I saw the sign.

Jag har stulit från SJ.

Skälen till det är fyrfaldiga. Skäl ett: jag älskar Göteborg. Skäl två: tåget var två och en halv timme försenat. Skäl tre: jag vågade egentligen inte, och ibland behöver man göra saker man inte vågar. Skäl fyra: jag har velat ha en tågskylt i minst två år. Ända sedan Dilles radarpar Tazzan & Bullen snodde en som det stod Östersund på och hade i sitt rum. Det verkade som en fin hyllning till staden.

Såhär hyllar jag alltså Göteborg. Jag har tillbringat helgen i Stockholm, och påmindes som vanligt om vilken stad jag gillar bäst. Det är alltid Göteborg. Jag föddes här. På Östra sjukhuset, i ett badkar. Under min barndom hängde jag ofta här. Först med mamma och mormor på Naturhistoriska (bäst!), senare med mina vänner för att shoppa (vi köpte mest böcker om jag inte missminner mig).

Jag har släkthistoria här också. Jag antar att ni inte känner till Hugo Hammar? Honom är jag i alla fall släkt med. Sophus Petersen, som var med och både startade och finansierade Lorensbergsteatern, är också i mitt släktträd. Båda på mors sida. Sophus på mormors mors sida, Hugo på hennes fars. Sophus är för övrigt mest känd som krögarlegend (minns dock ej för vad, men mormor har berättat det) och hans namn står på en spårvagn. Detta gör att jag känner en viss samhörighet med Göteborg. Och så känns det rätt coolt.

Dessutom ogillar jag tunnelbanan skarpt. Det är inte naturligt att åka tåg under jorden! Bara korta tunnlar freakar ut mig. En stor fördel med att se var man åker är att man lättare hittar sedan. När man bara kommer upp ut jorden på olika ställen är det svårare för mitt lokalsinne att återhämta sig. Hamnar man fel längs en spårvagnslinje kan man liksom alltid följa spåren. (Tro mig, det har hänt.)

Jag är mycket glad att jag flyttade hit. Det är rätt. Jag hör hemma här.

P.S. Värt att notera:

Tazzan & Bullen heter egentligen något annat.

Ja, du gissar rätt, rubriken är Ace of Base.

Och SJ får aldrig tillbaka skylten. I consider it asshole tax.