I know where you live.

Igår var jag och min gitarr på bio. Ja, min pojkvän var med också. Haha. Okej, ärligt talat var det jag och pojkvän (och gitarr). Jag fick en del underliga blickar. Tydligen är det inte helt förenligt att släpa på instrument och se en romcom med popreferenser. Jag blev iakttagen. I synnerhet när jag efter att filmen var slut klämde in mig på en liten toalett tillsammans med gitarren.

Filmen var (500) Days of Summer. Jag hade, inte höga, men förväntningar, på den och blev därför givetvis besviken. Såhär i efterhand vet jag inte varför jag trodde att en romantisk komedi från USA skulle vara annorlunda bara för att den påstods handla om popmusik och innehålla en tjej med commitment issues. Popreferenserna var i mitt tycka för få, och vad det gäller Summer som hittills enda representant för kvinnor med commitment issues gjorde hon mig mycket besviken. Jag kände att den här filmen lovade att vara annorlunda och sedan var nästan exakt likadan. Okej, den innehöll några söta detaljer och ett par fina scener, men det räcker inte. Den gjorde mig arg.

Som tur var hade jag min gitarr. Den gör mig varken arg eller besviken (kanske lite frustrerad ibland, men det räknas inte). Anledningen till att den var med var att jag och Mattias efter filmen skulle direkt ut till honom på Styrsö. Kvällen ägnades åt att spela på den. Snart kommer jag att kunna spela Highscool Stalker. Mina fingrar börjar dessutom domna bort, vilket är ett helt och hållet gott tecken.