Magiskt, men tragiskt.

Håkan Hellström gjorde sin årliga Lisebergskonsert igår.
Jag var där.

Dagen började bra med föreläsning, studievägledning (som var givande, men även gav mig insikten att man för att studera humanistiska ämnen behöver ha framtidsattityden "det löser sig") och långfika.

På Liseberg åkte jag och Mattias dels Lisebergstornet (man ser jättelångt!) och dels Sagoslottet (det kostade bara en kupong). Det var töntigt men mysigt. Vi hade ett par trevliga timmar. Evert Taube-huset innehöll ingen info om den galna kvinnan som brände ner Sjösala (det står om detta i Fans). Det var förståeligt, men lite tråkigt.

Och Håkan då. Håkan är alltid magisk. Förnuftet hade kunnat gnälla på att han kör samma setlist som hela senaste året, men det är nu en gång för alla så att Håkan är noll procent förnuft och hundra procent känsla, så det spelar verkligen ingen roll. Han levererar alltid.

Tyvärr var det stört omöjligt för mig att ta emot. Varför? Prova själv att vara 156 centimeter lång i en folkmassa som var sjukt massiv även hundratals meter från scenen. Man har bara folkets utandningsluft att försöka utvinna syre ur (något som inte underlättas av astma, mind you). Man har sina bröst i perfekt armbågshöjd på folk (det gör ont när folk försöker röra sig som om man inte stod där). Man ser absolut ingenting (i och för sig VET jag hur Håkan ser ut).

Jag hade dessutom oturen att stå en stund bakom en förälder med barn på axlarna. Precis bakom. Barnets stjärt var precis ovanför min näsa. Dess byxor hade glidit ner så att stjärtskåran var synlig. Det var så trångt att det knappt gick att komma därifrån.

Efter trekvart tog vi ingen mer skit, utan drog hem till mig och stannade uppe tills sexan visade Seinfeld.