Even at my worst I'm best with you.

Det här är en av mina bästa vänner i världen. Hon heter Matilda, men är mer känd som Mattis. Vi träffades på Dille Gård naturbruksgymnasium. Islandshästinriktningen, ni vet. Första gången jag träffade henne var jag livrädd och hon helt orädd. Vi skakade hand. Jag hade världens sämsta handslag. Trots det blev vi vänner.

Vi är ganska olika, Mattis och jag. Hon gillar metal. Jag gillar pop. Hon älskar kött. Jag äter vegetariskt. Hon har en fallenhet för ansvarstagande. Jag har aldrig haft ett jobb. Hon vågar. Jag önskar att jag vågade. Ändå fungerar vi exceptionellt bra ihop. Varför vet jag inte. Det kan ha att göra med att vi bodde ihop ett helt läsår och synkroniserade inte bara våra menscykler utan även våra personligheter. Sådan vänskap bygger man inte i en handvändning.

Med Mattis kan jag alltid vara mig själv. Jag kan slappna av, vara hur äcklig, töntig eller panikslagen jag vill, det spelar ingen roll. Hon kommer att fortsätta tycka om mig. Vi kan vara tysta tillsammans utan att det blir jobbigt, och umgås utan ord. En gest, en blick eller ett ord kan räcka för att vi ska förstå varandra. Vi tänker likadant.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4--7, 13)

Det här bibelordet påstås beskriva kärlek. Det betvivlar jag starkt. Däremot beskriver det min vänskap med Mattis på ett enastående träffande sätt.