Peace and Love 2010 - en sammanfattning.

Jag lovade mig själv att inte recensera, eftersom jag betalade för biljetten, och det löftet har jag också hållit. Men det hindrar ju inte att jag försöker minnas lite bitar här och var för att skapa ett blogginlägg. Eller hur? Nej, just det. Det här minns jag:

Jag ville se Nour el-Refai grymt gärna, och fixade sovplats i Borlänge bara därför, men kom inte in eftersom scenen var för liten. I stället såg jag fantastiska Theresa Andersson. Så det var rätt lönt ändå, trots att jag saknade Nour.

Kim Wilde var förvånansvärt pigg och förvånansvärt bra. Det var kul att se.

Givetvis gick jag INTE på Jay-Z. Inte ens för att stalka Fredrik Strage. Jag stod längst fram på Mew istället. Det var grymt värt det.

Apropå att stalka idoler så intervjuade jag Markus Larsson. En mycket fin och sympatisk man. Det var otroligt roligt!

Patti Smith var outsägligt cool, såklart. Tyvärr spelade hon när jag var lite distraherad. Jag tillbringade hennes spelning med att sitta i gräset och tänka på diverse jobbiga saker.

Krunegård hade ovanligt snygg stuprörsrumpa, men jag såg inte hela spelningen eftersom jag hellre ville se hela Elin Ruth Sigvardsson. Hon var väldigt bra. Jag förstår inte riktigt varför hon inte är mer populär, faktiskt.

Jag fick tillbringa lite kvalitetstid min fantastiska vän Mattis. Mer om henne en annan dag!

Jag bodde i Leksand och hängde med fina Fridah Jönsson.

Jag träffade Amanda från The Goodbye Look. Hon var häpnadsväckande trevlig. Nästan så att jag undrade vad jag gjort för att förtjäna det. (Men jag gillade läget.)

Billy Talent hyllade Sverige för att svenska kvinnor är så snygga. För det har ju inget annat rockband gjort förut... Host.

Nick Lowe var som balsam för själen. Finfint.

Lasse Lindh var töntig. "Nu ska vi ha sjukt kul!" hojtade han när spelningen drog igång. Jo tack, nu ska vi ha sjukt kul - åt dig.

Anna Ihlis var fantastiskt bra! Kolla upp henne på Spotify. Nu. Jag sörjer att jag missade första halvan av spelningen. Den var värd.

Carl Noréns sologrejer var inte alls så kassa som jag hoppades. Värsta besvikelsen!

Jag såg INTE Mando Diao. Jag orkar faktiskt inte se dem igen. Inte för att de är katastrofalt dåliga eller så, de ger mig bara absolut ingenting.

Och nu orkar jag inte babbla mer. Misstänker starkt att ingen orkar läsa detta ändå. Puss och hej.

MewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMew

Klockan är snart halv fyra på morgonen och det är sista dagen av Peace and Love 2010. Jag har ont i halsen, är yr och borde verkligen sova, men just nu är behovet att berätta om Mew större än tröttheten.

Jag har lyssnat lite på Mew innan och tyckt bra om dem, och jag ville verkligen se dem, men något hardcorefan kan jag inte påstå att jag varit. Det har ändrats nu. Deras spelning på Peace and Love var lätt den bästa på festivalen och kanske även den bästa jag sett hittills i år. Det var magiskt. Allting stämde.

De inledde stort och episkt och därifrån blev det häpnadsväckande nog ännu bättre. Så otroligt lyckat. De var tajta, inspirerade och närvarande. Ljus och projektioner var fantastiska och gjorde upplevelsen närmast psykadelisk. Sångaren var så söt, lockig och lycklig att han nästan kvalar in på min freebie-list. De spelade alla låtar som behövde spelas. 156, Beach, The Zookeeper's boy, Am I Wry? No... Osårbar setlist.

Ingenting blev direkt sämre av att jag stod längst fram, heller. Den platsen förtjänade jag inte. Älskvärda Amanda från The Goodbye Look lyckades hålla den åt mig. Så där stod jag, med tuttarna tryckta mot staketet, och försökte hantera hur sinnessjukt bra det var. Efter ett tag klarade jag till och med av att släppa mina pretentioner och vifta lite med armarna på popkonsertvis (ni vet säkert hur man gör). Men jag tog mig även tid att flera gånger helt stanna upp, blunda och känna basen vibrera genom varje rastlös fiber i min kropp.

Under konserten kände jag att jag levde mer än någonsin och efter den kände jag att jag kunde dö lycklig. Hjärtat var lite upprymt och febrigt av att ha svällt minst fem storlekar på en gång. Men det behövdes för att rymma all kärlek till Mew.

Skipping down the street where I live.

Det här är den famösa Goesisland Street. Här bor jag under Peace and Love, tack vare Fridah och hennes fantastiskt vänliga familj. Bättre kan man inte ha det!

Det var faktiskt bara det jag ville skryta lite med. Vi hörs mer en annan dag, okej? Okej.

För den som vill ha koll.

Idag rekommenderar jag alla att läsa min recension av youngfuck på Jazzhuset. Dessutom rekommenderar jag min Juni 2010-playlist. Den innehåller några "det här är bra för mig just nu"-låtar och några "peppa inför Peace & Love"-låtar. Håll till godo!

Nu ska jag åka till Andra Långgatans skivhandel och sälja några skivor jag inte vill ha kvar. I sista sekunden, det vill säga alldeles nyss, bestämde jag mig för att trots allt behålla min My Chemical Romance-skiva. Visst är det inte så troligt att jag någonsin kommer att lyssna på den igen, men den var viktig för sextonåriga Anna. Och jag sympatiserar med det lilla mainstream-emot* och vill vara snäll mot henne. Jag menar, titta på bilden! Hur ledsen skulle hon inte bli om jag sålde hennes skiva? All den där kajalen skulle gråtas bort, säkerligen. Stackars lilla tandställningsbarn. Men hon ägnade tid och omsorg åt sitt hår, i alla fall.

Nåväl. Lyssna på juni 2010, inte februari 2007. Ha det vackert.

*betyder att jag inte hade koll och trodde, liksom majoriteten av befolkningen, att MCR + självskadebeteende = emo.

P.S. Rubriken är ironisk. Jag har inte storhetsvansinne. D.S.