GVDVSÖSD.

Ibland undrar jag vilken person jag hade varit om jag gått på ett stort, kommunalt gymnasium. Att gå på en friskola har enligt mig lite politiska nackdelar, men de ska jag inte diskutera här och nu. Det jag tänker på är min och de andra elevernas psykiska utveckling.

Många som börjar på Dille, skolan där jag gick, har mycket som tynger dem. Ibland mer än man borde ha när man är sexton år. De flesta får flytta långt för att börja, och jag vågar mig på att gissa att många gör det för att fly från något. För att få starta upp ett nytt liv.

Jag flydde från en liten håla i bibelbältet där ingen förstod vad jag sa (eller vad jag pratade om, för den delen) när jag försökte snacka om feminism, där ingen kände till någon av artisterna jag dyrkade (som alla var mer eller mindre ledsna med ackegura) och där man en fredagskväll hade kyrkan eller gathörnet att välja på. På stället där jag hamnade genomgick jag en skitjobbig invänjningsperiod då jag var orolig att inte passa in, inte bli omtyckt av någon, och att inte bli förstådd.

När jag kom ut på andra sidan av det här, vilket tog mig ungefär två månader, hade jag ett par vänner att umgås med och en livsglädje jag knappt kunde hantera. Under de tre år som jag gick på Dille utvecklades jag från att ha varit arg och rädd till att bli glad och rolig. Jag tror att en viktig faktor i den här utvecklingen var just att gå på en så liten skola att man visste allas namn och var nästan alla kom från. I det klimatet är det tacksamt att odla sina positiva egenskaper och få ordning på sin identitet.

Mina få besök på stora gymnasieskolor talar om för mig att det inte hade varit bra för mig att gå på en sådan. Varje steg jag tar där, tar jag med rädsla. Det känns som högstadiet all over again. Och det hade jag inte pallat i tre år till. Jag hade blivit galen eller apatisk. Kanske båda.

Jag kan inte svara för de andra Dillebarnen och vilka de hade blivit utan Dille. Kanske minst lika bra, vad vet jag. Men jag har hört många säga att Dille har haft enorm betydelse för dem. Jag har inte hört så många andra säga så om sina skolor. Sina klasser, visst, men på Dille umgås man i viss mån även över klassgränserna. Eftersom vi var så få kunde man inte vara åldersrasistisk.

Om rektorn fortfarande läser min blogg - det här var inte tack vare skolans fantastiska administration, utan för att vi elever var så jävla underbara människor.

Just det.