Min första nötningssession.

Nu har jag suttit och, med extremt långa pauser för ackordbyten, stapplat fram genom Hej Monica (som den tydligen heter) några gånger. Jag hade inte räknat med att den skulle innehålla barréackord. Mina fingrar ska alltså helt plötsligt bli starka och vältränade akrobater. De stackarna är bara vana att vara tangentnedtryckare och vill nu dö av smärta i sina toppar.

Jag råkade hitta I drink to get thrilled-riffet på någon hemsida. Så jag har spelat det lite. Det var enklare, eftersom det trots allt bara är ett finger åt gången, men inte enkelt.

Min plan är att spela Hej Monica tills jag bemästrar barréackord. Efter det är det Pulp som gäller. Jag är en kvinna med en plan. Det känns bra. Egentligen är jag sugen på att nöta lite till. Gör jag det kan jag inte svara för vad som händer med mina fingrar. Men äh, vem bryr sig? (Notera hur jag redan praktiserar en nonchig rockstjärneattityd.)