Vem hugger i sten?

Idag kan man läsa en recension av Lars Winnerbäck live i Lisebergshallen på GP:s hemsida. Recensenten skriver att Winnerbäck är oinspirerad och att publiken drar det stora lasset.

Och han har så jävla rätt i det. Exakt så är det att se Winnerbäck live. Det är man själv som gör det till en upplevelse, inte Lasse själv. Inte konstigt att man tröttnar på att se Winnerbäck live när man återkommer från besatthet till vett och sans.

Tråkigt men sant.

Du är allt en pärla.

Det här har jag gjort i kväll.

Eftersom jag är en sann multitasker har jag även lyssnat på Brett Andersons senaste soloplatta i recensionssyfte, övat gitarr och lagt upp bilder på Facebook.

Lägg gärna märke till att jag och Jarvis-pärlplattan har samma frisyr.

Read it you will.

LÄS HÄR!

Måste. Lämna. Sverige. Nu.

Alla jag känner som älskar Pulp flyttar till Storbritannien. Visserligen känner jag bara två som gör det, men ändå, det är faktiskt hundra procent av dem som emigrerar till britpopens hemland.

Livet är orättvist.

I was definetely made for these times.

Min pappa räddade mig från tentaångesten med en spontan tripp till IKEA. Tre timmar senare är jag två möbler och en avsevärd mängd prylar rikare. Doftljus är det nya svart i min stuga. Nu jävlar ska det bli mysa av! Har just tänt på. Inväntar en fridfull sinnesstämning och färdigskriven tenta.

Den här spellistan lyssnar jag på. Den får mig att stå ut. Gör det du också!

Mmm. (Bop.) Känner en syntetisk doft av äpple och kanel sprida sig. Inspirationen (läs: ångesten) flödar. Gör mig själv glad genom att tänka på Pulps reunion.

Det fungerar.

In an Mmmbop they're gone.

Jag spelar Mmmbop. Hela tiden. Det är en rolig och enkel låt. Mina fingrar har blivit hårda nu. Jag vill spela gitarr hela tiden och aldrig skriva tenta. Tyvärr måste jag skriva tenta. Så nu ska jag fortsätta med det.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

AAAAAAAAHHHHHHHH!!!!! Jag är så upprörd att jag bryter grammatikregler!!!

Varför?

Jo.

PULP-REUNION!

Jag. Dör. Av. Upphetsning.

Måste. Se. Live.

AAAAHHHHHH!!!!!!!

Laddar inför 90-talstemat med Pulp och Hanson. Mmmbop, never live like common people. Typ.

I know where you live.

Igår var jag och min gitarr på bio. Ja, min pojkvän var med också. Haha. Okej, ärligt talat var det jag och pojkvän (och gitarr). Jag fick en del underliga blickar. Tydligen är det inte helt förenligt att släpa på instrument och se en romcom med popreferenser. Jag blev iakttagen. I synnerhet när jag efter att filmen var slut klämde in mig på en liten toalett tillsammans med gitarren.

Filmen var (500) Days of Summer. Jag hade, inte höga, men förväntningar, på den och blev därför givetvis besviken. Såhär i efterhand vet jag inte varför jag trodde att en romantisk komedi från USA skulle vara annorlunda bara för att den påstods handla om popmusik och innehålla en tjej med commitment issues. Popreferenserna var i mitt tycka för få, och vad det gäller Summer som hittills enda representant för kvinnor med commitment issues gjorde hon mig mycket besviken. Jag kände att den här filmen lovade att vara annorlunda och sedan var nästan exakt likadan. Okej, den innehöll några söta detaljer och ett par fina scener, men det räcker inte. Den gjorde mig arg.

Som tur var hade jag min gitarr. Den gör mig varken arg eller besviken (kanske lite frustrerad ibland, men det räknas inte). Anledningen till att den var med var att jag och Mattias efter filmen skulle direkt ut till honom på Styrsö. Kvällen ägnades åt att spela på den. Snart kommer jag att kunna spela Highscool Stalker. Mina fingrar börjar dessutom domna bort, vilket är ett helt och hållet gott tecken.

Give it to me baby, uh-huh, uh-huh.

CHOKLADBISKVIER!

Jag är så sugen på choklad att jag dör.
Ahhhh.
Funderar på att äta mat i stället för att lura mig själv.
Undrar om det fungerar.

Kanske om jag gör pasta med chokladsås.

Att mitt kök är ohemult stökigt just nu är inget tecken på slackertendens.

Det är en installation som har till syfte att upprätthålla en illusion om att hushållet hushålls av en konstnärssjäl.

Haha.

GVDVSÖSD.

Ibland undrar jag vilken person jag hade varit om jag gått på ett stort, kommunalt gymnasium. Att gå på en friskola har enligt mig lite politiska nackdelar, men de ska jag inte diskutera här och nu. Det jag tänker på är min och de andra elevernas psykiska utveckling.

Många som börjar på Dille, skolan där jag gick, har mycket som tynger dem. Ibland mer än man borde ha när man är sexton år. De flesta får flytta långt för att börja, och jag vågar mig på att gissa att många gör det för att fly från något. För att få starta upp ett nytt liv.

Jag flydde från en liten håla i bibelbältet där ingen förstod vad jag sa (eller vad jag pratade om, för den delen) när jag försökte snacka om feminism, där ingen kände till någon av artisterna jag dyrkade (som alla var mer eller mindre ledsna med ackegura) och där man en fredagskväll hade kyrkan eller gathörnet att välja på. På stället där jag hamnade genomgick jag en skitjobbig invänjningsperiod då jag var orolig att inte passa in, inte bli omtyckt av någon, och att inte bli förstådd.

När jag kom ut på andra sidan av det här, vilket tog mig ungefär två månader, hade jag ett par vänner att umgås med och en livsglädje jag knappt kunde hantera. Under de tre år som jag gick på Dille utvecklades jag från att ha varit arg och rädd till att bli glad och rolig. Jag tror att en viktig faktor i den här utvecklingen var just att gå på en så liten skola att man visste allas namn och var nästan alla kom från. I det klimatet är det tacksamt att odla sina positiva egenskaper och få ordning på sin identitet.

Mina få besök på stora gymnasieskolor talar om för mig att det inte hade varit bra för mig att gå på en sådan. Varje steg jag tar där, tar jag med rädsla. Det känns som högstadiet all over again. Och det hade jag inte pallat i tre år till. Jag hade blivit galen eller apatisk. Kanske båda.

Jag kan inte svara för de andra Dillebarnen och vilka de hade blivit utan Dille. Kanske minst lika bra, vad vet jag. Men jag har hört många säga att Dille har haft enorm betydelse för dem. Jag har inte hört så många andra säga så om sina skolor. Sina klasser, visst, men på Dille umgås man i viss mån även över klassgränserna. Eftersom vi var så få kunde man inte vara åldersrasistisk.

Om rektorn fortfarande läser min blogg - det här var inte tack vare skolans fantastiska administration, utan för att vi elever var så jävla underbara människor.

Just det.

Your name is Deborah.

Jag har blåsor på fingrarna. That's good, right? Mattias har lärt mig introt till Kalla mig, och jag övar så mycket jag kan utan att dö av smärta.

Idag kom jag på ett sjukt bra koncept till en recension (tycker jag). Det var ett härligt ögonblick. Nu har jag skrivit recensionen och skickat in den.

Dessutom funderar jag på låtar till måndagens radioprogram, som ska ha 90-talstema. Det finns ju så mycket bra! Dessa svåra val!

Och så ska jag snart skriva en intressant hemtenta på delkursen Populärkultur.

Mitt liv är oförskämt roligt. Till råga på allt har jag ost hemma.

P.S. Bilden är från det gyllene året 2007 (jag hade fortfarande räls, t.ex.) och tagen på Coop i Östersund. Jag var minst lika nöjd med min lilla kundvagn då som jag är med alla fina aktiviteter i mitt liv nu.

Min första nötningssession.

Nu har jag suttit och, med extremt långa pauser för ackordbyten, stapplat fram genom Hej Monica (som den tydligen heter) några gånger. Jag hade inte räknat med att den skulle innehålla barréackord. Mina fingrar ska alltså helt plötsligt bli starka och vältränade akrobater. De stackarna är bara vana att vara tangentnedtryckare och vill nu dö av smärta i sina toppar.

Jag råkade hitta I drink to get thrilled-riffet på någon hemsida. Så jag har spelat det lite. Det var enklare, eftersom det trots allt bara är ett finger åt gången, men inte enkelt.

Min plan är att spela Hej Monica tills jag bemästrar barréackord. Efter det är det Pulp som gäller. Jag är en kvinna med en plan. Det känns bra. Egentligen är jag sugen på att nöta lite till. Gör jag det kan jag inte svara för vad som händer med mina fingrar. Men äh, vem bryr sig? (Notera hur jag redan praktiserar en nonchig rockstjärneattityd.)

We make guitars cry, we play them 'til they die.

Jag äger numera en gitarr. Akustisk och nylonsträngad är den. Nyss insåg jag att den ska heta Deborah. Såklart.

Den första låt jag håller på att lära mig är Hej hej Monika. Klassiker. Sedan tar vi Common people. Sedan - världen (läs: min nya Different class-notbok).

'Cause you were so popular.

Nu har jag skrobblat Pulp fler gånger än Coldplay på Lastfm.
Det känns SÅ JÄVLA BRA.
Äkta kärlek, är vad det är.

Full fart! Kanonkul.

Åhhhh.Idag är jag så exalterad över en sak, men jag vågar inte berätta om den. Jag är rädd att den ska gå sönder. Jag lovar att återkomma om detta. Kommer inte kunna hålla mig.

Idag ska jag diskutera de första minuterna av Pretty Woman med min studiegrupp. Av någon outgrundlig anledning måste vi ses klockan fyra, för att folk vill SOVA. What is up with that? Förstör ju hela dagen. Ser dock fram emot ett tillfälle att såga den filmen. Jag hatar den från djupet av min själ.

Nu sitter jag och recenserar skivor. Planerar att hinna med alla innan jag måste skriva hemtenta. Hemtentan gör mig för övrigt nervös, trots att det gick relativt bra på den förra. Jag har prestationsångest. Underligt nog inte när det gäller recensionerna dock. Kan vara för att jag vet vad som krävs av mig i dem. I hemtentans beskrivning framgår inte exakt vilket språk jag vågar använda (egenhändigt ihopsatta skribentord, någon? Inte?) eller någon balansräkning på andalen fakta mot andelen egen analys. Suck.

Här är förresten bilden jag försökte lägga upp häromdagen. Håhåjaja.

Är det det här det hela handlar om?

Förresten har jag nu sett en film som alla trott att jag skulle gilla. Juno.

Jag tyckte delvis om den. Musiken var fin, huvudkaraktären var sympatisk och några detaljer var charmiga. Det kändes dock som att dessa faktorer var till för att lura mig till att tycka om en film som dels handlar om graviditet(!) och dels kommunicerade diverse klyschor och stereotypa karaktärer.

Men ändå. Okej film. En trea fick den i betyg.
Musiken var ju så bra.

U Can't Touch This.

I lördags konstaterade jag och Tora (DILLEBESÖK I GÖTEBORG!) att nittiotalet är på väg tillbaka. Vi började dagen med en resa till ett Ullared mer packad med folk än vad jag någonsin har upplevt, och där observerade vi ett oroväckande högt antal jeanskjolar. För övrigt finns det nu bland alla småbutiker utanför själva feta Ullaredsaffären även en "erotik outlet". Där fanns det skumma grejer. Nedan ser vi hur taggad Tora var när vi köade för att komma in i affären.


På kvällen toppade vi det här med att besöka Haket, där det spelades 90-tal både uppe i baren och nere på dansgolvet. Uppe: 90-talsrock/pop. Nere: Eurodisco/radiohits. Det var sjukt jävla kalaskul! Som lågstadiedisco, fast på krogen. Som krogen utan Pokerface, ni vet. Åh, att dansa sig genomsvett till Aqua, Spice Girls, Freestyler (var det Boomfunk MC's de hette som gjorde den?), Drömhus och allt annat. Det var dessutom kul hur blandat folk som var där. Glamrockare, gothare, pretton, poppare, transor, trendisar... Mångfalden blomstrade, och alla kunde texten till Barbie Girl. Nedan ser vi hur taggad jag var innan vi gick ut.

Ja, här skulle det vara en bild på mig där jag gör tummen upp och har världens pokerface (ironiskt nog), men jag vet inte hur man roterar bilder på min dator så det blir inget av med det. Jag vet att du är ledsen.

Men 90-talet tillbaka, alltså. Det här öppnar för att Jarvis återupptar vanan att bära glänsande skjortor. Jag håller tummarna.

Hinner inte blogga, sjukt mycket att göra, dör.

Bring it on, Krunis!

Nu är det upp till bevis, Markus Krunegård. Jag tror inte att dina nya plattor är bra. Kom igen, överbevisa mig.

Man undrar vart världen är på väg när Playboy har Marge Simpson som "modell" för att "locka yngre läsare".

Jag får en känsla av det inte är ett trevligt ställe.

Ibland är det svårt, men minns det här: Mitt hem är där mitt hjärta är.

Det här är min hemstad. Dille.

Det här är min hemstad. Göteborg.

Det här är min hemstad. Gislaved.

Det här är min hemstad. Östersund.

Utan inbördes ordning. Den ordningen är det ingen som känner till. Allra minst jag.

It's a silly time to learn to swim when you start to drown.

Jag var och simmade idag igen. För tredje gången. Det börjar kännas som en vana. Jag jobbar på att känna mig som att jag får ta upp den lilla plats jag tar i bassängen.

Idag var jag där mitt på dagen. Pensionärerna, barnen, högstadiekidsen och jag. Bortsett från personalen kan jag ha varit den enda personen där över femton och under sextiofem. Det passade mig fint. Tantmotion är exakt min nivå. Det ligger ingen prestation i att motionssimma (och jag känner mig nästan inte alls dålig när jag blir omsimmad).

Högstadiekidsen fick mig att fundera en hel del på varför idrott i skolan borde vara förbjudet eller utformat på ett mindre mobbningsvänligt sätt. Vi lever i ett samhälle där vältränad och bra på vissa sporter betyder bra. (Dessa sporter ska helst innehålla bollar. Är det ett mansdominerat samhälle? Jag bara undrar.) Skolidrotten är således ett nästan alltför enkelt sätt att utforma en hieraki där snabb, stark, smidig betyder bra. Vi som inte är snabba, starka, smidiga får nöja oss med att bli hatade för att vi ställer frågor på SO:n. Å andra sidan är det rysligt praktiskt för den som är duktig att helt gratis få ett tillfälle känna sig förmer och att trycka ner andra.

Allra bäst är det när läraren i idrott dömer ut en för att man inte kan idrotta i skolan eftersom man blir paralyserad av ångest när man ska försöka röra på sig i grupp. Bosse, min lärare i idrott på högstadiet, för dig vill jag bara berätta att jag faktiskt hade ont i magen på riktigt när jag skulle ha idrott. Det var inte bara en ursäkt att slippa, det berodde på att idrotten är ett jävla växthus där man odlar känslor av värdelöshet. Och en annan sak: Jag hoppas att du aldrig mer bemöter en elev som kommer till dig och berättar att den blir mobbad med att peka ut någon som har det värre. Ens känslor försvinner inte för att någon förklarar att de är löjliga. Däremot mår man ännu sämre för att man känner sig klen som mår dåligt trots att man tydligen inte borde det.

Sista terminen i högstadiet gick jag inte på idrotten alls. Smärtan det åsamkade mitt inre var ett för högt pris för ett betyg utan IG. Duktigheten var inte värd magontet. Kanske borde jag gjort det mycket tidigare. Kanske innan Bosse uppmärksammade mig på att jag var socialt inkompetent, till exempel. Det är en bild av mig som jag har släpat på länge. Trots att den inte var min från början.

Utan skolidrott kanske det hade varit självklart för mig att jag har lika stor rätt som någon annan att ta upp plats i en bassäng i Askims simhall. Kanske. Nu måste jag ständigt påminna mig om det.
Ungefär en gång per längd.

Men måste du göra dig till ett offer?

I går natt drömde jag att jag skulle köpa en vegetarisk korv i ett korvstånd. Men när korvmannen lade ner korven i brödet blev den en kråka. Den levde. Han lade ner den levande kråkans kropp i brödet och virade vingarna runt hela paketet. Jag tog det och upptäckte att kråkan var för stark för att jag skulle kunna hålla i den. Mitt drömjag tänkte: "Åh nej, kråkan är för stark, det här kan jag ju inte äta." Alltså INTE "åh nej, det här är ett levande djur, det kan jag ju inte äta". Mycket, mycket underligt.

Idag har jag haft föreläsning om populärmusik. Det låter som en dröm, eller hur? Olyckligtvis var jag för trött och stressad för att orka sprudla av entusiasm som jag hade gjort alla andra dagar. Det är mycket just nu.

På den ljusa sidan ser vi dock att jag hängde med Anki i 20 minuter medan hon bytte tåg här i stan idag, samt förstås att Tora kommer hit i morgon och stannar några dagar.

Why live in the world when you can live in your head?

Små vardagstips:

Om du är ledsen, tänk för helvete inte att du ändå ska hålla dig uppdaterad på vad som händer i världen. Världen är nämligen en hemsk och ond plats som du gör bäst i att ignorera så länge du mår dåligt. Aftonbladets nyheter är verkligen ingen feel good-film. Okej? Okej.

You remember the good times but the good times don't remember you.

I kväll kan ni lyssna på mig 20-21 på gnf.nu. Till höger på startsidan står det något om Göteborgs studentradio K103. Där är det.

Ja, jag gav er fel adress förra veckan... Förlåt. Jag trodde att det var den. Det står ju webbradio där och allt. Där ser man vad det är lätt att vilseleda mig.

Please don't hate me.

Ge mig arsenik. Del 2.

Idag är en ledsen och less dag. Jag vet inte varför. Det känns bara som om ingenting är kul.

Jag funderar på om jag borde låta bli att försöka bli journalist för att jag är för nervig. Jag funderar på om det finns något annat som jag kan göra. Jag funderar på om jag inte är för dum för universitetet. Jag funderar på vad det är för någon ny era i mitt liv jag är på väg in i. Jag funderar på hur i helvete jag ska kunna leva i sommar. Jag funderar på om jag är kapabel att ha ett riktigt jobb (alla bevis tyder på motsatsen). Om, och jag säger OM, man utgår från att jag kan skriva så är det å ena sidan lätt att få göra det, å andra sidan galet svårt att få betalt för det.

Jag lever i kompetensbrist. Jag borde förmodligen lära mig att skriva maskin och brodera korsstygn, så skulle jag kunna bli sekreterare. För femtio år sedan. Jag hatar att ingenting jag vill göra behövs. Vilken funktion ska jag fylla i världen? Det finns redan tonvis av wannabe-musikjournalister och mediokra författare. Jag har alltid varit säker på att jag kommer att skriva minst en bok för eller senare. Men nu vet jag inte. Vilket hål skulle den fylla? Allting finns ju redan. Jag är en dussinvara. Tillverkad på löpande band-system och prissatt av en högre instans.

Allting har redan gjorts. Alla finns redan. Jag har en dubbelgångare, det finns de bildbevis på. Sålunda behövs inte jag. Haha, vilket självmordsbrev det här blev. Så töntigt. Det var inte så jag menade. Jag försökte bara bevisa min tes om att jag är överflödig i samhället.

Det var tyvärr inte så svårt.

Jag borde inte vara såhär ledsen. Jag har ju ett roligt liv. Skivrecensioner, studentradio och Kulturstudier. Det är bara det att när det slår en att det roliga inte leder någonstans är det svårt att inte bli jätteledsen. Det betyder ju att det man lever för är en återvändsgränd.

Nu ska jag sluta. Det här resonemanget kommer inte längre.

Ge mig arsenik.

Snälla någon något vad som helst ge mig nya vänner. Inte för att det är fel på de gamla, tvärtom, utan bara för att de är så långt bort.

Känn lite sorg för mig, Göteborg, jag lever i social brist.

Got eyes like disco lights.

Igår gjorde jag för första gången en intervju för radio. Jag har inte lyssnat på den än, så ljudnivåerna kan vara helt åt helvete, men jag gjorde det i alla fall. Nu ska jag bara lära mig att klippa ljudfiler. Klippa och klistra, någon?

Smart som jag är visste jag att jag skulle vara dödligt nervös eftersom det var första gången för radio. Därför tog jag min chans när Jonna Lee kom till staden. Jag har intervjuat henne förut och hon är världens snällaste och verkar tycka om mig. När jag, och M & M från popredaktionen som var där för att observera (och vara moraliskt stöd), satt oss på en soffa i logen på Sticky Fingers sade jag att jag var nervös. Jonna, som den vänliga själ hon är, lugnade mig med orden "du har ju intervjut mig förut, och då var du grym, så det här går säkert jättebra".

Det gick bra. Med reservation för fuckade ljudnivåer. Jag och mina två kompanjoner fick varsin öl av Jonna, som vi var tvugna att stanna i logen för att dricka. När vi gjort det höll vi på att inte hitta tillbaka ner till baren. När vi gjort det upptäckte vi att drinkar inte kostar mycket på alls på Sticky. 51 spänn för en sjukt stark rom och cola är prisvärt. Lätt.

Jonnas spelning var, som alltid, mycket bra. Jag tyckte att det var synd att inte fler människor var där. Dessutom är det ju alltid så på klubbar att en viss andel människor är där för att suga i sig alkohol och inte för att lyssna på musik. Jonna förtjänar både en större och mer fokuserad publik.

Alla som bor i Göteborg måste gå och se när Jonna och Maia Hirasawa spelar varandras låtar tillsammans på Nefertiti den 21 november. Det kommer högst antagligt att bli magiskt.

Jag har ändå aldrig förstått det episka i betong.

Om du undrar varför Anna Gustafsson inte bloggar just nu så är det för att hon är a) dum i huvudet och inkapabel till all form av kommunikation och analys av samtiden och b) i full färd med att försöka styra upp en intervju i sista minuten och låta bli att börja grina på kuppen.

Jag vet det här eftersom jag är hennes schizo-vän. Ni bör känna igen detta fenomen från Fight Club, en film och bok som Anna G ofta refererar till. Hon känner sig cool då, av någon anledning. Om det beror på våldstemat eller Brad Pitts nakna överkropp är fritt att spekulera i, så länge Anna G inte hör. Hon skulle bli grovt förolämpad. Haha.

Berätta inte att jag har kapat hennes blogg, förresten. Prata över huvud taget inte med henne om mig. Lovar ni?

/Tyrah Burden

Ja, det här var ju Sonic Youth på Siesta om jag inte misstar mig.

Jag älskar Östersund. Jag hatar Messmör. Därför är den här bilden ganska rolig.

Indalsälven och jag. Och världen vackraste älgmössa.

Det här är bara en random egobild. Eftersom det alltid är lika roligt att titta på. (Jag är både ironisk och allvarlig nu.)

Ytterligare ett mail från bokförlag. Forum denna gång. En standard-avvisning, så vitt jag kunde se. I den passade de för övrigt på att skryta med hur många manus som skickas till dem varje år. Det tyckte jag var onödigt av dem, men det kanske är meningen att det ska få en att känna sig bättre. I så fall är ju tanken god.

Jag skulle bli väldigt snopen om något förlag nappar nu när jag bestämt mig för att lägga ned. Vad fan gör jag då?

Sink or swim.

Idag har jag simmat. I en simhall.

Det kan ju låta enkelt. Det kanske ÄR enkelt för normala människor, men jag är som bekant allt annat än normal.

Först har vi det här med badkläder. De ska vara asexuella och kunna hålla bröst på plats (vilket få bikiniöverdelar gör, trots att det väl kan sägas vara deras egentliga syfte). Sedan ska man överleva att prova dem i lysrörsbelysning utan att vilja äta en miljon chokladbiskvier för att mildra sorgen över att se ut som en flodhäst.

Sedan har vi det här med nakenhet. Just det: omklädningsrummet. Rummet som var döden på högstadiet. Rummet där man byter om, duschar och är naken med andra - främmande - människor. Med tanke på vilken övertalningskampanj från Bullen det krävdes för att få mig att testa att sova naken - med mig själv - kan man lätt se hur det här är ångestframkallande.

Ja, allt handlar om kroppar. Ni kommer att bli glada av att få veta att jag idag övervann allt detta. Min kropp blev glad för att jag motionerade den. Således ett steg framåt både för min själ och min kropp.

Som Doris skulle ha sagt: Fortsätt simma, fortsätt simma.

Ett informativt inlägg.

Nu har jag en del jag bara måste skriva, så jag ska skriva ett nyhetsinlägg. Välkommen till "spännande eller på andra sätt viktiga händelser i mitt liv". Nu börjar vi.

1: Jag har fått mail från bokförlaget Natur & Kultur. De tyckte i likhet med mig själv att konceptet inte sticker ut tillräckligt i dagens debatt om jämställdhet. Dessutom garderade de sig med att förklara att ett sådant projekt inte skulle passa in i deras utgivning just nu. Ett par människor har framfört åsikter om att jag inte borde "ge upp" det här. Anledningen till att jag faktiskt borde det är att jag ville göra det här och vara banbrytande. Nu när jag vet att marken redan beträtts ser jag ingen poäng med att stövla på bara för att sätta min flagga där. Orka vara andra människan på månen, liksom.

2: Att sända radio är fantastiskt roligt! Min första sändning var nervös, svettig, fnissig och klumpig men ack så inspirerande. Det kan bara bli bättre! Jag känner att jag hittat världens bästa hobby.

3: Delkursen "Populärkultur" är extremt intressant. I synnerhet motsättningar mellan finkultur och "ful"-kultur. Jag lär mig saker, vilket känns som exakt vad jag alltid borde göra.

I heard a song on the radio.

I kväll, mina vänner!

Då sänder jag och resten av popredaktionen på studentradion en nylansering av popprogrammet Blå. (Blue Monday, ni vet.) Göteborgare: FM 103.1. Övriga invånare i världen: http://www.k103.se. Klockan 20 till 21 bör ni lyssna uppmärksamt.

Det kommer att bli nervöst, roligt och poppigt till tusen.
Jag är dödligt taggad.

Nu blir det andra bullar.

Idag är det kanelbullens dag.
Idag känns ingenting roligt.
Inte ens dåliga ordvitsar.

Det regnar. Elementen i min stuga verkar inte fungera. Jag fryser. Och har inga vänner inom klappavstånd. KOM HIT! NU! Jag behöver er. Är inte det höga antalet "mina fina vänner"-inlägg senaste tiden ett bevis på det?

Jo. Just det.
Argumentera mot det, om ni kan.

(Om ni ens lever och läser, för den delen. Hallå..?)

Känn pressen.

Snow can wait, I forgot my mittens.

Basshunters Spotifyreklam gör mig illamående. Han pratar DÅLIG engelska, försöker vara cool men är TÖNTIG, samt gör reklam för BAJSmusik. Jag har rätt att uttala mig, jag har provlyssnat.

I övrigt är "spaddifay" mitt just nu största glädjeämne. Att skaffa sig koll på saker och ting är en givande sysselsättning. Man känner sig duktig OCH man har kul. Perfekt om man som jag både bygger sin självkänsla på vad man presterar OCH är lat. Dagens tips.

Oh. My. GOD.

Det ska komma en Vänner-film.
2011 ska den ha premiär.

HUR ska det här kunna bli bra? Jag är orolig på riktigt nu.

Det regnar på mina fönster. Jag har vridit upp värmen på elementen. Trädens färger är snarare varma än friska. Som om det vore det mest naturliga i världen har jag återigen börjat lyssna på två artister som var hjältar för mig på högstadiet - Tori Amos och Stina Nordenstam. Det enda som stör mig är Spotify-reklamen för Florence + The Machine. Det korta klippet ur en väldigt störig låt bryter av lugnet väldigt effektivt.

Mina fötter fryser. Mitt huvud också, fast jag har en huvtröjs-huva på det. Den stora frågan som rör sig i min kalla skalle är varför folk har en sådan sjuk hybris att de tror att det går att förbättra låten Hallelujah, trots att det redan finns en bra originalversion (Leonard Cohen) och ett par fantastiska covers (Jeff Buckley och Rufus Wainwright).

Det skulle vara en perfekt dag för att författa storverk.
Synd bara att jag inte har någonting att säga.

You know how people just click.

Nu tänkte jag göra saker och ting lite enklare för mina hängivna groupies.

Recension av Monsters of Folk på Devotion.

Devotion, för övrigt, är en sajt om popmusik ni verkligen borde hänga oftare på. Den bossas av Andreas Häggström, en sympatisk man som läst enbart sex böcker i sitt liv men ändå har hela språket i sin hand. (Imponerande för en sådan som jag som inte skulle vara någonting alls utan bokmalande.)

Recension av The Mountain Goats på Groove.

Recension av Anton "Slösare av musikskribenters tid" Björkenvall.

Det var allt för idag. Ha så kul!

"Du är helt besatt av döden idag."

Nu ska jag berätta något fantastiskt.

Så, jag läste i Fredrik Strage-boken. Det nämndes i förbifarten att Jarvis recenserat svenska singlar i något nummer av tidningen Pop under 90-talet. Oj, tänkte jag, det skulle jag vilja läsa.

Mattias, min pojkvän ni vet, gjorde en kulturstudie på tidningsantikvariatet Dolores. Vad tror ni han hittar? Ja, ni kan ju gissa. Ett nummer av Pop. Vilket tror ni att det var? Ja, det där Jarvis och Candida recenserar svenska singlar.

Fatta. Av alla Poptidingar jag kunde ha längtat efter, så är just den det enda numret som fanns på Dolores. Herregud. Jag dog av det här. Fast på ett bra sätt.