Between Delta and Delaware.

Idag ska jag: Äta gigantisk kanelbulle och prata litteratur, prata popredaktion (iih!) OCH bli bjuden på middag eftersom jag och Mattias lyckats vara tillsammans i ett halvår.

Hemtentan blir okej. Tror jag. Jag har lite ångest när det gäller den. Men jag har i alla fall försökt. Enligt vår lärare (professor? Han ÄR ju det, men det kändes underligt att skriva) är det ytterst få som inte får godkänt på det här. Typ en. Fast den kan ju vara jag. Ehm. Nåväl.

En helt annan sak: Jag älskar att göra playlists på Spotify. Älskar! Säg till om du vill ha en, så lovar jag att göra mitt bästa för att tillfredsställa dig.

Oh, I love you!

Jens, världens bästa, och Mattis, världens bästa. BÄSTA!

Jens och jag skriver om våra liv i varsin likadan anteckningsbok (jättefina och röda är de). Vi köpte dem i Östersund. När de är fulltecknade ska vi byta och läsa om varandras liv. Jens är en av mina bästa vänner. Han är en väldigt klok och fin man. Påminner om Harry Potter lite, fast mindre dramatisk och mindre asexuell. Han slåss inte med lika många drakar heller. Demoner däremot..! Nej, nu försökte jag bara vara rolig och referera till nördiga saker.

Mattis kommer hit snart! Eller ja, i december, för då spelar Sonata Arctica här. Sångaren i det bandet, Tony Kakko, är för henne vad Jarvis Cocker är för mig. Så ni förstår att det är viktiga grejer! Mattis, även känd som Matilda, är en av de få speciella människor jag alltid känner mig nära även om vi är långt ifrån varandra. En riktigt vän. Som jag är otroligt lyckligt lottad att få ha träffat över huvud taget! Kan icke föreställa mig ett liv utan det. Hu.

För att inte tala om Tora. Ack, den vänskap som bygger på en gemensam böjelse för popmusik kan inte bli annat än speciell. Vad har vi inte upplevt tillsammans? Fulla spelningar, nyktra spelningar, testunder, slöande på Dille, flummande i Luleå, spatserande i Gislaved, chokladbiskvier i Östersund... Tora är även en av de snyggaste människor jag känner. På sanning. Jag vågar inte lägga upp en bild på henne, för hon ogillar ofta sådant och dessutom har jag ingen nyare bild, så ni får ta mig på mitt ord.

Och Cami! Gränslös, hejdlös, tyngdlös och hämningslös. Flyger gör hon alltid, i associationer och formuleringar, högt över mig och alla andra. Det finns bara en Cami man behöver någonsin. (Hon skickade för övrigt världens bästa sms till mig igår. Det handlade om hud, västkusten och pengar. Episkt.)

Och alla andra. Jag skulle kunna fortsätta detta persongalleri om inte i evigheter så i alla fall en stund till, men jag tänkte hinna skriva lite på hemtentan innan Scrubs börjar.

Kärlek och härlighet.

Topp 5: Kandidater till priset "Världens Bästa Låt".

Pulp - Common people. Som jag redan har berört - oslagbar.

Simon & Garfunkel - Bye bye love. Den har en käck melodi som stannar i din hjärna flera dagar OCH en superledsen text. Vad mer kan man begära?

Pixies - Where is my mind? Den här låten talar direkt till min själ. Om jag hör den någonstans registrerar mitt inre det innan intellektet gör det. Vi connectar, helt enkelt. Den dramatiska inledningen! Gitarrslingan! Jag dör. Varje gång.

Håkan Hellström - Ramlar. Den ultimata partylåten. Den MEST ultimata partylåten i världshistorien. Desperation och dekadens!

Joy Division - Atmosphere, The Jesus and Mary Chain - Just like honey och Pascal - Dö inte nu. De har alla samma effektfulla hjärtslagsintro, och åtminstone JD och Pascal förs samman av sin domedagskänsla. De är alla dramatiska och emotionella (möjligtvis är Pascal något mer prosaiska och direkta i sitt tilltal än de andra två).

Harry Potter and the Pure-blood Nerd.

Jag och Mattias went to the movies idag. På impuls. Vi borde ha skrivit hemtenta, men... Vi ville gå på bio. Till mitt försvar kan jag säga att det faktiskt hjälper mig med min hemtenta, som är en kulturstudie av biografen vi var på. Jag kände mig både ambitiös och lat. Samtidigt.
Det var en väldigt skön kombination.

Vi såg Harry Potter och halvblodsprinsen. Ja, jag vet att jag redan har sett den (det skulle vara spännande om jag hade förträngt det helt och sett den för första gången IGEN), men jag är en nörd. Med andra ord gick det inga andra filmer som jag ville/vågade se.

Den är ganska mycket romcom, för övrigt. Det är lite tramsigt, men inte tillräckligt för att jag ska ljuga om att jag inte gillar den när jag i själva verket gör det. Gillar den, alltså.

Kom fram till idag att Belltrix Lestrange är den coolaste Dödsätaren. Helt klart mest party. Hon är den enda som verkar ha uppriktigt roligt. De andra verkar bara livrädda, ju. Vilket liv. Jag antar att hon är mer genomond än de andra. En spännande karaktär, hur som helst.

Nyss på Ica såg jag en man som var obehagligt lik Lasse Holm.

Förmodligen var det inte han.

Menar ni att alkohol brinner? Lägg av.

Såg på nyheterna att handsprit är brandfarligt (newsflash: Alkohol är lättantändligt). Vi ska alltså inte bara använda handsprit för att vi är rädda för svininfluensan, vi ska även vara rädda för att handspriten ska orsaka eldsvåda. Var alltid på din vakt! (Är det TV4-nyheterna eller Mad-eye Moody jag lyssnar på?)

Jaja. Vi fattar. Ingenting är säkert. Förresten får man cancer av chips. Jag är inne på min tredje påse denna vecka, så jag borde få en tumör när som helst i så fall. Can't wait.

Update: Dessutom, TV4, så heter det INTE "triologi" utan TRILOGI. Varför är detta så svårt?

Ang, handspriten visade det sig att någons händer börjat brinna av statisk elektricitet. Inte så kul kanske. Jag medger att jag kanske var lite brysk. Men ändå. Vad ska man inte vara rädd för? Russin? Nej, det kan man få ont i magen av.

Whatever.

Ni vet min fantastiska antologi jag tjatar om?

Well, det har visat sig att den redan har gjorts. Av Petra Östergren. Den heter F-ordet. Mot en ny feminism. Jag har inte läst den, men två utförliga recensioner har talat om för mig att den tar upp allt jag ville beröra och har ungefär samma grundtanke.

Jag skulle kunna vara tacksam över att någon annan gjort jobbet åt mig och fått ut nya feministiska tankegångar. Men det är jag så in i helvete INTE. Den idén var i mitt tycke den bästa jag någonsin fått, och så var den begagnad.

Nu är jag ledsen på riktigt. Helvete.

Nördiga män är de bästa.

Idag: Ett quiz.

Vad är värst och får en att dö mest?

1. Att läsa i Pulpboken att Jarvis Cockers första ligg "kind of messed him up". Tanken på en nittonårig, superkänslig Jarvis som just har upplevt den totala besvikelsen av förstagångssex! Jag tror det var nitton han var. Kan ha varit tjugo. Över huvud taget är alla obskyra detaljer om Pulp helt och hållet hjärtattacksframkallande.

2. Att läsa i Strageboken att Fredrik Strage inte kunde säga "r" när han var liten. Tanken på en ung Strage som inte riktigt kunde uttala sitt eget namn! Det är så många "r" i "Fredrik Strage". Ojojoj. Över huvud taget är nördtexten helt och hållet bedårande.

Rätt svar:

2. Eftersom Strage i nördtexten även skriver följande: "Indiepop bygger så mycket på nördestetik att Jarvis Cocker i Pulp blir en sexsymbol." Strage vet vilka knappar han ska trycka på.

Det är sånt här jag gör när jag tar en paus i recenserandet.
Förmodligen borde jag skaffa fler vänner.

If you want to write, you've got to read.

Jag undrar hur lång tid det ska behöva ta tills jag står på bokmässan och promotar min nya bok.

Och när jag egentligen ska hinna skriva den. Det bästa vore nog att vinna på lotto. 50 lax i månaden i några år så skulle jag kunna jobba heltid mot nobelpriset i litteratur. (Haha.)

Do you really love me or am I just in your network?

Det finns många anledningar till att hata livet och misströsta just nu.

Till exempel att jag inte betedde mig så coolt som jag hade planerat när jag fejsade Fredrik Strage. I paniken över att säga någonting när han signerade min bok är det enda jag kommer på min standardgrej - hur vanligt mitt namn är. Herregud. Han såg lätt besvärad ut och sa efter en stunds tystnad "Ja... Men det är väl fint".

En annan bra anledning återfinns i bokens (Strage text, om det inte är uppenbart) förord. Jag citerar: "Skojiga skribenter går det tretton på dussinet av. Inte minst inom populärkultur." Jaha? Vad ska jag göra då? Bli den fjortonde? Varning - barn utan framtid föröver. Och det är bara toppen på isberget.

Illamående och huvudvärk har aldrig gjort någonting bättre, så det behöver jag inte bre ut mig om.

Som botten på isberget ramlade min morot ner i soptunnan när jag skulle skala den. Morötter brukar kunna få mig att må bättre när jag mår illa. Den här gången fick jag bara en sekundkort gråtattack (det var i princip bara en reflex).

Men. Istället för att hata livet och misströsta är det dags att recensera några skivor. Så bra jag någonsin kan. Dels för att jag ska bli en riktigt bra musikjournalist (och så är det med det), och dels för att någon gång i framtiden kunna möta Fredrik Strage på lite mer lika villkor och be om ursäkt för namntramset (fast egentligen hoppas jag att han har glömt det då och inte kommer att känna igen mig).

Och kanske gråta lite eftersom jag saknar min morot.

Staaaaay aliiiive.

Ja, jag lever än, så det är nog ingen ko på isen. Jag ska försöka sova nu, och se om jag vaknar i morgon. Smidigt.

I wanna sleep with common people like you.

Förresten insåg jag idag att Common people är min God only knows. Ni vet, "I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows"? Hello Saferide? I wonder who is like this one?

Det är hur som helst en helt oslagbar låt som bara blir bättre och bättre. Om jag nu dör av batterisyra får någon hemskt gärna se till att den spelas på min begravning. Och att det serveras rom och cola på mottagningen efteråt. Vill någon köra runt Jarvis i en kundvagn är det fritt fram för det, också.

My little pony.

Först: Recensionsplattorna med deadline 2/10. Sedan: Hemtenta med deadline 2/10. I morgon: Bokmässan.

Kursboken vi har, Kulturanalyser, är ibland användbar i det att den delger användbara fakta, men oftast bara abnormt irriterande. Författarna har bajsat på källhänvisningar och babblar på som om det är självklart att allt de säger är Sanningar. De hänvisar däremot till sig själva i tidigare böcker ibland, och någon gång till en källa som citerar originalkällan(!).

Jag är fett irriterad, och jag har bara läst en fjärdedel. Resten ska läsas innan jag skriver hemtentan, så att jag kan hänvisa till skitboken. (Åt helvete med objektivitet!)

Förresten är jag lite orolig att jag kanske har fått i mig batterisyra. Jag skulle ta ut batterier ur en sak, och upptäckte att ett hade gått sönder. Jag tvättade händerna direkt. Sedan åt jag chips med händerna och nu svider det på tungan. Nåja. Det märks väl om jag är förgiftad. Fast vem ska sakna mig? Jag ska träffa mormor vid tolv i morgon, men innan dess har jag bara en föreläsning och där bryr ju sig ingen. Jag kanske hinner dö innan dess? En smärtsam frätningsdöd?

Usch. Det här gör ju dock att det verkar onödigt att läsa kursboken, som jag hade tänkt göra härnäst. Borde kanske istället reda ut vilka personer som ska få vilka av mina skivor och böcker när jag dör. Mamma får mina pengar. Mattias får min antologi-idé (vilken arvedel! Känn på den, Pär Lagerkvist).

Jag kommer nog inte dö. Men om det skulle bli så - farväl! Det var trevligt att känna er. Simma lugnt.

Saker jag funderar på när jag handlar yoghurt och lyssnar på Bright Eyes.

Saker man gjorde på mellanstadiet man borde göra oftare nu:
-Dansa tryckare. Erkänn att det var mysigt. En treminuterskram, liksom. (Om någon ville dansa med en, alltså.)
-Fråga chans. Det var praktiskt. En fråga, ett svar. JO ELLER NEJ? SVARA! Helt enkelt.
-Hoppa hopprep och sådant. Lek och motion i ett, hur bra som helst. Numera är det mer av ett företag att få motion (att springa till bussen räknas inte).
-Klassfester. Det var fest, men det var inte alkohol. Alkoholfri cider och popcorn. Vi förstod inte att uppskatta detta sällsynta fenomen medan tid var!

Saker man gjorde på mellanstadiet det är skönt att slippa:
-Byta klistermärken. Det var det mest värdelösa någonsin och vi gjorde det varenda jävla rast. Helt hjärndött.
-Byta "bästis" varje vecka. Ingen stabilitet i vänskapsrelationerna där! Poppis hit, poppis dit, "va?! sa hon så?" och onda baktankar (exempel: om jag är vän med Sara som har hästar kanske jag får rida på dem ibland).
-Sanning eller konsekvens. Hemskt när ingen var kär i en/ville pussa en. Bläh. Värst var det när man tvingades tala om vem man var kär i (jag hade inte mage att ljuga heller) och föremålet för ens tillgivenhet såg omåttligt besvärad ut. INTE den önskvärda reaktionen.

Nåja. Universitetslivet är inte heller så illa. Man fick till exempel inte sända radio när man gick på mellanstadiet. Eller ifrågasätta sina lärare (ehm).

Cunts are still running the world.

Det är bara för jävligt att Anna Anka tycker som hon gör. Eftersom hon råkar vara lite känd är jag rädd att någon faktiskt ska ta åt sig. Till exempel förvirrade tonårstjejer. Man tar åt sig konstiga saker när man är ung. Kanske även så underliga saker som "kvinnor ska vara snygga jämt och hålla männen sexuellt tillfredsställda, annars får de skylla sig själva om deras män är otrogna".

Vad so är fel med det ovan tänker jag inte ens gå in på. Det litar jag liksom på att du förstår. (Läser du min blogg är du förmodligen ganska smart. Kanske.)

Något annat som är jävligt är den så kallade krisbudgeten. Det är en valbudget, rövslickande moderater, det vet både ni och jag och resten av Sverige. Mer pengar till de som lyckats få och behålla jobb, och mindre till arbetslösa och pensionärer. För då MOTIVERAS man till att få ett jobb. Ja, det är ju hemskt enkelt när ni skär ner på personal t.ex. inom vården. Det är inte det att vi inte VILL jobba, det är det att det knappt GÅR. Idioter.

Ironi framöver: Ovanstående uttalande är givetvis både oerhört välinformerat och sakligt. Är man proffs på att tycka om politik så är man.

Pha.

Heart-Sick Groanslåtar i mailen. Kalas!

Övrig info: Fler skribenter ombord på Projektet nu. Brev med förklaring av idén skickat till några förlag. Jag tänker att det säkert är bra att jobba från två håll. Hyser stort hopp om framtiden.

Gôtt mos.

Om du undrar varför jag gjorde såhär, så var det bara för att uppmärksamma dig på att The Radio Dept. numera finns på Spotify.

Och en låt av Hästpojken. Hurra!

Please don't worry, I feel fine.

Pulpboken jag håller på att läsa inspirerar mig till att lyssna på tidiga Pulp. Det är stundtals fantastiskt flummigt, men ofta riktigt bra - förvånande nog. Jag har av någon anledning gått runt och trott att det tog dem ett tiotal år att faktiskt bli bra och bara lyssnat på saker som släppts under 90-talet. JAG HAR MISSAT SKITMYCKET. Denna sorgliga förlust tar jag givetvis igen nu.

Boken innehåller för övrigt väldigt mycket fakta om Jarvis, vilket gör mig lycklig ända in i själen. Bland annat att han som tonåring jobbade med att sälja fisk, vilket han gjorde genom att säga saker med snuskig undermening. Sedan gick han hem och tvättade händerna med klorin i tjugo minuter för att inte lukta fisk när han skulle gå på fester och försöka hångla med tjejer.

Två gånger hittills (jag har kommit till releasen av det första albumet It) har det stått om en ledsen Jarvis. En gång för att folk betedde sig dåligt på ett av deras gig, och en gång för att en tjej skämdes för att hon hånglade med honom (då var han 15). Båda gångerna brast mitt hjärta. Nåja, åtminstone nästan.

Jim Morrison dog i ett badkar.
Jag föddes i ett badkar.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här inormationen, men det känns som att det borde vara något fyndigt.

He can kiss yah where the sun don't shine, but don't let him waste your time.

I morgon händer det grejer.

1. Jag postar ett brev med min antologi-idé till åtta olika förlag.

2. Jag och Matilda tillbringar två timmar med att lära oss studioteknik på studentradion.

3. Jag och Matilda inleder våra karriärer som medlemmar i studentradions popredaktion med att träffa popredaktionsnavet Christer. (Jag minns vad han heter enbart för att jag tyckte att det var sympatiskt att han heter som programmet Christer i P3.)

Fans.

På fredag ska jag och Josefin ha en triangeldejt med Fredrik Strage. Det vet han inte om, men så är det.

Innan dess hoppas jag på att någon ska ha hunnit utveckla, och behandla mig med, ett fnissvaccin.

Den här gången ska vi prata, nämligen. Vi känner oss redo för det nu. Jag skissar på en lista med samtalsämnen. Hittills har jag:

-Bandtröjor är ascoolt
-Du är lik Zach Braff (läs: Du borde hångla med honom och filma)

Vad kan gå fel?
Allt.

Men ändå.

If love can kill I'll die for you.

Dillebarn, ni har gått mig i blodet.

I natt drömde jag att vi alla skulle dö. Vi var i ett stort hus, jagade av någon slags våldnad. Jag minns att vi gömde oss i ett bibliotek. Det var brutal ångest, vi grät och kramades, men mitt drömjag fann tröst i att vi i alla fall var med varann vid slutet av allt.

Även mitt vakna jag jobbar för mer Dillebarn i min tillvaro. Flera gånger den senaste veckan har jag nämligen tyckt mig se Mattis här i Göteborg! Jag har då först blivit chockad och glad, sedan tvivlat, sedan blivit sur för att hon i så fall inte talat om det för mig, och slutligen insett att det inte är hon. Delvis för att jag faktiskt sett att det inte ÄR hon, och delvis för att hon aldrig skulle göra så. Ju.

Jag saknar er. Jag älskar er. Kom och hälsa på snart! Alla får plats i min stuga.

När SCUM kommer efter deras arslen kommer de att skärpa sig jävligt fort.

Fight Club är en jävla rip-off.

Du har sett filmen. Brad Pitt är med. Han slåss i svettig överkropp och röker (munbloss) hela tiden. Den handlar om att ta kontroll över sitt tråkiga liv genom att förstöra det. Ta jobb och sabotera medan man gör dem. Spränga sin lägenhet. Upplösa alla mönster. Nå botten för att kunna ta sig upp. Det var en bok från början. Fight Club skrevs av en författare som heter Chuck Palahniuk och gavs ut 1996. Jag har sett filmen, läst boken, och älskat båda för att jag tilltalas av den destruktiva dramatiken i att förstöra allt.

Nyligen läste jag en annan bok. En betydligt kortare. Dess författare hette Valerie Solanas och den kom ut första gången 1967. Jag talar om SCUM-manifestet. Society for Cutting up Men. Med fascination tog jag in Valeries raseri mot det patriarkala samhället, som hon inte ens anser vara ett riktigt samhälle. Valerie vill att vi ska mobilisera oss för att lösa upp detta icke-samhälle. "Ta jobb och icke-arbeta", uppmanar hon. "Ge upp är inte svaret, fucka upp är det". Känns det igen? Visst gör det?

Både Valerie och Chuck har lånat den här idén av anarkismen. Det är således inte en fråga om vem som var "först". Det som stör mig är att Chucks variant fått sådan abnorm uppmärksamhet, när alldeles för få känner till Valeries. Han tyckte bara att livet var djupt meningslöst. Valerie tyckte att det var djupt orättvist. Skillnaden är enorm.

Fight Club är för övrigt fett mansnormativ. Huvudpersonen är en man omgiven av män. Samt två kvinnor som definieras genom hans sexuella relation till dem. (Chloe, som han inte vill knulla, och Marla, som han knullar.)

Något måste göras. Jag tänker fucka upp. Åka till alla bibliotek i landet och klistra in SCUM i alla Fight Club-exemplar.

Och sedan åka till USA och tvinga Chuck att läsa SCUM. Inte för att jag tycker att män ska utrotas, utan för att SCUM är ett viktigt statement. Ilsket och kaxigt och kompromisslöst. Hårt mot hårt. Det går inte att värja sig mot. För att citera manifestet självt: När SCUM kommer efter deras arslen kommer de att skärpa sig jävligt fort.

Magiskt, men tragiskt.

Håkan Hellström gjorde sin årliga Lisebergskonsert igår.
Jag var där.

Dagen började bra med föreläsning, studievägledning (som var givande, men även gav mig insikten att man för att studera humanistiska ämnen behöver ha framtidsattityden "det löser sig") och långfika.

På Liseberg åkte jag och Mattias dels Lisebergstornet (man ser jättelångt!) och dels Sagoslottet (det kostade bara en kupong). Det var töntigt men mysigt. Vi hade ett par trevliga timmar. Evert Taube-huset innehöll ingen info om den galna kvinnan som brände ner Sjösala (det står om detta i Fans). Det var förståeligt, men lite tråkigt.

Och Håkan då. Håkan är alltid magisk. Förnuftet hade kunnat gnälla på att han kör samma setlist som hela senaste året, men det är nu en gång för alla så att Håkan är noll procent förnuft och hundra procent känsla, så det spelar verkligen ingen roll. Han levererar alltid.

Tyvärr var det stört omöjligt för mig att ta emot. Varför? Prova själv att vara 156 centimeter lång i en folkmassa som var sjukt massiv även hundratals meter från scenen. Man har bara folkets utandningsluft att försöka utvinna syre ur (något som inte underlättas av astma, mind you). Man har sina bröst i perfekt armbågshöjd på folk (det gör ont när folk försöker röra sig som om man inte stod där). Man ser absolut ingenting (i och för sig VET jag hur Håkan ser ut).

Jag hade dessutom oturen att stå en stund bakom en förälder med barn på axlarna. Precis bakom. Barnets stjärt var precis ovanför min näsa. Dess byxor hade glidit ner så att stjärtskåran var synlig. Det var så trångt att det knappt gick att komma därifrån.

Efter trekvart tog vi ingen mer skit, utan drog hem till mig och stannade uppe tills sexan visade Seinfeld.

Could have supported us when we retired, bought us a cottage near the countryside.

JAG ÄR INTE HEMLÖS LÄNGRE.

Numera kan man finna mig i en stuga i Hovås. Det ligger söder om Göteborg, är ett fint område och på 25 minuter med buss är man i stan. Mina hyresvärdar är jättegulliga. Jag får låna en cykel.

Min stuga har inte bara internet, den har även tv, dvd, en extrasäng OCH en bäddsoffa, och tvättmaskin.

Just nu kollar jag på Scrubs och äter chips. SAMTIDIGT. Life is gooooooood.

Således kan man från och med nu förvänta sig mer och bättre bloggande från TOP. Hoppas ni ser fram emot detta lika mycket som jag gör.

You can tell Rolling Stone magazine that my last words were... I'm on drugs!

Nej, jag har alldeles för mycket "jag har ingenstans att bo"-ångest för att blogga.

Förvänta er inga fler inlägg från TOP - jag kommer nämligen att frysa ihjäl snart i en rännsten nära dig.

Hejdå.

They don't know a friend like you.

[ingenting] var bättre på Bengans än på både Way out west och Popaganda. Man blev inte mördad av basen, vilket förhöjde upplevelsen en hel del.

Man ska inte gå på sunkiga klubbar när man ännu inte är helt frisk. Även om de stämplar "How soon is now?" på ens arm.

Appletini är gott! Jag och Mattias delade på en (ja, vi är ett homosexuellt par). Det var nördigt. Och kul.

Snart kommer Tora hit och vi ska se Joshua Radin. Jag längtar. Dillebarn = trygghet. Så mycket nytt nu.

Nästa helg åker jag till Stockholm. Gislavedsbarn = trygghet. Blir dock lite bokmässa först. Jag ska vara mormors back-up i Selma Lagerlöf-montern är det tänkt.

Snart kanske jag har någonstans att bo. Det är min just nu våtaste dröm att ha ett eget rum. Som är mitt. Ingen annans. Jag ska köpa doftljus och bränna i det, medan jag lyssnar på myspop. (Ser framför mig hur brandlarmet går och allt blir kaos.)

Nästa gång jag bloggar kanske det blir ett inlägg av värde. Kan vara värt att kolla upp.

Nerds are hot.

Jarvis Cocker är en fin man.

Harry Potter är bra.

Den här bilden är smått disturbing, men ändå ganska lyckoframkallande.

Åtminstone för oss som är BÅDE Jarvis- och Harrynördar.

Infoga passande låtcitat här.

Jag saknar Gilmore Girls.

P.S. Var på Floda vårdcentral idag. Mormors läkare övertygade dem om att ta emot mig, tydligen. Sjukt att det skulle behövas. Hur som helst har jag fått en jävla massa medicin nu och hyser allt hopp om att vara frisk till popklubben på lördag. Puss och kram. D.S.

And you're coughing like you might not make the afternoon.

För det första: Sista delen i Färjan-följetongen.

Snälla Oscar förklarade så vänligt att ett skäl att titta är att IQ-nivån får en att känna sig smart i jämförelse. Tack! Det är ett behov som jag verkligen förstår. Jag älskar att känna mig smart och anstränger mig i stort sett hela tiden för att uppnå denna tillfredsställelse. Skillnaden är alltså endast att jag utövar mitt på ett annat sätt.
Det känns bra att vara upplyst. Nu behöver jag inte störa mig på Färjan längre.

För det andra: Jag var på sjukhus i natt. I Alingsås. Det kostade mig 300 spänn tur och retur. Sjukresa med taxi. Till min plånboks stora glädje lyckades jag låta bli att spy båda gångerna.

Men, undrar du kanske nu, varför åkte hon dit? Jadu. Jag är förkyld - rejält förkyld. Igår under dagen blev min hosta bara värre och värre. Runt klockan tolv var det uppenbart att jag inte skulle kunna sova (eller göra någonting annat som involverade andning, för den delen). Jag satt upp i sängen och försökte få så pass mycket luft att jag inte skulle svimma. Typ.

Eftersom jag inte hade tillräckligt med luft för att prata i annat än viskningar var Mattias en ängel och ringde Sjukvårdsupplysningen åt mig. De sa att jag skulle söka hjälp. (Hade de inte sagt det hade jag blivit rädd på riktigt.)

Väl på sjukhuset fick jag en massa knark. Dels fick jag inhalera saker som gjorde det mycket lättare att andas, dels fick jag svepa en liten mugg kortisonpiller upplösta i vatten. Vilket party!

Medicinen gjorde andingen mycket lättare och mig väldigt darrig. Jag skakade, vilade lite på britsen, gick för att leta efter toaletten och lade mig på golvet i korridoren när jag inte orkade stå upp längre, spydde inte, fick en fralla och äppelsaft av den snälla sjuksköterskan, och åkte hem runt sex-tiden efter ca tre timmar på sjukhuset.

Under hela den här tiden satt Mattias på en stol i det lilla akutrummet och sov eller läste. Det var väldigt skönt att inte vara ensam. Hade jag varit ensam hade jag enbart känt mig ynklig, men som det var nu så skämtade jag så fort jag kunde prata normalt igen. Det var käckt av mig.

Nåväl. Idag känner jag ett stort behov av att få min sjukdom utredd (infektionen som hängt i sedan juni) och astmamedicin utskriven. Men ska jag göra det måste jag åka hem till folkbokföringsadressen. Vilket jag varken har råd med, hinner eller orkar. Därför, damer och herrar, kan jag nu presentera TOP:s punkigaste ögonblick:

Skitsystem.

Bloggfråga bloggsvar.

Angående föregående inlägg.

Cami säger:
Men Anna? Jag måste protestera! Människor har olika åsikter. Vem är du att döma dem som faktiskt gillar Färjan?

De döva tycker förmodligen att dina musikrecensioner är meningslösa, för att du hör någonting de inte kan höra. Nu är det bara så att Färjantittarna ser någonting du inte kan med att se. LEV MERE'!

Cami har naturligtvis rätt i detta.

Men ändå. För att undvika missförstånd i framtiden vill jag bara klargöra ett par saker:

Ett: Det här är en subjektiv blogg som enbart går ut på att jag ska få uppleva egotrippen att spy ut mina åsikter om allt från smörgåsmargarin till svininfluensan. (Utrymme att tycka om musik i en nationell tidning räcker liksom inte.)

Två: Jag dömer ingen (men jag inser att min rubrik var lite bitsk). Det skulle vara intressant att höra ett svar på min enkla fråga i förra inlägget, tycker jag. Eftersom jag är så trångsynt att jag inte förstår tjusningen med förnedrings-tv kan jag behöva en förklaring.

Tre: Allt jag skriver speglar alltså mina personliga åsikter och upplevelser och är inte objektiva för fem öre. Att jag säger att något är meningslöst betyder inte att det faktiskt är det, bara att det är så jag upplever det.

När jag ändå har er på tråden vill jag bara säga grattis till er som finner Färjan meningsfullt och givande. (Och till er som gillar Takida. Det måste var jätteskönt att slippa må dåligt varje gång det är reklam på tv och reklamen för deras nya "fantastiska" platta kommer.)

P.S. Jag väntar på svar. Fred och kärlek. D.S.

De hjärndöda och havet.

Just när man inte trodde att något mer meningslöst än Färjan 2 överhuvudtaget kunde existera, så börjar femman göra reklam för Färjan 3.

Jag har bara en sak att säga - varför?

Take me out tonight, where there's music and there's people.

Vi kom, vi såg, vi fnissade.

Igår kväll var jag och Josefin på Pustervik och stalkade Fredrik Strage. Han skulle dj:a, nämligen, och det fick inte missas. Det gjorde det inte.

Efter vi-kom-inte-in-på-Pustervik-efter-en-och-en-halv-timmes-kö-incidenten under Way out west var jag lite paranoid, och tvingade därför dit oss redan klockan tio. Ehe. Det var lugnt och stillsamt då, vill jag lova. Vi fick garderobsnummer 1 och 2. Nördigt värre.

Dessvärre så innebar den tidiga ankomsten att vi blev konfronterade med Strage, helt oförberedda och helt starstruck. Han vistades bland oss dödliga! Första tre gångerna vi såg honom fnissade vi järnet. Resten av kvällen var vi så upphöjt coola som man bara kan vara när man anstränger sig till sitt yttersta för att inte förlora någon ur sikte.

Ungefär en timme av dålig musik satt vi och undrade om Fredrik verkligen skulle dj:a eller om han bara var poster boy. Sedan dansade vi lite. Ganska nära nämnda musikjournalist. Sedan började han faktiskt dj:a. Han spelade dålig musik, samt Shout Out Louds en gång. Men det gjorde inget.

Andra värda saker som hände:
Jag bevisade att bandtröja är ascoolt.
Vi kom på ett nytt ord till poplexikonet.
Allmän förståelse för Jarvis Cockers genialitet och råa sexuella magnetism utbyttes.

Var det värt 80 pix? Ja.
Hade jag roligt? Ja.
Var Josefin lika bra som sin blogg? Ja.
Är jag nöjd med kvällen? Ja.

So dull they're not even boring.

Jag försöker vara tolerant.
Jag tror att nästan all musik har någon existensberättigande beståndsdel.
Jag accepterar till och med att Katy Perry fyller en funktion i världen, även om den är sjukt irriterande.

Men efter att ha tvingats lyssna på Anton "jag är från Kiruna men låtsas att det är Nashville" Björkenvall känner jag mig manad av påstå följande: Viss musik borde inte få finnas.

Jag är öppen för kritik från alla som har genomlidit hela hans platta. Ingen annan har mandat.

Puss.

P.S. Rubriken är hur 22-åriga musikskribenten Morrissey ska ha beskrivit Depeche Mode innan de slog igenom. Där blev de allt ägda. D.S.

All the small things.

Ni trodde väl aldrig att jag skulle citera Blink-182 i en rubrik? Nej, just det. Nu känner jag mig oförutsägbar och cool.

Hur som helst händer det fina små saker ibland. Ett par som hänt mig:

Fin sak 1.

Tunnelbanestationen Hötorget i Stockholm.

Tant som ser sliten ut kommer fram till mig, där jag sitter på en bänk och läser Dracula.
Tant (på finlandssvenska): Ursäkta, jag ber att få önska en god fortsättning och undrar om ni har några kronor till något att äta?
Paus, i vilken jag är förvirrad.
Jag: En god fortsättning på vad?
Tant: Livet som sådant.
Jag får hjärtsnörp och ger henne all min växel.

Fin sak 2.

Stadsbiblioteket i Göteborg.

De gamla männen som sitter på botten planet och spelar schack. Vid schackborden. Vissa bord har sällskap av en åskådare som betraktar matchen. Allesammans sitter böjda över bordet med armbågarna lutade på det och pannan i övervägande veck.

Fin sak 3.

Café Kladdkakan i Stockholm.

Jag och min vän Lisa diskuterar våra liv, planer och drömmar.
Lisa: ...det är lite av ett moment 22, du vet?
Jag: Ja, precis.
Lisa: Åh, det är så skönt att föra ett samtal med någon som vet vad moment 22 betyder!

Cut your hair and get a job.

Idag började jag min kurs i kulturstudier. (Ofta när jag ska skriva kultur vill det bli kuktur. Kuk-tur? Really? Ett ord man sällan använder.)

Eller, allt började igår. "Mingel" och inspirationsföreläsning på Humanisten. Vi fick varsitt glas champagne. Jag kände direkt att jag gillar universitetet. Inspirationen gavs av Lars-Gunnar Andersson (radioprogrammet Språket!), som är min nya idol.

Idag var första föreläsningen. Jag kände mig som fisken i vattnet. Hela mitt liv har jag väntat på universitetet... Typ. Så mycket handlar om att ifrågasätta och vara kritisk att jag blir alldeles lycklig. Jag kan göra det här. Bra, till och med.

Frågan är bara vad jag ska fortsätta läsa, och vad det i slutändan ska leda till. Det enda som är säkert är att jag kommer att skriva böcker. Men det vet man ju inte när det blir, och det är inte direkt en säker inkomst.

Nåväl. Framtiden (och studieskulderna) börjar idag.