Kan inte alla bara tycka om varandra..?

Igår var det val. Resultatet blev så hemskt som det bara kunde bli - alliansregering och SD som vågmästare. Jag måste säga något om det här.

Vi tar det lättaste först. Alliansen. Jag gillar dem inte. Däremot gynnar deras politik flera av mina vänner som är småföretagare, och det är ju kul för dem. Jag försöker vara solidarisk (sound familiar..?) och glädjas för deras skull.

Det behövs nämligen som ett försök att hantera ångesten över SD som hotar att uppsluka mig. Jag har inte riktigt fattat att de har 20 jävla mandat i riksdagen. Våra liv kommer att påverkas av rasister. SD vill minska biståndet och de vill sänka skatterna ännu mer än de blå partierna. Pengarna till detta ska de spara in på att minska invandringen med 90% ("vi har högst räknat fel på några hundra miljoner kronor"). De tycker att familjer inte behöver återförenas - åtminstone inte i Sverige. Dessutom gör deras 20 mandat att riksdagen blir betydligt mindre jämställd, då endast 3 av de 20 är kvinnor.

Vad är det som händer med Sverige? Varför får inte alla vara människor? Hur kan ett rasistiskt parti komma in i riksdagen när ett feministiskt inte ens får egen statistik från Valmyndigheten? Vad fan ska vi göra?

Många bloggar/twittrar/pratar idag om att fortsätta kämpa, att slåss, att stå upp för det man tror på. Inte acceptera inhumana ideologier. Jag är så jävla rädd att vi kommer att vänja oss. Det får aldrig aldrig hända.

Kom ihåg att ifrågasätta. Kom ihåg att tänka. Kom ihåg att alla människor är lika värda. Okej? Okej.

TOP ger er: felmeddelande.

Det har uppstått ett oväntat fel. Var god försök igen lite senare.

Nu förstår jag varför min mamma blir illamående av rosa

På senaste tiden har jag upptagit en vana att följa med i nyheter. Det är ju bra, allmänbildande, och man håller sig stadigt på jorden. Av detta har jag kunnat konstatera att jag inte vill hålla mig på jorden. Varför?

Varje dag finns det flera artiklar som på ett sätt eller annat talar om för mig att vi människor är så fruktansvärt olika. Och det är vi som fötts till kvinnor som är det stora feta undantaget. Män hörs mer, syns mer, blir mer tagna på allvar och får mer betalt för skiten.

Vi, å andra sidan, är ständigt under lupp för att ifrågasättas. Våra kroppar är mer än ofta ett ämne som diskuteras i mediasfären som om de vore skattesänkningar. Det finns alldeles för många ord med prefixet "tjej-", tjejfilm, tjejband, tjejvasan, tjejmilen, ni fattar grejen. (Låt mig fråga er detta - har någon någonsin sagt att Kurt Cobain spelade i ett pojkband? Nej, just det.)

Jag är så trött. Jag är trött på att behöva skrika dubbelt så högt för att höras. Jag trött på att ändå inte bli tagen på allvar. Jag är trött på att veta att hur bra jag än presterar skulle det ha varit lite mer värt om jag varit man. Jag är trött på att veta att en ölmage skulle ge mig föraktfulla blickar medan den skulle ge en man pondus. Jag är trött på att påtvingas statistik om att kvinnor presterar sämre än män ju högre studienivån blir. Jag är trött på att försöka vara tillräckligt mycket som en tjej, så att jag blir trovärdig, men inte för mycket som en tjej, så att jag ska kunna tas på och ta mig själv på allvar. Jag är trött på att skriva det här.

I morgon har vi föreläsningen "Språk och genus". Jag är sjuk nu och kommer säkerligen vara det i morgon också, men jag ska gå dit och jag ska vara argast av alla för att vi tvingades läsa en vidrig text från 1917. Jag förstår att den inte var till för utbildning utan för provokation, men jag tycker att den orsakade mig orimligt mycket frustration över ett ämne jag redan är smärtsamt medveten om.

Efter det ska jag förhoppningsvis lobotomeras.