It's the circle of life.

Världen är så sjuk ibland.

Idag fann jag en flik på Blogger. "Kommentarer". Kul, tänkte jag och gick in på den. Och vad finner jag då? Jo, en okänd kille som jag bloggade om efter Emmaboda 2009 har hittat inlägget där jag skriver om honom! SICK.

"En annan fin upplevelse var den fulla killen i Broder Daniel-tisha, studentmössa och Fjällrävenryggsäck som började med att fråga mig om The Pains of Being Pure at Heart, övergick till att intervjua mig med sin ölburk (bland annat hade han mig att säga en låt med Hästpojken som inte var Shane MacGowan eller Caligula för att bevisa att jag gillade dem) och avslutade med att säga att han var Fredrik Wikingssons bror. Det var han inte. Men lite lik var han faktiskt."

En annan fin detalj i detta är att jag nyss fick veta att en ny Twitterbekantskap var den jättefulla tjejen längst fram på Pains som viftade med en plastdinosaurie som hette Jonas.

Allt hänger liksom ihop i livets stora cirkel.

Farväl, Söndagsparty...

...jag kommer att sakna dig. Det har varit en vacker tid. Alla dessa ofattbara ögonblick.

Marilyn Manson och Jonas Gardell som plockar ur en Aladdinask (eller var det Paradis?) tillsammans. Det bokstavligen feta husbandet. Filip och Fredrik som transor (Fredrik var snygg, Filip var det inte). Den japanska affärsmannen Yoshi. När Johan Palm skulle bli omgjord till man av Pontus Gårdinger och Carson från Fab 5. Killinggänget! Tom Arnold som pikade Björn Ranelid för hans solbränna ("do you have spray on-tan in Sweden?", "you're darker than our president"). Kevin Spacey's fascination för att man får göra allt i svensk tv (han tog ett prydnadsklot och rullade iväg över golvet samtidigt som han besvarade en fråga, som för att pröva om det gick). Miss Piggy pussade Mikael Persbrandt. Mikael Persbrandt svarar "självklart" på frågan om han har stor kuk. Håkan Hellström rappar på sin fantastiskt kassa engelska till Snoop dogg.

Och så vidare i en oändlighet av briljanta ögonblick som jag inte minns just nu. Filip och Fredrik ÄR genier, och så är det med det. Det har varit en vacker tid.

Kids of the Filip & Fredrik-generation.

I söndags i Söndagsparty sade Fredrik Wikingsson något oroväckande. Han använde ett ord som löd "Blondinbellagenerationen". Say WHAT now?! Poängen han hade med det kan lika gärna sägas med ordet "bloggenerationen" (för let's face it, det är vi). Det gör mig ännu mer mörkrädd än vanligt att behöva förknippas med rosa läppglans, halvtaskigt språk befläckat med smileys och hutlöst dyra pälsjackor - och allt detta bara för att jag råkar vara 90-talist.

Jag är helt säker på att vi är rätt många som verkligen inte vill bli förknippade med Blondinbella på grund av vår ålder. Det finns mycket bättre personer att döpa vår generation efter! Vad sägs om Håkan Hellström-generationen? John Dorian-generationen? Eller, varför inte, Filip & Fredrik-generationen?