Please don't remind me of my failures, I had not forgotten them.

Idag har det snöat i Göteborg. Blötsnö, och snålblåst. Det var bra väder för The Jesus and Mary Chain. Nästan lämpligt för Happy when it rains. Annars brukar jag alltid bli sugen på den låten när solen skiner. Och i fredags lyssnade jag på Pulps Sunrise i skymningen.

Varje vardag promenerar jag med en hund som heter Laïka. Det är bra för mig att kliva upp innan tolv. Att få i sig frisk luft och röra på sig är hälsosamt. Och det är typ det jag gör som är vettigt. Jag har tid att skriva, så det borde jag. Jag tror jag vill det, men jag kan inte. Det mesta låser sig och blir ångest.

Jag föredrar ångest framför likgiltighet. Apatisk är något jag aldrig vill bli igen. Det är värre än något annat. När man inte vill lyssna på musik längre, då är det inte okej. Som jag har det nu kan jag leva med mig själv. Jag känner inte riktigt igen hon jag är nu, och jag gillar henne inte nämnvärt, men jag kan leva med henne. Åtminstone ett tag.

Snart är min astmamedicin slut, jag måste köpa ny tandkräm, men anteckningsböcker har jag gott om.

Topp 5: Kandidater till priset "Världens Bästa Låt".

Pulp - Common people. Som jag redan har berört - oslagbar.

Simon & Garfunkel - Bye bye love. Den har en käck melodi som stannar i din hjärna flera dagar OCH en superledsen text. Vad mer kan man begära?

Pixies - Where is my mind? Den här låten talar direkt till min själ. Om jag hör den någonstans registrerar mitt inre det innan intellektet gör det. Vi connectar, helt enkelt. Den dramatiska inledningen! Gitarrslingan! Jag dör. Varje gång.

Håkan Hellström - Ramlar. Den ultimata partylåten. Den MEST ultimata partylåten i världshistorien. Desperation och dekadens!

Joy Division - Atmosphere, The Jesus and Mary Chain - Just like honey och Pascal - Dö inte nu. De har alla samma effektfulla hjärtslagsintro, och åtminstone JD och Pascal förs samman av sin domedagskänsla. De är alla dramatiska och emotionella (möjligtvis är Pascal något mer prosaiska och direkta i sitt tilltal än de andra två).

Jesus and Mary Chain (Taste of psychocandy)

Den här bloggen är döpt efter JAMC-låten Taste of Cindy. Min tanke var att byta ut ett av orden i titeln på någon låt jag tycker om mot ordet "pop". Min favoritlåt just nu är deras Psychocandy, men "psychopop" och "popcandy" lät så oöverkomligt töntigt. För att inte tala om "psychocandypop". Inte okej.

Men är det något som är okej så är det Jesus and Mary Chain. För det första är de så jävla bra. Skeva men ljuva poptavlor i rockram - det är så okej som det kan bli. För det andra är det tryggt att retrolyssna. Man behöver liksom inte vara beredd på några förändringar, man behöver bara ta in det som finns och vara glad. Det är i och för sig även en nackdel. Ponera att JAMC skulle vara mitt absoluta favoritband, skulle jag inte vara ledsen över att aldrig få se dem live då? Jo. Det skulle jag.

Alltså är det tur att det finns så många bra och nya band som inte gör något annat än att giga. JAMC kan man ju alltid lyssna på i iPoden på väg till spelningen...