.jpg)
Sommaren ägnade jag åt att gå på festivaler och skriva. Intervjuer och recensioner och jag var alltid ackrediterad (utom på Way out West, men då skrev jag inte heller, någon stolthet måste man ju ha, right?) och jag kände mig som någon. Och det skulle bara vara början.
Nu är det ett och ett halvt år sedan och jag kan inte minnas känslan av att tro på sin egen förmåga. Hur tänkte jag där? Vart fick jag det ifrån?
Och du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt?
Och du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt?
Och du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet?
Och du tror väl aldrig att du kan?
Nej. Det tror jag inte. Jag har ingenting att säga om någonting, och skulle jag ha det är jag ändå för dålig på att uttrycka mig för att det ska vara någon idé. Eller? Det kanske är Anna sommar -09 som har rätt tankar, inte Anna vinter -10. Men Vinter -10 är så mycket närmare. Vad hon än säger hörs det mycket tydligare än sommar -09.
Nu intalar jag mig istället att jag inte vill. Det är okej, jag drömde aldrig om något ändå.
Got along without you before I met you, gonna get along without you now
Gonna find somebody that's twice as cute 'cause I didn't like you anyhow
Ibland sätter jag mig ned och försöker skriva något. Det slutar alltid med att jag ångestar, grinar och raderar allt. Jag har glömt hur man gör när man kan. För jag kunde väl en gång? Jag har för mig att jag gjorde det. Jag är inte säker. Jag vill nog kanske helst glömma. Det vore bäst för alla parter.
Men ännu har jag inte glömt, och när jag påminns om att jag en gång hade en dröm och trodde på den... Då är det svårt att inte gråta.
3 kommentarer:
Hm, antagligen skulle jag kunna gå; "Naaaw, gummigumman då! Du skrev ju precis något jättetänkvärt och bra! Fortsätta bara med det". Eller så skulle jag kunna gå "ryck upp dig!" För jag känner lite både och. Visst är det jobbigt när man inte känner att man tillför något nytt och tänkvärt till världen och att man inte duger något till. Jag känner så lite hela tiden. För att komma ifrån det så gör jag saker jag tycker är roligt istället. Det är som min gamla farmor allt säger (eller inte, men när jag blir farmor ska jag säga det) så länge man har fingrar kan man alltid masturbera!
Du skriver för bra för att lägga ner pennan. Jag vet att allting verkar så hopplöst ibland, men förr eller senare vänder det.
Förmodligen är detta ett uselt råd, och en klen tröst; men försök bida tiden. Skrivlust kommer inte av sig själv.
Jag har många gånger tvekat på min egen förmåga att bli journalist. Det gör jag förresten fortfarande ibland. Ändå ger jag mig fan på att jag ska bli just journalist, för det finns inget jag hellre vill göra de kommande 45 åren. När jag ser det ur det perspektivet är tre års journaliststudier plötsligt som en dans på rosor.
Jag tycker om Anna.
Skicka en kommentar