör tillvaron lite tryggare. Så kan man hålla i tekoppen och känna hur händerna blir varmare än vad hjärtat någonsin blir.

Hej, tips, uppdatering.

Ni vet hur man ibland inte riktigt gör något man vill göra, och så byggs det upp i ens huvud, och så vill man göra det bra, och har man massor av olika idéer, men ju fler man inte genomför desto dummare känns det, och så gör man ingenting? Den känslan. Jag får den när jag inte bloggat på länge och jag tycker inte om den. Därför kommer nu här ett slags uppsamlingsinlägg för att få igång flödet igen.

Först går först: The Pains of Being Pure at Heart skall släppa ny singel snart och man kan lyssna på den på Pitchfork. Heart in your heartbreak heter den. Mycket Pains-ig titel i mitt tycke. Fint så.

Och så uppskattade jag alla filmtips väldans mycket. Har hunnit avverka några stycken och jobbar på det hela tiden. Känner mig redan mer allmänbildad nu när jag sett Casablanca. Fint så.

I övrigt har jag upptäckt att jag inte är så bra på att ha kontroll på fyllan som jag trott. Kids, drick inte alkohol. Man gör dumma och konstiga saker! Drick te. Fint så.

Kommer skriva mer snart igen. Måste ju hålla formuleringsförmågan vid liv inför vårterminen. Då ska jag plugga. Lära mig, utvecklas, göra något.

Fint så.