På Pulpalbumet This is hardcore (1998) finns det en låt som jag inte lyssnat så mycket på pga dess titel. Vad låtjäveln heter? I'm a man. Jag kände bara nej, jag orkar inte höra om att vara en man, det gör jag jämt ändå, tack så mycket. Men häromdagen lyssnade jag närmare på den. Och gissa vad? Den är bra. Melodin är episk och refrängen mycket medryckande.
Det är bara ett gigantiskt problem. Det här med att vara man och inte. Det kanske bara är jag, men jag tycker att raderna "So please can I ask just why we're alive?/'Cos all that you do seems such a waste of time" är rätt allmängiltiga. Jarvis trodde att han skrev en låt om manlighet, men mänsklighet är more like it. (Läs hela texten här.)
Jag relaterar till låten, men dess titel avvisar mig lite. Olycklig musikkärlek. Vem trodde att det kunde gå fel mellan popmusik och mig? Inte jag i alla fall.
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
tisdag 19 oktober 2010
tisdag 17 augusti 2010
Om jag var tråkig och du var ful hade vi kanske sluppit det här.
Att Way out west bokar akter som faller musiksajten Pitchfork i smaken är väl knappast en nyhet för någon. Att Pitchfork rapporterar från Way out west är således det mest naturliga i världen. Jag läste just igenom rapporten i fråga och reagerade på en sak.
A large portion of the Way Out West staff, from security guards to cleanup crew, consisted of attractive young women.
Jaha. Jag blir så himla trött. Jobbighetsfaktor ett: snygga volontärer anges som ett skäl till att festivalen är trevlig. Ögongodis liksom. Lite smått objektifierande. Jobbighetsfaktor två: det påpekas särskilt att det var tjejer, underförstått undantag. För annars är det bara killar som jobbar på festivaler? Jobbighetsfaktor tre: vad har det ens med saken att göra? Var det inte musiken som var viktig?
VARFÖR? Det är sånt här som får mig att vilja raka av mig håret och sluta hålla in magen.
Och för säkerhets skull säger jag det igen: nej, det är inte som att jag aldrig betygssätter stuprörsrumpor eller spanar in snygg-gitarrister och sedan bloggar om det. Det är däremot så att jag inte skulle skriva om det i en recension eller artikel eftersom det inte skulle vara relevant i det sammanhanget.
A large portion of the Way Out West staff, from security guards to cleanup crew, consisted of attractive young women.
Jaha. Jag blir så himla trött. Jobbighetsfaktor ett: snygga volontärer anges som ett skäl till att festivalen är trevlig. Ögongodis liksom. Lite smått objektifierande. Jobbighetsfaktor två: det påpekas särskilt att det var tjejer, underförstått undantag. För annars är det bara killar som jobbar på festivaler? Jobbighetsfaktor tre: vad har det ens med saken att göra? Var det inte musiken som var viktig?
VARFÖR? Det är sånt här som får mig att vilja raka av mig håret och sluta hålla in magen.
Och för säkerhets skull säger jag det igen: nej, det är inte som att jag aldrig betygssätter stuprörsrumpor eller spanar in snygg-gitarrister och sedan bloggar om det. Det är däremot så att jag inte skulle skriva om det i en recension eller artikel eftersom det inte skulle vara relevant i det sammanhanget.
måndag 16 augusti 2010
I'm a pacifist, but when the revolution comes I will have to destroy you.
I nya numret av Filter finns en lång artikel om Annika Norlin. Eftersom jag älskar henne köpte jag givetvis tidningen. Och artikeln var mycket riktigt bra och intressant, det var bara en grej som störde mig en liten aning. Behold:
Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?
Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.
Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.
Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.
Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?
Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.
Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.
Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.
tisdag 20 juli 2010
TOP ger er: fittblogg.
Om du utläste "fittblogg" som "jävla skitblogg", då behöver du verkligen läsa det här inlägget. Idag ska jag nämligen prata om ordet fitta och vad vi gör med det.
I helgen var jag på festival och träffade min fantastiskt äckliga vän Rasmus, som har ett gott hjärta och är bra på snuskiga ord. Han presenterade oss för ordet "baconros", vilket alltså betyder fitta. Otroligt oattraktivt. Det får mig att tänka på dött kött, och det är ju missvisande.
Det här fick mig att fundera på ord för det kvinnliga könsorganet. Det är inte helt lätt med dem, alltid. Jag vet inte om ni minns det, men för ett par år sedan lanserades "snippa" som det officiella ordet för fitta. I likhet med många andra tycker jag att det är dåligt eftersom det påminner såpass mycket om snopp. Det känns lite "okej, nu ska vi skapa ett ord för kvinnans könsorgan som inte är fult eller laddat på något sätt, så vi får det att låta som en variant av snopp, för en snopp är inte ett skällsord eller sexuellt laddat". Typ.
Jag är mest bekväm med att säga fitta om mitt könsorgan. Det tog mig ingen lång analys att inse att det beror på något så enkelt som att det är det ord jag hört flest gånger. Att det i sin tur beror på att fitta används som svordom, skällsord och till och med adjektiv ("så jävla fittigt") är givetvis lite paradoxalt, men så är det. Det här får mig att tro att vi kanske inte behöver ett nytt ord för det. Vi behöver bara använda de vi har på bättre sätt.
För om alla gjorde som jag och mina vänner, som säger fitta när vi menar fitta och inget annat, då skulle den där laddningen och dåliga betydelsen försvinna. Man kan tycka att det inte borde vara svårt för personer som egentligen tycker att fitta är det bästa som finns att låta bli att använda det för att beskriva dåliga saker, men det är det. Gissningsvis har det med patriarkala strukturer och dolda ideologier om att kvinnor suger att göra. Språket kanske inte styr tanken, men tanken styr språket.
Fitta. Ett bra ord, för en bra kroppsdel. Använd det.
I helgen var jag på festival och träffade min fantastiskt äckliga vän Rasmus, som har ett gott hjärta och är bra på snuskiga ord. Han presenterade oss för ordet "baconros", vilket alltså betyder fitta. Otroligt oattraktivt. Det får mig att tänka på dött kött, och det är ju missvisande.
Det här fick mig att fundera på ord för det kvinnliga könsorganet. Det är inte helt lätt med dem, alltid. Jag vet inte om ni minns det, men för ett par år sedan lanserades "snippa" som det officiella ordet för fitta. I likhet med många andra tycker jag att det är dåligt eftersom det påminner såpass mycket om snopp. Det känns lite "okej, nu ska vi skapa ett ord för kvinnans könsorgan som inte är fult eller laddat på något sätt, så vi får det att låta som en variant av snopp, för en snopp är inte ett skällsord eller sexuellt laddat". Typ.
Jag är mest bekväm med att säga fitta om mitt könsorgan. Det tog mig ingen lång analys att inse att det beror på något så enkelt som att det är det ord jag hört flest gånger. Att det i sin tur beror på att fitta används som svordom, skällsord och till och med adjektiv ("så jävla fittigt") är givetvis lite paradoxalt, men så är det. Det här får mig att tro att vi kanske inte behöver ett nytt ord för det. Vi behöver bara använda de vi har på bättre sätt.
För om alla gjorde som jag och mina vänner, som säger fitta när vi menar fitta och inget annat, då skulle den där laddningen och dåliga betydelsen försvinna. Man kan tycka att det inte borde vara svårt för personer som egentligen tycker att fitta är det bästa som finns att låta bli att använda det för att beskriva dåliga saker, men det är det. Gissningsvis har det med patriarkala strukturer och dolda ideologier om att kvinnor suger att göra. Språket kanske inte styr tanken, men tanken styr språket.
Fitta. Ett bra ord, för en bra kroppsdel. Använd det.
lördag 12 juni 2010
TOP ger er: tankar om operan Trollflöjten
Idag har jag varit på Göteborgsoperan och sett deras uppsättning av Trollflöjten. Det var min mormors födelsedagspresent till mig och min mamma, att vi tre skulle se Trollflöjten tillsammans. So far, so good. Det var en mycket bra present. Dessutom såg jag fram emot att få se detta klassiska sångspel.
Men sedan såg jag den. Den var inte dåligt framförd på något sätt. Inte heller ogillar jag opera som konstform. Vad som var outhärdligt var kvinnoföraktet i manus. Ibland kunde man märka en antydan till uppdatering, dessutom är det en svensk översättning, men budskapet "kvinnor är både dumma och onda och mindre värda" sjöngs ut lite för starkt (pun intended). De dolda diskurserna om genus ska jag inte ens gå in på. Det känns överflödigt när de patriarkala strukturerna uttrycks bokstavligen.
Jag förstår inte hur jag kunde låta bli att förutspå det här innan jag såg Trollflöjten. Jag visste ju att den var gammal. Skriven av Mozart 1791, liksom. Med den utgångspunkten kan man inte begära något klockrent genusperspektiv (om man inte besitter förmågan att skriva om historien, förstås, vilket jag givetvis önskar att jag gjorde).
Det man däremot skulle kunna göra är att sluta sätta upp skiten. Historien om trollflöjten innehåller allt en god historia skall innehålla: magi, kampen mellan gott och ont, kärlek och död. Men det finns det för guds skull fler historier som gör! Ja, det är Mozart, snubben var ett geni, visst. Men hans musik behöver inte dö för att hans kvinnosyn gör det. Den senare är förlegad och behöver skrotas. Jag tror att framåtsträvande kultur är bättre än motsatsen.
Den behållning jag hade av föreställningen var till absolut största delen musiken, som är fantastisk. Extra plus för att vi satt en rad från orkesterdiket och kunde se hur dirigenten betedde sig som en rockstjärna. Slängde med håret och allt. Rent estetiskt var det också top notch. Ljuset, kostymerna (undantag den kvinnliga huvudrollen, hennes tuttar var upptryckta till hakan vilket jag hatar) och hela den grejen. Således är betyget: visuellt - bra, musikaliskt - mycket bra, innehållsmässigt - underkänt.
Jag går gärna på opera igen, men jag vägrar behöva bli arg när jag gör det. Klassiker, schmassiker. Ge mig jämställdhet!
Men sedan såg jag den. Den var inte dåligt framförd på något sätt. Inte heller ogillar jag opera som konstform. Vad som var outhärdligt var kvinnoföraktet i manus. Ibland kunde man märka en antydan till uppdatering, dessutom är det en svensk översättning, men budskapet "kvinnor är både dumma och onda och mindre värda" sjöngs ut lite för starkt (pun intended). De dolda diskurserna om genus ska jag inte ens gå in på. Det känns överflödigt när de patriarkala strukturerna uttrycks bokstavligen.
Jag förstår inte hur jag kunde låta bli att förutspå det här innan jag såg Trollflöjten. Jag visste ju att den var gammal. Skriven av Mozart 1791, liksom. Med den utgångspunkten kan man inte begära något klockrent genusperspektiv (om man inte besitter förmågan att skriva om historien, förstås, vilket jag givetvis önskar att jag gjorde).
Det man däremot skulle kunna göra är att sluta sätta upp skiten. Historien om trollflöjten innehåller allt en god historia skall innehålla: magi, kampen mellan gott och ont, kärlek och död. Men det finns det för guds skull fler historier som gör! Ja, det är Mozart, snubben var ett geni, visst. Men hans musik behöver inte dö för att hans kvinnosyn gör det. Den senare är förlegad och behöver skrotas. Jag tror att framåtsträvande kultur är bättre än motsatsen.
Den behållning jag hade av föreställningen var till absolut största delen musiken, som är fantastisk. Extra plus för att vi satt en rad från orkesterdiket och kunde se hur dirigenten betedde sig som en rockstjärna. Slängde med håret och allt. Rent estetiskt var det också top notch. Ljuset, kostymerna (undantag den kvinnliga huvudrollen, hennes tuttar var upptryckta till hakan vilket jag hatar) och hela den grejen. Således är betyget: visuellt - bra, musikaliskt - mycket bra, innehållsmässigt - underkänt.
Jag går gärna på opera igen, men jag vägrar behöva bli arg när jag gör det. Klassiker, schmassiker. Ge mig jämställdhet!
fredag 28 maj 2010
Varför Lady Gaga inte är en feministikon någonstans.
Idag på spårvagnen plockade jag upp en Aftonbladet och läste debattsidan. Där skrev Folkpartiets Birgitta Ohlsson om feminismen i Sex and the City. Hennes poäng med det, att kapitalism och feminism går ihop som hand i handske, håller jag verkligen inte med om. Men det jag reagerade mest på var ändå att hon utnämnde Lady Gaga till 10-talets feministikon.
Låt oss titta på Lady Gaga och feminism lite. Lady Gaga är en av världens största artister. Hon skriver melodistarka partylåtar som säljer. Det mest spektakulära med henne är dock hennes fantasifulla, och oftast oerhört estetiska, outfits. Dessa inkluderar väldigt sällan byxor eller kjol. Bevingade ord från Gaga: "Vissa följer sina män. Jag följer mina drömmar."
Feminism, då. Det är en ideologi som går ut på att vilja att män och kvinnor ska behandlas lika, och ha samma rättigheter och skyldigheter.
När man då ska slå ihop Lady Gaga och feminismen tycker jag att det stora problemet är byxlösheten. Kalla mig pryd och konservativ, men det känns inte okej för mig. För mig innebär feminism bland annat att man vill ha ett samhälle där kvinnor kan lyckas för att de är bra på det de gör utan att dessutom behöva vara sexiga. Lady Gaga är duktig på det hon gör, men jag tror inte att hon hade blivit lika stor om hon hade haft mindre sexig framtoning. Det är dock bara en teori jag har.
Hennes fördel skulle möjligen vara det där citatet, då. Men det är inte oproblematiskt. Uttalandet döljer synen att en kvinna kan ha antingen en karriär eller en kärlek. Är det samma för män? Svar: nej. Alltså är citatet ett symtom på att världen är ojämställd snarare än ett uttryck för självständighet, även om man med fördel kan tolka det som det senare också.
Jag känner att kalla henne feministikon mest grundar sig i att hon är en kvinna som är oerhört framgångsrik. Men ärligt talat, hur mycket har det med ideologin feminism att göra? Eller såhär - är det inte dags att vi höjer ribban lite? För numera är det faktiskt självklart att kvinnor försörjer sig själva ekonomiskt (med möjligt undantag för Maria Montazami och gänget, då). Eftersom det är så anser inte jag att yrkesframgång är tillräcklig grund för att hylla någon som feministikon.
Det skulle i så fall vara att hon "vågar" vara sexig. Men på allvar! Att vara sexig är inte vågat, det är förväntat. Och hur framåtskridande är det att infria samhällets genusrelaterade förväntningar på en? Inte alls. Och det är definitivt inte feministiskt.
Ungefär nu kan man fråga sig vem jag tycker är 10-talets feministikon. Jag vet inte. Det kan vara du. Eller jag.
Låt oss titta på Lady Gaga och feminism lite. Lady Gaga är en av världens största artister. Hon skriver melodistarka partylåtar som säljer. Det mest spektakulära med henne är dock hennes fantasifulla, och oftast oerhört estetiska, outfits. Dessa inkluderar väldigt sällan byxor eller kjol. Bevingade ord från Gaga: "Vissa följer sina män. Jag följer mina drömmar."
Feminism, då. Det är en ideologi som går ut på att vilja att män och kvinnor ska behandlas lika, och ha samma rättigheter och skyldigheter.
När man då ska slå ihop Lady Gaga och feminismen tycker jag att det stora problemet är byxlösheten. Kalla mig pryd och konservativ, men det känns inte okej för mig. För mig innebär feminism bland annat att man vill ha ett samhälle där kvinnor kan lyckas för att de är bra på det de gör utan att dessutom behöva vara sexiga. Lady Gaga är duktig på det hon gör, men jag tror inte att hon hade blivit lika stor om hon hade haft mindre sexig framtoning. Det är dock bara en teori jag har.
Hennes fördel skulle möjligen vara det där citatet, då. Men det är inte oproblematiskt. Uttalandet döljer synen att en kvinna kan ha antingen en karriär eller en kärlek. Är det samma för män? Svar: nej. Alltså är citatet ett symtom på att världen är ojämställd snarare än ett uttryck för självständighet, även om man med fördel kan tolka det som det senare också.
Jag känner att kalla henne feministikon mest grundar sig i att hon är en kvinna som är oerhört framgångsrik. Men ärligt talat, hur mycket har det med ideologin feminism att göra? Eller såhär - är det inte dags att vi höjer ribban lite? För numera är det faktiskt självklart att kvinnor försörjer sig själva ekonomiskt (med möjligt undantag för Maria Montazami och gänget, då). Eftersom det är så anser inte jag att yrkesframgång är tillräcklig grund för att hylla någon som feministikon.
Det skulle i så fall vara att hon "vågar" vara sexig. Men på allvar! Att vara sexig är inte vågat, det är förväntat. Och hur framåtskridande är det att infria samhällets genusrelaterade förväntningar på en? Inte alls. Och det är definitivt inte feministiskt.
Ungefär nu kan man fråga sig vem jag tycker är 10-talets feministikon. Jag vet inte. Det kan vara du. Eller jag.
måndag 24 maj 2010
Tror kungahuset att Vickan är omyndig?
Det här är fan i mig inte okej.
Kungahuset har bestämt sig för att bajsa på allt vad jämställhet heter. De har bestämt sig för att skita i svensk tradition (inte för att jag vanligtvis känner så varmt för traditioner, men hur likt dem är det egentligen?). Vad jag snackar om? Jo, det bisarra faktum att kungen ska ÖVERLÄMNA Vickan till Daniel. Överlämna!
Visst, vi är vana att se det i amerikanska filmer och det är säkert det som satt griller i huvudet på det kungliga brudparet, men det gör inte gesten mindre vidrig. Det symboliserar trots allt att fadern "ger bort" sin dotter till en annan man. Hon byter förmyndare från far till make och är alltså aldrig myndig själv. Är det bara jag som hör hur uråldrigt det här låter?!
Det här med att överlämnande faktiskt aldrig varit tradition i Sverige gör det hela extra konstigt. Vi har också haft helgalna myndighetslagar, och kvinnors rösträtt har ännu inte fyllt hundra bast, men en hemsk symbolik vid vigslar har vi i alla fall undvikit. Fram tills nu.
HELT JÄVLA APART. Det är för i helvete 2010!
Prästen Annika Borg formulerar sig bättre i frågan. Läs och begrunda.
Kungahuset har bestämt sig för att bajsa på allt vad jämställhet heter. De har bestämt sig för att skita i svensk tradition (inte för att jag vanligtvis känner så varmt för traditioner, men hur likt dem är det egentligen?). Vad jag snackar om? Jo, det bisarra faktum att kungen ska ÖVERLÄMNA Vickan till Daniel. Överlämna!
Visst, vi är vana att se det i amerikanska filmer och det är säkert det som satt griller i huvudet på det kungliga brudparet, men det gör inte gesten mindre vidrig. Det symboliserar trots allt att fadern "ger bort" sin dotter till en annan man. Hon byter förmyndare från far till make och är alltså aldrig myndig själv. Är det bara jag som hör hur uråldrigt det här låter?!
Det här med att överlämnande faktiskt aldrig varit tradition i Sverige gör det hela extra konstigt. Vi har också haft helgalna myndighetslagar, och kvinnors rösträtt har ännu inte fyllt hundra bast, men en hemsk symbolik vid vigslar har vi i alla fall undvikit. Fram tills nu.
HELT JÄVLA APART. Det är för i helvete 2010!
Prästen Annika Borg formulerar sig bättre i frågan. Läs och begrunda.
söndag 7 mars 2010
Maktspråk kan ta sig i röven.
I höstas när jag läste Kulturstudier var jag indelad i en grupp. Tanken var att vi skulle diskutera och göra uppgifter tillsammans och så. Vi fick ofta brottas med krångliga teorier och begrepp (vilket förresten är totalt överskattat). Ibland hände det att inte alla förstod. Då var det mer ofta än sällan så att det var jag och en kille vi kan kalla X förstod och försökte hjälpa de andra att förstå. Det enda problemet med det var att när jag förklarade hummade de andra lite, sedan vände de sig till X och efter hans förklaring kände de sig upplysta. Trots att vi sagt samma sak.
När jag indignerat berättade om detta för min pojkvän sa han "han är ju man och har därför lärt sig ett maktspråk". Fan vad världen suger, tänkte jag, och slutade försöka prata med min grupp. Några månader gick, och det blev bokrea. På ett Bokia i stan såg jag boken Maktspråk, tänkte "aha! Här har jag min chans att lära mig prata så att folk tar innehållet på allvar, perfekt" och köpte den.
Nu har jag läst den. Jag kommer att kritisera den otroligt friskt, så först vill jag bara säga att den var någorlunda användbar i ett av tjugo kapitel. I det någorlunda användbara kapitlet räknas olika sätt att ta och behålla kontrollen över ett samtal upp. Jag hoppas att jag inte kommer att behöva använda mig av den kunskapen, för många metoder gick att spåra till härskartekniker. Men att kunna synliggöra när andra försöker ta makten över en måste vara värt något för ens försvarsmekanismer, tänker jag.
Boken förmedlar ett budskap klart och tydligt - det är män som har makt. Alla personer i exempel är män, förutom i kapitlet om makt hemma. Det kapitlet fördjupar jag mig i senare. I slutet exemplifierar de olika sätt att använda språk till makt med olika personer. Av de femton är tre kvinnor, varav en beskrivs som förmäten och en annan som ändlöst tjatande. Att det enda kapitel där det inte utgås från att alla människor är män är det som handlar om hemmet har jag redan nämnt, men jag vill att ni ska tänka lite extra på hur stenåldersmässigt det är.
Så, kapitlet om makt i hemmet. I kapitlets början förklarar författarna att nu ska vi titta på olika epoker i samvaron i hemmet! Gud vad spännande, eller hur?
Den första är patriarkatet. Det beskrivs som "tiden då en man var en man och en kvinna var en kvinna". Redan där hissades min varningsflagga. I exemplet, som för övrigt är att komma överens om var ett skåp ska stå, argumenterar mannen med logik och kvinnan med estetik. En liten hint om hur författarnas syn på kön ser ut. Detta första exempel avslutas med att kvinnan får sin vilja igenom genom att börja gråta.
Den andra epoken är "terrorbalans". De skriver: Patriarkatet föll, men det blev aldrig något matriarkat. Istället blev det jämställdhet och jämlikhet som ideal och ideologi. Japp, ni läste rätt, författarna driver själva en långt ifrån jämställd syn på makt, men de påstår att vi har levt i ett jämställt samhälle (levt, för det kommer en "epok" till). I detta exempel kommer de fram till att kvinnan vinner i kraft av högre verbal prestationsförmåga.
Den tredje "epoken" är ännu mer intressant. Här påstår de att den fas som råder just nu är att varken män eller kvinnor finns, utan att alla skapar sitt genus. De menar alltså att queerteorin har slagit igenom i samhället! Att alla tror på socialkonstruktivism! Hah. I den här epoken tycker de att mannen vinner med argumentet att kvinnan inte vill be om hans hjälp att flytta skåpet.
Författarna avslutar detta intressanta kapitel med "vi väntar nu på nya ronder med nya förutsättningar".
För det första känns det otroligt oseriöst att belägga sina lösa spekulationer med egenpåhittade exempel. För det andra - jämställt samhälle är en svunnen epok? Om det finns mycket att säga, men jag ska fatta mig kort. På studera.nu kan man kolla in prognoser för olika yrken, inklusive vad man tjänar på ett ungefär. Där står på varje yrke en årslön för kvinnor och en för män. Kvinnornas är alltid lägre. Inte ett jämställt samhälle.
Sensmoralen i detta är följande: Populärvetenskapliga böcker är en styggelse.
Vad beträffar maktspråket och att få folk att ta en på allvar har jag inte en lösning helt klar än. Jag är inte helt sugen på att använda härskartekniker bara för att en oseriös bok sagt att man får makt så, men kanske har jag inget alternativ. Förutom att finna min plats vid spisen, då, och göra ett kvinnligt genus i den socialkonstruktivistiska världen vi tydligen lever i.
När jag indignerat berättade om detta för min pojkvän sa han "han är ju man och har därför lärt sig ett maktspråk". Fan vad världen suger, tänkte jag, och slutade försöka prata med min grupp. Några månader gick, och det blev bokrea. På ett Bokia i stan såg jag boken Maktspråk, tänkte "aha! Här har jag min chans att lära mig prata så att folk tar innehållet på allvar, perfekt" och köpte den.
Nu har jag läst den. Jag kommer att kritisera den otroligt friskt, så först vill jag bara säga att den var någorlunda användbar i ett av tjugo kapitel. I det någorlunda användbara kapitlet räknas olika sätt att ta och behålla kontrollen över ett samtal upp. Jag hoppas att jag inte kommer att behöva använda mig av den kunskapen, för många metoder gick att spåra till härskartekniker. Men att kunna synliggöra när andra försöker ta makten över en måste vara värt något för ens försvarsmekanismer, tänker jag.
Boken förmedlar ett budskap klart och tydligt - det är män som har makt. Alla personer i exempel är män, förutom i kapitlet om makt hemma. Det kapitlet fördjupar jag mig i senare. I slutet exemplifierar de olika sätt att använda språk till makt med olika personer. Av de femton är tre kvinnor, varav en beskrivs som förmäten och en annan som ändlöst tjatande. Att det enda kapitel där det inte utgås från att alla människor är män är det som handlar om hemmet har jag redan nämnt, men jag vill att ni ska tänka lite extra på hur stenåldersmässigt det är.
Så, kapitlet om makt i hemmet. I kapitlets början förklarar författarna att nu ska vi titta på olika epoker i samvaron i hemmet! Gud vad spännande, eller hur?
Den första är patriarkatet. Det beskrivs som "tiden då en man var en man och en kvinna var en kvinna". Redan där hissades min varningsflagga. I exemplet, som för övrigt är att komma överens om var ett skåp ska stå, argumenterar mannen med logik och kvinnan med estetik. En liten hint om hur författarnas syn på kön ser ut. Detta första exempel avslutas med att kvinnan får sin vilja igenom genom att börja gråta.
Den andra epoken är "terrorbalans". De skriver: Patriarkatet föll, men det blev aldrig något matriarkat. Istället blev det jämställdhet och jämlikhet som ideal och ideologi. Japp, ni läste rätt, författarna driver själva en långt ifrån jämställd syn på makt, men de påstår att vi har levt i ett jämställt samhälle (levt, för det kommer en "epok" till). I detta exempel kommer de fram till att kvinnan vinner i kraft av högre verbal prestationsförmåga.
Den tredje "epoken" är ännu mer intressant. Här påstår de att den fas som råder just nu är att varken män eller kvinnor finns, utan att alla skapar sitt genus. De menar alltså att queerteorin har slagit igenom i samhället! Att alla tror på socialkonstruktivism! Hah. I den här epoken tycker de att mannen vinner med argumentet att kvinnan inte vill be om hans hjälp att flytta skåpet.
Författarna avslutar detta intressanta kapitel med "vi väntar nu på nya ronder med nya förutsättningar".
För det första känns det otroligt oseriöst att belägga sina lösa spekulationer med egenpåhittade exempel. För det andra - jämställt samhälle är en svunnen epok? Om det finns mycket att säga, men jag ska fatta mig kort. På studera.nu kan man kolla in prognoser för olika yrken, inklusive vad man tjänar på ett ungefär. Där står på varje yrke en årslön för kvinnor och en för män. Kvinnornas är alltid lägre. Inte ett jämställt samhälle.
Sensmoralen i detta är följande: Populärvetenskapliga böcker är en styggelse.
Vad beträffar maktspråket och att få folk att ta en på allvar har jag inte en lösning helt klar än. Jag är inte helt sugen på att använda härskartekniker bara för att en oseriös bok sagt att man får makt så, men kanske har jag inget alternativ. Förutom att finna min plats vid spisen, då, och göra ett kvinnligt genus i den socialkonstruktivistiska världen vi tydligen lever i.
söndag 21 februari 2010
Gender trouble.
Nämn några typiska skillnader mellan kvinnors och mäns sätt att använda språket. (3 p)
Det ovanstående är en fråga från en övningstenta jag fick i fredags. Hela tentan har tjugotvå frågor. Att klara tentan är värt nio högskolepoäng, och att veta svaret på frågan ovan är en bit på vägen mot att håva in dem. Och, just det, förresten, tentan användes på riktigt förra året.
Det ingår genusperspektiv i den här kursen. Märks det? Nej.
Hur ska vi börja känna oss jämställda om vi blir tenterade på hur olika vi är? Hur ska vi se på könsmaktsordningen när vi får högskolepoäng för att lära oss den?
Jag kan gå med på att läsa forskningsresultat som visar olika tendenser hos könen. Det enda skälet till att jag inte blir arg för att jag måste påminnas om att världen är orättvis är att dessa olika tendenser synliggör maktstrukturer som det är bra att vara medveten om. Att endast memorisera skillnader och upprepa dem i utbyte mot tentapoäng, däremot, är helt och hållet värdelöst.
Det värsta är att om jag får en sådan fråga på lördag måste jag svara. Jag har inte råd att offra eventuella högskolepoäng för mina principer. Men jag kommer att skriva en arg, nej, rabiat, fotnot om det krävs. Anonyma tentor.
P.S. Jag skäms över min pretentiösa rubrik, men jag kom inte på något bra. Rubriken är namnet på en bok om queerteori av Judith Butler som lär vara krångligt och väldigt vetenskapligt skriven. Jag har inte läst den, så det var kanske inte så farligt pretto. Eller så var det mer pretto eftersom jag inte läst den. Nu måste jag läsa den. Härdsmälta i hjärnan. D.S.
Det ovanstående är en fråga från en övningstenta jag fick i fredags. Hela tentan har tjugotvå frågor. Att klara tentan är värt nio högskolepoäng, och att veta svaret på frågan ovan är en bit på vägen mot att håva in dem. Och, just det, förresten, tentan användes på riktigt förra året.
Det ingår genusperspektiv i den här kursen. Märks det? Nej.
Hur ska vi börja känna oss jämställda om vi blir tenterade på hur olika vi är? Hur ska vi se på könsmaktsordningen när vi får högskolepoäng för att lära oss den?
Jag kan gå med på att läsa forskningsresultat som visar olika tendenser hos könen. Det enda skälet till att jag inte blir arg för att jag måste påminnas om att världen är orättvis är att dessa olika tendenser synliggör maktstrukturer som det är bra att vara medveten om. Att endast memorisera skillnader och upprepa dem i utbyte mot tentapoäng, däremot, är helt och hållet värdelöst.
Det värsta är att om jag får en sådan fråga på lördag måste jag svara. Jag har inte råd att offra eventuella högskolepoäng för mina principer. Men jag kommer att skriva en arg, nej, rabiat, fotnot om det krävs. Anonyma tentor.
P.S. Jag skäms över min pretentiösa rubrik, men jag kom inte på något bra. Rubriken är namnet på en bok om queerteori av Judith Butler som lär vara krångligt och väldigt vetenskapligt skriven. Jag har inte läst den, så det var kanske inte så farligt pretto. Eller så var det mer pretto eftersom jag inte läst den. Nu måste jag läsa den. Härdsmälta i hjärnan. D.S.
torsdag 10 december 2009
Solo och Café: En liten studie av livsstilsmagasin.
DISCLAIMERS: 1. Det här är ett väldigt långt inlägg. Jag rekommenderar dig att lägga ner lite tid och läsa till slutet. Det är värt det. 2. Det finns fler analysnivåer än mina. Djupsinniga iakttagelser av dem är hjärtligt välkomna till kommentarsfältet.
Inriktningen på min nuvarande delkurs ("Modernitetens medielandskap" eller något annat pretto kallar de den) har gjort mig väldigt fundersam kring just medielandskapet idag. Framför allt ur genusperspektiv, som är en favorit hos mig. Därför har jag köpt två livsstilsmagasin för män resp. kvinnor, ett nummer av Café och ett nummer av Solo, för att undersöka framställningar av könsstrukturer och maktförhållanden.
Vi kan börja med lite hårda fakta. På Solo består redaktionen enbart av kvinnor. På Café jobbar det 20 män och 3 kvinnor (varav två har ordet "assistent" i titeln).
I Café finner jag en övervikt av män på de bilder som finns, både i reklam och artiklar. Männen är påklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. (Värd att notera är emo-modellen med kuksugarläppar. Inget heterokomplex?) Kvinnorna som figurerar är avklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. Dock med ett undantag - Noomi Rapace som Lisbeth Salander, med stor huvtröja och pistol. Vissa avklädda bilder har sällskap endast av lite text, andra av en hel artikel.
I Solo finns det 4 bilder på Robert Pattinson(!). I övrigt är det något fler kvinnor som figurerar på bild. Oftast är de lättklädda, välsminkade och smala. Männen som avbildas är i enstaka fall sexobjekt (jag upprepar: Robert Pattinson), men oftast finns de på bild för att de blivit intervjuade eller skrivit krönika (Calle Schulman).
Nu ska jag titta lite närmare på stämningen i de respektive magasinen.
På Solos framsida sitter modellen Natalia Vodianova i underkläder och bolero med halvöppen mun. Efter några sidor av reklam möts jag av ledaren som har rubriken "Sluta tvivla på dig själv". Den uppmanar mig att skita i vad "alla andra" tycker och våga tycka om mig själv som jag är. (No shit!) Tidningen går vidare med diverse tips på hur man ska klä sig, sminka sig, inreda sitt hem, komma i form, bete sig, göra karriär och fånga en man. Porträttet av omslagsmodellen är en saga i bästa Askungen-stil, där hon bland annat berättar att folk tar henne mer på allvar sedan hon blivit mor.
Intressant tips i artikeln "Bli en nätdejting-drottning": Sikta på att prata 35 procent av tiden och låt honom sköta resten. Ett annat intressant nedslag: "En teknikblogg som riktar sig till tjejer, och som inte förutsätter att tjejer är värdelösa på området." Så var får man dessa tips? Jo, på domänen lillagumman.se.
Andra artiklar vi kan läsa i Solo: "24 sexiga jullekar". "Varför blir du kär i machokillen?" "Har du fel kroppsuppfattning?" "Intervju: Deathcab for Cutie" (Ja, DE skrev fel, inte jag.)
Café då? Där hittar vi Alexander Skarsgård på framsidan. Mååånga sidor av reklam innan ledaren, "Grattis, Crampa!" som handlar om hur fenomenal medarbetaren Jonas Cramby (som f.ö. även skriver i Cosmopolitan om "hur män fungerar") är. Första delen av tidningen handlar om kultur och nöje och berättar klart och tydligt vilka böcker/filmer/spel/tv-program som är coola och ocoola. Om den enda bok skriven av en kvinna kan vi läsa att den är "rätt kul läsning om man pallar den tjejiga berättarstilen". Efter den delen kommer det feta reportaget om Skarsgård. Porträttet av honom tillåter ett visst mått av nyans och ett stort mått av machokomplex (artikelförfattarens, inte hans).
Artikeln om Megan Fox är väldigt spännande. Dels figurerar hon i baddräkt på en rad bilder, dels säger hon i intervjun "Kvinnor säljs som en vara i Hollywood. Ditt värde bestäms av hur sexig du är". Samtidigt snackar hon om att man inte ska låta någon annan bestämma över ens liv och att hon vägrar låta andra bestämma vad hon ska ha på sig och hur hon ska se ut. Artikeln har rubricerats "Tjejen som klär av Hollywood".
Andra artiklar vi kan läsa: "Döden i djungeln." "Zlatans största stund." "60 sidor av Ulf Lundell." Bilder på storbystade dokusåpadeltagare. "10 steg till bättre oralsex." (Den sistnämnda artikeln är a) skriven av en tjej och b) uppbyggd på Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer.)
Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
Jag känner många saker. En av dem är att det generella budskapet i båda tidingarna är att det är viktigt att vara snygg och sexig. Skillnaden består i att det i Café ges mer utrymme även åt det inre underhållet - d.v.s. hobbyaktiviteter och populärkultur. Detta kan man läsa som att killars uppgift är att vara snygga OCH kunna saker, medan tjejer bara behöver vara snygga. Stackars killar?
En annan vinkel är att båda magasinen för fram värderingar som klargör att tjejer har en viss plats, och var den är. Solo måhända något mer subtilt och maskerat med snack om självständighet (vi rakar benen för vår egen skull!). Man skulle kunna säga att båda magasinen använder sig av den så kallade "manliga blicken" i synen på både kvinnor och män. För kvinnors del trycks det hårt på sexigheten, för männens del på hårdheten.
Samtidigt måste man förutsätta att den genomsnittliga läsaren inte är dum i huvudet. Kan man få ut någonting av dessa magasin, förutom stoff att bygga sina teorier på? Ja, jag kunde det. Det var inget fel på intervjun med Death Cab i Solo eller intervjun med Eddie Izzard i Café, till exempel. Självklart väljer alla vad de tar till sig och vad de slänger bort. Men jag tycker inte det är så bra om man tar till sig att man bara ska prata 35 procent av tiden för att vara en bra dejt.
Jag tror att dessa magasin inte är ett problem i sig - de är en spegling av en stämning i samhället. I vår kursbok Media, gender and identity skriver David Gauntlett att magasin för män har kortare historia än magasin för kvinnor eftersom deras "manliga" identitet var självklar så pass länge att det inte fanns en marknad för magasin som talade om för dem vad en man var. Idag finns den marknaden.
Detta skulle ju kunna kännas jämställt och bra. Haha, alla får må lika dåligt! Men nej, det känns inget bra. Det handlar i mina ögon om desperata försök att behålla könsroller för att ha någon slags kontroll på tillvaron. Kan vi tänka oss en tillvaro där vi inte behöver ett könsnischat magasin för att veta vilka vi är? Svindlande. Men ganska skönt.
Inriktningen på min nuvarande delkurs ("Modernitetens medielandskap" eller något annat pretto kallar de den) har gjort mig väldigt fundersam kring just medielandskapet idag. Framför allt ur genusperspektiv, som är en favorit hos mig. Därför har jag köpt två livsstilsmagasin för män resp. kvinnor, ett nummer av Café och ett nummer av Solo, för att undersöka framställningar av könsstrukturer och maktförhållanden.
Vi kan börja med lite hårda fakta. På Solo består redaktionen enbart av kvinnor. På Café jobbar det 20 män och 3 kvinnor (varav två har ordet "assistent" i titeln).
I Café finner jag en övervikt av män på de bilder som finns, både i reklam och artiklar. Männen är påklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. (Värd att notera är emo-modellen med kuksugarläppar. Inget heterokomplex?) Kvinnorna som figurerar är avklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. Dock med ett undantag - Noomi Rapace som Lisbeth Salander, med stor huvtröja och pistol. Vissa avklädda bilder har sällskap endast av lite text, andra av en hel artikel.
I Solo finns det 4 bilder på Robert Pattinson(!). I övrigt är det något fler kvinnor som figurerar på bild. Oftast är de lättklädda, välsminkade och smala. Männen som avbildas är i enstaka fall sexobjekt (jag upprepar: Robert Pattinson), men oftast finns de på bild för att de blivit intervjuade eller skrivit krönika (Calle Schulman).
Nu ska jag titta lite närmare på stämningen i de respektive magasinen.
På Solos framsida sitter modellen Natalia Vodianova i underkläder och bolero med halvöppen mun. Efter några sidor av reklam möts jag av ledaren som har rubriken "Sluta tvivla på dig själv". Den uppmanar mig att skita i vad "alla andra" tycker och våga tycka om mig själv som jag är. (No shit!) Tidningen går vidare med diverse tips på hur man ska klä sig, sminka sig, inreda sitt hem, komma i form, bete sig, göra karriär och fånga en man. Porträttet av omslagsmodellen är en saga i bästa Askungen-stil, där hon bland annat berättar att folk tar henne mer på allvar sedan hon blivit mor.
Intressant tips i artikeln "Bli en nätdejting-drottning": Sikta på att prata 35 procent av tiden och låt honom sköta resten. Ett annat intressant nedslag: "En teknikblogg som riktar sig till tjejer, och som inte förutsätter att tjejer är värdelösa på området." Så var får man dessa tips? Jo, på domänen lillagumman.se.
Andra artiklar vi kan läsa i Solo: "24 sexiga jullekar". "Varför blir du kär i machokillen?" "Har du fel kroppsuppfattning?" "Intervju: Deathcab for Cutie" (Ja, DE skrev fel, inte jag.)
Café då? Där hittar vi Alexander Skarsgård på framsidan. Mååånga sidor av reklam innan ledaren, "Grattis, Crampa!" som handlar om hur fenomenal medarbetaren Jonas Cramby (som f.ö. även skriver i Cosmopolitan om "hur män fungerar") är. Första delen av tidningen handlar om kultur och nöje och berättar klart och tydligt vilka böcker/filmer/spel/tv-program som är coola och ocoola. Om den enda bok skriven av en kvinna kan vi läsa att den är "rätt kul läsning om man pallar den tjejiga berättarstilen". Efter den delen kommer det feta reportaget om Skarsgård. Porträttet av honom tillåter ett visst mått av nyans och ett stort mått av machokomplex (artikelförfattarens, inte hans).
Artikeln om Megan Fox är väldigt spännande. Dels figurerar hon i baddräkt på en rad bilder, dels säger hon i intervjun "Kvinnor säljs som en vara i Hollywood. Ditt värde bestäms av hur sexig du är". Samtidigt snackar hon om att man inte ska låta någon annan bestämma över ens liv och att hon vägrar låta andra bestämma vad hon ska ha på sig och hur hon ska se ut. Artikeln har rubricerats "Tjejen som klär av Hollywood".
Andra artiklar vi kan läsa: "Döden i djungeln." "Zlatans största stund." "60 sidor av Ulf Lundell." Bilder på storbystade dokusåpadeltagare. "10 steg till bättre oralsex." (Den sistnämnda artikeln är a) skriven av en tjej och b) uppbyggd på Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer.)
Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
Jag känner många saker. En av dem är att det generella budskapet i båda tidingarna är att det är viktigt att vara snygg och sexig. Skillnaden består i att det i Café ges mer utrymme även åt det inre underhållet - d.v.s. hobbyaktiviteter och populärkultur. Detta kan man läsa som att killars uppgift är att vara snygga OCH kunna saker, medan tjejer bara behöver vara snygga. Stackars killar?
En annan vinkel är att båda magasinen för fram värderingar som klargör att tjejer har en viss plats, och var den är. Solo måhända något mer subtilt och maskerat med snack om självständighet (vi rakar benen för vår egen skull!). Man skulle kunna säga att båda magasinen använder sig av den så kallade "manliga blicken" i synen på både kvinnor och män. För kvinnors del trycks det hårt på sexigheten, för männens del på hårdheten.
Samtidigt måste man förutsätta att den genomsnittliga läsaren inte är dum i huvudet. Kan man få ut någonting av dessa magasin, förutom stoff att bygga sina teorier på? Ja, jag kunde det. Det var inget fel på intervjun med Death Cab i Solo eller intervjun med Eddie Izzard i Café, till exempel. Självklart väljer alla vad de tar till sig och vad de slänger bort. Men jag tycker inte det är så bra om man tar till sig att man bara ska prata 35 procent av tiden för att vara en bra dejt.
Jag tror att dessa magasin inte är ett problem i sig - de är en spegling av en stämning i samhället. I vår kursbok Media, gender and identity skriver David Gauntlett att magasin för män har kortare historia än magasin för kvinnor eftersom deras "manliga" identitet var självklar så pass länge att det inte fanns en marknad för magasin som talade om för dem vad en man var. Idag finns den marknaden.
Detta skulle ju kunna kännas jämställt och bra. Haha, alla får må lika dåligt! Men nej, det känns inget bra. Det handlar i mina ögon om desperata försök att behålla könsroller för att ha någon slags kontroll på tillvaron. Kan vi tänka oss en tillvaro där vi inte behöver ett könsnischat magasin för att veta vilka vi är? Svindlande. Men ganska skönt.
lördag 26 september 2009
Ni vet min fantastiska antologi jag tjatar om?
Well, det har visat sig att den redan har gjorts. Av Petra Östergren. Den heter F-ordet. Mot en ny feminism. Jag har inte läst den, men två utförliga recensioner har talat om för mig att den tar upp allt jag ville beröra och har ungefär samma grundtanke.
Jag skulle kunna vara tacksam över att någon annan gjort jobbet åt mig och fått ut nya feministiska tankegångar. Men det är jag så in i helvete INTE. Den idén var i mitt tycke den bästa jag någonsin fått, och så var den begagnad.
Nu är jag ledsen på riktigt. Helvete.
Well, det har visat sig att den redan har gjorts. Av Petra Östergren. Den heter F-ordet. Mot en ny feminism. Jag har inte läst den, men två utförliga recensioner har talat om för mig att den tar upp allt jag ville beröra och har ungefär samma grundtanke.
Jag skulle kunna vara tacksam över att någon annan gjort jobbet åt mig och fått ut nya feministiska tankegångar. Men det är jag så in i helvete INTE. Den idén var i mitt tycke den bästa jag någonsin fått, och så var den begagnad.
Nu är jag ledsen på riktigt. Helvete.
lördag 19 september 2009
När SCUM kommer efter deras arslen kommer de att skärpa sig jävligt fort.
Fight Club är en jävla rip-off.
Du har sett filmen. Brad Pitt är med. Han slåss i svettig överkropp och röker (munbloss) hela tiden. Den handlar om att ta kontroll över sitt tråkiga liv genom att förstöra det. Ta jobb och sabotera medan man gör dem. Spränga sin lägenhet. Upplösa alla mönster. Nå botten för att kunna ta sig upp. Det var en bok från början. Fight Club skrevs av en författare som heter Chuck Palahniuk och gavs ut 1996. Jag har sett filmen, läst boken, och älskat båda för att jag tilltalas av den destruktiva dramatiken i att förstöra allt.
Nyligen läste jag en annan bok. En betydligt kortare. Dess författare hette Valerie Solanas och den kom ut första gången 1967. Jag talar om SCUM-manifestet. Society for Cutting up Men. Med fascination tog jag in Valeries raseri mot det patriarkala samhället, som hon inte ens anser vara ett riktigt samhälle. Valerie vill att vi ska mobilisera oss för att lösa upp detta icke-samhälle. "Ta jobb och icke-arbeta", uppmanar hon. "Ge upp är inte svaret, fucka upp är det". Känns det igen? Visst gör det?
Både Valerie och Chuck har lånat den här idén av anarkismen. Det är således inte en fråga om vem som var "först". Det som stör mig är att Chucks variant fått sådan abnorm uppmärksamhet, när alldeles för få känner till Valeries. Han tyckte bara att livet var djupt meningslöst. Valerie tyckte att det var djupt orättvist. Skillnaden är enorm.
Fight Club är för övrigt fett mansnormativ. Huvudpersonen är en man omgiven av män. Samt två kvinnor som definieras genom hans sexuella relation till dem. (Chloe, som han inte vill knulla, och Marla, som han knullar.)
Något måste göras. Jag tänker fucka upp. Åka till alla bibliotek i landet och klistra in SCUM i alla Fight Club-exemplar.
Och sedan åka till USA och tvinga Chuck att läsa SCUM. Inte för att jag tycker att män ska utrotas, utan för att SCUM är ett viktigt statement. Ilsket och kaxigt och kompromisslöst. Hårt mot hårt. Det går inte att värja sig mot. För att citera manifestet självt: När SCUM kommer efter deras arslen kommer de att skärpa sig jävligt fort.
Du har sett filmen. Brad Pitt är med. Han slåss i svettig överkropp och röker (munbloss) hela tiden. Den handlar om att ta kontroll över sitt tråkiga liv genom att förstöra det. Ta jobb och sabotera medan man gör dem. Spränga sin lägenhet. Upplösa alla mönster. Nå botten för att kunna ta sig upp. Det var en bok från början. Fight Club skrevs av en författare som heter Chuck Palahniuk och gavs ut 1996. Jag har sett filmen, läst boken, och älskat båda för att jag tilltalas av den destruktiva dramatiken i att förstöra allt.
Nyligen läste jag en annan bok. En betydligt kortare. Dess författare hette Valerie Solanas och den kom ut första gången 1967. Jag talar om SCUM-manifestet. Society for Cutting up Men. Med fascination tog jag in Valeries raseri mot det patriarkala samhället, som hon inte ens anser vara ett riktigt samhälle. Valerie vill att vi ska mobilisera oss för att lösa upp detta icke-samhälle. "Ta jobb och icke-arbeta", uppmanar hon. "Ge upp är inte svaret, fucka upp är det". Känns det igen? Visst gör det?
Både Valerie och Chuck har lånat den här idén av anarkismen. Det är således inte en fråga om vem som var "först". Det som stör mig är att Chucks variant fått sådan abnorm uppmärksamhet, när alldeles för få känner till Valeries. Han tyckte bara att livet var djupt meningslöst. Valerie tyckte att det var djupt orättvist. Skillnaden är enorm.
Fight Club är för övrigt fett mansnormativ. Huvudpersonen är en man omgiven av män. Samt två kvinnor som definieras genom hans sexuella relation till dem. (Chloe, som han inte vill knulla, och Marla, som han knullar.)
Något måste göras. Jag tänker fucka upp. Åka till alla bibliotek i landet och klistra in SCUM i alla Fight Club-exemplar.
Och sedan åka till USA och tvinga Chuck att läsa SCUM. Inte för att jag tycker att män ska utrotas, utan för att SCUM är ett viktigt statement. Ilsket och kaxigt och kompromisslöst. Hårt mot hårt. Det går inte att värja sig mot. För att citera manifestet självt: När SCUM kommer efter deras arslen kommer de att skärpa sig jävligt fort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)