lördag 22 januari 2011

Bright Eyes.

Om man tycker om gitarrer och är ledsen så måste man tycka om Bright Eyes. Nej, skojade bara, som vi redan lärt oss måste man ingenting. Men av alla jag vet som gillar gitarrpop finns det ingen som dissar Conor Oberst. Han har så att säga ett gott anseende i mina kretsar.

Jag har lyssnat massor på Bright Eyes genom åren. Minns en resa då jag i princip bara lyssnade på I'm wide awake, it's morning under två veckor. Att ligga på sängen och lyssna på Bright Eyes är en underskattad aktivitet när man är på solsemeste, I'm telling yah. De där låtarna är som en trygg famn, fast för öronen.

Jag har haft Conor på min freebie-list. Jag har läst intervjuer med honom och tänkt att vi är så lika, han och jag. Jag har lyssnat och känt mig precis så klyschig som är lagom för att spä på självömkan lite till. Jag har citerat texter närhelst jag fått chansen. Jag har letat efter ord för att exakt beskriva Conors klädsamt trasiga röst (den liksom touches like a lover).

Men. Jag har aldrig fått chansen att uppleva det live. Och nu, tre år efter emosemestern, kommer Bright Eyes till Sverige. Och jag har en biljett.

Okej. Vi tar det en gång till.

BRIGHT EYES KOMMER TILL SVERIGE OCH JAG HAR EN BILJETT!!!

söndag 9 januari 2011

#livet

Hej bloggy! Dock att jag nu kommer använda Twitterslang ca hela tiden. Varsågod för info.

HURSOMHELST: hej. Jag har överlevt hösten och känner mig hyfsat peppad på att HA ETT LIV igen. LIVET! Jag gillar det ju ändå, trots att vi har våra falling out ibland. Hehe.

Det nya året firades in mycket opretentiöst och "lagom" berusat. Vi lekte snurra flaskan, drack bubbel och hånglade med varandra. Jag har ett så fint kompisgäng.

Jag tänker tro på det här året. Jag har bestämt det så. Jag ska fan göra det till ett vettigt år. Framför allt GÖRA saker över huvud taget... Plugga, laga mat, dricka te, twittra, skriva. Sweet life. Kolla på mina serier, hänga med de jag tycker om, flanera i min stad.

Känner ni att jag andas HOPP eller!? Så himlans göttigt.

Dock att man är lite sockerhög pga ett kilo mjölkchoklad nu. MEN ÄNDÅ.

måndag 3 januari 2011

Om nördighet och måsten.

Jag har äntligen lyckats sätta fingret på exakt vad som provocerar mig så med sektigheten kring vissa fenomen. Jag tänker på typ Seinfeld, Star Wars och Bob Dylan. Är ni redo? Då kör vi:

Uppfattningen att man inte har något val förutom att gilla dessa grejer, eller åtminstone erkänna deras påstådda geni. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men du KAN ju inte ogilla Dylan", "du MÅSTE ju tycka om Star Wars" eller typ "om du inte gillar Seinfeld är det för att du inte förstår".

Grejen är att jag och alla andra har ett VAL. Ingenting är obligatoriskt, fattar ni? Vi måste ingenting. (Jag misstänker för övrigt att många som tycker om dessa grejer gör det för att de en gång i tiden fick en känsla av att de "måste" det. No offence.)

Ett annat skäl till att jag provoceras är givetvis att det lämnar mig lite utanför pretto-nörd-ängsliga klubben där jag annars passar in rätt bra. Och man blir självklart förolämpad när människor antyder låg intelligens på grund av ens preferens när det gäller sitcoms. Ovanstående är en extremt känslostyrd åsikt; men icke desto mindre är den relevant.

Kom ihåg det nu. Vi tycker vad fan vi vill.

tisdag 14 december 2010

Angående hela skrivgrejen.

Tack för de fina kommentarerna på mitt emoinlägg om att jag inte "kan" skriva längre. Det känns som ett så futtigt "problem" egentligen, så jag blir himla glad när folk bryr sig. För det är så betydelsefullt för mig. Faktiskt. Jag hatar när jag inte skriver, det känns fel. (Att twittra räknas inte riktigt, det kräver så lite tankeverksamhet. Åtminstone på det sätt jag gör det.)

Ett råd jag fick för att släppa min prestationsångest var att skriva lite texter om saker jag inte bryr mig så himla mycket om. Jag kanske inte måste skriva om musik eller genus, liksom, eftersom det ligger så nära mitt hjärta kanske det blir extra ångestfyllt för mig om jag inte möter mina egna krav. Bra tips som skall följas.

Ett annat var att skriva miljöbeskrivningar. Det har jag hunnit testa. Tråkig text blev det, men jag fick forma ord och meningar kring något konkret och det kändes konstruktivt. Jag ska fortsätta.

För är det något som är säkert så är det att jag ska pyssla med text. Det är det enda jag är någorlunda bra på, om jag får säga så, och framför allt är det det enda jag vill göra. Jag vill skriva. Därför blir jag så himla olycklig när jag inte "kan" göra det. Och jag vill skriva så himla bra, helst, men det blir aldrig tillräckligt bra. Vilket nog är bra om jag kan finna en balans, antar jag, för är man inte nöjd måste man ju pusha sig själv framåt och då kommer man någonstans. Det gäller bara att få kontroll på den hatiska självkritikern som snarare stjälper kreativiteten än hjälper den.

Mycket personligt blev det nu. Det kommer bli roligare här på bloggen igen någon gång. När jag kommer ur detta är ni the first to know, jag lovar. Fram tills dess är det emoinlägg och fluff som är dieten.

Hej.

Jag brukade skrika och gråta och spy.

Vänner. Håll i er, för jag ska droppa lite kunskap. Jag kanske inte har pluggat i höst, men jag har banne mig lärt mig saker. Först och främst: vad folk än säger, blanda inte öl och vin. Det är möjligt att vissa klarar det, men gör man inte det är det fan så jävligt.

För det andra bör man sluta dricka när man tappat räkningen på antalet öl. Problemet då är att man vid det laget tappat omdömet så pass att man inte bryr sig så mycket om hur man kommer må nästa dag. Dåligt, vänner, mycket dåligt.

En annan bra sak är att dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer vad som hänt. Bli för i helvete inte så full att du inte vet om du skickat pinsamma sms till gamla ligg eller ej.

Varför jag säger det här? Ptja, jag tycker bara att det skulle vara tråkigt om någon av er spydde i en främlings soffa på en mobil som inte var er egen så att den gick sönder. Jag önskar er ett liv utan minnesluckor och spyor utanför portar i en främmande stad. Det känns liksom onödigt att fler ska upprepa mina misstag.

Är för övrigt så himla less på alkohol nu. Inte det minsta sugen. Och jag har kommit in och tackat ja till en plats på fortsättningskursen i svenska språket, så farväl dekadens och hej pluggande. Känns som en bra riktning.

onsdag 8 december 2010

Hell is around the corner.

Jag har börjat kolla på en fantastisk serie som heter Skins. Den är brittisk, det är massor av knark och sex, och, ja, som ni hör - den är helt underbar.

Problemet är bara att jag så lätt blir känslomässigt engagerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag såg ett avsnitt där en sorglig sak hände för snart en vecka sedan, och... Jag är fortfarande ledsen över det. Det var en sådan där sak som inte får hända, men som givetvis händer ändå eftersom det är så livet är. (Eller för att man ska bli överraskad och fortsätta titta, men...)

En annan bra sak med Skins är soundtracket. Typ den här låten. Lyssna. Och titta.