lördag 24 juli 2010

TOP ger er: Annas dagbok # 4 - 9 november 1999

Hej!
Philip är en idiot, ett jäkla svin! Han var ihop med mig fast han inte var kär i mig! Jag är så jäkla arg på honom.
Dom här killarna är jag kär i: Jonas, Klas, pyttelite Joakim B. (Kludd, under vilket kan urskilja orden "och lite Adam".) Jag byter till blyerts för jag kom på att bläckpenna är opraktiskt om man skriver fel. Jag tycker Jonas och Klas är jättesöta. Jag är inte kär i Philip och Joakim längre. Choklad är gott. Jo, jag glömde: Philip har gjort slut. Det är jag glad för.
*
Min högsta önskan är att få bli ihop med någon som verkligen älskar mig och dessutom vågar visa det. Min högsta önskan 2 är att göra långtradare med Jonas. Jonas är jättesöt.
Goodbye dagboken!

Kommentar: Så jävla underbart. För det första: det faktum att jag strukit över att jag tyckte att Adam var söt och sedan demonstrativt bytte till blyertspenna. Strålande. För det andra: det helt random konstaterandet att choklad är gott.

Och sist men inte minst: vilka höga krav jag hade på nioåriga pojkar... Gud. Ofta jag var så mycket bättre själv, liksom. I det här inlägget låter det som att jag var väldigt mogen känslomässigt. Typ mer än vad jag är nu. Gissningsvis, förhoppningsvis, var jag inte det. Jag skulle tro att mina önskningar har mer att göra med att jag hade förstått vad som förväntades av mig här i livet (=att jag skulle hitta en kille att vara med). Sorgligt egentligen.

Älskar för övrigt hur lätt jag tog på förhållandet med Philip, trots att jag nyss "verkligen älskade" honom. Härliga tider.

2 kommentarer:

Lisa sa...

Jag gillar att du är väldigt schizofren i den första anteckningen. Fantastiskt roligt!!! Dessutom läste jag pyttelille Joakim och tänkte att du, med tanke på den tidigare angivna vikten och längden, inte hade så mycket att komma med. ;)

Maria sa...

Haha, men det är faktikst intressant att du verkar veta att man ska ha en kille som verkligen älskar en och allt annat får vara. Fast det är kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket det budskapet finns i all möjlig populärkultur som bombaderar oss hela tiden. Undrar om det är bra eller dåligt att vi sedan växer upp och inser nöjet i att uppskatta att vara med folk även om kärlek inte är inblandat...