Do you really love me or am I just in your network?

Det finns många anledningar till att hata livet och misströsta just nu.

Till exempel att jag inte betedde mig så coolt som jag hade planerat när jag fejsade Fredrik Strage. I paniken över att säga någonting när han signerade min bok är det enda jag kommer på min standardgrej - hur vanligt mitt namn är. Herregud. Han såg lätt besvärad ut och sa efter en stunds tystnad "Ja... Men det är väl fint".

En annan bra anledning återfinns i bokens (Strage text, om det inte är uppenbart) förord. Jag citerar: "Skojiga skribenter går det tretton på dussinet av. Inte minst inom populärkultur." Jaha? Vad ska jag göra då? Bli den fjortonde? Varning - barn utan framtid föröver. Och det är bara toppen på isberget.

Illamående och huvudvärk har aldrig gjort någonting bättre, så det behöver jag inte bre ut mig om.

Som botten på isberget ramlade min morot ner i soptunnan när jag skulle skala den. Morötter brukar kunna få mig att må bättre när jag mår illa. Den här gången fick jag bara en sekundkort gråtattack (det var i princip bara en reflex).

Men. Istället för att hata livet och misströsta är det dags att recensera några skivor. Så bra jag någonsin kan. Dels för att jag ska bli en riktigt bra musikjournalist (och så är det med det), och dels för att någon gång i framtiden kunna möta Fredrik Strage på lite mer lika villkor och be om ursäkt för namntramset (fast egentligen hoppas jag att han har glömt det då och inte kommer att känna igen mig).

Och kanske gråta lite eftersom jag saknar min morot.