Angående hela skrivgrejen.

Tack för de fina kommentarerna på mitt emoinlägg om att jag inte "kan" skriva längre. Det känns som ett så futtigt "problem" egentligen, så jag blir himla glad när folk bryr sig. För det är så betydelsefullt för mig. Faktiskt. Jag hatar när jag inte skriver, det känns fel. (Att twittra räknas inte riktigt, det kräver så lite tankeverksamhet. Åtminstone på det sätt jag gör det.)

Ett råd jag fick för att släppa min prestationsångest var att skriva lite texter om saker jag inte bryr mig så himla mycket om. Jag kanske inte måste skriva om musik eller genus, liksom, eftersom det ligger så nära mitt hjärta kanske det blir extra ångestfyllt för mig om jag inte möter mina egna krav. Bra tips som skall följas.

Ett annat var att skriva miljöbeskrivningar. Det har jag hunnit testa. Tråkig text blev det, men jag fick forma ord och meningar kring något konkret och det kändes konstruktivt. Jag ska fortsätta.

För är det något som är säkert så är det att jag ska pyssla med text. Det är det enda jag är någorlunda bra på, om jag får säga så, och framför allt är det det enda jag vill göra. Jag vill skriva. Därför blir jag så himla olycklig när jag inte "kan" göra det. Och jag vill skriva så himla bra, helst, men det blir aldrig tillräckligt bra. Vilket nog är bra om jag kan finna en balans, antar jag, för är man inte nöjd måste man ju pusha sig själv framåt och då kommer man någonstans. Det gäller bara att få kontroll på den hatiska självkritikern som snarare stjälper kreativiteten än hjälper den.

Mycket personligt blev det nu. Det kommer bli roligare här på bloggen igen någon gång. När jag kommer ur detta är ni the first to know, jag lovar. Fram tills dess är det emoinlägg och fluff som är dieten.

Hej.