Genom en väldigt käck sajt som heter eMusic har jag börjat köpa musik på internet. Ja, jag vet att iTunes finns, men det här är billigare. (Det är INTE för att vara alternativ. Jag har slutat med det, remember?)
Ett av mina första "inköp" var The Lucksmiths' första album First tape. Och gissa vad? Det är SÅ BRA. Längre fram är Lucksmiths ganska homogena i sitt sound - de låter som de låter, liksom - men på detta första album dampar de loss och är charmigt energiska och flummiga. Av deras senare sound blir man lugn och glad. Av detta tidiga blir man glad och glad.
Min favoritlåt är drygt två minuter (man måste älska korta låtar) och handlar om kärlek på ett totalt icke-smörigt sätt. Jag citerar: "I love you from the heart of my bottom", "I'd sail the driest desert, I'd walk the wildest seas" och "I'd sing to you beneath your door". Titel: Adolescent song of mindless devotion. I refrängen finns ett shu-bi-du-bi-du-bi-du-bi-du som är helt bedårande.
Detta album gavs ut 1995, i likhet med många andra storverk. Jag menar givetvis först och främst Pulp's Different class, men andra som släppte bra plattor var Blur, Radiohead, Kent, Nirvana (unplugged, ni vet), Alanis Morissette... Och en massa fler som inte är listade på artikeln "musikåret 1995" på Wikipedia.
PUSS!
.jpg)
Visar inlägg med etikett The Lucksmiths. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Lucksmiths. Visa alla inlägg
måndag 1 februari 2010
torsdag 19 november 2009
Bad apples.
Mitt nya favoritband heter Bad Apples. De kommer från Estland och låter som en blandning mellan Belle & Sebastian och The Lucksmiths. Helt övergulliga, alltså.
Än finns de inte på Spotify, men när skivan släpps så ska jag hålla utkik åt er. Nam nam!
Än finns de inte på Spotify, men när skivan släpps så ska jag hålla utkik åt er. Nam nam!
fredag 3 juli 2009
Guess how much I lamb you?
The Lucksmiths.
Det är oerhört speciellt att se ett band för första gången när man vet att det även är sista gången man ser dem. Eftersom de efter spelningen lämnar landet och ett tag efter det upphör att existera. Det är NU eller ALDRIG. Det är inte som att se Lars Winnerbäck som turnerar år efter år. Det är, som Johan Persson en gång sa, en once in a lovetime-upplevelse. Då jävlar njuter man.
Jag försöker alltså berätta att The Lucksmiths sparkade så mycket rumpa som bara mespop kan göra på Debaser Slussen i onsdags. De var fantastiskt söta. De spelade fantastiskt. Jag anteckade stödd mot scenkanten som om mitt liv hängde på det (antecknandet, inte scenkanten, men då hade jag såklart skrivit "den").
De hade med sig en australiensare (de är från Australien, för den som inte visste) som sålde deras merch. Det skrämde mig lite först, men sedan köpte jag en tisha och två skivor. När jag senare kom hem upptäckte jag att den ena saknade själva cd-skivan. Efter en stunds förtvivlan mailade jag till deras skivbolag Fortuna Pop! och frågade så snällt jag kunde om jag kunde få en ny. Bara ett par timmar senare fick jag svar. Jag kunde få en ny skiva. Så fint! Jag älskar indiebolag. Ofta något gigantiskt bolag hade gjort så? Skulle inte tro det, va.
En annan fin sak var deras berättelse om att ett reklambolag hade velat använda en av deras låtar till reklam för lamm, genom att byta ut ordet "love" mot "lamb" - Guess how much I lamb you. Detta koncept hade hållit dem sysselsatta från Oslo till Stockholm. Lamb will tear us apart. Tainted lamb. I will always lamb you. Last night I dreamt that somebody lambed me. Och så vidare.
Så, nu börjar jag känna mig uppvärmd och klar för att renskriva recensionen. Först vill jag bara berätta hur bra det kändes att kunna glassa förbi kön, säga "jag står på gästlistan, Anna Gustafsson plus en" och peka på Mattias, och gå in och få en stämpel. Det var lite som att ha ätit fem byttor Ben & Jerry's, fast utan det illamående som det företaget onekligen hade medfört.
Dagen efter såg jag en kille som var med några låtar, Gary, på tunnelbanan. Jag fattade först inte att det var han. Men jag tror att han kände igen mig. Jag stod nämligen precis under honom på spelningen och hade samma kläder på mig som då. Hur som helst - han var fin. Spelade trumpet gjorde han.
Värt besväret. Så värt det.
Det är oerhört speciellt att se ett band för första gången när man vet att det även är sista gången man ser dem. Eftersom de efter spelningen lämnar landet och ett tag efter det upphör att existera. Det är NU eller ALDRIG. Det är inte som att se Lars Winnerbäck som turnerar år efter år. Det är, som Johan Persson en gång sa, en once in a lovetime-upplevelse. Då jävlar njuter man.
Jag försöker alltså berätta att The Lucksmiths sparkade så mycket rumpa som bara mespop kan göra på Debaser Slussen i onsdags. De var fantastiskt söta. De spelade fantastiskt. Jag anteckade stödd mot scenkanten som om mitt liv hängde på det (antecknandet, inte scenkanten, men då hade jag såklart skrivit "den").
De hade med sig en australiensare (de är från Australien, för den som inte visste) som sålde deras merch. Det skrämde mig lite först, men sedan köpte jag en tisha och två skivor. När jag senare kom hem upptäckte jag att den ena saknade själva cd-skivan. Efter en stunds förtvivlan mailade jag till deras skivbolag Fortuna Pop! och frågade så snällt jag kunde om jag kunde få en ny. Bara ett par timmar senare fick jag svar. Jag kunde få en ny skiva. Så fint! Jag älskar indiebolag. Ofta något gigantiskt bolag hade gjort så? Skulle inte tro det, va.
En annan fin sak var deras berättelse om att ett reklambolag hade velat använda en av deras låtar till reklam för lamm, genom att byta ut ordet "love" mot "lamb" - Guess how much I lamb you. Detta koncept hade hållit dem sysselsatta från Oslo till Stockholm. Lamb will tear us apart. Tainted lamb. I will always lamb you. Last night I dreamt that somebody lambed me. Och så vidare.
Så, nu börjar jag känna mig uppvärmd och klar för att renskriva recensionen. Först vill jag bara berätta hur bra det kändes att kunna glassa förbi kön, säga "jag står på gästlistan, Anna Gustafsson plus en" och peka på Mattias, och gå in och få en stämpel. Det var lite som att ha ätit fem byttor Ben & Jerry's, fast utan det illamående som det företaget onekligen hade medfört.
Dagen efter såg jag en kille som var med några låtar, Gary, på tunnelbanan. Jag fattade först inte att det var han. Men jag tror att han kände igen mig. Jag stod nämligen precis under honom på spelningen och hade samma kläder på mig som då. Hur som helst - han var fin. Spelade trumpet gjorde han.
Värt besväret. Så värt det.
torsdag 11 juni 2009
What is UP with the universe?
Okej.
Vi blev alla förvånade när vi fick veta att Morrissey skulle giga i Borås.
Det var bara helt surrealistiskt att Lady Gaga var bokad till Gisleparken i Gislaved. (Desto mer realistiskt var det att hon sedan ställde in.)
Men nu har det fan gått för långt! The Lucksmiths ska giga i Varberg!!! Som tur är på sommaren, då den staden i alla fall går att vara i, men ändå! Herregud! Nåväl, det är i alla fall bra att Varberg får i sig lite indiepop.
Man får bara hoppas att någon har vett att uppskatta dem.
Vi blev alla förvånade när vi fick veta att Morrissey skulle giga i Borås.
Det var bara helt surrealistiskt att Lady Gaga var bokad till Gisleparken i Gislaved. (Desto mer realistiskt var det att hon sedan ställde in.)
Men nu har det fan gått för långt! The Lucksmiths ska giga i Varberg!!! Som tur är på sommaren, då den staden i alla fall går att vara i, men ändå! Herregud! Nåväl, det är i alla fall bra att Varberg får i sig lite indiepop.
Man får bara hoppas att någon har vett att uppskatta dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)