.jpg)
Minns du högstadiet? Kommer du ihåg hur det kändes?
För jag minns. Jag minns mer än väl.
Du blev inlåst i ditt skåp eftersom du var så kort att du fick plats. En gång fick du en spottloska i ansiktet. På rasterna gömde du dig i biblioteket. Din bästa vän försökte lämna dig för att umgås med de kristna kidsen, men du ville inte förstå så du hängde dig fast vid dem som en igel. Varje fredag var du i kyrkan och kände dig utanför för att du inte kunde tro att Gud fanns när världen var så överjävlig. Du kände att ingen tyckte om dig men du klarade inte av att ta hänsyn till det. Du hade blivit helt outsägligt ensam då.
Du lärde dig att det inte var någon idé att försöka bli accepterad genom att sminka sig eftersom du ändå alltid grät bort sminket innan lunch. När du försökte försvara någon som blev påhoppad i korridoren vände sig både mobbaren och offret mot dig istället. På vintern fick du snöbollar kastade på dig när du gick till matsalen. Det fick alla som inte var någon och du var ingen. Du hade ont i magen varje dag. Din idrottslärare sade att du var socialt inkompetent, och han kan ha haft en poäng.
Du gick aldrig genom korridorerna utan hörlurar eftersom man med musik i öronen inte kan höra folk skratta åt en. Det började du med efter gången då du hörde killar betygssätta alla tjejer som gick förbi. (Du fick betyget "haha, noll".) Du förstod fort att även om vuxna påstod att man skulle prata med dem om saker så kunde de inte förändra någonting. Du skolkade för att slippa se alla som hatade dig. När du var ensam var det åtminstone bara en person i rummet som gjorde det.
Du var den enda som inte grät på skolavslutningen i nian eftersom du var övertygad om att allt skulle bli lättare i en annan stad, med andra människor, i en annan tid. På sätt och vis blev det det. Men du kommer aldrig att glömma vem du var på den tiden. Du kommer alltid att komma ihåg hur det kändes att vara längst ned i popularitetshierarkin. Tro inte att du kommer att glömma.
I dina svagaste stunder kommer du aldrig att vara något mer än fjorton år och den som inte hör hemma någonstans.
2 kommentarer:
Hata högstadiet. Och då hade du det jävligare än jag. Ledsen att jag inte var där för dig oftare, men jag var också dum då och var i slagsmål istället. Eller skolkade. Tur att livet blev bättre.
Sant, i de svagaste stunderna är man där igen. Men det goda är att de svaga stunderna blir färre och färre för varje år, i samma takt som du inser hur jävla bra du egentligen är!
(Och det roligaste är ofta att se hur idioterna från högstadietiden ser ut att aldrig ha lämnat den perioden, vare sig geografiskt, fysiskt eller psykiskt... Looo-hooo-seeeerrrs!)
Skicka en kommentar