.jpg)
På senaste tiden har jag upptagit en vana att följa med i nyheter. Det är ju bra, allmänbildande, och man håller sig stadigt på jorden. Av detta har jag kunnat konstatera att jag inte vill hålla mig på jorden. Varför?
Varje dag finns det flera artiklar som på ett sätt eller annat talar om för mig att vi människor är så fruktansvärt olika. Och det är vi som fötts till kvinnor som är det stora feta undantaget. Män hörs mer, syns mer, blir mer tagna på allvar och får mer betalt för skiten.
Vi, å andra sidan, är ständigt under lupp för att ifrågasättas. Våra kroppar är mer än ofta ett ämne som diskuteras i mediasfären som om de vore skattesänkningar. Det finns alldeles för många ord med prefixet "tjej-", tjejfilm, tjejband, tjejvasan, tjejmilen, ni fattar grejen. (Låt mig fråga er detta - har någon någonsin sagt att Kurt Cobain spelade i ett pojkband? Nej, just det.)
Jag är så trött. Jag är trött på att behöva skrika dubbelt så högt för att höras. Jag trött på att ändå inte bli tagen på allvar. Jag är trött på att veta att hur bra jag än presterar skulle det ha varit lite mer värt om jag varit man. Jag är trött på att veta att en ölmage skulle ge mig föraktfulla blickar medan den skulle ge en man pondus. Jag är trött på att påtvingas statistik om att kvinnor presterar sämre än män ju högre studienivån blir. Jag är trött på att försöka vara tillräckligt mycket som en tjej, så att jag blir trovärdig, men inte för mycket som en tjej, så att jag ska kunna tas på och ta mig själv på allvar. Jag är trött på att skriva det här.
I morgon har vi föreläsningen "Språk och genus". Jag är sjuk nu och kommer säkerligen vara det i morgon också, men jag ska gå dit och jag ska vara argast av alla för att vi tvingades läsa en vidrig text från 1917. Jag förstår att den inte var till för utbildning utan för provokation, men jag tycker att den orsakade mig orimligt mycket frustration över ett ämne jag redan är smärtsamt medveten om.
Efter det ska jag förhoppningsvis lobotomeras.
1 kommentar:
Så sant. Genus är ett ständigt aktuellt ämne, och tråkigt nog verkar debatten stå och stampa på samma ruta.
Jag kan bara dra paralleller till min egen journalistklass, där vi under ett par veckor sände nyhetsradio. Min lärare förde då statistik över hur stor andel män respektive kvinnor vi intervjuade. Vi blev aldrig bättre än runt 40 % kvinnliga intervjupersoner, trots att vi hela tiden blev påminda om problematiken. Dessutom består min klass till två tredjedelar av tjejer. Mansdominansen är svår att bräcka.
Skicka en kommentar