.jpg)
Klockan är snart halv fyra på morgonen och det är sista dagen av Peace and Love 2010. Jag har ont i halsen, är yr och borde verkligen sova, men just nu är behovet att berätta om Mew större än tröttheten.
Jag har lyssnat lite på Mew innan och tyckt bra om dem, och jag ville verkligen se dem, men något hardcorefan kan jag inte påstå att jag varit. Det har ändrats nu. Deras spelning på Peace and Love var lätt den bästa på festivalen och kanske även den bästa jag sett hittills i år. Det var magiskt. Allting stämde.
De inledde stort och episkt och därifrån blev det häpnadsväckande nog ännu bättre. Så otroligt lyckat. De var tajta, inspirerade och närvarande. Ljus och projektioner var fantastiska och gjorde upplevelsen närmast psykadelisk. Sångaren var så söt, lockig och lycklig att han nästan kvalar in på min freebie-list. De spelade alla låtar som behövde spelas. 156, Beach, The Zookeeper's boy, Am I Wry? No... Osårbar setlist.
Ingenting blev direkt sämre av att jag stod längst fram, heller. Den platsen förtjänade jag inte. Älskvärda Amanda från The Goodbye Look lyckades hålla den åt mig. Så där stod jag, med tuttarna tryckta mot staketet, och försökte hantera hur sinnessjukt bra det var. Efter ett tag klarade jag till och med av att släppa mina pretentioner och vifta lite med armarna på popkonsertvis (ni vet säkert hur man gör). Men jag tog mig även tid att flera gånger helt stanna upp, blunda och känna basen vibrera genom varje rastlös fiber i min kropp.
Under konserten kände jag att jag levde mer än någonsin och efter den kände jag att jag kunde dö lycklig. Hjärtat var lite upprymt och febrigt av att ha svällt minst fem storlekar på en gång. Men det behövdes för att rymma all kärlek till Mew.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar