Please don't worry, I feel fine.

Pulpboken jag håller på att läsa inspirerar mig till att lyssna på tidiga Pulp. Det är stundtals fantastiskt flummigt, men ofta riktigt bra - förvånande nog. Jag har av någon anledning gått runt och trott att det tog dem ett tiotal år att faktiskt bli bra och bara lyssnat på saker som släppts under 90-talet. JAG HAR MISSAT SKITMYCKET. Denna sorgliga förlust tar jag givetvis igen nu.

Boken innehåller för övrigt väldigt mycket fakta om Jarvis, vilket gör mig lycklig ända in i själen. Bland annat att han som tonåring jobbade med att sälja fisk, vilket han gjorde genom att säga saker med snuskig undermening. Sedan gick han hem och tvättade händerna med klorin i tjugo minuter för att inte lukta fisk när han skulle gå på fester och försöka hångla med tjejer.

Två gånger hittills (jag har kommit till releasen av det första albumet It) har det stått om en ledsen Jarvis. En gång för att folk betedde sig dåligt på ett av deras gig, och en gång för att en tjej skämdes för att hon hånglade med honom (då var han 15). Båda gångerna brast mitt hjärta. Nåja, åtminstone nästan.